Den Stora Frågan

[Jonas Nystrom]

Jo, straffindex blir då en prislista för vad det kostar att bli ertappad, inget annat. Men jag tror att det är ett nödvändigt led i utvecklingen mot verklig moral, dvs intuitiv rättskänsla byggd på sammanhangsmedvetande (sam.vet.e). Att inse att man "får" vad som helst. Att varken gudar, människor eller demoner kan styra över min inre frihet om jag inte låter dem, och gör jag det så är även det ett fritt beslut. Att lagen är något jag väljer att underkasta mig ur insikten att det blir bäst så. Tills vidare är det tur att majoriteten inte känner så; den egentliga moralen är fortfarande för darrig på benen när den ens finns. För det mesta är den konvention och grupptryck helt enkelt. Det ser man i tider av krig och kaos. Kommer man undan med att plundra och våldta så gör man tydligen det. Irakierna blev förfärade över sitt eget beteende när Hussein föll och det blev fritt fram. Vem vet vad som skulle hända i Sverige om alla yttre regler och konventioner sattes ur spel? Vi tror oss gärna om att vara världsbäst i moral men det vete tusan. Vi är oprövade. Och med massinflyttningen av folk från helt andra kulturer ändras all moral under den polerade men nu krackelerande ytan.

jn

[Jonas Nystrom]

Religion och politik är två sidor av det andliga. Religionen handlar om att utröna moralens källor och förutsättningar. Politiken handlar om att förverkliga den i det sociala. Ju mer moralisk integritet människor har desto mindre religion och politik behövs, dvs de finns men är integrerade och syns således inte.

Jisses, det där låter som ytterligare en tes. Jag tror jag vinner nallebjörnen...

jn

[suchanother]

Ja, det är verkligen en delikat fråga; vilka krafter styr och bestämmer över moralen och lagarna?
Är samhället ett "självspelande piano" där ingen egentligen kan styra dess "egenrörelse" (lånar ett begrepp från Hegel)?
Är människan innerst inne en grottmänniska redo att klubba ihjäl sin nästa för egen vinning?
I nutidshistoria finns gott om exempel om att när staten kollapsar så kollapsar också moralen, åtminstone delvis. Så staten har säkert rollen som tvångströja.

Jag vinner endast en ynka liten ask mörkchoklad eftersom jag inte kommer med svar, utan bara en massa jobbiga frågor.

[Johan Ågren]

Ja, det är verkligen en delikat fråga; vilka krafter styr och bestämmer över moralen och lagarna?

Tänk tvärtom! Vilken kraft har vi att efterleva vad som faktiskt existerar? "Krafterna" är tingens ordning, och de mänskliga lagarna uppstår utifrån tolkningar om dessa.

Om moralen endast är en existentialistisk konstruktion så blir svaret på din fråga ytterst godtyckligt. Även en övertygande dåre kan med rätta genomdriva sitt lagsystem (det förvandlar honom från dåre till dennes motsats). Men om moralen uppstår utifrån en föreställningen som inte är koherent med tingens faktiska ordning så är det förnuftigt att upplysa sig om dess dunkla existens. Moralbegrepp tycker jag alltid kan terroriseras med några varför för att se var man hamnar. Kanske man avslöjar något uppenbart absurt då mycket av den moral vi tar för given har ett utgånget bäst före datum. Samtidigt skrämmande för dem som inte redan är förkrossade.

Är människan innerst inne en grottmänniska redo att klubba ihjäl sin nästa för egen vinning?

Om detta slutligen visar sig i ett nyktert tillstånd så låt oss då börja klubba!

Mörk choklad är inte fy skam, då helst Valrhona Caraibe 66%.

Johan

[suchanother]

Nyktert tillstånd är en utopi så länge vi pratar om 66%

[Jonas Nystrom]

100 procent kakao får vem som helst under bordet...

jn

[cogito]

Både mina ut ur kroppenupplevelser och transcendentala tillstånd, som kan liknas vid Satoriupplevelser, har intuitivt berättat för mig att tillvarons väsen har en ennan karaktär och med helt andra förutsättningar än vad jag tidigare varit skolad till att erfara. Det vara jag erfar har uppenbarat sig i ett klarare tillstånd till en sådan nivå att jag har kunnat säga "javisst ja, det var ju så här det var". Sedan tappar man åter klarheten och glömmer både sin egen potential och hur det var att leva i verkligheten, man faller åter ner i synden Skillnaden är som dag och natt, och kan jämföras med ett ytterligare tillstånd utöver vakenhet och dröm som är mer äkta och innerligt en dessa tillstånd.

I ljuset av denna klarhet och med en vidgad förmåga som inte går att föreställa sig ser man det absurda både hos sin egen personlighetskaraktär och de strukturer vi formar i avsaknad av en autentisk självupplevelse. Kan vara så att många naturligt erfar detta som är oförvanskade från födseln; Gudsupplevelsen är då så självklar att den saknar begrepp. Tänker kanske då på naturfolk som inte satt på sig kulturens förvanskande glasögon.
Johan

Hej Johan,
i den här tråden berättar du um egna upplevelser samt ger en "teoretisk" beskrivning som sätter de i ett sammanhang. Språket och begreppen du använder då - är de hämtade ur en viss eller flera traditioner, eller har du "fått" de ihop med upplevelsen? Hoppas du förstår min fråga.

Med den bakgrund du har nu, tycker du att "man" (man är i detta fall du själv innan upplevelserna) skall vänta och se ifall man själv får andliga upplevelser?
Eller skall man medvetet "träna" upp beredskapen?
Är det rentav en underlåtenhetssynd att inte "träna"?

Du skriver att upplevelsen ändrar på de föreställningar man hade innan. Dessa föreställningar innan, hur skulle du klassar dom? Är de en trösterig tro, en visshet, en så-måste-det-vara-tro eller hur skulle du säger - efteråt om det som du omfattade innan?

mvh/ cogito

[Jonas Nystrom]

Försök med LSD, det gjorde vi.

jn

[Johan Ågren]

cogito,

Hej Johan,
i den här tråden berättar du um egna upplevelser samt ger en "teoretisk" beskrivning som sätter de i ett sammanhang. Språket och begreppen du använder då - är de hämtade ur en viss eller flera traditioner, eller har du "fått" de ihop med upplevelsen? Hoppas du förstår min fråga.

Försöker att inte använda några begrepp, men det är svårt att ge en beskrivning utan att använda språk och liknelser. Varje teori är dömd att missförstås eftersom man enbart kan utgå från sina egna bilder. Det är ungefär som att ha varit blind i en värld av blinda och plötsligt får en syn och ska beskriva detta nya tillskott för andra. Det blir både omöjligt och suspekt, men likväl så vill man på något sätt förmedla.

Med den bakgrund du har nu, tycker du att "man" (man är i detta fall du själv innan upplevelserna) skall vänta och se ifall man själv får andliga upplevelser?
Eller skall man medvetet "träna" upp beredskapen?
Är det rentav en underlåtenhetssynd att inte "träna"?

Det är ungefär som nödvändigheten att bota ett stort och omfattande snedsteg eller missförstånd. Allt som människan tar sig för utifrån den identitet som existerar på dessa grunder leder till vidare cirklar av verklighetsfrämmande konstruktioner. Det är som om hela mänskligheten har fallit ner i ett stort hål och på botten konstuerar en värld efter sina föreställningar om vad vi är utan att vi fördjupar oss i vad vi ursprungligen är. Att dra sig upp ur detta hål är som om den konstruerade identiteten endast existerar som ett skal som består av dessa illusoriska lagar. Platons grotta gestaltar också detta.

Du skriver att upplevelsen ändrar på de föreställningar man hade innan. Dessa föreställningar innan, hur skulle du klassar dom? Är de en trösterig tro, en visshet, en så-måste-det-vara-tro eller hur skulle du säger - efteråt om det som du omfattade innan?

Jag befinner mig fortfarande i limbo mellan grottans botten och någon form av "kärna". Det som uppenbaras i medvetandeskiftet är ett fokusskifte med så starka kontraster så det känns som en helt annan art. Ur detta tillstånd gestaltas livet intuitivt och min tidigare personlighet känns endast som ett skal. Detta skapar konflikter och en dualism. Min personlighet som kontruerat och formats i livet har ett stark kontaktnät med olika funktioner, medan den djupare aspekten på inga sätt är funktionell i detta konstruerade komplex. Detta skapar de klassiska slitningarna som beskrivs i många religioner. Att helt höja sig ur det illusoriska djupet är som att dö, för jaget existerar endast som en konstruktion. När detta sker uppenbaras en harmonisk kodning, och man ser tingen och rörelserna för vad de är till en sådan nivå där de inte känns åtskilda från vår egen kropp. Det är som att bli medveten i en dröm, och när man drömmer om sig själv så skiljer sig inte kroppen åt från det omgivande rummet med dess ting.

På det hela taget uppenbarar sig existensen som en helt annan art än den jag var van vid från min kulturella uppfostran. Jag är skolad att tro att världen består av små solida objekt som är sammanfogade med varandra, och det vi kallar medvetande är en mystisk biprodukt. Nu vet jag att inga materiens minsta byggstenar kommer att finnas, och varför universum tycks vara oändligt. Vi lever snarare i ett dynamiskt medvetandefält där dynamiken skapar horisonter i erfarandet, och den här verkligheten existerar på botten av en sådan horisontsvacka där lagarna är så statiska som våra föreställningar är.

Jag förstår idag vad många religioner menar i sitt symbolspråk, och jag förstår varför det är dömt att missförstås. Det är väl menat att människor som upplevt detta vill förmedla, men du märker hur absurt det blir. I de flesta fall gör det mer skada än nytta då det avskräcker människor att fördjupa sig innåt i sig själva för att finna gränsen där våra illusoriska konstruktioner slutar.

Men det är missvisande att kalla sig idealist också då materien/gestaltningen ÄR medvetandet. Något gestaltar sig inte I ett medvetande.

Johan

[Jonas Nystrom]

Allvar åsido... artificiellt inducerade upplevelser bleknar bort med tiden. Men kan, som Johan aldrig tröttnar på att påpeka, vara nog så viktiga som startmotor. För min del tog det tio år av möda, försakelser och dagliga, meditativa övningar innan jag hade integrerat de psykedeliska upplevelserna. Så jag delar inte odelat Johans begeistring för de kemiska vägarna. Men jag förstår den till fullo.

jn

[Jonas Nystrom]

Johann Gottlieb Fichte skrev om sin filosofi: ”Denna lära förutsätter ett fullkomligt nytt inre sinnesverktyg, varigenom man blir varse en ny värld som inte alls finns till för den vanliga människan. Tänk dig en värld av blindfödda som alltså bara känner till de ting och förhållanden som de kan känna på. Tala med dem om färger. Antingen talar du för döva öron (och det lyckligaste vore om de sade ifrån om det, då märker du misstaget och avbryter det lönlösa samtalet om du inte förmår öppna deras ögon) eller så tar de dig för en bedragare och bränner dig på bål.”

Den som talar till människor om andliga ting är en seende bland blindfödda. Dessa ting är handlar dock om människans sanna väsen och högsta mål och den som menar att det är nödvändigt att ”avbryta det lönlösa samtalet” har tappat tron på mänskligheten. Det är nämligen möjligt att ”öppna ögonen” på alla som är öppna för det. Det händer varje dag. De som har känt detta ”inre sinnesverktyg” växa fram har ibland förmedlat vad de ser och därigenom öppnat ögonen på andra. Ända från äldsta tider talas det därför om dolda insikter; om ockult vishet. Den som fattar något av denna vishet är lika säker på att han har tillgång till den som människor med friska ögon har tillgång till färgupplevelser; man frågar inte efter bevis på vad man upplever. Han vet också att denna kunskap inte behöver bevisas för andra med det ”högre sinnet”. Han kan tala med dem på samma sätt som man kan tala om Amerika med folk som inte själva har sett Amerika men som kan göra sig en föreställning om det därför att de har ögon och skulle se allt om de fick chansen att själva resa dit.

Men den som ser mer än vanligt ska inte bara tala med andra som också ser. Han måste vända sig till alla. Det han ser angår alla eftersom all kunskap om människan gör oss mänskligare. Och han inser att det existerar olika grader av förståelse för det han har att säga. Han inser att han kan möta förståelse även hos människor som ännu är långt ifrån att kunna börja en egen andlig forskning. Känslan för sanningen slumrar ju hos alla och det är till den känslan han riktar sig. Han vet också att det i sanningskänslan finns en kraft som med tiden kan föra till kunskapens högre grader. Denna känsla, som kanske till en början inte ser någonting alls av det som skildras, leder till att blicken för det andliga förr eller senare vaknar. Denna känsla vaknar i mörkret. Själen ser inte, men genom denna känsla grips den av kraften i det sanna. Senare kommer sanningen att närma sig själen och öppna dess ”högre sinne”. För en person kan det ta kortare tid, för någon annan längre. Den som har tålamod och uthållighet uppnår målet. Inte varje fysiskt blindfödd kan opereras men varje andligt öga kan öppnas i sinom tid.

Lärdom och vetenskaplig bildning är inga villkor för att detta högre sinne skall kunna öppnas. Det kan lika väl öppnas för en obildad som för en vetenskapligt framstående människa. Det som i våra dagar ofta kallas ”den enda” vetenskapen kan till och med vara mer till hinder än till hjälp, i det den endast anser det som är tillgängligt för de vanliga sinnena som verkligt. Hur stora dess förtjänster än är när det gäller kunskapen om denna verklighet skapar den även en mängd fördomar som hindrar tillträdet till högre verkligheter. Naturvetenskapen har en tendens att upphöja sina egna kunskapskriterier till norm för allt mänskligt vetande.
Man invänder ofta att det finns gränser för människans kunskap. Då dessa gränser, som man menar, inte kan överskridas måste man avvisa all kunskap som inte tar hänsyn till dem. Och man betraktar det som förmätet att påstå något om ting som många anser ligger långt bortom gränserna för mänsklig kunskapsförmåga.

Den högre kunskapen måste självfallet föregås av en utveckling av kunskapskrafterna. Mycket som ligger bortom kunskapens område före en sådan utveckling är senare tillgängligt.

Men vad tjänar det till, kan man undra, att berätta om ting för vilka människors kunskapskrafter inte har väckts? De man talar med kan ju inte kontrollera om det stämmer!

I viss mån kan de faktiskt det. Man behöver visserligen speciella förmågor för att kunna finna de ting som det här är fråga om, men om man sedan beskriver dem kan de förstås av alla logiskt tänkande och öppensinnade människor. I denna bok (GA 9) kommer inget annat att beskrivas än sådant som gör det möjligt att närma sig livets gåtor på ett tillfredsställande sätt. Du kan fråga dig: Om det som här påstås är sant, finns det då en tillfredsställande förklaring på livet? – Se sedan efter om inte varje människas liv är en bekräftelse!

För att kunna vara lärare på dessa högre områden är det inte nog att öppna sinnet för det andliga. Det krävs lika mycket vetenskap på dessa områden som för läraryrket på den vanliga verklighetens område. Högre skådande gör en människa lika litet till en ”vetande” på det andliga området som normala sinnesorgan gör henne till en ”lärd” i den sinnliga verkligheten. Och eftersom all verklighet, den fysiska såväl som den andliga, är två sidor av ett och samma grundväsen, kommer väl den som är okunnig om de lägre kunskaperna för det mesta även att förbli okunnig om de högre tingen. Hos den som är kallad att tala om tillvarons andliga områden framkallar detta faktum en känsla av omätligt ansvar. Detta ålägger honom anspråkslöshet och återhållsamhet.

[Johan Ågren]

Försök med LSD, det gjorde vi.

jn

Men Jonas då! Har inte erfarenhet från LSD, däremot Psilosybin som har en liknande psykedelisk effekt. Men konst, musik, dans och framförallt meditation var det som ledde mig i rätt riktning. Jag förnekar inte att psykedeliska subsanser har samma effekt, men vill inte uppmuntra det då risken är att en människa får svåra upplevelser som kan verka mer kaotiskt än utvecklande. På det hela taget är det ganska dumt att tala om illegala droger om man vill få någon att överväga det man skriver som substansfyllt. Det kanske dömt ändå att misslyckas. Beror i och för sig på vem man talar med.

Johan

[Jonas Nystrom]

Det är som om hela mänskligheten har fallit ner i ett stort hål och på botten konstuerar en värld efter sina föreställningar om vad vi är utan att vi fördjupar oss i vad vi ursprungligen är. Att dra sig upp ur detta hål är som om den konstruerade identiteten endast existerar som ett skal som består av dessa illusoriska lagar.

Johan, är du bekant med en märklig liten skrift från början av 1600-talet vars första kapitel beskriver en dröm, där alla människor är på botten av ett torn och det finns en lucka högt uppe i taket där en gubbe firar ner ett rep som huvudpersonen till slut dras upp på, varpå han leds genom synnerligen trippade situationer i en sorts alkemisk initiation i sju steg?

jn

[Jonas Nystrom]

På det hela taget är det ganska dumt att tala om illegala droger om man vill få någon att överväga det man skriver som substansfyllt. Det kanske dömt ändå att misslyckas. Beror i och för sig på vem man talar med.

Det stämmer. Låt det så vara ett sätt för mig att understryka att det är helt frivilligt och på eget ansvar man tar vad jag säger på lika stort allvar som jag själv gör.

med glimten i vitögat,
jn

[Johan Ågren]

Det är som om hela mänskligheten har fallit ner i ett stort hål och på botten konstuerar en värld efter sina föreställningar om vad vi är utan att vi fördjupar oss i vad vi ursprungligen är. Att dra sig upp ur detta hål är som om den konstruerade identiteten endast existerar som ett skal som består av dessa illusoriska lagar.

Johan, är du bekant med en märklig liten skrift från början av 1600-talet vars första kapitel beskriver en dröm, där alla människor är på botten av ett torn och det finns en lucka högt uppe i taket där en gubbe firar ner ett rep som huvudpersonen till slut dras upp på, varpå han leds genom synnerligen trippade situationer i en sorts alkemisk initiation i sju steg?

jn

Nej, men symboliken är inte ovanlig.

Johan