Post mortum och identitet

[gunsmoker]

Idén om att människor äger en själ avgränsar på ett enkelt sätt varje individ från alla andra genom att själen äger gränser som innesluter endast den egna individen (och inom vissa åskådningar även Gud eller en närhet till denna).

Antaget att vi inte har någon själ ter sig detta med en skarpt avgränsad identitet som en svår tankenöt. Om vi bara är summan av partiklar vår kropp för tillfället består av och hur dessa interagerar inom oss (och med vår omgivning), var går då gränsen för vad som är våra jag? Varför upplever varje människa endast sina egna tankar och kan endast [ytterst] känna till sin egen existens? Var - exakt - går gränsen för våra jag? Och varför är just jag Jag?

Jag tror inte på en själ och att våra jag och personligheter m.m kan altereras pga t ex hjärnskador eller förlamningar och att döden bara är den mest högsta formen av olika sorters död (hjärndöd, koma m.m).

Det ter sig även troligt för mig att komplexiteten hos våra hjärnor är anledningen till att vi har så starkt självupplevande medvetanden och på samma sätt anledningen till att foster, djur och människor med allvarliga hjärnskador och som ligger i koma [förmodligen] inte äger samma nivå av självmedvetande.

Frågan jag vill ställa i ljus av allt detta är vad som händer efter döden, att hjärtat stannat och all hjärnaktivitet och kroppsliga funktioner upphört. Vår kropp förruttnar och sprids i myllan, ut i naturen - men sen då?

Kan man tänka sig att "jag", i den mån jag är en person avgränsad från andra genom mitt höga medvetande (en fullt frisk, vuxen människa) återföds i en senare tid, då en ny individ föds? Jag är inte samma person i något avseende, men "jag" kommer ändå att ha ett avgränsat medvetande och vara en och endast en person som lever i framtiden, grubblandes över min egen existens...

?

[Benjie]

Du använder Dig ömsom av frågor och påstenden antaganden byggda på vad Du tror eller kan hålla för troligt om vissa begreppsinnebörder.

Det är naturligtvis ett problem.

Att "själen" har sitt säte och sitter i kroppen kan jag identifiera, men sedan ...inte bestämt var Gränsen för JAG:et och dess Förmåga går?

Det enda fysiska sätt jag kan se att vår individuella själ kan leva vidare in i framtiden.... är genom vår avkomma.


BENJIE

[gunsmoker]

Jag antog att själen, om vi äger en sådan, är detsamma som vårt jag och i sin natur är oföränderlig, konstant. Själv tror jag som sagt inte det utan att våra jag och medvetanden är helt bundna till hur väl våra hjärnor tillsammans med andra kroppsfunktioner fungerar och därför också relativa.

Problemet med min utgångspunkt blir just denna relativitet - vem är egentligen jag? Tanken om en själ löser enkelt denna tvist och kan dessutom borga för en fortsatt existens någon annanstans, med samma själ.

Frågan jag ville ställa var vad som händer efter att Jaget slutgiltigt upplösts, dvs vi är stendöda. Kommer "man" någon gång att vara människa igen, med medvetande, utan någon som helst kännedom om "tidigare liv"?