Nirvana, fysiska begär.

[apple_rain]

Nån som har lust att dela med sig lite synpunkter på varför man endast uppnår nirvana när man inte längre har några begär, är det för att att det är begären som gör oss till människor och det är det man vill komma ifrån.
Kan man på något sätt jämföra det med en psykisk kollaps där man tappar allt intresse för materiella saker och fysiska begär, typ som att verkligen gå in i väggen och bara man bara är?
Jag bara tänker lite högt, men vill väldigt gärna höra vad ni tycker och hur ni tänker.

[Katana]

Klipp

[FIG]

... varför man endast uppnår nirvana när man inte längre har några begär, är det för att att det är begären som gör oss till människor och det är det man vill komma ifrån.

Jag tro att det finns flera olika begär i detta fallet...
det som jag tro att dom mena är att du sak sluta med begär om att får saker, och tring,
Man kan väll säga allt som man kan ta på
Men hur skulle det går om vi även sluta tänka?
Tänkande, och dom inder känsloran är väll det som vi saka söka efter för att komma i nirvana, enlgit mig.

[J R Auk]

Nirvana är att sluta segla på samsaras ocean.
Begären är det som fixerar vårt medvetande på denna vår skenvärld.
Begären är upprepningar, eller tankekonstruktioner.
För att nå den rena tanken, det rena varandet måste alla sånna konstruktionen skalas bort.
Avidya måste övernås, självbedrägeriets bortfall förlösa.

Så har jag läst, är fortfarande kvar HÄR dock

Adi Shankara says in his Introduction to his commentary on the Brahma Sutras, "Owing to an absence of discrimination, there continues a natural human behaviour in the form of 'I am this' or 'This is mine'; this is avidya. It is a superimposition of the attributes of one thing on another. The ascertainment of the nature of the real entity by separating the superimposed thing from it is vidya (knowledge, illumination)"

[Algotezza]

Nån som har lust att dela med sig lite synpunkter på varför man endast uppnår nirvana när man inte längre har några begär, är det för att att det är begären som gör oss till människor och det är det man vill komma ifrån.
Kan man på något sätt jämföra det med en psykisk kollaps där man tappar allt intresse för materiella saker och fysiska begär, typ som att verkligen gå in i väggen och bara man bara är?
Jag bara tänker lite högt, men vill väldigt gärna höra vad ni tycker och hur ni tänker.

Materiella begär håller en kvar i materien, visst, men hur är det med andliga begär, håller de också kvar en i denna fysiska värld? Håller i så fall det andliga begäret efter nirvana kvar en vid ett icke-nirvanatillstånd och når man dit först när man inte längre begär det? Livets högsta mening: att få det man inte vill ha...

A

[amy]

begär är kärlek... kärlek till materiella saker... dragningskraft... så... om man har kärlek... så kan man inte komma bort...

men det finns ingen evig nirvana. man lider bara evigt.... s det är ingen ide.

[Algotezza]

begär är kärlek... kärlek till materiella saker... dragningskraft... så... om man har kärlek... så kan man inte komma bort...

men det finns ingen evig nirvana. man lider bara evigt.... s det är ingen ide.

Evigt lidande finns inte. Bara känslan av det.

A