Blaj om autentiska människor, sanning och metafysik

[PopJimmy]

Platon, Newton, Einstein alla dessa var mystikern, det är dags att kliva ur garderoben, det är bara mystikerna som lyckats penetrera på djupet, alla scholars sitter på kulturellt ärvda 2:a hands idéer som de febrilt försöker pussla ihop. Det är bara autentiska människor som får autentisk inspiration, dvs. människor som vågar bryta sig loss från det sociala hyckleriet som härrör ur extremt starka känslor inom oss att i sociala sammanhang bli osäkra inombords och ge vika för våra egentliga autentiska känslor. Många ger dock vika från socialt förtryck, men många av dessa har dock redan hunnit blivit emtionellt förstörda, och lever i rationaliserande förnekelse för resten av deras liv och slutar därför växa. De tror sig funnit den "korrekta" strukturen som "speglar verkligheten". Men verkligheten är precis som en skärm, då begreppen och dess relationer motsvarar skärmens pixlar och omdömets förståelse matchar skärmens upplösning. Att vara nyanserad innebär alltså att nå högre upplösning i omdömet av verkligheten, verkligheten är lager på lager med kontexter i en komplex meningsväv och det mesta av vår förståelse är i dålig skärpa. Det logiska systemet säger ingenting om omdömets skärpa eller nyans, eftersom all logik agerar i ett begränsat sammanhang. Tanken om kontexter är alltså av stor betydelse, det finns alltså mängder av mängder av variabler som vi i våra logiska system ännu inte har nått förståelse för, därför kan vi aldrig garantera att våra slutsatser överrenstämmer med ett större sammanhang. Det enda vi kan förstå är hur våra upplevelser förhåller sig till varandra, men har du bara levt i en grotta hela livet så kanske du är bra på att klargöra grottor medans havets strukturer kommer du aldrig att förstå.

Det som skiljer den förnuftiga människan från den oförnuftiga hennes omdöme att bemöma sitt omdöme. Den förnuftiga människan har såledess ett gott omdömme om hennes omdömme och vad hon vet hon förstår och inte förstår. Den förnuftiga människan håller sig inom gränserna.
Men detta räcker inte. Den kreativa människan är en gränsöverskridare som är nyfiken och utforskande, som testar olika kombinationer för att förstå hur konkreta saker hänger samman.
En förnuftig människa som bara håller sig innanför gränserna kommer aldrig att vara sant autentisk.

Den autentiska människan gör anspråk på två saker: att vara "the author", källan, ursprunget för den kreativa rörelsen, totalt kraftfullt spontan. Men att även vara authority, dvs auktoriteten.

author, authentic och authority, dvs, källa, autentisk och auktoritär har samma ursprung men på svenska så går allt detta förlorat.

Alla karismatiska människor förstår detta, detta är roten till karisman. Den karismatiske människan är karismatisk för han inte faller offer för människans emosociala instinkter, dvs. hårdkodade genetiska programmering för det sociala spelet, men för att få insikt i dessa regler, så måste människan själv i fråga ofta fallit offer för dessa, fallit offer för massmobbenspsykologi. Den karismatiska människan har programmerat som sig själv och är totalt obunden yttre källor. Det finns ingen som kan dra bort mattan under fötterna på honom eftersom han förstår alla motståndarens ankare och hur dessa ankare förankrar sig i tidigare ankare. Den som förstår den historiska traditionen bakom tankar får kontroll över andras tänkande och kan förutse och avgöra vart andra människors resonerande har sitt ursprung och sin balans i, alla resonemang kräver en punkt, ett axiom, ett fundament för att bli ståndkraftigt. Den karismatiske människan känner till alla ståndpunkter och arbetar mot och med extremerna i motståndarens tankebalans för att sätta hans resonerande ur spel.

Det autentiska människan har alltså inga yttre autktoriteter han måste förhålla sig till och han kan aldrig bli skadad eftersom han inte har något att försvara. Försvar innbär alltid att försvara ett förhållande till något. "Vanliga människor" har en självbild de hela tiden förhåller sig till och identifierar sig med, men den autentiska människan behöver inte identifiera sig med några objekt och har inget att försvara. Det enda absoluta underlag hans söker tillit i, är sin egna förmåga att överkomma alla hinder och samtidigt vara uppmärksam för situationen i sig själv och dess unika karaktär.

Han har inget behov av att påverka något, eftersom alla behov av påverkan upstår i försvarandet av en relation som man värderar som betydande. Gitarren på mitt rum har inget värde i sig själv, det är min psykologiska relation till gitarren som avgör värdet. Byter någon ut min gitarr mot en annan nästan identiskt gitarr kommer jag inte märka det eller får jag minnesförlust och glömmer bort att det "är min", dvs att jag har ett emotionellt psykologiskt minne till den så finns inte längre något försvar.

Alla relationer bygger alltså på inlära associationer, på inlärda minnen.

Konsten handlar, till stor del, om att manipulera tecken, signs, och omdefineras vad de betecknar. Anledningen att konsten upplevs som kontroversiell är att moralen är inärld, associationerna är inlärda. Alla begrepp har associationer till andra begrepp när vi ser empiriska, kausala förlopp så skapar vi automatisk, helt omedvetet kausala associationer mellan begrepp, och det är såhär all form av religilös/kulturell/ideoloigisk indokrinering fungerar. Det konstnären gör är att omdefiniera dessa och kliva över gränser.

Alla emotioner och värdeomdömmer bygger i grund och botten på regler, regler som är inlärda. Om detta så detta. Det är grunden för all emotion. Upplevda kausala regler. Nödvändigheter som implicierar nödvändigheter.

Vad är det första ni börjar tänka på när jag ber er definiera vad Saddam Hussein är?
De flesta skulle svara terrorist, eller hur?
Men detta är bara en inlärd association. "Är" innebär ett förhållande. I fråga om Saddam Hussein är terrorist i analytisk eller syntetisk mening kan jag bara svara på att det är endast fråga om hur stark din neurologiska förbindelse är mellan Saddam Hussein. För en kristen fundamentalist är Saddam Hussein en terrorist i analytisk mening.

Det är detta som skiljer dogmatikern/esstentialisten från mystikern med riktig insikt. Dogmatikern tror alla sannningar är analytiska men han med insikt inser att alla sannningar är syntetiska, men vad som händer när denna distinktion förkastas är att människan är fri från de analytiska sanningarnas förtryck. Allt är förgängligt, allt är syntetiskt, insikten i detta skapar en tillit i tillvaron som att alla intryck som en människa någonsin upplever upplevs som analytiska sanningar.

Men att hålla kvar i att allt är förgängligt är att hålla kvar i en analytisk sanning. Dessa existerar som sagt inte, förutom hos dogmatikern.


Men för den yttre åskådaren så tycks i sin säkerhet mystikern lika galen som dogmatikern i säkerheten. Skillnaden mellan dogmatikern och mystikern är alltså att dogmatikern är säker i säkerheten men inte i osäkerheten men mystikern är alltid säker, oavsett om han är i en säker situation eller osäker situation, trots allt så uppkommer känslan av säkerhet i situationer då vi upplever att vi har analytiska sanningar att luta oss tillbaka på, och en stor mobb med syntetiska sanningar i form av indoktrinering framhäver illusionen av att sanningen är analytisk/essentielt sann. Men mystikern behöver inga auktoriteter i form av böcker eller andra människor att stötta sig på. Han är totalt oberoende. Han är autentisk det vill säga sin egen auktoritet.

Naturlagarna är inte givna, de är endast emergenta hierakiska strukturer. Subatomära partiklar drar ihop sig till atomer som formar molekyler som formar ekosystem av livsformer, men det finns ingen naturlag för hur dessa naturlagar ser ut, det handlar snarare om en ekonomi/balans som växer fram genom kreativitet. Logiken är alltså inte någon "ren" princip, det är något som kreativt växt fram. Det är en teoribildnin som avspeglar hur människans hjärna resonerar och hur världen är kostruerad, det är en analogi för tänkandet.

Kanske finns det en metafystisk urregel för kreativitetn, kanske inte, vi människor kommer ändå aldrig att förstå någon urregel, bara kausala symptom, och med detta menar jag inte att vi ska ge upp vårat undersökande, tvärt om, men vi måste bara få lite perspektiv på förgängligheten och inse att Platons essentialism, eller andra naiva essentialismer för den delen.