Vad skulle ni personligen fråga en Mästare?

[Anna Sara]

För att avrunda hela dialogen; slog just upp en sida ur Koranen och blickade på ‎30: 55 -Att de ej haft mer än en timma på sig; så förvända öro de.

[Anna Sara]

Ja ja ja, osv.. Återupptar en sak, brevid tänkandet:

Förlossningspsykoser & urban ateism, nu säger jag detta rakt ut..



1. Mannen och kvinnan hatar varandra; djävulens advokat ("rädda fattiga barnen") bevisar deras "oskuld" (voyeurens födelse/lögn); eftersom de vet att de älskar varandra men....

Jungfru Maria (öm/villkorslös) + Jesus = Kvinnan; inte sant?

..splittrar henne, till att gå igenom skärselden pga hennes orena blod/kött -hon bör äta djur, född sådan. Adrenalin för att krossa attacken inåt ("eldprovet"); röd massenergi, den dolda döden: Lucifer speaks. Jesus kärleksnatt = total "galenskap".. Moraliska ("nya") värdegrunder ("balans") innebär att animalisk (medvetande) mat kan göra oss "psykotiska". Kvinnans närvaro möter ju den biologiska fadern (buddhism; veganism) när Jesus tröstas av erotiken (jaglöshet) -han blir "dömd" till "döden"; Lucifer [SATAN] och Gud har kontrollerat eller skuldbelagt kvinnan som en häxa; smart -Jesus begick alltså en incestuös magi eller födelse, när hans rykte (frälsningen) skapade "flickan": detta är en dödssynd; i alla former.

Tuesday, October 12, 2010 at 2:52pm
Hindusimen (Jungfru Maria) är lika meningslös som barns teckningar. Allt är för fan inte samma sak, vem säger så? Man fattar inte ens vilken pinsamhet det leder till. Hiduistiska bilder eller gudar är som att supa och begripa meningslösheten.. haha.. Det är alltså en kollaps mellan rotchakrat och hjärtchakrat som leder till psyksjukdom vilket skapar samma sak som det här, en gud som inte finns och dessutom flera av överflödande narcissism... Det här assimileras av den primitiva modern som försöker bekräfta sin egen roll och därför är hedern eller traditionen till kärleken till våra föräldrar vår "insikt" eftersom den mystiks formlösheten är isärplockat till två roller som löses upp så fort vi söker vår "redemtion" som någon annan hittat på... Det maskulina inflytandet bildar den sk. myten vilket ger oss en smäll på käften och sorgen att befrias från vårt ofrivlliga ursprung som vi brottas med i evigheter för att ta en bit av denna kraft och detta är förvirring som blir det älskvärda och det romantiska... Vi dras in i en sammanslutning eller rysk roulett för att förnedra och blir i insikten förgiftade och lurade.. skammen kommer från ett "misstag".. vi erkänner alltså att vi måste korsfästa Jesus...

Det här är endå bara ett skitsnack, jag tänker inte ens försvara mina fördommar...


Jag begrep vad mitt sk genombrott för 4 år sen bestod av... det blev outtalat eftersom jag själv helt och hållet missförstod felslutet som något magiskt eller primitivt, dvs ett straff... Jag trodde min skuld vad biprodukter eller rester och kristallierade en slags determinism som blev så svår att den styrdes upp till en "gåva" utifrån av det eller dem som försvarade det jag befriades ifrån... Andra sa alltså till mig att den egentliga förklaringen av nirvana och solen bortom förstålsen var en psykos eller något... Jag har börjat minnas att jag egentligen inte ville ha detta... whatever... det är ju det här jag pratar om... Kunde inte säga något eftersom någon redan besatt tillfälligheterna och byggde upp en solklar kollaps som var jag... ...Heorin är precis samma sak...

Minns en gång när en riktigt psyksjuk kvinna med läppstift runt munnen frågade var barn kom ifrån och följe efter min familj när jag var liten... en gång slog en Schizofren kvinna till mig med knytnävarna i ansiktet när jag väntade på bussen när jag gick var typ 11... var livrädd för psyksjuka tills jag började högstadiet... Jag vill bara bli lugn...


678f6.,

Gick bara till datorn och skrev något som blev en ovärdig minneslapp..


Kanske förstår jag. Det har slagit ner mig hela tiden... astrologgurun sa till mig att jag hade ett behov av att assmilera till miljön och verkligheten.. Johannes säger att jag är verkligheten... Fattar ingen att vi alla har fel... Jag gör precis samma sak som religösa missbrukare som sett idelampans kall eller nån jävla skit...

När jag var 17 år bestämde jag mig för att göra ett anspråk på depression eftersom jag aldrig fattat var det var jag bröt ihop något år tidigare när jag insåg det men inte fick bekräftelse... Jag tog åt mig av varje begreppsteori jag fick kontakt med och började injicera det provocerande för att kunna nå in i kretsen... Bevisbördan blev korsfäst och polariserade struktur och vatten, jag LJÖG alltså och ville bara säga sanningen publikt och det var väl det jag fick betala för...

Vi vet inte ens var våra tankar kommer ifrån... vi erkänner inte ens att en autopilot kör in oss i glamour så vi får alltså allt tillbaka på oss igen... Vad fan ska vi med rättvisan till???


Försöker fly. Ta en kopp kaffe eller röka äckliga cigaretter, lyssna på musik, sova... min historia är en förväntad uppdiktning men vilken kunskap besitter egentligen jag när vara manifestation gör mig paranod-autistisk... Jag skapar alltså en barnteckning för att självprojicera en neutralisering av dualitet för att bevisa vår postreligon så att fragmenten kan tala för sig själva... Försöker se igenom min drift till självmord...

Myt då? Alla vet vad en myt är. Autism och paranoia, ett förslag.. alla pratar om det..

Thursday, October 14, 2010 at 2:11pm

I "illusionen" av mitt tidgare liv i den astrologiska födan försökte jag begripa mina kausala fobier och upplevde t.ex Saturnus i rånaur och definierade min existens känsloflukationer när jag sjunkit in i kartans meningsbild/rörelse. Jag avvisade stolt Gud för att bränna upp religösa myter/fönster som halva/oheliga, någon publiserade det jag gick igenom och la till "det två sidorna av systemet" vilket jag uttryckte som Jesus kontra Buddha i en mänsklig [mänskligheten] oförmåga att transcendera, såg min matematiska "glamour" eller vägledning i alla böcker och massproduktion med linsen som ägodel, alltså under beteendet, och försökte våldta otroheten från hjärtats objektivitet. Lyssnade inte på musik förens jag fick en mp3 i julklapp och vågade inte ansvara över samma sak alltså min oskyddade existens och ärlighet längre och blev ett med tillfälligheterna i musiken i en ursprunglig "identitetslös" transcendens och tänkte att jag fött skapelsen, i perversioner, jag ångrade Bilbeln, men jag har varit så jävla lat att jag inte använt mig av mina livsvillkor och varit rak med att gruppen jag kom ifrån sammansmälte modern och fadern så att jag alltså tvingas till detta, min självbild är en "strukturlös" "sanning" pga hur jag utsatts från kristna grupper från en adventistskola (b.la) jag gick ett år i högstadiet i. Jag har förut trott att musiken i mitt genombrott (eller jag vet inte därför skriver jag detta) betydde något typ.. Eller så är detta avklarat.

Jag har rätt till detta: Dag 3 kanske, Nirvana och helad förståelse bortom förståelsen. Jesus; blev helt störd. Fick mediciner för (bl.a) för att det är såhär vilket gjorde mig hysterisk, jag var ful. Förlät mig själv för att andra ska förlåta mig, vice versa.

Gud finns i hjärnan och kan bara på ett sätt dö. Skrivande är det enda som gör mig lugn. Blir intensifierad meningslös av min närvaro. Ord, begrepp och det som bokstaverar detta är ren skit, har ni hört det? Fattar du inte att jag menar allvar. Letar bara efter en spontan postreligöst drama -jag fattar inte, varför ska jag föresten "bry mig" om DETTA, experimenationen är rå! Förnekelse är paranoia, eller varför inte -en ren slump.

Jag förstår självmordsbehov. Jag lägger ut mitt liv om psykvård och mediciner bara för att vara ärlig och ren, människor som reagerar på svaret dvs detta liv, är stolta människor, gränsen till olycka skapas av starka misstankar när man blandar ihop människor i relation till det medvetna anspråket och självprojicerar skuld pga normer dvs för att göra sig normal, tills hjärnbanken kollapsar vilket leder till ett helvete eller "hysteri", en enorm skuld/sorg.. det här är samma sak. Man VILL INTE, detta är ingenting, alla får göra vad de vill.

Skrev det här på ett papper igår kvälll det är därför det ser så patetiskt ut.

Fick föresten Asperger syndrom som diagnos (förutom ADHD och Bipolär I) för att jag blev lurad, precis på det sättet. Du utbildade dig och assimilerade en svaghet och sen dess finns ingen väg tillbaka. Jag bevisar separering/individualiet i "futuristisk surrealism" men en labilitet, en slags gimmick. Har inget att säga, ett bara bevis på min raffinerade regress, sånt som händer. Astrologen sa föresten till mig i telefonen ett år senare.. "-jag har också kvar en del Plutp-problem". [Jag tog det till mig ju nu alltså. Det är som en gång när jag tog 520 mg Methyldenidat, jag förstod min hjärnas tidsammanhang utan identitet i en autistisk epistemologi ur erfarenheter i minnet och stannade i 5 minuter för att avsluta meningar. Det är inte ens en sanning.]


x Religiös kausalitet.

Träffade en kille med Asperger som jag älskade direkt, jag ville alltså hjälpa honom opersonligt och inget annat men började begripa att det var försent eftersom han var så subjektiv i ett opiduskomplex att jag skulle bli förföljd av honom. Blev sambo med honom i 1-2 månader för att kapa bandet. Han var den mest oattraktivaste kille jag mött.

...

Nej jag känner det alltså. Informationsflödet dränker mig.
Jag vet att den raka ärligheten ger ett retarderat aggressivt språk som inte besitter en kollaps. Om jag "förstår" att min upphöjning av det relativa eller vad man ska kalla "lugnet" och "snobbism", vad spelar då teatern när jag redan förstår att det redan hänt?

Nu när jag såg det här är jag inte längre attraherad av andra människor eller masker i min omogna misstänksamhet. Gick i en teater/drama skola i mellanstadiet och hade en medial aggressiv inution när jag var liten. Varför?

Håller hårt i ett emotionellt problem som handlar om att medvetet söka en bipolär spänning i missbruket av intellektet och tankarna, men det har blivit lite bättre. Jag ville må dåligt "ibland" alltså, för att återuppta känslorna för att anpassa mig, ett mönster som helheten hade som jag ville ha, och tittade på problemen godtyckligt, knappt en konst. Det handlar mycket om kognition men det är inte det jag ville prata om, jag uppskattade nästan att få skador av mediciner för att göra det bästa av det, det kanske är en kemisk effekt, rätt obehaglig ändå. Det kändes jävligt absurt bara. Mådde så länge, litade inte riktigt på mig själv, och gjorde nervösa kompromisser och slutsatser, men det är för att.. jag har inte så mycket att säga numera, och inser att jag inte är lika öppet ärlig som förut, när jag satt på psyket under flera månader var jag förstås mer isolerad, kapad, osv...

Så... nyfiken bara: någon som förstår problematiken jag sammanfattar i texterna ovan?


Känner något annat nu, har slavat under en ideologi i estetisk kompromiss, på samma gång hävdat idealet i den rena och personliga sanningen av samma sak, ser att jag tänkt fel. Hur kärlek och hat vrids till varandra och bort därifrån, det är något helt annat än det vi tittar på. Jag är nu alltså hellre omogen och tar ansvar än "tar ansvar för omogenhet", och holismen är till för den dolda ceremonin och manifestationen av det oskuldsfulla för alla älskar den, alla är gurun, det är att skapa vad som helst som inte ifrågasätter pga helandet i sin rymd, och det är i de integrerade stadierna vad det är.

[Anna Sara]

<iframe title="YouTube video player" width="480" height="390" src="http://www.youtube.com/embed/JsMUQK4jdsQ" frameborder="0"></iframe>

[Anna Sara]

Alla har blivit så maskulina liksom kvinnorna i sin missbildade internalisering integrerad. Det är klart männen får tuppjuck som vi pratade om i en annan tråd nyss, romantiken är bara en erövring i självsexets surrealistiska ridå. Påsen är eklektisk ja, så vi efterliknar detta i vår kommunism för att svara på en kod, men även den humorn blir illa nog.

[Anna Sara]

Med de "integrerade stadierna" (i evolutionen typ) menar jag de "kosmiska", de längre ifrån spelet/leken och den anpassade mänskligheten med sitt offerlamm.


Kirurgi är förförisk, och det är samma akt, samma sak.

<iframe title="YouTube video player" width="480" height="390" src="http://www.youtube.com/embed/ZN71NGrdTbs" frameborder="0"></iframe>

När den estetiska bilden från spelet/leken i gränsen inte behöver vara något att luta sig på för individen i gruppen, som är inom sig själv, i slaktandet av bihanget i andens pånyttfödelse av kejsarens kläder, där det riktiga helande holistiska medvetandet kan byta form. Vi är rädda för det här eftersom det inte verkar finnas något att skratta åt.

[Anna Sara]

Jimmy har introducerat Ken Wilber i massor på forumet, jag har börjar läsa och försökt förstå integral filosofi på sistone, när jag omvärderade astrologi som system mitt i allt jag höll på med. Tänkte på Wilber, alltså man förstår det av sig självt långsamt och det är väl "meningen" med systemet, det är "mänskligt" på det högsta sättet som det kan vara -det handlar om att rå individualitet är något som centreras inom gruppen som är samma sak, men det borde egentligen handla om att samtidigt förstå att vi alla har samma estetik och mening som Ken Wilber och eller det han säger när vi förstår det integrala systemet, det är ingen praktik, det är ingen religion, i så fall är den förnedrad, men så holistisk och fylld att den är omöjlig för det finns ingen möjligheten förutom det här. Jag menar alltså: det högsta yttersta mest abstrakta och goda i skönhet och humor eller vad som helst, det förstår alla, samtidigt som alla missförstår det, men det ser vi bara som att titta snett igen, det är allas produktion och meningslöst, men det finns en absurditet i ansvar. Så, människors högsta mening och vision med livet, en renad renhet, den brinner upp och blir en sjuk gåta, om vi inte stannar istället för att ständigt vinna och försöka vinna på nästa ställe och station där vi blir galna, vi har redan löst upp oss såhär och det finns bara en kontrasterad skörhet kvar. Det människor söker är något de själva förnekar, när de speglar det för det finns inget där, det blir ett bihang som speglar sig i den sentimentala resursen, med visdomen är allt nytt så ingen kan veta något, det känns som människan redan varit med om det här, det är ingenting vi egentligen vill. Man blir psyksjuk tror jag när man faller mellan två olika meningskapanden som ett primärt, ett ideal av två liv eller dualiteter, ett för stort kliv, en aggressiv respons på en evolutionär impuls. Tror ingen egentligen förstår vad jag menar med det här. Känns som jag har en förståelse varför människor eller vissa inte vill leva, och jag vet inte vad jag ska säga till dem, det vore bara att göra mig på egen bekostad, göra en regress i grytan och vilseleda andra, andra kan ju bli lite mer beroende av en när man känner att man inte mår bra/har fel, inser att det handlar om något annat nu, fördömer det inte med gammalt.