Vad är Gudstro? Hur uppstår den?

[hovnarr]

Mia är till att börja med målbilden för en individuell realiseringsprocess.

Så det finns ett mål och ett slut på processen? Är snart 24 och har redan, efter föga mödosam klättring, kommit en bra bit på trappsteget "självförverkligande". Skrev Maslow nåt om vad man skulle göra sen? Längtar efter att bli förverkligad, innan jag blir förverkad.

§

[cogito]

Hovnarr, din hopplärka!

I avvaktan på Zaras fortsatta "behandling" kommer jag med ett förslag till egenbehandling. Åtgärd: lägg av med pirouetterna och bli lite enkelspårig. Det betyder i det här konkreta fallet: associera inte genast Mia med självförverkligande eller vad de månde vara som flyger till dig ur din kunskapsskatt. Det kan vara tufft och tråkigt att bara hålla sig till en enda tanke, som Mia, under en längre period för någon som förälskar sig i hovnarrsrollen. Börja med att undersöka om Mia som koncentrerat formel innehåller mål och slut på processen som du vill genomgå. Om formeln uppfyller dina krav går du vidare med att försöka realisera denna abstrakta formel. Hålet är ju inget annat än att du känner av diskrepansen mellan formeln Mia och det tillståndet där Mia för ett ögonblick inte är en formel längre.

Doctor Cogito

[hovnarr]

Börja med att undersöka om Mia som koncentrerat formel innehåller mål och slut på processen som du vill genomgå.

Du är inte så dum, du. Okej, vi kör på ditt snusförnuftiga angreppssätt. Då måste jag första veta vilken process jag vill genomgå. Således kör jag lite auto-KBT först (alltid nyttigt):

Dr. §: Jaha, och vad har herr § på hjärtat då?
Hr. §: Jo, förstår doktorn, jag upplever tillvaron som meningslös.
Dr. §: Jaha. Och detta orsaker er obehag?
Hr. §: Ja precis. Jag tänkte att ni kanske visste vad man kunde göra åt saken?
Dr. §: Ni vill alltså uppleva att tillvaron är meningsfull?
Hr. §: Ja.
Dr. §: Beskriv för mig hur du då skulle känna dig.
Hr. §: Äsch, jag vet inte. Gladare, lyckligare. Mer tillfreds med omgivningen. Med mitt jobb. Upplyst rent av, som om jag förstått någon djup egenskap med världen.
Dr. §: Så vad du egentligen vill är alltså att känna dig glad, lycklig, tillfreds och upplyst.
Hr. §: Ja! Precis.
Dr. §: Vad får dig att känna dig glad, lycklig, tillfreds och upplyst?
Hr. §: Åh, massor med saker. Tillfreds är jag oftast ensam och mediterar eller vandrar i naturen, eller när jag är lätt berusad efter en stor middag och bolmar på en cigarr. Upplyst känner jag mig oftast efter filosofiska samtal med mina vänner eller käresta, antingen på forumet eller i verkligheten. Och ibland när jag läst en särskilt god bok. Glad och lycklig blir jag av djur, natur och socialisering med familj och vänner. God mat och dryck ej att förglömma.
Dr. §: Ja, i så fall ordinerar jag goda middagar med familj och vänner, naturutflykter med inslag av djur både själv och med sällskap samt lite extra tid för dig själv ibland då du kan ägna dig åt medvetandeutforskning både litterärt och praktiskt. Hur låter det?
Hr. §: Pretty fucking far from hur jag lever nu.
Dr. §: Ja se där, då vet du vad du behöver ändra på i alla fall! Ska vi säga samma tid nästa vecka?
Hr. §: Kör till.
Dr. §: Adjö då.
Hr. §: Hej hej.

§

[cogito]

Roligt att höra hur du haft det vid besöket hos Dr. KASAM, Hovnarr!
Hos Dr. Snus F. Örnuft kanske det lät så här istället:

Dr. §: Jaha, och vad har herr § på hjärtat då?
Hr. §: Jo, förstår doktorn, jag upplever tillvaron som meningslös.
Dr. §: Jaha. Och detta orsaker er obehag?
Hr. §: Ja precis. Jag tänkte att ni kanske visste vad man kunde göra åt saken?
Dr. §: Ni vill alltså uppleva att tillvaron är meningsfull?
Hr. §: Ja.
Dr. §: Beskriv för mig hur du då skulle känna dig.
Hr. §: Äsch, jag vet inte. Gladare, lyckligare. Mer tillfreds med omgivningen. Med mitt jobb. Upplyst rent av, som om jag förstått någon djup egenskap med världen.
Dr. §: Så vad du egentligen vill är alltså att känna dig glad, lycklig, tillfreds och upplyst.
Hr. §: Ja! Precis.
Dr. §: Vad får dig att känna dig glad, lycklig, tillfreds och upplyst?
Hr. §: Åh, massor med saker. Tillfreds är jag oftast ensam och mediterar eller vandrar i naturen, eller när jag är lätt berusad efter en stor middag och bolmar på en cigarr. Upplyst känner jag mig oftast efter filosofiska samtal med mina vänner eller käresta, antingen på forumet eller i verkligheten. Och ibland när jag läst en särskilt god bok. Glad och lycklig blir jag av djur, natur och socialisering med familj och vänner. God mat och dryck ej att förglömma.
Dr. §: Ja, i så fall ordinerar jag goda middagar med familj och vänner, naturutflykter med inslag av djur både själv och med sällskap samt lite extra tid för dig själv ibland då du kan ägna dig åt medvetandeutforskning både litterärt och praktiskt. Hur låter det?
Hr. §: Pretty fucking far from hur jag lever nu.
Dr. §: Ja se där, då har vi ju hittat ett fint angreppssätt. Du skulle komma att trivas med återbesöken hos mig. Tyvärr går jag dock i pension i morgon. Så vi kan inte genomföra denna beprövade terapi.
Hr. §: Vad sjutton, jag behöver akut hjälp! Finns det ingen hästkur istället?
Dr. §: Det gör det, men jag har inte testat ordentligt.
Hr. §: Kör till ändå. Åt fanders med Socialstyrelsen - du går ju ändå i pension!
Dr. § Hhmm. Roten till det hela sitter kanske djupare än så. Det är kanske inte meningslöshet du känner utan frånvaron av dig själv?
Hr. §: Hurså? Jag har ju beskrivit hur mycket jag pysslar om mig.
Dr. §: Precis. Det tycks du vara bra på, att pyssla om denne "mig". Honom går det minnsan ingen nöd på. Tror du på påven som ställförträdare? Mig leker ställförträdare för Mia. Mig är inte utan leker bara att han är. När leken inte pågår finns du inte. Det kostar på. Bäst då att skriva ett finurligt inlägg på forumet eller tända en cigarr, då kommer mig igång igen.
Hr. §: Hehe, smart försök Dr. Snus F. Örnuftig, men märker du inte tankefelet du gör? När mig inte leker borde rimligtvis Mia få chansen att komma fram.
Dr. §: Obedd?
Hr. §: HEJ HEJ, MIA, VAR SNÄLL OCH KOM FRAM!!!
Dr. §: Nå?
Hr. §: Inget!
Dr. §: Tänkte väl det, det är som sagt en hästkur. Och jag har inte testat ordentlig... Nä, nu börja min pension strax. Ajö!
Hr. §: Vänta, vänta, har du ingen kollega att rekommendera?
Dr. §: Det förståss, men då är det v e r k l i g e n frågan om en hästkur.
Han har nyligen hälsat på i agnostiska avdelningen.

[Jonas Nystrom]

(hostar lätt)

[hovnarr]

Dr. § Hhmm. Roten till det hela sitter kanske djupare än så. Det är kanske inte meningslöshet du känner utan frånvaron av dig själv?

Äsch, nu blir du så där esoterisk igen. Vad menas? Måste ärligt säga att jag aldrig upplevt mig särskilt frånvarande. Eller upplevt att "mig" varit borta, som du säger. Ja, kanske inte väldigt närvarande heller - reflekterar liksom inte över det. Jag har svårt att tvivla på min existens eller förhålla mig till den på något särskilt sätt.

Foten i kläm
§ärimner

[cogito]

Hovnarr:

Äsch, nu blir du så där esoterisk igen. Vad menas? Måste ärligt säga att jag aldrig upplevt mig särskilt frånvarande. Eller upplevt att "mig" varit borta, som du säger. Ja, kanske inte väldigt närvarande heller - reflekterar liksom inte över det. Jag har svårt att tvivla på min existens eller förhålla mig till den på något särskilt sätt.

I gave it my best shot, Hovnarr.

Du vill komma åt något, right? För en utomstående snusmummrick kan te te sig som om dina (något fladdrande) åthävor att komma åt det i själva verket är ett sätt att bygga upp en skyddsmur (according to the blue pill) för att uppskjuta kontakt. Kanske är det så att du bara "skulle vilja" komma åt det? Vad vet jag? Jag har levererad en rad skojfriska kommentarer som du tycks har uppskattad. Men det funkar ju inte alltid. Minsta avsteg därifrån kvitterar du med antingen att inte svara alls, kallar det "snusförnuftig metod" eller "så där esoterisk". Du kanske tycker helt enkelt att jag överträder en gräns som blir för "närgångit"? Jag är ingen guru utan ville bara ge dig en yta att reflektera dina takar mot.

Är inte det vad forumet är till för?

mvh/ cogito

[hovnarr]

Först och främst cogito: Tack för dina ansträngningar. Jag uppskattar dem verkligheten, tro inget annat!

Du kanske tycker helt enkelt att jag överträder en gräns som blir för "närgångit"?

Jag vet inte hur jag ska bemöta ett sånt uttalande. Om jag säger att jag inte uppfattar det så, tror du mig då, eller tycker du att det är ännu en byggsten i den förmenta muren jag bygger upp? Jag ska försöka utveckla:

Du vill komma åt något, right?

Right. Men jag är inte så säker på att det är något såvärst mystiskt i sig. Å ena sidan vill jag må bättre - min uppfattning är att detta lättast åstadkommes genom att göra saker man mår bra av. Å andra sidan har jag ett filosofiskt/mystiskt intresse som kan göra livet mer intressant. De två är inte samma sak, men naturligtvis finns där angreppspunkter. Jag kan exempelvis ha ett intresse av att komma åt själva Åtkommande (det som gör att jag vill komma åt), men mitt välbefinnande står inte och faller med det. Förstår du?

Minsta avsteg därifrån kvitterar du med antingen att inte svara alls, kallar det "snusförnuftig metod" eller "så där esoterisk".

Det är bara uttryck för min oförståelse cogito. Jag begriper inte, kan inte förhålla mig till det. Om någon kommer till mig och exempelvis säger "För att bli lycklig måste du finna den blå elefanten" så förstår jag helt enkelt inte vad han pratar om. Det finns inget frö i mitt medvetna som får mig att sätta ens ett uns tillit till det påståendet.

Jag tyckte Zara uttryckte det klokt när han sa att livet handlar om känsla för känslor. Jag får liksom inte känslan att "hm, det där skulle nog kunna vara något". Det är inte så att jag dömer människan som galen bara för att inte lilla jag begriper, utan jag konstaterar bara att jag inte begriper. Vet inte ens vilken ände jag skulle börja i för att begripa. Är inte jättemotiverad att försöka, då informationen inte presenteras så att jag förstår hur jag ska tillgodogöra mig den.

Naturligtvis hör det till min hovnarr-image att skoja till det, men jag hoppas verkligen att min oförståelse inte får dig att tro att jag kan diskutera allvarliga ting. Det gör jag gärna, men de måste te sig begripliga för mig.

Jag utgår ifrån att vi, med lite ansträngning, kan förstå varandra. Således försöker jag på nytt:

Dr. § Hhmm. Roten till det hela sitter kanske djupare än så. Det är kanske inte meningslöshet du känner utan frånvaron av dig själv?

hänger detta ihop med

bygga upp en skyddsmur (according to the blue pill) för att uppskjuta kontakt. Kanske är det så att du bara "skulle vilja" komma åt det?

på något sätt? Menar du att jag, på något plan, vill uppskjuta kontakt med ett högre väsen? Vad har jag att tjäna på en skyddsmur? Jag ser inte varför detta skulle vara en rimlig/fruktbar hypotes, så jag behöver att du visar det i så fall.

Hr. §: Vänta, vänta, har du ingen kollega att rekommendera?
Dr. §: Det förståss, men då är det v e r k l i g e n frågan om en hästkur.
Han har nyligen hälsat på i agnostiska avdelningen.

Syftar du på jn:s loge-verksamhet? Den skulle säkert ha något att ge och jag är inte främmande för att besöka den någon gång. Instinktivt får jag visst obehag av att läsa på logens hemsida, men det kan ju komma att ändras till både det bättre och det sämre om jag skulle bekanta mig mer med verksamheten naturligtvis.

Just det, det var den här också:

Börja med att undersöka om Mia som koncentrerat formel innehåller mål och slut på processen som du vill genomgå.

Om jag förstått frågan rätt skulle jag svara "nej". Processen jag ville genomgå var att bli kvitt hålet, och det fixade en naturpromenad och lite trevliga samtal (inte minst med dig). Däremot är jag intresserad av/nyfiken på mia-konceptet, men jag ser där inget tydligt mål som skall uppnås, utan snarare än förgylld resa.

§

P.S. Förresten, et tu Cogite? Är du också en Sofia-broder? D.S.

[cogito]

Tjänare Hovnarr!

Först och främst cogito: Tack för dina ansträngningar. Jag uppskattar dem verkligheten, tro inget annat!

Det är taget!

cogito skrev:
Minsta avsteg därifrån kvitterar du med antingen att inte svara alls, kallar det "snusförnuftig metod" eller "så där esoterisk".

Det är bara uttryck för min oförståelse cogito. Jag begriper inte, kan inte förhålla mig till det. Om någon kommer till mig och exempelvis säger "För att bli lycklig måste du finna den blå elefanten" så förstår jag helt enkelt inte vad han pratar om. Det finns inget frö i mitt medvetna som får mig att sätta ens ett uns tillit till det påståendet.

Jag tyckte Zara uttryckte det klokt när han sa att livet handlar om känsla för känslor. Jag får liksom inte känslan att "hm, det där skulle nog kunna vara något".

Jag förstår. Jag kan se mitt uppträdande här på forumet som i denna vanliga hälsningsfras:

Who are you?
How do you do?
Can I help you?

I detta fall ringde det en klocka för mig som sa: Is it me, who is adressed? Is it me who can help? Därav tilltaget.
I en gammal barnsaga jag hört samlar huvudpersonen på sig ett antal frågor under färdens gång, som han bär med sig. I slutet blir han ledd till platsen för svaret. I mitt jobb får jag ibland uppdrag att som utomstående betrakta ett företags marknadsuppträdande och ge råd. Det kan jag inte. Jag har inga svar som jag kan ta ansvar för. Så jag ställer ett antal sk "intelligenta" frågor som leder kunden till platsen för svaren. Oftast fungerar det, ty kunden betalar fakturan. Så, kunde jag formulera "svar" som skapade tillit till mina påståenden, skulle jag göra det. I brist på detta vill de pekar på platsen för möjliga svar. Förstår du?

cogito skrev:
Dr. § Hhmm. Roten till det hela sitter kanske djupare än så. Det är kanske inte meningslöshet du känner utan frånvaron av dig själv?

hänger detta ihop med
cogito skrev:
bygga upp en skyddsmur (according to the blue pill) för att uppskjuta kontakt. Kanske är det så att du bara "skulle vilja" komma åt det?

på något sätt? Menar du att jag, på något plan, vill uppskjuta kontakt med ett högre väsen? Vad har jag att tjäna på en skyddsmur? Jag ser inte varför detta skulle vara en rimlig/fruktbar hypotes, så jag behöver att du visar det i så fall.

Här kan jag plocka in lite självanalys (se interfacet). För min egen del tolkar jag min skyddsmur som ett sätt att "skjuta upp". Zaras inlägg bekräfter för mig vad som väntar. Kanske är hela klabbet med en "allena rådig" materiell världsförklaring ett slags skyddsnät? Jag efterlyste ju också räcken på Gjallerbron. Och nej, jag är ingen Broder. Men jag har läst mig till de begrepp som används och språkdräkten blir därför förståelig och ger mening åt innehållet. Distanskurs!

Processen jag ville genomgå var att bli kvitt hålet, och det fixade en naturpromenad och lite trevliga samtal (inte minst med dig). Däremot är jag intresserad av/nyfiken på mia-konceptet, men jag ser där inget tydligt mål som skall uppnås, utan snarare än förgylld resa.

Jag ser det tvärtom. Resan är jobbig - och fastän ett gyllene mål hägrar (hålet borta med viss permanens) så stannar jag hemma.

mvh/ cogito
PS. Nej, nu måste vi snart dra en Norgevits eller nåt.

[cogito]

Tatjana,

Även om jag påstår att jag har sanningen så är det inte sanningen jag påstår.

Apropå sanning, vara sann osv. Dessa begrepp får ju stort utrymme i bibeln.
Skiljer du på betydelsen när du använder de på jobbet, på filosofiska och under bibelläsning? (och ev. annan verklighet?)
Vad betyder de i din signatur?

undrar cogito

[Tatjana]

Kära Hovnarr
Vat du vad jag tror att du skulle må bra av?
Att inte ge dig själv svaren. Att inte enbart ställa frågor som du vet att du redan har svaret på.

[hovnarr]

Vat du vad jag tror att du skulle må bra av?
Att inte ge dig själv svaren. Att inte enbart ställa frågor som du vet att du redan har svaret på.

Förstår inte. Om jag ställer en fråga för mig själv har jag svårt att inte bilda mig någon slags tro kring ett svar. För vissa frågor kan ju det svar som ligger närmast tillhands vara "jag vet inte". Anser du att det är ett svar? Att jag då liksom redan tagit ställning? Själv upplever jag inte det som någon särskilt permanent åsikt, och har flera gånger ändrat uppfattning utifrån bl.a. diskussioner här på forumet. Förklara gärna närmare hur du menar.

cogito - tolka inte min tystnad här som ointresse för ditt senaste inlägg. Jag kände bara att jag inte hade något att tillföra annat än den föreslagna norgevitsen, så jag avstod. "Skyddsnät och skyddsnät", tänkte jag ungefär. Kan hålla med dig om att resan är jobbig, men det är alla småinsikter på vägen som gör den värd det, snarare än en slutgiltig Insikt för mig. Jag njuter av det sakta mognandet, även om jag ibland inte ids med det.

§

[Tatjana]

Förstår inte. Om jag ställer en fråga för mig själv har jag svårt att inte bilda mig någon slags tro kring ett svar. För vissa frågor kan ju det svar som ligger närmast tillhands vara "jag vet inte". Anser du att det är ett svar?

Jag menar INTE av besserwisser-karaktär.
Du (jag med!) söker något, som du inte riktigt vet vad det är. Du tror att det kan vara av andlig natur. Kanske för att du har sett någon annan bli "lycklig" av den formens kunskap. Kanske för att du känner en slags "tröst" i att läsa en bok som har ett sk "djup".
När man då söker något, precis som man söker djungelvrål när man är sugen på lakrits finns det en risk att begränsa sig.
Varför inte prova en lakritspinne? Du har gjort det förut och du tyckte inte om det, men gillade du oliver när du var barn? Jag hatade oliver, men ett mycket starkt minne för mig är Grekland-sommar-vitt vin och oliver, tillsammans med min absolut bästa vän. Oliverna var sååå goda!
Du tolkar kanske detta som att sällskapet och atmosfären gjorde oliverna goda, visst jag köper det.
När jag kom hem så kunde jag bara äta oliver när jag var hemma hos min väninna. Sedan bitvis, utan min vetskap började jag få en olivlängtan.
(Som idag är totalt ohejdbar ). Mina smaklökar utvecklades.
Jag skall konkretisera.
Ett sökande efter vad man redan vet vad man vill finna blir inte ett sökande utan snarare ett promenerande mot ett redan bestämt mål.
Du kanske tänker,
-Blir det inte virrigt om jag inte vet att jag letar efter mina nycklar när det faktiskt är nycklarna som är borta? Men varför inte ta cykeln istället för bilen den dagen?
(Detta betyder inte att man måste hänga på allt nytt och modernt).

[Tatjana]

Tatjana,

Även om jag påstår att jag har sanningen så är det inte sanningen jag påstår.

Apropå sanning, vara sann osv. Dessa begrepp får ju stort utrymme i bibeln.
Skiljer du på betydelsen när du använder de på jobbet, på filosofiska och under bibelläsning? (och ev. annan verklighet?)
Vad betyder de i din signatur?

undrar cogito

Hej.
Ja, helt klart fast nej inte alls
Min grund är fastmurad, möjligen av min präglade vistelse här på Tellus, möjligen av en instinktiv gen i min stortå, vad vet jag?
Sanning är inte relevant, ordet är har ingen innebörd för mig mer än att det är en förklaring på att flera människor har samma åsikt.
Höger är motsatsen till vänster, det är äckligt med mögel, barn är söta,
orden är utan relevans för mig. Jag ville ha en mening som man kunde läsa 100ggr utan att förstå vad man igentligen har läst och varför.
(Är det SANNINGEN hon påstår, eller påstår hon att hon har SANNINGEN?
Är SANNINGEN att påstå? Påstår jag att SANNINGEN inte finns?
Vad säger denna dumma mening mig?? nada.... korkad brud..)

Mitt arbete
Du har brutit benet. Sanningen är att ditt ben är av (Om man jämför med ett ben som inte är av är det en skillnad mellan dem åt). Sanningen är att det kommer att läka men det kan lika väl vara så att det inte kommer att läka- så det finns ingen sanning i det jag påstår.
Sanningen är att jag bara vet sanningen om det senare kommer att infalla det händelsemönster som jag informerat dig om tidigare.
Jag har ingen makt att bestämma utgången.
Sanningen är att jag gör mitt bästa för att få dig att må bra, men jag kan inte garantera att det fungerar. Samt att om jag inte tycker om dig eller om du luktar illa så kanske jag talar illa om dig när du inte hör.
Jag har så jobbigt med min hund just nu så jag kanske är på dåligt humör, mitt bästa är inte ditt bästa. Sorry...

I relationer.
Jag vill säga att du är min bästa vän, det är helt sant att du betyder mycket för mig. Inte för alltid, jag kanske kommer att ändra mig om du gör något dumt vilket jag vet att du statistiskt sett kommer att göra förr eller senare. Då är sanningen att du är en skit. Det spelar ingen roll hur snäll du har varit tidigare för sanningen är att jag inte kan lita på dig, längre... så länge det känns bra för mig att låta bli att umgås med dig så kommer jag att göra det. Det är sant att det är bäst för oss båda.

Bibeln däremot är (för mig) totalt olik. Gud skapade jorden-gav den till oss-låter oss leva här-skall göra allt bättre. thats it! Förändringen ligger inte hos bibeln eller en möjligt existerande gud den ligger hos mig.
Imorgon är guds uppsåt med jorden precis likadant som det var för 3000år sedan. Medan min inställning till den åker upp och ner som en skenande berg och dalbana, man kan tro(t) om man vill. eller låta bli, du har ett fritt val. Bibeln förändras inte bara för att människorna gör det. Jag tycker om den raka linjen och den oföränderliga sidan av en möjligt existerande guds personlighet, hållfasthet!
Det är i total kontrast till världen.
Visst jag uppskattar min förmåga att ha "det fria val" som mänskliga varelser har. Men någonstans måste jag finna det konkreta och för mig är det (fn) bibeln.
Jag hoppas att jag uppfattat din fråga rätt.
Hej svejs Tanja

[hovnarr]

Du (jag med!) söker något, som du inte riktigt vet vad det är.

Precis. Tolkar ditt inlägg i stort som att det kan vara fruktlöst att leta på fel ställen. Instämmer i det. Vi ser detta hela tiden. Något fattas, så man köper en ny bil. Och sedan en ännu bättre bil. Och en yngre flickvän. Och en ny religion. Och löneförhöjning osv.

(Man ska inte underskatta glädjen av det materiella och ytliga, men det är en orimlig förväntan att sådan "uppgradering" ska leda till varaktig lycka.)

Vad kan man göra åt detta? Lämpligen låta bli att låsa sig till en bestämd lösning ("Nu ska jag bli troende, så blir det bra!") och istället vara uppmärksam på sina känslor och faktiska önskningar. På så vis blir det lättare att höra vad man verkligen vill. Jag tror det är så enkelt, även om det är en utmaning i sig just att inte fastna - eller snarare lägga märke till när man gör det.

Du minns att jag sa att jag tar ganska lätt på det mesta, även andlighet, och det hänger ihop med det här också. Jag har inte med bestämd tro föresatt mig att tro bestämt. Snarast är det så att jag känner det där lilla suget - ibland starkare ibland svagare - och funderar "kanske en djungelvrål?" eller "kanske en lakritspinne?" eller helt annorlunda "kanske en cykeltur?"

Just för att kunna ha ett öppet sinne är jag tacksam när människor visar mig delar av sina världar, inte för att jag är så himla desperat efter att fylla det där hålet (en sådan desperation kan I SIG vara en tillfällig låsning - man kan låsa sig i negativ tro typ "det där hålet är felet med allt" precis som i positiv tro typ "nya årsmodellen gör mig lycklig"), utan just för den bakomliggande tanken "kanske kan vara nåt?".

Får man bjuda på en salt bumling?

§