Stefan,
jag beskriver de egenskaper verkligheten har. Argumentera i emot, eller argumentera för din egen verklighetsuppfattning, och du kommer då att ställas inför samma problem. Jag tror dock att du kommer att få svårare att förklara substansens "väsen". Med
väsen avsåg jag endast substansens karaktär. Ting har inget väsen som du pekade på i ditt inlägg.
Det är omöjligt att utifrån min verklighetsbild beskriva verklighetens beståndsdelar, eller påvisa dessa genom att göra empiriska experiment. Substansen har inte denna karaktär, vilket också fysiken blivit mer och mer varse om. Jag beskriver egentligen den logiska följden av supersträngteorin och David Bohms (Einsteins lärjunge) holografiska verklighetsmodell. Du missförstår mig också när jag talar om essens. Att varsebli essensen utifrån sin kärna kan du gärna översätta med den platonska idevärldens oförvanskade kärna, som sedan snedvrids av sinnevärldens begränsning och abstraktion. Genom att fördjupa sig i
seendet närmar vi oss mer den oförvanskade bilden av verkligheten; transcendensen.
Tingen finns inte "där ute" mer än i ditt erfarande att de är där ute. Detta erfarande är dock det reella och tingen är precis så handfasta som de tycks vara. Men de tillkommer likväl endast genom sin gestaltning. Erfarandet är dock inte ditt erfarande utan även upplevelsen av ditt jag är en gestaltning på samma sätt som det som är
där ute är det. Det här är en chockartad upptäckt som i stort går emot allt vi tagit för givet i den västerländska vetenskapstraditionen. Något jag tidigare höll mycket kärt. Enda sättet att förstå detta är att fördjupa sig i tingens väsen; att lära sig se och vara uppmärksam. Insikten eller upplysningen är som en kalldusch som genomsyrar allt. Det innebär också en fördjupning som känns uråldrig och tidlös, och det enskillda livet ses i ett sammanhang som sträcker sig in och ut över livet, och även bortom det som vi tar för givet är vårt liv. Det är som att ta av sig ett par glasögon där alla föreställningar är målade på glasen, och man ser då bortom och klart.
Genom att tingen är något som i sitt väsen inte är något som är skiljt från oss annat än i distraktionen och abstraktionen, så innebär den omedelbara kommunikationen med ett ting att du känner allt som går att känna om det eftersom du ofattar vad det är i stället för att observera det. Det är som om du drömmer och tror att du ska kunna gå fram och känna dina drömmar bättre. Det är dina drömmar och således är all kunskap om tingen din kunskap. Om du ser klart så ser du allt. Även livet i sin helhet har denna karaktär; du kan känna allt om ett ting genom att varsebli dess essens. Fast det beror på din kommunikativa förmåga med detta ting. Det är detta jag menar med att synen är bilden.
Du kan kalla min modell idealistisk, en monistisk sådan. Men du kan också kalla den buddhistisk eller mystisk. Jag kan beskriva den, men argumentera för den kan jag nästan bara göra genom att påpeka hur vetenskapen genom sina misslyckanden pekar i denna riktning. Det är inte dess önskan, men utgång. Ekvationens slutliga lösning ligger i denna nollpunkt.
Det finns ingen som upplever och det finns inget som upplevs. Vad som existerar är
gestaltningen. Det är som en drömbild utan drömmare, och denna är dynamiskt gestaltad av en dynamik som både avskärmar och sammanbinder, dock ingen sammanbindning mellan olika delar, det som upplevs som sammanbindningar är endast ett öppnande i ett enhetligt dynamiskt fält. Detta är den "fysikaliska" grund vi har att förhålla oss till. Den dynamik som idag antas frambringa de partiklar som är tingen beståndsdelar uppstår inte genom några faktiska objekt; supersträngarna. Utan supersträngteorin är endast en teoretisk modell som avser att förklara dynamiken hos gestaltningen. De är inte reella objekt (anser jag), utan fältvågor i en substans som endast tillblir i sin gestaltning.
Gestaltningen är ingen mänsklig skapelse mer än vad den klassiska fysikens universum är. Det är ytterst lika kallt, tomt och oändligt, eller rättare sagt: Omänskligt bortom det mänskliga. Däremot så finns det värme att finna i de harmonier som uppstår när människan befriat sig från sina föreställningar om sig själv och den värld hon lever i. Att tvinga sin kropp till handling som inte överenstämmer med dess dynamiska natur leder till ohälsa och skada. Att underordna sig rationaliteten och de omliggande dynamiska skeendena, och att arbeta bort jagets abstraktion som inte tjänar sitt syfte är centralt.
Johan
