Enligt jainismens kosmologi är världsalltet inte skapat, det har alltid funnits och kommer alltid att finnas, men genomgår ständiga förändringar.
Jainister tror att universum är evigt och att det inte skapades av en gudomlighet. De tror på reinkarnationer och slutlig själslig frigörelse. De praktiserar, Ahimsa, respekten för allt levande och icke-dödande av allt levande.
Är det rätt sätt att leva, finns det något "rätt" sätt att leva på?
Tankar omkring jainism?
Jainism
Moderator: Moderatorgruppen
Angelina skrev:Du får avgöra själv om du tycker att du lever ditt liv rätt, det är inte upp till någon annan att döma.
Jag skulle säga såhär att jag oftast vet vad jag håller på med, men det är irrelevant ifall jag tror det jag gör är "rätt". Jag vet faktiskt inte vad det betyder. Därför får väl dom som anser sig veta vad det betyder, bedöma den saken. Om dom får en kick av det.
Alltså, jag är inte alls påläst, men av det jag läste på wikipedia så verkar det vara en mer "hardline" variant av de indiska filosofierna/religionerna. Jag tycker personligen att Buddha hade något viktigt i sin poäng om den gyllene medelvägen, dvs att vi att vi inte ska vara för världsupptagna (en tvångsmässig version av hedonism) eller världsfrånvända (en tvångsmässig version av asketism). Jainism verkar vara mer lagd åt det asketiska hållet, där självkontroll är viktigt. Dessutom verkar jainism vara essenssiell, av det lilla jag läst dvs att verkligheten är något absolut.
Jag tror personligen att det är en nära koppling mellan essensialism och självkontroll/asketisk/förädling. (och detta yttrar sig även delvis i kristendom)
Viktigt att poängtera att det i indien även fanns anti-essenssiella typ "nihilistiska" religionsskolor på buddas tid som hävdade att att det inte fanns någon absolut grund, på något sätt lever man mer hedonisisk när man har ett sånt här förhållningsätt och detta kan man även se idag, när kristendomen är utdöd. Vi upplever att verkligheten är rent igenom relativ utifrån elementära konfigurationer. Det gör att vi kanske inte väljer att undersöka medvetandet och vår egna subjektivtet på djupet, eftersom vi tror att all njutning kommer från sinnesupplevelser vid vissa givna villkor, vi är alltså bundna och betingade av våra 5 sinnen och gör allt i vår makt för att tillfredställa dessa materiella vilkor. Vi är helt omedvetna om möjligheten att det finns en lycka som är totalt materiellt/yttresätt vilkorslös. Att vi kan vara lyckliga utan att äga massa materiella ägodelar etc.
Jag lutar mig personligen åt det buddhistiska hållet, då man pratar om "the two truths doctrine" dvs att det finns både en absolut och en relativ grund. Man förnekar inte en "högre, absolut, mer grundläggande" existens (som "descending" eller "nedstigande" religioner gör, dvs sådana som pratar om lyckan i naturen etc), men samttidgit förnekar man inte den relativa, materiella existensen (som "ascending" eller "uppåtstigande" religioner gör, dvs sådana som pratar om lyckan "i himlen" eller "den absoluta grunden")
Det är därför att jag tror att buddhismen har så starkt fäste trots att vi i dagens samhälle har dekonstruerat sanningen och dödat gud. Buddhismen pratar inte om gudar (jag tror personligen att begreppet gudar, är en tidig variant av att försöka kartlägga mänskliga känslor och psykologiska karaktärsdrag, tittar vi på den grekiska mythologin så säger alla gudar något unikt om människans känsloliv och karaktärsdrag människor kan få), men en underliggande verklighet (som alla religioner egentligen pratar om, eller iaf de "uppåtstigande"). Denna underliggande verklighet finns i alla dessa religoner, men egentligen handlar denna verklighet inte om något utanför oss, utan det är ett djup hos oss vi inte är medvetna om exiserar, därför handlar de om att undersöka oss själva, medvetandet, att hitta grunden för medvetandet, alltså det vi upplever föregånende, innan vi upplever relativa fenomen som sinnesintryck, tankar, känslor etc.... Den absoluta grunden är alltså att gå direkt till det renaste i medvetandet, den rena subjektiviteten, kärnan hos alla varelser.
Buddhismen är alltså mer pragmatisk och undviker absoluta påståenden om den relativa "föränderliga" materiella immanenta verkligheten, (men säger väldigt många relativa påståenden om den) samtidigt som den accepepterar att det finns en absolut eller transcendent verklighet (dvs medvetandets grund, det "rena subjektet") vi kan nå genom kontemplativa övningar, dvs meditation, bön etc.
Vad kan man dra för slutsatser? Jo presonligen tror jag att det finns mycket att hämta från alla filosofier och alla religioner, så är man en slapp, förvirrad relativist som tvångsmässigt söker efter hedonistisk sinnesnjutning och inte förstår vad han/hon vill få ut av livet, så tror jag att man kan få ut väldigt mycket av att sätta sig in i Jainism och utöva Jainism i ett par år eller årtionden. Det balanserar helt enkelt upp en extrem med en annan och gör en mer integrerad i längden.
Det var lite spontana tankar från mig.
Jag tror personligen att det är en nära koppling mellan essensialism och självkontroll/asketisk/förädling. (och detta yttrar sig även delvis i kristendom)
Viktigt att poängtera att det i indien även fanns anti-essenssiella typ "nihilistiska" religionsskolor på buddas tid som hävdade att att det inte fanns någon absolut grund, på något sätt lever man mer hedonisisk när man har ett sånt här förhållningsätt och detta kan man även se idag, när kristendomen är utdöd. Vi upplever att verkligheten är rent igenom relativ utifrån elementära konfigurationer. Det gör att vi kanske inte väljer att undersöka medvetandet och vår egna subjektivtet på djupet, eftersom vi tror att all njutning kommer från sinnesupplevelser vid vissa givna villkor, vi är alltså bundna och betingade av våra 5 sinnen och gör allt i vår makt för att tillfredställa dessa materiella vilkor. Vi är helt omedvetna om möjligheten att det finns en lycka som är totalt materiellt/yttresätt vilkorslös. Att vi kan vara lyckliga utan att äga massa materiella ägodelar etc.
Jag lutar mig personligen åt det buddhistiska hållet, då man pratar om "the two truths doctrine" dvs att det finns både en absolut och en relativ grund. Man förnekar inte en "högre, absolut, mer grundläggande" existens (som "descending" eller "nedstigande" religioner gör, dvs sådana som pratar om lyckan i naturen etc), men samttidgit förnekar man inte den relativa, materiella existensen (som "ascending" eller "uppåtstigande" religioner gör, dvs sådana som pratar om lyckan "i himlen" eller "den absoluta grunden")
Det är därför att jag tror att buddhismen har så starkt fäste trots att vi i dagens samhälle har dekonstruerat sanningen och dödat gud. Buddhismen pratar inte om gudar (jag tror personligen att begreppet gudar, är en tidig variant av att försöka kartlägga mänskliga känslor och psykologiska karaktärsdrag, tittar vi på den grekiska mythologin så säger alla gudar något unikt om människans känsloliv och karaktärsdrag människor kan få), men en underliggande verklighet (som alla religioner egentligen pratar om, eller iaf de "uppåtstigande"). Denna underliggande verklighet finns i alla dessa religoner, men egentligen handlar denna verklighet inte om något utanför oss, utan det är ett djup hos oss vi inte är medvetna om exiserar, därför handlar de om att undersöka oss själva, medvetandet, att hitta grunden för medvetandet, alltså det vi upplever föregånende, innan vi upplever relativa fenomen som sinnesintryck, tankar, känslor etc.... Den absoluta grunden är alltså att gå direkt till det renaste i medvetandet, den rena subjektiviteten, kärnan hos alla varelser.
Buddhismen är alltså mer pragmatisk och undviker absoluta påståenden om den relativa "föränderliga" materiella immanenta verkligheten, (men säger väldigt många relativa påståenden om den) samtidigt som den accepepterar att det finns en absolut eller transcendent verklighet (dvs medvetandets grund, det "rena subjektet") vi kan nå genom kontemplativa övningar, dvs meditation, bön etc.
Vad kan man dra för slutsatser? Jo presonligen tror jag att det finns mycket att hämta från alla filosofier och alla religioner, så är man en slapp, förvirrad relativist som tvångsmässigt söker efter hedonistisk sinnesnjutning och inte förstår vad han/hon vill få ut av livet, så tror jag att man kan få ut väldigt mycket av att sätta sig in i Jainism och utöva Jainism i ett par år eller årtionden. Det balanserar helt enkelt upp en extrem med en annan och gör en mer integrerad i längden.
Det var lite spontana tankar från mig.
Det verkar absolut som de lever ett hårt liv, de viker sig för alla levande varelser vissa jainister bär munskydd för att inte andas in och döda något levande djur. I den strängaste sekten går de omkring nakna (olala) dolda för omvärlden.
Hursomhelst jag har nyss börjat sätta mig in i Buddhismen/hinduismen och halkade på ett bananskal in på jusst jainismen.
Jainismen är så vitt jag vet ateistiskt och anser att världsalltet är evigt och har därför inga spekulationer om en skapelse eller undran av vad som fanns i begynnelsen (vilket jag tycker kan vara skönt att slippa tänka på eftersom jag blir så stressad av den tanken).
Dock förnekar jainismen inte de hinduiska gudarnas existens men tror att själva gudarna är underlägsna de stora helgonen (även gudana är fångade i kretsloppet och måste återfödas).
Jag är inne i en fas just nu där jag känner ett starkt behov av att "hitta mig själv". Vem är jag? Vad tror jag på? Vad tillhör jag?
Just genom att läsa om Buddhismen och Hinduismen har jag börjat förstå att det finns människor med samma tankar som jag och de har framförallt ett mer (i min mening) meningsfullare liv än vad jag och min övriga umgängeskrets verkar ha.
jag tycker att det är intressant att höra vad ni tycker och tänker om dessa religioner, känner ni att ni på någotsätt har blivit en 'bättre' människa eller har ni börjat se världen med andra ögon efter att ni satt er in i dessa religioner?
Ni verkar vara väldigt kloka människor på detta forum och jag har lärt mig en hel del av era tankar. I love it!!
..och PopJimmy, stanna kvarpå detta forum, för min skull, för min utveckling =P hihi
Hursomhelst jag har nyss börjat sätta mig in i Buddhismen/hinduismen och halkade på ett bananskal in på jusst jainismen.
Jainismen är så vitt jag vet ateistiskt och anser att världsalltet är evigt och har därför inga spekulationer om en skapelse eller undran av vad som fanns i begynnelsen (vilket jag tycker kan vara skönt att slippa tänka på eftersom jag blir så stressad av den tanken).
Dock förnekar jainismen inte de hinduiska gudarnas existens men tror att själva gudarna är underlägsna de stora helgonen (även gudana är fångade i kretsloppet och måste återfödas).
Jag är inne i en fas just nu där jag känner ett starkt behov av att "hitta mig själv". Vem är jag? Vad tror jag på? Vad tillhör jag?
Just genom att läsa om Buddhismen och Hinduismen har jag börjat förstå att det finns människor med samma tankar som jag och de har framförallt ett mer (i min mening) meningsfullare liv än vad jag och min övriga umgängeskrets verkar ha.
jag tycker att det är intressant att höra vad ni tycker och tänker om dessa religioner, känner ni att ni på någotsätt har blivit en 'bättre' människa eller har ni börjat se världen med andra ögon efter att ni satt er in i dessa religioner?
Ni verkar vara väldigt kloka människor på detta forum och jag har lärt mig en hel del av era tankar. I love it!!
..och PopJimmy, stanna kvarpå detta forum, för min skull, för min utveckling =P hihi
Återgå till "Religion och andlighet"
Vilka är online
Användare som besöker denna kategori: 10 och 0 gäster