Religion är en neurotisk störning
Moderator: Moderatorgruppen
Tagga ner, båda två. Kiifen, dina funderingar är inte ointressanta men du bör fundera på varför ett antal personer reagerade rätt starkt på din OP. Det här är starka frågor och mänskors åsikter måste behandlas med respekt. För länge sen (tror det var i början av efterkrigstiden) fanns det plakat i franska järnvägskupéer som sa "religiösa och politiska diskussioner förbjudna" (tyvärr har jag glömt bort den franska formuleringen). De fanns där av en anledning - såna diskussioner ledde allt som oftast till slagsmål. Här på formumet har politikforumet ofta hållit en lägre nivå en de andra, medan religionsforumet faktiskt hållit en rätt anständig nivå, trots ämnets känslighet. Låt oss arbeta för att det förblir så.
PopJimmy/ Ska svara på ditt inlägg senare.
Skogsälvan/ Ska försöka leta reda på var citatet kommer ifrån.
PopJimmy/ Ska svara på ditt inlägg senare.
Skogsälvan/ Ska försöka leta reda på var citatet kommer ifrån.
Enkom som svar på Luipas fråga om att vara "tvärsäker ateist" skrev jag berättelsen om "Myror på hjärnan" för att förklara hur jag tänker om det. Även om det inte var vad den här tråden handlar om i huvudsak. Det var aldrig meningen att det skulle bli en teologisk debatt om detta utan mitt syfte är att undersöka vad man kan få ut av att studera religiositet och liknande som ett utslag av en neurotisk störning. Om det är ädelt eller inte har inget med saken att göra. Ungefär som att säga att det vore oädelt att påstå att i Afrika lider många av AIDS. Eller om det är ädelt eller inte att påstå att man tappar håret av cellgiftsbehandling. Jag tycker inte det är skamligt eller "fel" att ha en neurotisk störning, men det kanske är det du anser vilket är en anledning till varför du reagerar så kraftigt?
Det är knappast en nyhet att människosläktet är sjukdomsdrabbat, så varför ska religiositet hela tiden placeras i en "inte röra" kategori om saker man inte får fråga nåt om? Jag accepterar helt enkelt inte den tabubeläggningen. Jag vägrar alltså att ingå i någon pakt för att skydda religiositet från kritiska undersökningar. Tvärtom vill jag veta mer om vad det hela beror på. Min utgångspunkt är att det handlar om en neuros, men det är en utgångspunkt och betyder inte att mitt sökande kommer att sluta vid det påståendet/antagandet.
Det är knappast en nyhet att människosläktet är sjukdomsdrabbat, så varför ska religiositet hela tiden placeras i en "inte röra" kategori om saker man inte får fråga nåt om? Jag accepterar helt enkelt inte den tabubeläggningen. Jag vägrar alltså att ingå i någon pakt för att skydda religiositet från kritiska undersökningar. Tvärtom vill jag veta mer om vad det hela beror på. Min utgångspunkt är att det handlar om en neuros, men det är en utgångspunkt och betyder inte att mitt sökande kommer att sluta vid det påståendet/antagandet.
Okej, visst man kan spekulera i om det är en neurologisk sjukdom. Men isådant fall bör du vara mer försiktig i det du säger.
En annan sak jag funderar på är detta: Du säger att jag inte försöker ha en saklig diskussion, men det din diskussion går ut på är att föra en metadiskussion till religösa diskussioner. Du försöker alltså söka efter bakomliggande grunder till varför människor pratar religion. Du orkar uppenbarligen inte prata relgion direkt, utan intar ett bakomliggande metaperspektiv. Varför är det så hemst att jag då gör samma sak, nämligen att intar ett metaperspektiv på dig, dvs att jag försöker angripa din metadiskussion med en egen metadiskussion då jag härleder dina antaganden till .... tja vad ska vi säga..... psykisk störning?
Formulerat på ett annat sätt: Har inte jag lika mycket rätt att häva att: du har en psykiskt störning om du påstår att andra har psykiska störningar
som
att du har rätt till att påstå att: andra har en psykisk störning omde är religionsförespråkare?
En annan sak jag funderar på är detta: Du säger att jag inte försöker ha en saklig diskussion, men det din diskussion går ut på är att föra en metadiskussion till religösa diskussioner. Du försöker alltså söka efter bakomliggande grunder till varför människor pratar religion. Du orkar uppenbarligen inte prata relgion direkt, utan intar ett bakomliggande metaperspektiv. Varför är det så hemst att jag då gör samma sak, nämligen att intar ett metaperspektiv på dig, dvs att jag försöker angripa din metadiskussion med en egen metadiskussion då jag härleder dina antaganden till .... tja vad ska vi säga..... psykisk störning?
Formulerat på ett annat sätt: Har inte jag lika mycket rätt att häva att: du har en psykiskt störning om du påstår att andra har psykiska störningar
som
att du har rätt till att påstå att: andra har en psykisk störning omde är religionsförespråkare?
PopJimmy
Vad du hakar upp dig på saker... jag har ingen lust att diskutera min person. Du får väl analysera mig hur mycket du vill, men jag kommer inte att uppmuntra dig till det eller svara på sådana påståenden. Tycker det enbart är barnsligt som du håller på.
Syftet med den här tråden har jag förtydligat att inte handla om att diskutera religioner, sådana trådar finns det så många av redan.
Så om vi återgår till ämnet. Hur kan man koppla religiositet till neuroser? Min utgångspunkt är att religiositet beror på en neuros och att denna neuros uppkommer från livets hugg och slag och kanske särskilt den samhälleliga otryggheten. Det som är negativt med religiositeten, precis som med vidskepligheten, är att den är organiserad mot vad som skulle kunna ge lindring. Om man ser det som en sjukdom så är det en sjukdom som slår undan fötterna på sig själv och ställer sig i ett permanent tillstånd av maktlöshet och desinformation. Jag tycker det är förskräckligt och vill se förändring. Därav denna tråd.
Vad du hakar upp dig på saker... jag har ingen lust att diskutera min person. Du får väl analysera mig hur mycket du vill, men jag kommer inte att uppmuntra dig till det eller svara på sådana påståenden. Tycker det enbart är barnsligt som du håller på.
Syftet med den här tråden har jag förtydligat att inte handla om att diskutera religioner, sådana trådar finns det så många av redan.
Så om vi återgår till ämnet. Hur kan man koppla religiositet till neuroser? Min utgångspunkt är att religiositet beror på en neuros och att denna neuros uppkommer från livets hugg och slag och kanske särskilt den samhälleliga otryggheten. Det som är negativt med religiositeten, precis som med vidskepligheten, är att den är organiserad mot vad som skulle kunna ge lindring. Om man ser det som en sjukdom så är det en sjukdom som slår undan fötterna på sig själv och ställer sig i ett permanent tillstånd av maktlöshet och desinformation. Jag tycker det är förskräckligt och vill se förändring. Därav denna tråd.
- Skogsälvan
- Avslutat konto
- Inlägg: 5803
- Blev medlem: 28 jun 2005 18:54
Freud såg ju också religion som en snuttefilt, sprunget ur ett neurotiskt sinnelag. Den uppfattningen är verkligen inte Kiifen och Freud ensamma om. Är det inte lite mer meningsfullt att diskutera på en saklig nivå? Jag håller med Freud och Kiifen - snuttefilten är inblandad - frågan är i hur hög grad? Men visst finns det något genomgående att ta fasta på inom religionerna. Jag är snart klar med min första termin religionsvetenskap, och klokare blev jag verkligen inte. Det är inte det lättaste att sätta gränserna mellan galenskap, filosofi och religion.
Skogsälvan
Det är aldrig enkelt. Som du ställer fråga, i hur hög grad är religiositet kopplad till neuroserna man bär på? Och hur uppstår neuroser? Hur ser processen ut? Och hur går en neuros från att vara en livsplåga till att bli alltmer dominerande hos personen och till slut ett personlighetsdrag eller tar över hela personligheten?
Jag vill mena att neuroser uppstår i otrygga situationer. Deras bakomliggande drivkraft är rädslor, hat och avsky och med olika historier till vad som föranledde smärtan och vad som sedan bibehåller smärtan. Jag undrar om hjärnan reagerar så att den försvarar sig mot smärtan genom att börja försvara själva smärtan? Att den märker att det gör mindre ont att låta smärtan vara än att ifrågasätta den. Detta beteende kommer sedermera att riktas utåt mot omgivningen. Dvs komma att bli en styrande princip i alla relationer man har. Ifall personen associerar uppmaningar som "ta det lungt" eller "ta reda på bilnycklarna" med smärtan, då upplevs uppmaningen som ett direkt hot. Varpå omgivningen lockas att spela med personen och aldrig ge denne några uppmaningar eller krav överhuvudtaget, med resultat att alla blir insnärjda i ett socialt drama där ingenting för förändras och ingen ens får säga vad de tycker.
Neurosens drivkraft är känslor som handlar om att kuva, förtrycka, förnedra och förstöra. Därför är det möjligen så att när en neuros uppstår (som reaktion på yttre och inre kriser) då tolkar hjärnan den som en auktoritetsfigur som man måste lyda. Neurosen är en slags internaliserad Ivan Pavlov. Man tvingas utföra det som neurosen kräver annars drabbas man av ångest.
Inom existentiell terapi handlar det om att möta denna ångesten och få insikt i vad den består av för att på så vis befria sig själv. Men ta människor som lever utan kunskap om vad både Pavlov, neuroser och existentialism heter hur reagerar dom på sina inre drivkrafter? Mest troligt är att de agerar ut drivna av neurotisk ångest och att de misstar neurosen för den Gudomliga rösten.
Om vi tar förvirrade mördare som Mihjalovic som ju menade att han hörde röster som sa åt honom att döda någon och han är inte ensam om att säga att röster, demoner, andar, Jesus, Gud, Allah eller andra stora namn driver honom till att göra som han gjorde.
Religiositet verkar också handla om detta att vända sig inåt och lyssna på en röst/er för att få reda på hur man ska bete sig. Ungefär som att man inte själv vet hur man ska bete sig, att man behöver neurosen för att veta.
Filmen sagan om ringen illustrerar neurosen på ett tydligt sätt tycker jag via Smeagol som utvecklat en dominant andra personlighet "Gollum" eller "My preciousss" som kan hjälpa honom att överleva. Ändå gillar inte Smeagol att leva med "Preciouss". Jack i Fight Club lever också med ett alter ego som "hjälper" honom att komma tillbaka till livet, en personlighet som Jack till slut tvingas göra sig av med för att bli fri.
Kan det också betyda att religiositet i denna bemärkelse också är något som människan innerst inne vill göra sig av med men använder sig av så länge som det ger henne fördelar, eller att man enbart slipper kännas vid sin inre smärta? Dock kanske inte utan att handlingar under neurosens inflytande leder till ökad ångest?
Det är aldrig enkelt. Som du ställer fråga, i hur hög grad är religiositet kopplad till neuroserna man bär på? Och hur uppstår neuroser? Hur ser processen ut? Och hur går en neuros från att vara en livsplåga till att bli alltmer dominerande hos personen och till slut ett personlighetsdrag eller tar över hela personligheten?
Jag vill mena att neuroser uppstår i otrygga situationer. Deras bakomliggande drivkraft är rädslor, hat och avsky och med olika historier till vad som föranledde smärtan och vad som sedan bibehåller smärtan. Jag undrar om hjärnan reagerar så att den försvarar sig mot smärtan genom att börja försvara själva smärtan? Att den märker att det gör mindre ont att låta smärtan vara än att ifrågasätta den. Detta beteende kommer sedermera att riktas utåt mot omgivningen. Dvs komma att bli en styrande princip i alla relationer man har. Ifall personen associerar uppmaningar som "ta det lungt" eller "ta reda på bilnycklarna" med smärtan, då upplevs uppmaningen som ett direkt hot. Varpå omgivningen lockas att spela med personen och aldrig ge denne några uppmaningar eller krav överhuvudtaget, med resultat att alla blir insnärjda i ett socialt drama där ingenting för förändras och ingen ens får säga vad de tycker.
Neurosens drivkraft är känslor som handlar om att kuva, förtrycka, förnedra och förstöra. Därför är det möjligen så att när en neuros uppstår (som reaktion på yttre och inre kriser) då tolkar hjärnan den som en auktoritetsfigur som man måste lyda. Neurosen är en slags internaliserad Ivan Pavlov. Man tvingas utföra det som neurosen kräver annars drabbas man av ångest.
Inom existentiell terapi handlar det om att möta denna ångesten och få insikt i vad den består av för att på så vis befria sig själv. Men ta människor som lever utan kunskap om vad både Pavlov, neuroser och existentialism heter hur reagerar dom på sina inre drivkrafter? Mest troligt är att de agerar ut drivna av neurotisk ångest och att de misstar neurosen för den Gudomliga rösten.
Om vi tar förvirrade mördare som Mihjalovic som ju menade att han hörde röster som sa åt honom att döda någon och han är inte ensam om att säga att röster, demoner, andar, Jesus, Gud, Allah eller andra stora namn driver honom till att göra som han gjorde.
Religiositet verkar också handla om detta att vända sig inåt och lyssna på en röst/er för att få reda på hur man ska bete sig. Ungefär som att man inte själv vet hur man ska bete sig, att man behöver neurosen för att veta.
Filmen sagan om ringen illustrerar neurosen på ett tydligt sätt tycker jag via Smeagol som utvecklat en dominant andra personlighet "Gollum" eller "My preciousss" som kan hjälpa honom att överleva. Ändå gillar inte Smeagol att leva med "Preciouss". Jack i Fight Club lever också med ett alter ego som "hjälper" honom att komma tillbaka till livet, en personlighet som Jack till slut tvingas göra sig av med för att bli fri.
Kan det också betyda att religiositet i denna bemärkelse också är något som människan innerst inne vill göra sig av med men använder sig av så länge som det ger henne fördelar, eller att man enbart slipper kännas vid sin inre smärta? Dock kanske inte utan att handlingar under neurosens inflytande leder till ökad ångest?
Så du menar att jag, Lupia och Hovnarr är styrd av en Gudomlig röst? Konstigt att jag strys av denna röst trots att jag antagligen är en av de som läst mest psykologi (av det innehåll jag läst av de som postar regelbundet) på forumet. Sen har jag har personligen aldrig hört någon Gudomlig röst.Kiifen skrev:Inom existentiell terapi handlar det om att möta denna ångesten och få insikt i vad den består av för att på så vis befria sig själv. Men ta människor som lever utan kunskap om vad både Pavlov, neuroser och existentialism heter hur reagerar dom på sina inre drivkrafter? Mest troligt är att de agerar ut drivna av neurotisk ångest och att de misstar neurosen för den Gudomliga rösten.
Tänkte lansera begreppet "en nervernas förkylning" vad tror ni om det?
Tänkte eftersom när man är förkyld så slemmar alltihopa igen, kanske kroppen reagerar på en kris på samma sätt genom att slemma igen nervtrådarna och gör att man, precis som när man är förkyld, inte blir lika känslig för sina sinnen längre?
PopJimmy
Nej jag påstår ingenting sådant. Jag säger bara att vissa som säger sig göra det troligtvis har drabbats av en nervknäpp!
Tänkte eftersom när man är förkyld så slemmar alltihopa igen, kanske kroppen reagerar på en kris på samma sätt genom att slemma igen nervtrådarna och gör att man, precis som när man är förkyld, inte blir lika känslig för sina sinnen längre?
PopJimmy
Nej jag påstår ingenting sådant. Jag säger bara att vissa som säger sig göra det troligtvis har drabbats av en nervknäpp!
Återgå till "Religion och andlighet"
Vilka är online
Användare som besöker denna kategori: 8 och 0 gäster
