Joahn skrev:Att försumma sin plikt är ett val som, om Gud är oföränderlig, aldrig kommer att väljas.
Då förstår jag. Gud har skapat determinismen för allas bästa och skulle kunna få den att upphöra genom att välja emot den, men skulle aldrig göra det. Den hårfina skillnaden mellan skulle kunna och skulle gör det alltså möjligt för Gud att stå på den yttersta randen av det förutbestämda - intressant!
Joahn skrev:Que interesante. Jag känner mig ju mer hemma i den första orsakstypen. Finns det någon enkel defninition på "kvantmekanik"? Jag vet inte riktigt vad det betyder.
Kvantmekanik är fysik i liten skala. Det är de naturlagar som gäller mycket små partiklar och vågor, t.ex. fotoner och elektroner. "Kvanta" syftar på små paket av energi, såsom fotoner, som både är partiklar och vågor. Fysikens vanliga lagar (t.ex. sträckan = hastigheten*tiden) gäller inte för så små partiklar vid så höga hastigheter (nära ljuset) och en annan slags mekanik blir därför nödvändig. Inom ramen för denna mekanik är det ibland problematiskt att säga vad som händer först och ger upphov till vad.
Joahn skrev:Vad skiljer en fatalistisk determinist från en mekanistisk?
Jag är inte riktigt överens med andra på forumet om detta, och är inte särskilt beläst på determinismen över huvud taget. Har dock diskuterat detta tidigare på tråden "Fri vilja, determinism, kvantmekanik..." (undeforumet Filosofi) som du hittar här:
http://www.filosofiforum.com/forum/vie ... sc&start=0
Detta är i alla fall min förståelse (citerat från tråden ovan) av vad Christer Hedin skriver i frågan i "Vetandets Villkor" (boken har en tråd under "Litteratur"):
hovnarr skrev:Determinismens alter ego är indeterminismen. Allting är, respektive inte är, förutbestämt.
Mekanismens motsattspar är fatalismen. Mekanismen tror på verkande orsaker (på grund av att glaset gick sönder fick jag sopa upp det), fatalismen på ändamålsorsaker (glaset gick sönder för att det skulle sopas upp).
Det går alltså bra att vara deterministisk fatalist. Målet för utvecklingen är då bestämt utan att vägen behöver vara det. Både den mekanistiske och fatalistiske deterministen är alltså överens om att det var förutbestämt att glaset skulle gå sönder. Mekanisten hävdar att det var på grund av att det föll från bordet - fatalisten därför att det skulle sopas upp. Den deterministiske fatalisten kan därför inte passa in på Din deterministiska beskrivning vad beträffar "förutvarande" betingelser. Han skulle dock kunna förutsäga framtiden lika bra om han kände till lagarna för sin fatalism (hur man utläser glasets öde att krossas, i det här fallet).
Hoppas detta spred klarhet! Det ska sägas att de flesta västerländska determinister är mekanistiska, men fatalistiska determinister är inte ovanligt i österländsk (t.ex. indisk) tro. Jag förtydligar gärna efter min förmåga ifall det som står ovan är oklart.
Joahn skrev:De självsäkraste, klokaste, mest avslappnade och utvecklade (på alla möjliga områden) personer jag har mött har alltid också varit väldigt måna om etik och moral, något jag tror har samband.
Jag har haft liknande erfarenheter själv. Möjligen föreställde jag mig (säkerligen felaktigt) när jag frågade, att du skulle ha en snävare tolkning av "etik och moral" än vad jag har. Är en sadomasochist t.ex. oetisk eller omoralisk på grund av vad han/hon gör? Vilken slags etik och moral återfinner man hos "avslappnade" människor? Där kan det ju knappast vara fråga om paragrafrytteri m.m.
Vidare har man funnit att många tyranner (Hitler, Stalin m.fl.) ska ha varit olyckliga, och än mer så mot slutet. Det tycks mig att extremism leder till olycka i allmänhet. Tyvärr förknippar jag ibland etik och moral med mycket fasta uppfattningar (ibland ogrundade och religiösa) som just därför blir extrema.
I alla fall... Tydligen finns det skitstövlar som inte besitter ett uns av vad jag (eller sannolikt någon annan) skulle definiera som etik och moral, men likförbannat tycker att de lever loppan och är lyckliga. Min grunduppfattning (nyligen ändrad) är i det fallet att ingen är mer kompetent att bestämma hur en människa egentligen känner sig än den människan själv. Jag har alltså ingen möjlighet att säga "Han är inte lycklig egentligen". Däremot kan jag kritisera någons livsstil om jag vill, men mitt uttalande om hur någon känner sig kan aldrig vara mer sanningshaltigt än vad den personen själv uttrycker.
Joahn skrev:Angående det sista du skriver, Hovnarr, så antar du väldigt mycket. Men det är inte omöjligt att det är så eller något i den stilen.
Det är naturligtvis ett mycket hypotetetiskt resonemang och jag vill absolut inte påstå att det är så. En i mitt tycke bra modell för att förklara mänskligt beteende i allmänhet är dock att tänka i termer av belöningar. Vad är min (uppenbara eller dolda) belöning för detta beteende? Det finns belöningar för att vara fet, för att stanna hemma från festen, för att vara en hårt arbetande 4-barnsmor, för att vara långtidssjuk, för att sörja sina husdjur och för att ge pengar till välgörenhet.
Givetvis måste man ta bort allt vad skuld och skam heter för att kunna tala fritt, ärligt och öppet om beteenden och belöningar. Jag vill alltså passa på att understryka att jag inte finner det mer "ädelt" att någon skulle vara kallad av Gud och därför göra ett gott humanitärt arbete, än att någon utför samma arbete för att bli sedd eller få uppskattning eller helt enkelt må bättre. Vilken fröjd om folk gör bra saker för att de mår bättre av dem! Mycket värre skulle det väl vara om folk gjorde hemska saker för att de mår bättre av det...
Fast de kan ju dö en plötslig död förstås... 
