Om nu gud finns och vi lever ett evigt liv efter döden

[starblaze]

en intresant fundering.
Om nu gud finns om vi nu lever vidare efter döden på något sett. har ni tänkt på vilken otrolig mängs med själar som måste sväva omkring någon stans. å alla djuren kommer inte de också till himmelen. Ja skulle alltså vilja se den himelen. svävar det bara omkring massa formlösa själa hur gör de för att inte krocka? ellerdet kanske inte behövs. ja ja vet inte. tror dock på skyddsänglar även om ja skälv aldrig sett något men jag har sett djur som inte fiinns och då måste ju djuren oxå komma te fimmelen. tydligen blir en aldrig kvitt alla flugor å mygg å knott. *hämska tanke.

[Tatjana]

Jag måste bara fråga varför alltid när det handlar om döden skall skiljas mellan kropp och själ. Vem är det som säger att du skall sitta i himmelen och spela harpa? Du föddes ju med en kropp, låt oss anta att det finns en gud, gjorde han ett misstag då?
Jag menar att du får leva ett liv med en kropp men när du dör så får du ett evigt liv utan kropp som en tidlös själ. Du kan ju inte ens tänka dig in i tanken att leva utan den biologiska kroppen du är van vid. Jag tror att människor föreställer sig döden som ett kroppslöst tillstånd just pågrund av att de inte kan sätta sig in i tanken att dö. Att dö är edt märkligaste vi är med om (efter att födas) så då måste det vara en märklig företeelse efter döden?
Saken är ju den att om evigt liv skall infinna sig så är det ju inte kroppen som är boven i dramat det är ju döden. Så genom att avlägsna döden får vi leva eller hur? Sedan kan vi ju diskutera om det är en möjlighet att kasta döden på soptippen och vem som har den makten.
Om vi fantiserar så till den milda grad att gud skapade världen så har väl han den myndigheten iallafall?

Mvh

[embla]

Jag har lite svårt att hänga med i ditt resonemang, Tatjana.

Till den första frågan vill jag svara att universum är oändligt, där finns plats för oändligt många själar.

Är rätt nyfiken på vad som händer när vi dör, men hoppas ändå att det kommer att dröja lääääänge innan jag får ta del av den kunskapen.

Tjipp!

[starblaze]

jag har tre teorier om vad som händer när vi dött.
1 vi dör pungt slut inget mera händer
2. vi föds antingen om eller kommer te ett kroppslöst ställe.
3. Det är som i en berättelse ja skrivit (ve å fasa) alltså vi är väldigt handfasta. har kropp men kommer te olika ställe i himelen eller helvetet.

[Tatjana]

Jag har lite svårt att hänga med i ditt resonemang, Tatjana.

Jag försöker bara förstå varför kroppen och själen skall skiljas på när man dör.
Jag ser kroppen och själen som ett och döden som dess fiende.

Mvh

[Waggho]

Vill du veta hur det känns att vara död? Tänk efter hur det kändes att vara ofödd.
Om "själen" skapades med kroppen lär den dö med kroppen också. Anser man att själen inte är av samma art som kroppen har jag svårt att se varför den nödvändigtvis skulle ha uppstått samtidigt som kroppen och inte ha funnits dessförinnan.
Själavandring har jag svårt att se några belägg för, inte minst praktiska med tanke på den variation av antalet individer som finns. Vad är det förresten som vandrar vidare? Din själ har inte kvar sin gamla kropp, inga färdigheter, kunskaper eller minnen från den gamla kroppen. Ingen livserfarenhet och visdom som samlas på hög. Vad är i så fall själen om inte något liknande en PET-flaska som pantas, med den skillnaden att själen inte har några som helst materiella komponenter? Bullshit säger jag. Förnuftet säger att vårt medvetande försvinner när vi dör, alla andra teorier anser jag grundar sig i rädsla för denna tanke.

[hovnarr]

Anser man att själen inte är av samma art som kroppen har jag svårt att se varför den nödvändigtvis skulle ha uppstått samtidigt som kroppen och inte ha funnits dessförinnan.

Finns det nån som hävdar det, att själen och kroppen är väsenskilda men ändå uppstod samtidigt?

Själavandring har jag svårt att se några belägg för, inte minst praktiska med tanke på den variation av antalet individer som finns.

Du menar att det varierande antalet individer på jordens yta är ett motargument för reinkarnation? Oavsett om reinkarnation existerar eller ej, behöver det varierande antalet individer varken göra till eller från. Man kan lätt tänka sig att "omloppstiden" helt enkelt blir kortare så att en själ reinkarnerar snabbare ju fler "kropps-platser" som finns på jorden. Man kan se mänskligheten som en exklusiv klubb för själar och när medlemsantalet ökar blir väntetiden kortare.

Vad är det förresten som vandrar vidare? Din själ har inte kvar sin gamla kropp, inga färdigheter, kunskaper eller minnen från den gamla kroppen. Ingen livserfarenhet och visdom som samlas på hög.

Jag håller med i grundtanken, men jag har en liten annan nyans på bilden. Vi vet t.ex. att vilka vi är bestäms till mycket stor del av vår omgivning, uppväxtmiljö, fysiska förutsättningar med mera. Ta en sån avgörande sak som kön t.ex. Hur annorlunda skulle inte jag uppfatta mig själv om jag var kvinna istället för man? Eller om jag hade andra föräldrar? Eller om jag gått i skola i Afrika istället för Sverige? Allt detta gör ju mitt "jag".

Vare sig man tror på reinkarnation som rent fysiskt möjligt eller inte står det alltså klart att "jag" aldrig kommer att leva igen - även om jag skulle återfödas skulle de annorlunda förutsättningarna göra själens nya jag helt oigenkännligt jämfört med dess tidigare eller framtida jag. Detta måste även reinkarnationsförespråkarna förlika sig med. Du kommer att dö. Make no mistake about it.

Därmed inte sagt att inget "samlas på hög" som du uttrycker det. Kunskapen är i varje fall inte tillgänglig för den vuxna människan på så sätt som kunskaperna från Matematik C 60 poäng är det, men kanske manifesterar den sig som en maggropskänsla eller intuition.

Eller kanske är "modersjälens" kunskap, som den kan ha nytta av i tillståndet mellan inkarnationer, helt väsenskild från den enskilda människans, men ändå till nytta utan att vi har glädje av den här och nu. Ungefär på samma sätt som vårt utförda arbete kan komma våra barnbarnsbarn till gagn utan att vi förstår det just nu.

Vad är i så fall själen om inte något liknande en PET-flaska som pantas, med den skillnaden att själen inte har några som helst materiella komponenter?

Vad är en materiell komponent för något? Finns det immateriella komponenter? Kan man inte tänka sig att själen mycket väl har materiella komponenter, bara det att vi inte upptäckt dem än. Elektricitet har ju materiella komponenter. Ljus har materiella komponenter (beroende på vilket perspektiv man anlägger).

Jag försökte tidigare dra igång en fri, vetenskapligt präglad diskussion kring hur själen skulle behöva vara beskaffad för att accepteras av vetenskapen, men den tog aldrig fart. Skulle du vara intresserad av att bolla idéer kring detta? Vi struntar naturligtvis i om själen finns eller inte - utgångspunkten är istället hur den skulle behöva se ut om det var så att den fanns. Här kommer i så fall lite grundtankar för att dra igång diskussionen:

Människan är medvetande under sitt liv. Medan hon lever består hennes fysiska form, inklusive de bioelektriska strömmar som flödar i hennes kött, uttjänta celler byts ut osv. När hon dör börjar kroppen brytas ner och blir så småningom koldioxid, vatten andra kemiska föreningar och ett energiöverskott. Slutligen omvandlas denna energi till värme.

Det tycks vara alla energitypers öde att bli värme. Men i slutna system, såsom människroppen, produceras hela tiden ny energi och omvandlas till lämpliga energiformer (som sedan blir värme).

Låt oss nu titta på hur energi kan bära information. Polariserat ljus kan t.ex. bära information genom sin våglängd/frekvens, riktning, amplitud och polarisationsorientering (givet en normalaxel). Genom att kombinera tillräckligt många elektromagetiska vågor kan vi alltså kodifiera i stort sett vilken information som helst (och gör också detta idag - radiovågor osv. poängen är att energi är en möjlig informationsbärare).

Då tänker vi oss själen som någon slags energikropp. För att den beständigt ska kunna lagra information krävs enligt ovanstående följande:

*en energikälla
*en struktur som kan bära informationen
*en process som kan omvandla energin från energikällan till den energistruktur som bär informationen
*ett gränssnitt gentemot den levande människan (man kan tänka sig det som ett symbiotiskt förhållande)

Är det riktigt så långt? Vilka energikällor kan vi i så fall tänka oss? Det beror på hur omvandlingsprocesserna skulle se ut. Och hur de ser ut beror på grundstrukturen. Mao är ordet fritt och det gäller att komma med koherenta hypoteser som vare sig är självmotsägande eller strider mot vedertagna vetenskapliga fakta.

[* KYREUS *]

Vad menar du med din slutkläm om att här gäller det komma med koherenta hypoteser som:
1. Varken är självmotsägande
/eller /
2. Strider mot gällande vetenskapliga hypoteser

>>>> Hur kan du begränsa så??

Då har du gjort följande tankegroda åtminstone enl Kadmos:

1. Begränsat reflektioner om det oändliga till immanenta verkligheter
2. Uteslutit Det Transcendenta + ännu för människan okända fenomen

I all välmening* KADMOZ

[Waggho]

Anser man att själen inte är av samma art som kroppen har jag svårt att se varför den nödvändigtvis skulle ha uppstått samtidigt som kroppen och inte ha funnits dessförinnan.

Finns det nån som hävdar det, att själen och kroppen är väsenskilda men ändå uppstod samtidigt?

Vad jag vet talar inte kristendomen eller någon av de andra monoteistiska religionerna om något evigt liv före födelsen, så jag har antagit att de anser att själen uppstår samtidigt med kroppen. Men jag kan ha fel.

Du menar att det varierande antalet individer på jordens yta är ett motargument för reinkarnation? Oavsett om reinkarnation existerar eller ej, behöver det varierande antalet individer varken göra till eller från. Man kan lätt tänka sig att "omloppstiden" helt enkelt blir kortare så att en själ reinkarnerar snabbare ju fler "kropps-platser" som finns på jorden. Man kan se mänskligheten som en exklusiv klubb för själar och när medlemsantalet ökar blir väntetiden kortare.

Med den befolkningsexplosion vi ser idag lär det väl vara en hel drös människor som i så fall går omkring utan själ? Omloppstiden är ju i alla fall beroende av en människas livslängd. Eller finns det ett enormt överskott av själar så att de alltid räcker till? Vad händer när/om befolkningsantalet överstiger antalet tillgängliga själar (som ju måste vara ändligt, annars skulle ingen "återvinning" behöva ske)?

Därmed inte sagt att inget "samlas på hög" som du uttrycker det. Kunskapen är i varje fall inte tillgänglig för den vuxna människan på så sätt som kunskaperna från Matematik C 60 poäng är det, men kanske manifesterar den sig som en maggropskänsla eller intuition.

Tja... jag har lätt att tänka mig mer rimliga bakgrunder till intuition och maggropskänsla. Åtminstone är det så pass diffust att jag har svårt att se dessa företeelser som ett indicium för reinkarnationstanken.

Eller kanske är "modersjälens" kunskap, som den kan ha nytta av i tillståndet mellan inkarnationer, helt väsenskild från den enskilda människans, men ändå till nytta utan att vi har glädje av den här och nu. Ungefär på samma sätt som vårt utförda arbete kan komma våra barnbarnsbarn till gagn utan att vi förstår det just nu.

Det är naturligtvis en möjlighet som är svår att helt förkasta, en intressant tanke som inte har slagit mig tidigare. Jag har dock inte sett något konkret som stödjer detta.

Vad gäller den materiella själen ska jag fundera på detta när jag har lite mer tid och försöka komma med en och annan klok synpunkt. För tillfället måste jag gå till affären och handla högst materiella frukter så att min flickvän blir glad när hon kommer hem!

[Johan Ågren]

Ser kroppen som ett uttryck för en manifestation, och likaså det vi kallar våra tankar. Vi kan inte dö eftersom vi - som de flesta föreställer sig jaget - inte har någon reell existens. Vi är inte bara vår kropp utan hela den erfarenhet vi - med våra kroppar - är en del av. Om en kropp försvinner från en drömscen så upphör inte drömmen. Däremot så dör vår personlighet succesivt när kroppen dör. De som saknar en utvecklad kommunikativ förmåga med erfarenheter som ligger "utanför oss" förstår jag har en övertygelse om att allt blir svart när kroppen dör. Det finns mycket som är en del av vad vi är som har kontakter med vad vi i vårt dagsmedvetande är blinda inför. Att dö upplevs därför som att vika ut insidan utåt och komma i kontakt med en omgivande information vilket våra liv enbart är en gren av, ungefär som att en dröm är en begränsad erfarenhet som vi ser som en upplevelsebubbla i våra nuvarande liv.

Det här livet är alltså en explicit manifestation av en mängd information vi saknar kontakt och förståelse för. Vi kan se på våra liv som toppen på ett isberg. När kroppen dör så är det som om isberget kalvar av sig, men det innebär inte att subtilare nivåer av vår existens faller med.

Jag har under mitt liv upplevt tillstånd motsvarande döden då jag lämnat mitt liv och min kropp, så jag talar utifrån dessa erfarenheter. Om man nu inte har en idealistisk läggning som mig och är kritisk till vad jag talar om så är det nog i alla fall denna "illusion" jag erfarit som ligger till grund för dessa allehanda teorier som uppstått i världen. Men min övertygelse är att det faktiskt förhåller sig så här konstigt.

Waggho säger nedvärderande:

Bullshit säger jag. Förnuftet säger att vårt medvetande försvinner när vi dör, alla andra teorier anser jag grundar sig i rädsla för denna tanke.

Att uppleva detta var inget jag valde och är heller inget bekvämt att erfara när man uppfostrat med ett klassiskt västerländskt materialistiskt tänkande. Kontrasten blir så stor så det är det mest skrämmande du kan tänka dig. Tänk dig Waggho om det faktiskt stämmer, vore det inte mer skrämmande för dig än om det helt enkelt bara bekvämt tog slut. Som jag ser det står vi alla oundvikligen inför att erfara det jag erfarit när vi dör - om inte tidigare. Att dessutom anta att jaget och vårt förnuft har en form av existentialistisk företräde framför denna helhet som frambringar livsstrukturerna är dessutom ett olyckligt tillstånd som leder till osanning om tingens natur och en distans till de samband som har en djupare betydelse och mening för våra liv. Destå större denna splittring blir destå större själslig olycka. Den upplevs som ett lidande under våra liv och en smärtsam kontrast vid vår död - när vi faktiskt tvingas ta konsekvenserna av hur långt vårt abstrakta förnuft distansierat sig från livets primära orsaker. Här väger vi det informationskomplex som vårt jag/ego har uppbringat under livet, och destå starkare kontrasterna är destå svårare blir dödsprocessen - "skärselden". Jaget existerar inte annat än som ett informationskomplex, och har det under vårt liv byggts upp av en indoktrinerad och felaktig verklighetsuppfattning, och dessutom framskridit långt i denna labyrint, destå svårare blir det att acceptera att vi inte existerar annat än som erfarenheter i ett informationshav där varje del är en integrerad del av erfarenheten, men som har kommunikativa horisonter gentemot annan information.

Så när diskussionen kommer in på själar som tar plats i kroppar ETC så får man komma ihåg att allt enbart är information som dynamiskt formar olika strukturer. Att "inkarnera" är helt enkelt "basen på isberget" som återigen dynamiskt formar ett liv utifrån sin etablerade och pågående process som då blir en kausal följd på de tidigare liven. Om det tidigare livet inte kohererat med dessa orsaker utan stagnerat som en död kropp så måste dessa orsaker återigen uttrycka sig utifrån samma laddning. Det kan därför upplevas som om det ar jag/vi som inkarnerar då informationen utgår ifrån ungefär samma bas. Kreativiteten består i att livet får blomma ut och vidareutveckla sig. Detta får då genklang gentemot intilliggande information och vidare och mer komplexa livsstrukturer kan uppstå.

Om man talar om "gud" i dessa sammanhang så far man se detta som det bakomliggande informationshav som allt liv uttrycks ifrån. Men detta informationshav är då enbart bortom en upplevelsehorisont därför att någon kommunikation inte är upprättad.

Den ontologi i vilken livet verkar har alltså inte karaktären av ting som vi erfar med en form av medvetande. Vi har inget medvetande annat än i den bemärkelsen att vi erfar ting. Kalla dessa "ting" information i stället. Det enda som existerar är det vi normalt betraktar som erfarenheter. En tanke består alltså av ett kommunikativt utbyte från en information till en annan information. Vårt jag står alltså på den ena sidan den kommunikativa barriären och mottar information från något som upplevs som en annan sida. När denna gräns transcenderats upplevs informationen som en del av den egna jagidentiteten - den är då innanför. Tillvaron kan därför ses som öar av information där varje del har potentiella kommunikationsmöjligheter. Samtidigt har vi innanför i våra jag skapat en tolkningsmaskin av den information som vi mottar. Informationen i sig är vad den är men vi färgar den sedan utifrån våra specifika karaktärsdrag. Det är här vi i mer eller mindre grad förmår ge den inkommande informationen en betydelse den i sig inte besitter, särskilt när vi enbart emottar en begränsad informationsmängd av ett informationskomplex och utifrån denna indoktrinerade bild sedan fyller i resten av innehållet. Genom att bli uppmärksam och mottaglig för information så förmår vi i högre grad ta emot en oförvanskad bild av verkligheten - utan att döma ut den i förhand. När man väl börjar leva så börjar jaget/egot att minska och det levande flödet att öka.

Johan

[cogito]

Vi kan inte dö eftersom vi - som de flesta föreställer sig jaget - inte har någon reell existens. Vi är inte bara vår kropp utan hela den erfarenhet vi - med våra kroppar - är en del av.

Om man talar om "gud" i dessa sammanhang så far man se detta som det bakomliggande informationshav som allt liv uttrycks ifrån. Men detta informationshav är då enbart bortom en upplevelsehorisont därför att någon kommunikation inte är upprättad.

Sagan om Alltom.

Det var en gång ett väsen som hette Alltom. Alltom var helt allena. Inget annat fanns till. Allt var tomt.

Hur skulle något kunna bli till? Ja, strängt taget syntes det ju inte ens till att Alltom var allena! Då sa Alltom att allena måtte synas.

Det blev en faslig smäll, en big bang som amerikanerna säger, och allena trädde fram, liksom ex-sisterade som latinerna säger.

Nu hade Alltom sällskap av All-ena. Sällskap och sällskap – Alltom var ju trots allt all-ena, fastän inte ensam, liksom ”all one” men inte ”alone”.

Ja, strängt taget hade egentligen inget nytt hänt, då det händer hela tiden utan början. Men en saga bör ju börja med "det var en gång".

Småningom blev det från sällskapets håll oklart huruvida det synliggjorda All-ena var det allena rådande, eller om man skulle ge synliggöraren all kredit istället.

Somliga tyckte att Atom borde anses som alltings grund, medan en farao tyckte att synliggöraren borde hyllas, Aton. Faraos idé blev inte långlivad i Egypten, men fick sin efterföljd i Moses idé om en enda gud. Andra igen ville hålla sig till själva kraften istället, TAO.

På ett filosofiforum letade man efter något mera Allt-om-fattande liksom. Det tyckte Alltom om.


mvh/cogito

[Waggho]

Vi är inte bara vår kropp utan hela den erfarenhet vi - med våra kroppar - är en del av.

Som jag ser det så lagras våra erfarenheter i hjärnan, som är en del av kroppen. Denna tanke tycker jag att jag har ganska gott stöd för med tanke på vad som händer om delar av hjärnan skadas (minnesförluster etc).

Om en kropp försvinner från en drömscen så upphör inte drömmen.

Med tanke på vilka sjuka saker man drömmer vet jag inte om det är en bra källa för referenser. För övrigt brukar mina drömmar ta slut, dvs jag vaknar, om jag ramlar ut för ett stup eller liknande och är på väg att dö.

Däremot så dör vår personlighet succesivt när kroppen dör.

Så vår personlighet sitter i kroppen, men inte vårt "jag"? Varför skulle den dö successivt?

De som saknar en utvecklad kommunikativ förmåga med erfarenheter som ligger "utanför oss" förstår jag har en övertygelse om att allt blir svart när kroppen dör.

Ja, några sådana erfarenheter har jag inte. Svart och svart, snarare ett ingenting. Om jag frågar dig vad du ser med dina fingrar svarar du förmodligen inte "svart".

Det finns mycket som är en del av vad vi är som har kontakter med vad vi i vårt dagsmedvetande är blinda inför. Att dö upplevs därför som att vika ut insidan utåt och komma i kontakt med en omgivande information vilket våra liv enbart är en gren av, ungefär som att en dröm är en begränsad erfarenhet som vi ser som en upplevelsebubbla i våra nuvarande liv.

Det är din åsikt vilken jag respekterar.

Det här livet är alltså en explicit manifestation av en mängd information vi saknar kontakt och förståelse för. Vi kan se på våra liv som toppen på ett isberg. När kroppen dör så är det som om isberget kalvar av sig, men det innebär inte att subtilare nivåer av vår existens faller med.

Detta stycke lyckades jag inte förstå vad du menade med.

Jag har under mitt liv upplevt tillstånd motsvarande döden då jag lämnat mitt liv och min kropp, så jag talar utifrån dessa erfarenheter. Om man nu inte har en idealistisk läggning som mig och är kritisk till vad jag talar om så är det nog i alla fall denna "illusion" jag erfarit som ligger till grund för dessa allehanda teorier som uppstått i världen. Men min övertygelse är att det faktiskt förhåller sig så här konstigt.

Som du nog har listat ut lutar jag åt att det är en slags illusion du har varit med om, något drömliknande. Men även om det inte är det: vad är det som säger att det är ett tillstånd motsvarande döden? Det är bara en slutsats du drar. Vad är det som säger att du inte måste ha en fungerande hjärna från början för att ge dig ut på en sån resa? Bara en tanke.

Waggho säger nedvärderande:

Bullshit säger jag. Förnuftet säger att vårt medvetande försvinner när vi dör, alla andra teorier anser jag grundar sig i rädsla för denna tanke.

Ledsen om jag lät nedvärderande, jag försökte vara noga med att skriva att det är vad jag anser.

Att uppleva detta var inget jag valde och är heller inget bekvämt att erfara när man uppfostrat med ett klassiskt västerländskt materialistiskt tänkande. Kontrasten blir så stor så det är det mest skrämmande du kan tänka dig. Tänk dig Waggho om det faktiskt stämmer, vore det inte mer skrämmande för dig än om det helt enkelt bara bekvämt tog slut.

Nja, jag tror faktiskt att det är mer skrämmande för någon som är inställd på att leva i all evighet att förlika sig med tanken på att det kommer att ta slut om några decennier. Nu ska jag inte säga för mycket eftersom jag inte delar dina upplevelser, men spontant känns det som en mer spännande och upplyftande tanke att man ska fortsätta existera istället för att försvinna helt. Visst skulle min världsåskådning ställas på ända, men det har den gjort förut.

Att dessutom anta att jaget och vårt förnuft har en form av existentialistisk företräde framför denna helhet som frambringar livsstrukturerna är dessutom ett olyckligt tillstånd som leder till osanning om tingens natur och en distans till de samband som har en djupare betydelse och mening för våra liv.

Nu kom ett sånt där stycke igen som jag inte lyckades utläsa meningen i.

Destå större denna splittring blir destå större själslig olycka. Den upplevs som ett lidande under våra liv och en smärtsam kontrast vid vår död - när vi faktiskt tvingas ta konsekvenserna av hur långt vårt abstrakta förnuft distansierat sig från livets primära orsaker. Här väger vi det informationskomplex som vårt jag/ego har uppbringat under livet, och destå starkare kontrasterna är destå svårare blir dödsprocessen - "skärselden".

Här är det förstås du som hittar på en egen teori utan några egentliga belägg. ¨

Jaget existerar inte annat än som ett informationskomplex, och har det under vårt liv byggts upp av en indoktrinerad och felaktig verklighetsuppfattning, och dessutom framskridit långt i denna labyrint, destå svårare blir det att acceptera att vi inte existerar annat än som erfarenheter i ett informationshav där varje del är en integrerad del av erfarenheten, men som har kommunikativa horisonter gentemot annan information.

Som hemsidor på internet ungefär då...?
Jag förstår inte riktigt, bildar allas jag ett informationshav som kollektivt har möjlighet till kontakt med andra informationshav? Existerar inte våra kroppar? Hur ser systemet ut? Tror du på reinkarnation eller ej? Trots ditt långa inlägg lyckas jag inte bena ut vad du egentligen tror händer efter döden? Åker man omkring och är erfarenheter i ett informationshav till ingen nytta utom att kommunicera med andra informationshav? Vad består denna information av, all information som vi känner till har ju en materiell komponent?

Så när diskussionen kommer in på själar som tar plats i kroppar ETC så får man komma ihåg att allt enbart är information som dynamiskt formar olika strukturer. Att "inkarnera" är helt enkelt "basen på isberget" som återigen dynamiskt formar ett liv utifrån sin etablerade och pågående process som då blir en kausal följd på de tidigare liven. Om det tidigare livet inte kohererat med dessa orsaker utan stagnerat som en död kropp så måste dessa orsaker återigen uttrycka sig utifrån samma laddning. Det kan därför upplevas som om det ar jag/vi som inkarnerar då informationen utgår ifrån ungefär samma bas. Kreativiteten består i att livet får blomma ut och vidareutveckla sig. Detta får då genklang gentemot intilliggande information och vidare och mer komplexa livsstrukturer kan uppstå.

Vill du utveckla det där på ett lättbegripligt sätt?

Det enda som existerar är det vi normalt betraktar som erfarenheter.

Existerar inte den materiella världen? Vad är det i så fall vi har erfarenheter från?

En tanke består alltså av ett kommunikativt utbyte från en information till en annan information.

Det håller jag med om, men båda dessa informationer finns redan i våra hjärnor. Vi jämför det vi ser med gamla erfarenheter. Den "andra sidan" - är det den information som består av alla dödas erfarenheter i ett informationshav? Jag är inte med riktigt. Vi emottar information med våra sinnen och jämför denna med tidigare erfarenheter, svårare än så behöver det inte vara.

[PopJimmy]

Destå större denna splittring blir destå större själslig olycka. Den upplevs som ett lidande under våra liv och en smärtsam kontrast vid vår död - när vi faktiskt tvingas ta konsekvenserna av hur långt vårt abstrakta förnuft distansierat sig från livets primära orsaker. Här väger vi det informationskomplex som vårt jag/ego har uppbringat under livet, och destå starkare kontrasterna är destå svårare blir dödsprocessen - "skärselden".

Här är det förstås du som hittar på en egen teori utan några egentliga belägg.

Haha vad du är rolig Waggho. Vad är "egentliga belägg" för en "teori"? Vad pratar du om för "belägg" egentligen? Hur får man belägg enligt det du kallar för "egentlighet"?

[Waggho]

Destå större denna splittring blir destå större själslig olycka. Den upplevs som ett lidande under våra liv och en smärtsam kontrast vid vår död - när vi faktiskt tvingas ta konsekvenserna av hur långt vårt abstrakta förnuft distansierat sig från livets primära orsaker. Här väger vi det informationskomplex som vårt jag/ego har uppbringat under livet, och destå starkare kontrasterna är destå svårare blir dödsprocessen - "skärselden".

Här är det förstås du som hittar på en egen teori utan några egentliga belägg.

Haha vad du är rolig Waggho. Vad är "egentliga belägg" för en "teori"? Vad pratar du om för "belägg" egentligen? Hur får man belägg enligt det du kallar för "egentlighet"?

Med belägg menar jag ett faktum som stöder ett resonemang, ett påstående, en teori eller liknande. Jag resonerar så att när hjärnan slutar fungera slutar också medvetandet att fungera. Belägg för denna teori har jag exempelvis i att all forskning tyder på att allt mottagande och bearbetande av information samt handlingar påverkade av denna information hos oss människor sker i det centrala nervsystemet (hjärna och ryggmärg), och ingen forskning tyder på att något som utgör en person finns oberoende av dennes hjärna. Att jag har vissa belägg för min teori betyder för den skull inte att den nödvändigtvis är sann, men resonemanget är inte gripet ur tomma luften.

Att Johan har haft utomkroppsliga upplevelser kan mycket väl ses som ett belägg för att en själ kan existera utanför kroppen, men inte mycket mer än så. När han går från denna slutsats till en diffus teori om att ett materiellt tänkesätt är en orsak till lidande under vårt liv, om "livets primära orsaker" och om vad skärselden egentligen är, så gissar han bara på extremt lösa grunder och jag finner det högst osannolikt att just han har gissat rätt.

[Lars]

Kände att jag kanske kunde bidra med att förklara. Kanske räta ut lite frågetecken i kommunikationen. Försöka i alla fall..

Waggho:

Jag ska försöka beskriva det Johan försöker förklara. Jag kommer att göra det i lite enklare termer, och kanske på så vis endast komma med en basal förståelse.

Jag kan tänka mig att Johan på något sätt försöker beskriva den världsbild som av många framstående forskare framställs i Det holografiska paradigmet. I boken beskrivs ett paradigmskifte som enligt författarna kommer att ske i vetenskapen.

Man talar om att man en längre tid använt ett analytiskt sätt att se på världen. Detta analytiska synsätt har hjälpt till att komma fram till mycket om vår omvärld, men dagens fysiker kommer hela tiden fram till ett problem. När man kommer ner på kvantnivå, börjar man stöta på saker som man helt enkelt inte kan äga kunskap om. Rätta mig om jag har fel (!)

Därför anser de att vetenskapen har kommit till en vändpunkt. Istället för att se världen analytiskt, krävs för mer förståelse ett holistiskt synsätt. Alltså istället för att klyva atomer och fördjupa sig i kvantar, ska man försöka se till helheten.

Detta har lett till att man på senare tid har kunnat dra likheter mellan viss mysticism och olika former av vetenskaplig fysik. Märk väl att man endast kan dra likheter, det behöver inte alls vara samma sak. David Bohm, fysiker (min avatar ), beskriver den nya, obeskrivbara verkligheten på många olika sätt. Men han gör skillnad på implicit och explicit ordning. Den implicita ordningen är till exempel bortom tid och rum.

Han menar att det universum vi uppfattar är det explicita, som bara är en mycket mindre del än helheten. Men! Delen är det hela - det hela är delen. Universum är ett hologram ur din hjärna, dina ögon ett par projektionsapparater och du lever i en subjektiv illusion ovetande om alltet. I ett hologram kan helheten lagras i delen. Precis som DNA till exempel.

På så vis blir jaget en självbekräftande illusion. Du är egentligen en del (och en helhet) av utvikningen ur det implicita. Du skiljer dig själv från omvärlden och värderar. Därav det lidande som jag tror Johan försökte påpeka.

När man sedan dör tillintetgörs jaget helt. Någonting som inte alls behöver vara negativt. Det finns människor som upplevt jagets död. Alltså ett förändrat medvetandetillstånd. Johan? PJ?

Men vadå? Rent logiskt...

Einstein kom fram till att allt är energi. Att materia är en manifestation av energi. Men vad fan är energi då? Var kom den ifrån? Kan big bang vara utvikningen av den implicita ordningen? Tyvärr kommer vi inte så längre med ett logiskt resonemang grundat på våra egna begreppsvärldar. Vi baserar ju oss trots allt på felaktiga grundantaganden. Tiden, rummet, och jaget tar vi för givet.

Nyp mig i armen!