Idealismens gissel

[Kiifen]

Alla bra berättelser, som blir till myter, väver samman skapelsen och de eller den eller det som "styr" över skapelsen, som manifesterar skapelsen med de karaktärer som sedan lever i skapelsen.

Om man ska översätta det till en berättelse så jämför jag med legenden om Kung Arthur, i vilken det är den Gröna Draken som är den manfiesta guden, den kropp/värld vilket dramat om Arthur sker i. Merlin, magikern, står Draken närmast av karaktärerna, han kan tillockmed få draken att reagera genom sin magi och känner många av dess hemligheter.

Människorna lever i denna världen, på samma sätt som Arthur och hans riddare levde i det de kallade för den Gröna Draken. Men människor nuförtiden ser inte världen som någon "Grön Drake", fan, det är materia, atomer och genomgående förklaringsbarhet som gäller. Det finns ingen plats för mystik här heller. Nejdå, denna värld är härmed förklarad och förstådd, det finns inget mer att förundras över, istället ska vi rikta vår uppmärksamhet "uppåt" eller "inåt" eller nåt sånt... och där ska vi finna nya mysterier vi kan erövra.

Arthur, som är en vanlig människa, känner inte Draken så väl som Merlin gör, till och med Merlin känner inte alla Drakens hemligheter. På samma sätt kan vi säga att det finns människor som vet mer eller mindre om den värld vi lever i.

Men denna värdering som vi dras med på senare tid, att världen numera är underställd människan och att det inte finns någon anledning att förundras längre, är precis den slags essentialistiska arrogans som vetenskapen försökt att utsläcka. Men man har fallit i samma grop återigen, man har försökt att skapa ett tankesystem som bygger på säkerhet. Säker kunskap tills dess att den blivit närmast absolut. Denna tendens gör ju att vetenskapen inte längre går att betrakta som vetenskap utan glider istället över till metafysik och idealism, alltså att man kan lära känna Gudens/Drakens själva medvetande och därmed också dess syften.

I idealismen så försöker man ju att överbrygga människans förnuft till att nå det gudomliga, detta genom att säga att det är idéer som är den rätta verkligheten och att denna värld är blott och enbart en illusion genererad av idévärlden. I new age sammanhang är det populärt att säga att "Du skapar din egen verklighet", på samma sätt menar idealismen att dina tankar skapar din värld. Detta gör att man ställer sig över världen och blir dess härskare - snarare än dess undersåte. I dess mest extrema formerna blir idealismen till solipsism.

Just nu så har ju idealismen blivit en ny fluga iockmed filmer som The Matrix, Vanilla Sky och andra som vill få oss att tappa tron på världens mysterium och istället tro att världen är en illusion, en skugga av den verkliga världen, som då skall existera på en "högre nivå", åtskild och osmutsad av denna världen.

Vetenskapen bet sig själv i ändan när den försökte att lämna idealismen genom att hävda säker kunskap och blev istället till den fundamentalism den själv sökte att göra sig kvitt med.

Men så kom Popper in i bilden. Han hävdade att det är inte möjligt att ha säker kunskap (som positivisterna menade), det är heller inte så att kunskap är omöjligt att skaffa sig (som irrationalisterna menade), istället är kunskap något som man får utifrån att gissa sig till hur det är för att sedan söka att verifiera det, och kan man verifiera det genom att misslyckas med att falsifiera det, så kan man säga att man skaffat sig en bit kunskap.

Detta innebär en brytning med den idealistiska tanken och öppnar på nytt upp möjligheten till att förundras, för ju mer man lär sig, desto mer vet man vad lite man vet.

Återigen så är itne världen en illusion, utan en påtaglig manifestation, men av vad? Det vet vi inte, vi kan bara fortsätta att gissa och förundras över livet och världen. En sten kan mycket väl vara magisk, men kan vi veta det? Nej, vi vet bara att vi inte kan skapa stenar och vi vet inte heller något om hur en sten egentligen kan existera. Självklart kan vi måla upp spektakulära visioner om hur det kommer sig att en sten kan existera, men att försöka veta vad som egentligen åstadkommer stenen är som att försöka lyfta sig själv i håret. Vi är underställd världens/Drakens dominans över oss, men just därför så är vi fria. Reglerna skrevs inte av någon människa, men vi kan läsa oss till mer och mer om dem genom att lyssna, se och vara öppna för vad "Draken" visar för oss.