Moraliskt dilemma...
Moderator: Moderatorgruppen
Moraliskt dilemma...
Vad är moraliskt rätt och vem avgör vad som är rätt?
första frågran.
svårt, vet inte om jag skulle har gett pengra till dom,
men jag vet att dom behöver det, jag kan ju allt spara på nyt igen
fråga 2
om det är det som han öska, att blir spriden med vinden så bode du reptera det.
tänk så att då behöver du inte bejer dig någon stas för att kunna sörja över han, han är då över rallt:)
frågra 3,
väkligen svår fråga,
om man väkligen inte vill så skulle jag nog säga som det det,
och får hoppas att hon har förstålse
svårt, vet inte om jag skulle har gett pengra till dom,
men jag vet att dom behöver det, jag kan ju allt spara på nyt igen
fråga 2
om det är det som han öska, att blir spriden med vinden så bode du reptera det.
tänk så att då behöver du inte bejer dig någon stas för att kunna sörja över han, han är då över rallt:)
frågra 3,
väkligen svår fråga,
om man väkligen inte vill så skulle jag nog säga som det det,
och får hoppas att hon har förstålse
Men kommihåg: Vi Alla Är Vilsen, Men Ändå Fångar I Denna Värd
www: Fig.Maxxflow.com
Mail: fig.ghd742@gmail.com
www: Fig.Maxxflow.com
Mail: fig.ghd742@gmail.com
Ja du om vi inehade det som utgjorde den moraliska rätten skulle vi nog vara bokade och inte sitta här och såsa.
Allting handlar om vilka principer du vill bejaka.
Ska du ära en död? Känner döda, är dom medvetna på något sätt? Annars är det fritt fram för dig, ialafall om du är utilitarist.
O andra sidan hävdar vissa att lögnen är något som till alla pris skall undvikas, sanningen skall ärs även till den som är död, då det inte är sanningen till den döde utan sanningen i sig själv som äras bör.
Jag tycker alla dessa frågor är självklara, men det är inte rätt annat än för mig.
Allting handlar om vilka principer du vill bejaka.
Ska du ära en död? Känner döda, är dom medvetna på något sätt? Annars är det fritt fram för dig, ialafall om du är utilitarist.
O andra sidan hävdar vissa att lögnen är något som till alla pris skall undvikas, sanningen skall ärs även till den som är död, då det inte är sanningen till den döde utan sanningen i sig själv som äras bör.
Jag tycker alla dessa frågor är självklara, men det är inte rätt annat än för mig.
The decisions of bureaucracy are frequently reduced to Yes or No answers to drafts submitted to it; the bureaucratic way of thinking has become the secret model for a thought allegedly still free. But the responsibility of philosophical thought in its essential situations is not to play this game. A given alternative is already a piece of heteronomy. - Theodor W. Adorno
Re: Moraliskt dilemma...
Pootie skrev:DILEMMA 1
Jag hade sparat i två månader för att få ihop till de 2 300 kr som en mini-disc kostar. På morgonen samma dag som jag ska köpa den berättar dom på radion att en stor jordbävning inträffat i Turkiet. Tusentals människor har dött och ännu fler behöver hjälp till mat och mediciner.
Jag skulle gott klara mig utan mini-disc. Ska jag ge pengarna till dom som drabbats av katastrofen? Jag vet att mina pengar skulle rädda flera liv.
Hur ska jag göra?
För mig verkar det ologiskt att avstå från mini-discen för att
en jordbävning råkar inträffa precis när du skulle köpa den.
Du har alltid den situationen att du skulle kunna rädda liv
genom dina pengar så iså fall skulle du alltid avstå från allt
som inte är livsnödvändigt.
DILEMMA 2
Min man dog i fredags. Jag är 72 år och kommer att bli väldigt ensam, det vet jag.
Min man var mycket bestämd i fråga om hur han skulle begravas. Hans aska skulle spridas för vinden i en gemensam minneslund och jag livade honom att så skulle ske.
Men nu vill jag så väldigt gärna att han läggs i en grav, så jag får en egen plats dit jag kan gå och sörja honom .Om hans aska sprids för vinden vet jag inte vart jag ska gå när jag vill samtala med honom. En grav är mycket tydligare. Där kan jag sätta blommor och minnas honom.
Vas ska jag göra? Kan jag bryta löftet?
Skulle du kunna sitta vid graven och samtala med honom med
gott samvete om du inte hållit ditt löfte? Varför inte skapa
ett liten minnesplats därhemma med fotografi och sitta där
och minnas. Eller du vet väl ändå var askan är spridd så du
kan väl gå till den platsen och ha en liten minnesstund.
DILEMMA 3
En kompis till mig har drabbat av njurproblem. Hon måste få en ny njure inopererad inom en snar framtid, om hon ska överleva. Nu har hon frågat mig om jag vill hjälpa henne. Mina njurar skulle fungera i hennes kropp.
Jag är tyvärr lite skeptisk till att låta mina organ flyttas till en annan människas kropp. Det känns inte bra. Egentligen har jag inga bra argument för mitt ställningstagande, det känns bara inte rätt.
Hjälp mig att hitta bra och tydliga argument, för nu vet jag inte vad jag ska säga till henne.
Om du känner dig tveksam så ställ inte upp.
Om du tycker att du offrar dig och egentligen inte vill så
kommer relationen till din kompis att bli komplicerad och
detta drabbar även din kompis. Den som ställer upp måste
göra det av egen vilja och på ett så självklart sätt så
man undviker att mottagaren känner alltför stor tacksamhetsskuld. Jag tror väl att man kan hålla en person
vid liv rätt länge utan fungerande njurar genom en
dialysapparat (?) så det borde inte vara lika stor brådska som
om det skulle handla om ett hjärta?
Hjälp mig svara på dessa moraliska dilemman på moraliskt rätt sätt!!!!
Det finns inget "moraliskt rätt" sätt men det finns kanske
resonemang som verkar mer eller mindre logiska utifrån
situationen.
1. Jag har aldrig velat ha nagon minidisc och jag bryr mig egentligen inte om jordbävningar pa andra sidan jordklotet. Jag lägger mina pengar pa nat helt annat.
2. Jag skulle respektera den döde, ifall det var min fru sa skulle jag ända ha en plats att ga till där jag vet att askan en gang varit, precis som en kropp en gang varit i en kista i jorden men numera är mull.
3. Jag skulle inte donera mina organ. Varje människa har fatt sina kort i livets spel och det är fusk att byta kort med varandra.
2. Jag skulle respektera den döde, ifall det var min fru sa skulle jag ända ha en plats att ga till där jag vet att askan en gang varit, precis som en kropp en gang varit i en kista i jorden men numera är mull.
3. Jag skulle inte donera mina organ. Varje människa har fatt sina kort i livets spel och det är fusk att byta kort med varandra.
Först: Pootie; intressanta frågor, och det personliga sätt du presenterar dem på gör att man känner sig priviligierad av att få ge sina synsätt på dem.
Rent instinktivt känner nog många att svaret på första frågan måste bli "skänk pengarna!" Det gör ju definitivt nytta, och har större praktisk relevans än en minidisc. Dessutom är det en altruistisk gärning. Nu kompliceras saken dock av att du sparat till den i två månader. Jag antar att du väldigt gärna vill ha den. Genom att försaka dina egna önskemål framför andras kommer du att kunna börja förknippa människor i nöd med något obehagligt; istället för att känna medlidande så skulle du kunna börja oroa dig för egen del. Istället för att göra det till en fröjd att hjälpa andra så skulle du göra det av skuldkänslor.
Den långsiktiga lösningen vore att köpa det du vill ha för pengarna. Då blir du glad, och när du är glad fungerar du bättre som människa. Och vem vet? Kanske går pengarna iaf till de drabbade i slutändan; försäljaren på teknikaffären är också en moraliskt kännande människa, precis som utvecklarna av minidisc-teknologin. Att ägna sig åt välgörenhet skall man (enligt mig) aldrig göra av plikt, utan enbart för att man vill göra det och för att man mår bra av att göra det.
Så då hamnar dilemmat i ett annat fokus. Frågan förskjuts från att handla om olösliga avvägningar, såsom det mellan praktisk nödvändighet å ena sidan och onödig lyx å den andra, eller mellan dina önskningar å ena sidan och andras behov å den andra; utan frågan blir enkel och praktisk. Vad mår du bäst av, vad gör dig mest glad, och vad känns naturligast att göra för dig; att köpa minidiscen eller att skänka pengarna åt de drabbade i Turkiet? Du behöver inte känna dig som en dålig människa om du väljer det förstnämnda; det skulle bara kunna betyda att du inte tjänar tillräckligt för att försörja alla de som behöver bli försörjda. Det föreligger ingen skam i att vara maktlös, även om det är sorgligt.
---
När det gäller ditt andra dilemma så tar många instinktivt och tänker att man skall respektera de dödas önskningar. Det är rentutav tabu att föreslå något annat. Jag har aldrig hört någon så frankt föreslå det motsatta, som du gör.
Personligen tror jag inte på något efterliv. Jag ser världen väldigt pragmatiskt och praktiskt. Jag tror att det betydde väldigt mycket för din man att vara övertygad om att få bli spridd för vinden efter sin död. Det gjorde säkert den sista tiden för honom enklare att uthärda. Du gjorde honom alltså en tjänst i att lova honom detta. Men nu så är han alltså död, och vad som är viktigt nu (såsom jag ser det, alltså) är att du kan känna att du kan minnas honom på ett sätt som passar dig och som skänker dig ro och välbehag. Om du känner att du kan göra det bättre genom att bryta löftet så tycker jag alltså att du har rätt i att göra så.
Och tänk på det så här; din man vill ju säkert det bästa för dig och skulle väl knappast neka dig rätten att få minnas honom på ett sätt som passar dina behov och önskemål? Även om han var bestämd i att vilja bli spridd för vinden i minneslunden så kan ju denna bestämdhet vara sprungen av att han inte kände till dina önskemål. Kanske (om vi ponerar att det finns ett efterliv) kan döden också fått honom att ändra sin uppfattning?
(Jag förutsätter förresten här att det inte finns andra släktingar som fått höra ditt löfte och som själva har önskemål om hur att minnas din man - om så är fallet måste du ta med dem i beräkningarna)
Men; se till dig själv. Du skriver till exempel att du vill samtala med din man. Du får betänka att du då kommer att tala till honom som en löftesbryterska. Hur vill du helst minnas honom; som honom själv såsom han verkligen uppenbarade sig (genom att exempelvis insistera på att få bli spridd för vinden efter sin död) eller såsom en inbillad önskedröm, där han applåderar ditt löftesbrott och föredrar din idé om en begravning? Det finns många faktorer att väga bland, men i slutändan anser jag att du måste se till dig själv och dina egna känslor inför dessa båda alternativ.
På det du skrivit låter det som att jag skulle rekommendera en begravning, dock. De argumenten väger tyngre i mitt synsätt.
---
Det tredje dilemmat är brännbart. Det låter dels fräckt av henne att föreslå dig att erbjuda henne en av dina njurar (då blir det ju en fråga om att skuldbelägga dig om du nekar, istället för (så som det skall vara) att du skall kunna känna dig glad och nöjd över att ha fått hjälpa henne), men också lite fräckt av dig att du letar efter anledningar att neka, såsom om du redan bestämt dig.
Nå. Det här är egentligen inte en moralisk fråga, utan en medicinsk. Donera njurar kan man inte bara göra hur som helst, utan man måste genomgå en omfattande serie kontroller först. Dels för att kolla att inte dina njurar har några funktionsnedsättningar, men också för att se att du klarar att sövas och opereras riskfritt. Om du är över 50 år så är dessa prover utökade.
Det finns alltså flera goda anledningar att inte tillåta dig donera en njure, men du kan inte själv använda dem som argument till din väninna, ty det är nämligen upp till läkarna att avgöra detta.
Du är dock inte ensam om att känna oro, och det är något som läkare respekterar. Man behöver inte motivera sitt beslut och man skall inte skuldbeläggas för det. Men om vi nu diskuterar filosofi så är det svårt att rättfärdiga en sådan irrationell oro; att agera utifrån känslor som saknar grund är inte moraliskt utan neurotiskt.
Så; det förnuftiga och logiska vore att gå med på att utföra läkartesterna för att se om du är godkänd som donator. Läkarna kan ge dig mer information och svara på frågor (och stilla din oro?), och du kan närsomhelst avbryta utredningen om du skulle tycka det var obehagligt.
Det finns mycket information på nätet om njurdonationer. Jag rekommenderar bl.a. denna PDF som beskriver proceduren på ett lättfattligt språk: Klicka Här
---
Hoppas det var råd som hjälpte dig!
Rent instinktivt känner nog många att svaret på första frågan måste bli "skänk pengarna!" Det gör ju definitivt nytta, och har större praktisk relevans än en minidisc. Dessutom är det en altruistisk gärning. Nu kompliceras saken dock av att du sparat till den i två månader. Jag antar att du väldigt gärna vill ha den. Genom att försaka dina egna önskemål framför andras kommer du att kunna börja förknippa människor i nöd med något obehagligt; istället för att känna medlidande så skulle du kunna börja oroa dig för egen del. Istället för att göra det till en fröjd att hjälpa andra så skulle du göra det av skuldkänslor.
Den långsiktiga lösningen vore att köpa det du vill ha för pengarna. Då blir du glad, och när du är glad fungerar du bättre som människa. Och vem vet? Kanske går pengarna iaf till de drabbade i slutändan; försäljaren på teknikaffären är också en moraliskt kännande människa, precis som utvecklarna av minidisc-teknologin. Att ägna sig åt välgörenhet skall man (enligt mig) aldrig göra av plikt, utan enbart för att man vill göra det och för att man mår bra av att göra det.
Så då hamnar dilemmat i ett annat fokus. Frågan förskjuts från att handla om olösliga avvägningar, såsom det mellan praktisk nödvändighet å ena sidan och onödig lyx å den andra, eller mellan dina önskningar å ena sidan och andras behov å den andra; utan frågan blir enkel och praktisk. Vad mår du bäst av, vad gör dig mest glad, och vad känns naturligast att göra för dig; att köpa minidiscen eller att skänka pengarna åt de drabbade i Turkiet? Du behöver inte känna dig som en dålig människa om du väljer det förstnämnda; det skulle bara kunna betyda att du inte tjänar tillräckligt för att försörja alla de som behöver bli försörjda. Det föreligger ingen skam i att vara maktlös, även om det är sorgligt.
---
När det gäller ditt andra dilemma så tar många instinktivt och tänker att man skall respektera de dödas önskningar. Det är rentutav tabu att föreslå något annat. Jag har aldrig hört någon så frankt föreslå det motsatta, som du gör.
Personligen tror jag inte på något efterliv. Jag ser världen väldigt pragmatiskt och praktiskt. Jag tror att det betydde väldigt mycket för din man att vara övertygad om att få bli spridd för vinden efter sin död. Det gjorde säkert den sista tiden för honom enklare att uthärda. Du gjorde honom alltså en tjänst i att lova honom detta. Men nu så är han alltså död, och vad som är viktigt nu (såsom jag ser det, alltså) är att du kan känna att du kan minnas honom på ett sätt som passar dig och som skänker dig ro och välbehag. Om du känner att du kan göra det bättre genom att bryta löftet så tycker jag alltså att du har rätt i att göra så.
Och tänk på det så här; din man vill ju säkert det bästa för dig och skulle väl knappast neka dig rätten att få minnas honom på ett sätt som passar dina behov och önskemål? Även om han var bestämd i att vilja bli spridd för vinden i minneslunden så kan ju denna bestämdhet vara sprungen av att han inte kände till dina önskemål. Kanske (om vi ponerar att det finns ett efterliv) kan döden också fått honom att ändra sin uppfattning?
(Jag förutsätter förresten här att det inte finns andra släktingar som fått höra ditt löfte och som själva har önskemål om hur att minnas din man - om så är fallet måste du ta med dem i beräkningarna)
Men; se till dig själv. Du skriver till exempel att du vill samtala med din man. Du får betänka att du då kommer att tala till honom som en löftesbryterska. Hur vill du helst minnas honom; som honom själv såsom han verkligen uppenbarade sig (genom att exempelvis insistera på att få bli spridd för vinden efter sin död) eller såsom en inbillad önskedröm, där han applåderar ditt löftesbrott och föredrar din idé om en begravning? Det finns många faktorer att väga bland, men i slutändan anser jag att du måste se till dig själv och dina egna känslor inför dessa båda alternativ.
På det du skrivit låter det som att jag skulle rekommendera en begravning, dock. De argumenten väger tyngre i mitt synsätt.
---
Det tredje dilemmat är brännbart. Det låter dels fräckt av henne att föreslå dig att erbjuda henne en av dina njurar (då blir det ju en fråga om att skuldbelägga dig om du nekar, istället för (så som det skall vara) att du skall kunna känna dig glad och nöjd över att ha fått hjälpa henne), men också lite fräckt av dig att du letar efter anledningar att neka, såsom om du redan bestämt dig.
Nå. Det här är egentligen inte en moralisk fråga, utan en medicinsk. Donera njurar kan man inte bara göra hur som helst, utan man måste genomgå en omfattande serie kontroller först. Dels för att kolla att inte dina njurar har några funktionsnedsättningar, men också för att se att du klarar att sövas och opereras riskfritt. Om du är över 50 år så är dessa prover utökade.
Det finns alltså flera goda anledningar att inte tillåta dig donera en njure, men du kan inte själv använda dem som argument till din väninna, ty det är nämligen upp till läkarna att avgöra detta.
Du är dock inte ensam om att känna oro, och det är något som läkare respekterar. Man behöver inte motivera sitt beslut och man skall inte skuldbeläggas för det. Men om vi nu diskuterar filosofi så är det svårt att rättfärdiga en sådan irrationell oro; att agera utifrån känslor som saknar grund är inte moraliskt utan neurotiskt.
Så; det förnuftiga och logiska vore att gå med på att utföra läkartesterna för att se om du är godkänd som donator. Läkarna kan ge dig mer information och svara på frågor (och stilla din oro?), och du kan närsomhelst avbryta utredningen om du skulle tycka det var obehagligt.
Det finns mycket information på nätet om njurdonationer. Jag rekommenderar bl.a. denna PDF som beskriver proceduren på ett lättfattligt språk: Klicka Här
---
Hoppas det var råd som hjälpte dig!
Rising skrev:Först: Pootie; intressanta frågor, och det personliga sätt du presenterar dem på gör att man känner sig priviligierad av att få ge sina synsätt på dem.
Hehe, intressant synsätt. Jag, som är lite mer misstänksam och paranoid av mig, tänkte direkt: "Han vill ha hjälp med ett skolarbete han inte vill/kan göra själv."
Zartax skrev:Hehe, intressant synsätt. Jag, som är lite mer misstänksam och paranoid av mig, tänkte direkt: "Han vill ha hjälp med ett skolarbete han inte vill/kan göra själv."
Aw! Nej, du är en så krass, kall människa! Jag tror inte mina oskuldsfulla öron. Vad ska du påstå härnäst, att jultomten bara är påhitt, kanske? :^)
Erm... Tja, du kanske har rätt. Jag känner mig väldigt naiv nu när jag läst vad du skrivit, iaf. Men jag tänker hålla fast vid min tro ändå, av ren sentimentalitet om inte annat, så det så! *håller krampaktigt tag i snuttefilten*
Re: Moraliskt dilemma...
Pootie skrev:Vad är moraliskt rätt och vem avgör vad som är rätt?
Det som ökar snarare än minskar det goda i världen och/eller som minskar det onda i världen.
Det goda kan vara lycka (inre och/eller yttre välmåga: inre - mental harmoni men inte orörlighet, utan snarare en harmonisk utveckling/förändring; yttre - god hälsa, ekonomisk välmåga, grundtrygghet utan att hemfalla åt trygghetsnarkomani), att följa regler (Guds eller ens ideologis, livsåskådnings bud), eller att försöka bli en dygdig människa (utifrån egna eller andras föreställningar om dygd), att förverkliga sina innersta avsikter eller bara att ha möjlighet till det...
Det onda kan vara världens och individens olycka (inre och/eller yttre smärta/lidande: inre - mental disharmoni, upplevd stagnation, disharmonisk utveckling/förändring, mycket gnissel; yttre - sviktande hälsa eller kronisk ohälsa, mental och/eller fysisk, ekonomiskt lidande i form av usel eller ingen fungerande personlig ekonomi, avsaknad av grundtrygghet, att hemfalla åt trygghetsnarkomani); att ha stora svårigheter att förverkliga sina innersta avsikter...
Den etiskt medvetne och myndige avgör själv vad som är rätt. Sett till de materiellt-fysiska naturlagarna är allt tillåtet.
Algotezza aka Algotezza
Återgå till "Religion och andlighet"
Vilka är online
Användare som besöker denna kategori: 11 och 0 gäster