Zenbuddhismen är en gren av budddhism som handlar om meditation. Meditation kan kortfattat beskrivas som en aktivitet där syftet är att undersöka medvetandet. Detta görs genom att medvetet antingen fokusera på en form eller "avfokusera" på "icke-form". Fokuserandet på en form innebär att man bestämmer sig för en form, ett intryck, det skulle kunna vara en bild, ett ljud, en tanke eller en känsla och håller kvar den i medvandet. Det handlar om att ge all sin uppmärksamhet (attention) riktat mot formen. Den andra typen av meditation är något som skulle kunna kallas avfokusering på icke-form, vad det innebär, är att medvetandet inte riktar in sig på (uppmärksammar) någon speciell form, utan att medvetandet vilar eller öppnar eller mottar upplevelsen i medvetandet (awareness). Attention är allså uppmärksamnet riktat på något, awareness uppmärksamhet i sig själv, alltså uppmärksamhet om, eller runt inget - ting, alltså medvetandet i sig själv. Buddhisterna pratar om tomhet, men med det så menar dom (av det jag har upplevt) medvetandet i sig självt. Medvetandet karaktiseras av att det just inte är ett ting, utan en kvalité av transparens, genomskinlighet. Men medvetandet är något som lever, trots att det inte är en gripbar form. Medvetandet kan alltså upplevas, även fast det inte är en form i sig, utan snarare en kvalité. Vad meditationen syftar till är att stärka medvetandet, alltså mottagligheten eller kvalitén av upplevelsen.
Att tänka på något är ungefär som att röra om i grytan, eller skaka på lådan och genom det ändra på former och olika tings plats (ting är just egentligen i sig själv redan plats), men att istället uppmärksamma eller uppleva något innebär inte ett omskakande, utan att faktiskt se de former som manifersterar sig för tillfället. Att tänka på en form är alltså att jaga sin egen svans, medan att uppmärksamma är att se svansen för det den är.
Genom våran uppväxt, så formas våran kropp och våran hjärna, vi bygger med tiden upp en bild-om-själv-och-värld. Vi skapar alltså gränser, vi definierar, medvetandets förhållningsätt till formen. Det innebär alltså att vi bygger upp en bild mellan medvetandet (ande) och formen (kropp) - och detta är just meningsskapande.
Här kommer ett citat av Dogen, om "Manifestesterande av Sådanhet" - alltså hur former uppenbarar sig.
Att studera vägen, är att studera sig själv.
Att studera sig själv är att glömma sig själv.
Att glömma sig själv är att bli upplyst om alla ting.
Att bli upplyst om alla ting är att ta bort barriärerna mellan sig själv och allt annat.
Vad detta citat innbär, är helt enkelt en guide hur vi kan studera livet.
Vägen skulle kunna betyda sätter vi väljer att förhålla oss på, sättet vi väljer att leva på, eller livet i sig själv. Att studera detta innebär alltså att vi undersöker och omdefinierar våran bild som ligger mellan medvetandet och formen. Att glömma sig själv innebär helt enkelt omdefiniering, upphörandet av specifika gränser. När vi väljer att omdefiniera gränserna så blir kvalién av upplevelsen mycket rikare, eftersom när vi släpper gränserna så vågar vi motta en större del av upplevelsen. Galenskap är att hålla sig kvar i sina gränser - att försöka begränsa verkligheten. Detta uppenbarar sig genom fundamentalism som alltså är ett kvarhållande bilden av formen för hur vi tycker att formen bör vara. När vi släpper formerna, bilderna, gränserna, blir vi upplysta om alla ting - allting. Detta innebär inte att vi förstår allt, utan att vi upplever den naturliga flyktigheten och tidlösheten i upplevelserna av tillvaron. Tiden och rummet, medvetandet och formen, subjektet och objektet smälter då samman och vi upplever en förening av oss själva och univsersum - vi hittar hem till oss själva och till våran naturliga plats-i-tiden.
