Hur har du det med Gud?

[meanman]

Det är ett överflöd av trådar om religion och filosofiska, teologiska gudsbeskrivningar.

Men här är jag intresserad av hur du beskriver ditt personliga gudsförhållande , om du nu har något som du anser vara ett sådant.
Om du vill beteckna det annorlunda, men med liknande innebörd, så går det också bra, såvitt det är en dialog mellan dig och 'detta'.

Så, hur har du det med Gud? Eller din skyddsängel, eller....?

[* KYREUS *]

Bra! Vi tillåter varandra att finnas; just såsom vi är.

*Kristne KADMOZ

[hovnarr]

Gud och Jag, vi talar med varandra genom olika medier: i cigarrdimman, i manskörssången, i åsynen av en orkidé, genom min hjärteväns omtanke, vördnaden inför maten, till skogs, i en hunds blick, i himlen, i den goda gärningen, i den tillräckliga handlingen, i stillhet, i tystnad, i ro.

Ibland ids jag inte höra på, därför att det bär mig emot. Det gör för ont att försjunka. Jag vet inte varför. Men när jag vågar steget var mödan alltid mödan värd.

[meanman]

Bra! Vi tillåter varandra att finnas; just såsom vi är.

*Kristne KADMOZ

Jag kanske inte riktigt förstår dig. Refererar du till att Gud och du tillåter varandra att finnas? Eller var det en kommentar till mitt inlägg?
Hur kommer Gud till dig? Hur har du blivit bekant med Honom?
Vad pratar ni om?
Allt är väl inte helt privat och 'hemligstämplat'?
Har Han ingen plan för dig, eller är du vid målet?
Jag ansluter till att du säger att Han tillåter dig att finnas just såsom du är.

Gud och Jag, vi talar med varandra genom olika medier: i cigarrdimman, i manskörssången, i åsynen av en orkidé, genom min hjärteväns omtanke, vördnaden inför maten, till skogs, i en hunds blick, i himlen, i den goda gärningen, i den tillräckliga handlingen, i stillhet, i tystnad, i ro.

Du talar inte personligen med skaparen då, utan med hans skapelse?
Ungefär som att man kan tycka sig prata med författaren, när man läser hans bok?
Är det besläktat med talet om 'intelligent skapande', den kristna högerns motrörelse i USA till evolutionen?

[* KYREUS *]

Redan som barn i förskolan kunde jag ana att inte bara lekpuzzel, utan också livet, tycktes ha mönster. I tonåren började jag känna ett lugn inombords, ett lugn som växte när mina livskriser växte. I bönerna, alltså de personliga samtalen med GUD, började jag känna - svar.

Att många människor inte kan förnimma transcendenta fenomen som GUD, förklarade en gång en präst så här:
- Du vet väl käre Christer, att alla människor INTE är musikaliska.
En del är tom tondöva. Så är det också med religion.
En del människor är andligen tondöva.

Själv tyckte jag då att det var hårt sagt. Men speglade de hårda orden något slags sanning?

Min åsikt är den att GUD kan förnimmas endast om han "får finnas".
En jämförelse: de människor som söker kärleken mitt i livet och "bjussar på sig själva" i relationer med andra - dessa människor finner ofta kärleken; dvs en livskamrat etc.

Medans andra är slutna och egoistiska och ängsliga. De sistnämnda människor kan ha svårt att finna en vän...

Så tycks det vara med GUDs-kontakter. Obs! Jag säger inte att jag gillar att det är så. Personligen lider jag med slutna människor. Personligen känner jag sorg när jag tex hör ateister tala med något slags förakt och hat om kristna och GUD.

Liksom man måste ge medmänniskan en chans om hon skall få LEBENSRAUM, så måste man också ge GUD chans att tala till en.

GUD tycks tala i tystnaden, när vi själva ger själen ro...

Bästa hälsningar, *kristne KADMOZ

[hovnarr]

Du talar inte personligen med skaparen då, utan med hans skapelse?

Vad är skillnaden? För att vara exakt: Om jag talar med dig skapar mina ord en vibration som dina öron kan uppfatta. Om jag vänder mig till GUD i bön är mekaniken bakom istället en intention. Intentionen uppfattas med intuitionen. Svaret, bönuppfyllelsen, mötet sker alltså på det intuitionella planet, med de andliga öronen. "Hör, du som har öron", säger Jesus (jfr. Kadmos om tondövhet). Ordet är länken mellan vibration och intention, en vibrention om man så vill, som underlätter kommunikationen och fokuserandet.

Ungefär som att man kan tycka sig prata med författaren, när man läser hans bok?

Analogin faller på att boken i detta fall är en del av författaren, och tvärt om. Så är visserligen alltid fallet, men i detta fall är relationen författare/bok fullkomlig.

To see a world in a grain of sand,
And a heaven in a wild flower,
Hold infinity in the palm of your hand,
And eternity in an hour.

Är det besläktat med talet om 'intelligent skapande', den kristna högerns motrörelse i USA till evolutionen?

Det lustiga är att tanken bakom "intelligent skapande" används i lika hög grad av Guds-förespråkare som av Guds-förnekare. Argumenten går ungefär såhär:

FÖR: Genom att titta på skapelsen är det lätt att inse hur en otrolig bakomliggande intelligens måste skapat alltsammans.
EMOT: Människan skapar Gud i sin avbild därför att världen förefaller henne ändamålsenlig, varför hon tror att där finns en Någon som haft den till ändamål.

Motargumentet är t.ex. huvudpunkten i boken "The Blind Watchmaker". Analytiskt sett är naturligtvis båda slutsatserna tvivelaktiga. De utgör båda tolkningar av ett sakförhållande. De utesluter inte heller varandra: Människan tror mycket riktigt att det finns en Någon, för att det är så. Evolutionstanken står heller inte i kollisionskurs med något av argumenten. Hela evolutionssystematiken kan ju vara skapelsen av en i sanning kreativ och intelligent Gud.

Ur den sistnämnda aspekten blir ju Skapelsen och GUD allt mer förunderlig ju mer människan upptäcker av den, t.ex. inom vetenskaperna. Människans ökade förståelse för Skapelsen kan på detta sätt också öka hennes förståelse för Skaparen, om hon tillåter det. Den kan också stänga dörren och kila fast den hårdare. Det faktum att sakförhållandet som beskrivs ovan kan tolkas utifrån båda dessa perspektiv visar att människan alltjämt har möjlighet "att säga ja till Gud, och säga nej", som psalmen lyder.

[Freddy]

Jag funderar så här, kan man tro på gud utan att tro på allt som finns runt gud? Alla olika religioner och deras sätt att se gud. Om jag tror på gud, kan jag tro på han/hon/det på mitt vis? Jag antar att jag är influerad av allt som är runt mig. Men jag får lätt uppfattningen att när man tro på gud måste man vara kristen eller muslim typ. Jag brukar säga så här "Jag tror inte på gud, men jag vet att det finns något där ute som är större än människan" Men är inte det igentligen gud i så fall? Eftersom det finns saker i dom religionerna som finns där ute som jag känner att jag inte kan ta till mig av, där med inte religionen heller.

[hovnarr]

Freddy,

Jag tror att det är mycket vanligt att ha en sådan hållning som du har. Dogmerna har luckrats upp idag och många djupt andliga människor kallar sig exempelvis kristna, trots olika uppfattningar om det som står i bibeln, rätt och fel osv. "Kravet" som du ser att behöva vara kristen eller muslim är därför tomt, på två sätt; dels finns det nästan lika många definitioner av "kristen" som det finns kristna, dels har många ett personligt förhållningssätt till det gudomliga utan att kalla det för kristendom, islam eller något annat.

Samtidigt anar jag att du gärna kallar Gud för Gud, om det är det du menar. Det är en berömlig ambition tycker jag. Många använder omskrivningar, t.ex. "Jag vill tacka livet!", just för att "Gud" är ett så infekterat ord p.g.a. religionens arv och framfart. Men just däri ligger ju kruxet: om var och en jobbar med sitt personliga förhållningssätt till Gud - vad det nu än må vara - försvinner ju den dogmatiska prägel som ordet kommit att få, och det blir åter levande.

[* KYREUS *]

Väl talat i ditt svar till sign Freddy. Tror själv att kyrkorna många gånger själva stått i vägen för sitt eget bästa.

Med vänlig hälsning, Christer Kyreus

[meanman]

.....I bönerna, alltså de personliga samtalen med GUD, började jag känna - svar.
.........GUD tycks tala i tystnaden, när vi själva ger själen ro...

Du uttrycker en äkta religiositet och lyckas förmedla att du har en känsla av Gud, Hans närvaro.
Jag saknar ändå en beskrivning av hur du uppfattar Gud. Med mänskliga sinnen, eller andliga som du säger.
Går det inte att beskriva det man upplever med andligt fungerande sinnen?
Har man inte en motsvarande andlig förmåga verbalt?
Hör du Hans röst? Ser du Hans blick?

Om jag vänder mig till GUD i bön...
Svaret, bönuppfyllelsen,.....

Jag förstår din önskan att nå den äkthet i känslan som Kadmos har.
Jag undrar bara om du har en känsla av att du samtalar med något slags gestalt, i bönen?

[Viola]

Förlåt att jag tränger mig in men det är intressant att
försöka analysera vad det religiösa livet är, om det är något annat än vad man upplever i det - vad ska man säga - profana livet..

Går det inte att beskriva det man upplever med andligt fungerande sinnen?
Har man inte en motsvarande andlig förmåga verbalt?
Hör du Hans röst? Ser du Hans blick?

Jag lever inget böneliv längre men svarar utifrån vad jag upplevde och jag tror många troende känner igen sig i.
Om man ber och efter sin bön tänker tankar som man känner sig säker på uppfattar man det som "guds svar"
Man kan uppleva en sorts känsla av närvaro, en sorts
"förtätad stämning"
Ser och hör utifrån gör man oftast inte om man inte är inne i ett
speciellt tillstånd - hallucinationsliknande.

Jag undrar bara om du har en känsla av att du samtalar med något slags gestalt, i bönen?

Man vänder sig inte utanför sig själv man vänder sig in i sig själv, de inre önskningarna upplevs som en gestalt (?)

[* KYREUS *]

Viola anför, lite kategoriskt tycks det - förlåt den kommentaren, att MAN VÄNDER SIG INTE UTANFÖR SIG SJÄLV. Har aldrig hört just det sagt i något som helst sammanhang. Visst på ett sätt kan jag förstå Violas kommentar: ifall den inre människan uppfattas som startplattan i kommunikationen. Den "plats" varifrån de egna "signalerna" utgår.

Detta är KADMOZ tes om andlig kommunikation:

1. Den sker dels med förståeliga/gripbara uttrycksmedel,
dels på plan bortom beskrivning

2. Den kommunikation som sker liknar annan kommunikation:

Avsändare >>>>> budskap>>>>> mottagare,
retur, dito

3. Det betyder att liksom när jag ringer en vän i Kanada,
så sitter han där och tar emot mina meddelanden,
budskap som - till synes osynligen - nått honom och skapat
reaktioner

4. Ifall det inte funnes en sändare av budskapen och en mottagare
av desamma, vore den verksamheten att likna vid
navelbeskådning; andlig "självbefläckelse" om man så vill

5. Exempel på andlig kommunikation som är gripbar är:
* bön *meditation * lovsång * uppenbarelser

6. Exempel på andlig kommunikation som inte är direkt
gripbar är:

* mystik * nya vägval med starka konsekvenser,
utan till synes givna för-motiveringar


*Kristna KADMOZ

[* KYREUS *]

För mig är GUD en "person". Det betyder att jag rent konkret kan känna tilltal när jag går på stranden. Det känns och "nästan hörs" som en god vän går vid min sida och talar. Ett ex: jag kan lägga ut en fråga om ett livsproblem vid strandpromenaden och nästan se svaret skrivet på Himlen. Konkret kan jag uppleva hur min plan vänds på och ..... att på andra sidan - GUDs svar - visar sig ha ett ännu mera meningsfullt mönster.

*Kristne KADMOZ

[Viola]

Viola anför, lite kategoriskt tycks det - förlåt den kommentaren, att MAN VÄNDER SIG INTE UTANFÖR SIG SJÄLV. Har aldrig hört just det sagt i något som helst sammanhang. Visst på ett sätt kan jag förstå Violas kommentar: ifall den inre människan uppfattas som startplattan i kommunikationen. Den "plats" varifrån de egna "signalerna" utgår.

När människor ber så blundar de ofta böjer sig med knäppta händer, lyssnar eller håller uppmärksamheten inåt, inte utåt.
Fast det kanske finns en del som sträcker upp händerna och tittar uppåt, men riktar du uppmärksamheten utåt för det?
Hur gör du när du ber? Hur uppfattar du svaren? Som kommande inifrån eller utifrån?

Detta är KADMOZ tes om andlig kommunikation:

1. Den sker dels med förståeliga/gripbara uttrycksmedel,
dels på plan bortom beskrivning

2. Den kommunikation som sker liknar annan kommunikation:

Avsändare >>>>> budskap>>>>> mottagare,
retur, dito

3. Det betyder att liksom när jag ringer en vän i Kanada,
så sitter han där och tar emot mina meddelanden,
budskap som - till synes osynligen - nått honom och skapat
reaktioner

4. Ifall det inte funnes en sändare av budskapen och en mottagare
av desamma, vore den verksamheten att likna vid
navelbeskådning; andlig "självbefläckelse" om man så vill

5. Exempel på andlig kommunikation som är gripbar är:
* bön *meditation * lovsång * uppenbarelser

6. Exempel på andlig kommunikation som inte är direkt
gripbar är:

* mystik * nya vägval med starka konsekvenser,
utan till synes givna för-motiveringar


*Kristna KADMOZ

Du sätter upp en massa teoritiska punkter, de säger mig inte så mycket - hur beskriver du de upplevelserna, böneaktiviteten?
Hur uppfattas den så kallade returen? Jag gav ett exempel på
hur den kunde uppfattas - finns det andra sätt att uppfatta den? På vad sätt uppfattar du att din bön skapar reaktioner mer
än att du har en teori om det?

Bön meditation lovsång är egna aktivieter - uppenbarelser något
som man upplever utifrån men som är inifrån eftersom man var ensam om att uppleva det - eller? Hur skiljer du på en uppenbarelse och en inre känsla, dröm.... Hur skiljer du mellan ett eget starkt infall grundat på en stark känsla och en "uppenbarelse"?


Varken fysisk eller andlig onani är något jag vill moralisera över och kalla det "självbefläckelse" men det intresserar mig lite
vad man kan åstadkomma med sitt inre liv. Hur man kan använda de psykiska förmågor man har på ett konstruktivt sätt.

[Tractatus]

Gud är likt polstjärnan vägvisaren. Gud finns i samvetet. Det som skapas måste ha en skapare. Hans ord finns nedskrivna. Samtidigt måste jag antaga att livet vore fullständigt gagnlöst om det inte hade funnits en tanke bakom alltet. Ty visst är det så att allting som finns har mening. Livet i stort, kan således heller inte vara meningslöst. God är god, för varför skulle vi annars finnas, äga fri vilja, och kunna bestämma över oss själva. Livet är endast en etapp, en delsträcka, Gud är garanten härför. Den vetskapen fyller livet med mening och gör det meningsfullt.