Intressant fråga och ett mycket intressant experiment. Jag ska göra mitt yttersta för att beskriva motsatsen till vad jag verkligen tror, utan att det blir helt motsägande och absurt.
Härmed börjar experimentet:
Vi kan veta att gud existerar.
Hur vi vet det är egentligen irelevant och att testa tron med hårda tester är fåfängt och meningslöst.
Tron är det viktiga och så länge man tror har trons konsekvenser inte möjlighet att vara fel.
I ens moraliska handlande bör därmed inte distraheras eller hållas tillbaka av tankar på koncekvenserna av den hypotetsiska möjligheten att ha fel.
Den enda moral som är möjlig och värd att leva efter är en objektivt sann moral och den pressenteras entydigt i Bibeln.
Att ifrågasätta Gud är meningslöst.
Hans existens bevisas av allt omkring oss och bevisens giltighet är inte beroende av vad man tror.
Det handlar bara om att se vad som ligger pressenterat för ens fötter.
Dessutom rymmer bibeln omotsägliga bevis på guds existens, makt och härlighet.
Bibelns sanning bevisar sig själv, dels genom sunda cirkelbevis och genom enkla, tillförlitliga induktionsbevis från historiskt kontrollerbara fakta.
Tron på Gud är entydig.
Att tro på Gud kan inte innebära mer än en sak nämligen en tro på ett verkligt existerande högre väsen.
Tron är i det närmaste identiskt med den gudomliga verkligheten så som den är, helt oberoende av mänskliga motiv så som kulturell bakgrund, idehistoria, språk, emotioner, strävan efter makt etc.
Jag tror nu att min syn på Guds existens är öppen för alla att förstå.
Det finns inte mycket mer att tillägga.
