sanningen eller Sanningen - Absolut eller relativ?

[lycklig]

Jag skrev det här till en vän som är kristen då jag tyckte mig ha förstått värdet och betydelsen av att leva i enlighet med sitt livs sanning/mening.  Jag skulle gärna vilja dela med mig av det och också få kommentarer på hur väl resonemangen håller.

"Jag upplever och tror att upplevelsen av att leva i sanningen och ett meningsfullt liv, antingen det föreställs som absolut eller relativt, är den samma. Känslan av att det jag tror på är rätt, sant och meningsfullt tror jag är samma för oss båda, och för mig så är det bara den som vi kan lita på och följa, vare sig vi studerar bibeln eller söker svar inom oss själva. Och om det finns en Sann och Absolut verklighet så tycker jag det verkar väldigt dumt att intelligensen i den verkligheten har skapat oss människor med ett grumligt och ofullständigt kompass. Varför skulle Gud ha skapat oss med missvisande inre instrument? För att vi ska förstå att vi är ofullkomliga och förstå att lägga vårt fokus på Honom så att vi inte hamnar fel och hamnar hos fel gubbe? - MEN VARFÖR SKULLE GUD HA SKAPAT OSS OFULLSTÄNDIGA?? Ja, det var djävulen, den andra gubben, som gjorde att vi föll ditt. Eller det var vi själva som genom att vi frestades av djävulen valde bort fullkomligheten och valde "den hårda vägen" där vi är i behov av räddning och frälsning för att kunna återupprättas. - Jag tror inte på det där. Okej, jag ser förnuftet och möjligheten i att det skulle kunna vara så, men jag tror det inte.
Man kan man hitta bevis för den i världen, utifrån det här synsättet, på att det stämmer att vi är otillräckliga i oss själva: krig, svält, katstrofer, lidande, smärta, ondska, hat osv.

Utifrån det relativa synsättet så behöver inget av dom där yttringarna vara fel eller dåliga. På det högsta planet så finns allting bara, det är. Längre ner så delar sig världen upp sig i ett oändligt antal tudelningar: ondska - godhet, lidande - lycka, varmt - kallt, etc. Och allt i syfte för att vi ska ha möjligheten att uppleva och välja. Hur skulle man kunna uppleva eller över huvud taget ha en relativ existens med tid och rum, födelse och död, upp och ner, hemma och borta, varm och kallt, kärleksfullt och kärlekslöst, i en värld där det relativa inte existerar? Det går inte, det är omöjligt. I alla fall i mitt huvud. Så mörkret, det ofullkomliga måste existera för att ljuset och det fullkomliga ska kunna framträda. Vi måste ha upplevt ett liv med lidande för att kunna uppleva ett liv i harmoni. Och vi måste veta hur det är att leva ett liv separerade från Gud för att kunna leva ett liv i förening med Henne/Honom.
Det här var den intellektuella sidan av min tro. Jag ser möjligheten av Sanningen i dom båda. Och jag har tvivel till dom båda. Men för mig så är inte viktigt huruvida den ena av dom är den rätta eller om ingen av dom är den rätta eller hur det nu är, BARA JAG LEVER I ENLIGHET MED MIN SANNING, vilket betyder att jag lever efter det som jag känner är rätt. Vad skulle man annars ha att förhålla sig till?
Även om man har Jesus som sin frälsare och vägvisare, så är det till syvende och sist en själv allt kommer ifrån. - Vems förvissning på Jesus som världens frälsare är det om inte din?"

[sapientia]

Jag har funderat i delvis samma banor som du, och jag har inte hittat "min" sanning än (om det nu finns något sådant som "min" sanning)

Jag upplever och tror att upplevelsen av att leva i sanningen och ett meningsfullt liv, antingen det föreställs som absolut eller relativt, är den samma.

Sanningen måste väl ända vara Sanningen, oavsett vad vi tror eller inte tror; alltså är sanningen absolut i mina ögon. Låt oss som exempel ta "sanningen" om huruvida Gud existerar eller inte.

Person 1 tror att Gud existerar. Person 2 tror inte att Gud existerar. Vi kan vara överens om att "antingen existerar Gud, eller så existerar inte Gud" (med Gud menar jag för enkelhetens skull Bibelns Gud). Alltså har antingen person 1 eller person 2 fel; denne har allstå fel beträffande sanningen. Detta gäller om sanningen är absolut.

Om sanningen istället är relativ betyder det i det här fallet att utsagan "antingen existerar Gud eller så existerar inte Gud" förlorar sin giltighet, eftersom sanningen (och därmed Guds existens) varierar från person till person. Detta tycker jag känns orimligt; det strider mot mitt logiska tänkande.

Därför håller jag mig till att sanningen är absolut. Detta medför ju naturligtvis att man kan ha fel beträffande vad som är sant (på samma sätt som att man kan räkna fel på en matematikuppgift), men det är inte samma sak som att sanningen är relativ (matematikuppgiftens korrekta svar varierar inte). "Ditt livs sanning" blir för mig istället "Vad du tror är sant". Svaret på den frågan får vi inte i den här världen, om vi någonsin får det.

MEN VARFÖR SKULLE GUD HA SKAPAT OSS OFULLSTÄNDIGA??

   

Även jag har funderat mycket på detta. Jag skulle vilja vända på frågan: Varför skulle Gud ha skapat oss fullständiga? Och vad innebär fullständig? Om fullständig innebär kunskap om sanningen och allsmäktighet, så skulle det innebära att vi i så fall skulle vara jämställda med Gud, och Gud skulle då inte längre vara gud.

Vi kan inte få något 100% tillförlitligt svar på frågan du ställer, liksom vi inte kan få något svar på frågan "Varför skulle Gud ha skapat oss?" alternativt "Varför finns någonting överhuvudtaget?" Frågan är därför om det tjänar något till att grubbla över dem.


Dessa tankar slog mig samtidigt som jag skrev ned dem. Vad tycker du? Har jag missförstått dig helt och hållet?

[Avantgardet]

På det högsta planet så finns allting bara, det är. Längre ner så delar sig världen upp sig i ett oändligt antal tudelningar: ondska - godhet, lidande - lycka, varmt - kallt, etc. Och allt i syfte för att vi ska ha möjligheten att uppleva och välja.

Världen delar väl inte upp sig, men väl våra föreställningar om den. Man får alltså ondskan på köpet om man vill ha godheten. Således är godheten ytterst ansvarig för alla ondska här i världen. En tumör i Corpus Christi. Behöver vi verkligen dessa?

Sen så tänker jag också i linje med sapientia här - vad är ofullständig? För mig så skulle en fullständig organism behöva vara dynamisk, vilket innebär att den inte skulle vara synkront fullständig utan just ofullständig. Den måste ha möjlighet att ändra på sig. Ändrar världen på sig men inte organismen så är ju loppet kört.

[Mithra]

Sanningen är absolut. Antingen så är någonting på ett speciellt vis, eller så är det inte det. Antingen så fanns Jesus eller så gjorde han inte det. Antingen så återuppstod Jesus från de döda eller så gjorde han inte det. Antingen så har Koranen ett gudomligt ursprung eller så har den inte det. Antingen så uppkommer åska därför att Tor slåss med jättar eller så uppkommer åska av andra skäl.

Dessutom, om sanningen vore relativ så vore ju isf relativiteten en absolut sanning. Således är sanningen är relativ ett självmotsägande påstående.

Fast vissa sanningar är relativa. T ex att vanilj smakar gott är en subjektiv åsikt, vilket är sant för vissa men inte för andra. Men då är det ändå objektivt sant att det är en relativ sanning. Men "riktiga" faktafrågor, eller hur man ska uttrycka det, är antingen objektivt sanna eller objektivt falska.

[Avantgardet]

Dessutom, om sanningen vore relativ så vore ju isf relativiteten en absolut sanning. Således är sanningen är relativ ett självmotsägande påstående.

Nej, varför det? Om sanningen definieras som relativ så behöver väl inte den satsen vara absolut sann?

[hovnarr]

Mithra,

Antingen så är någonting på ett speciellt vis, eller så är det inte det.

Den principen är svårare att tillämpa i praktiken, inom ramen för ett rikt språk. Om det t.ex. är sant att X är god och ond, är det ju också sant att X är god. Men om ond är detsamma som icke-god så är X både god och icke-god. Då är det alltså så att X är god, men det är också inte så.

Antingen så fanns Jesus eller så gjorde han inte det.

Men om "fanns" implicerar "existerade", och [existera] är ett mångtydigt begrepp, är det ju möjligt att han inte fanns ur ett perspektiv, men gjorde det ur ett annat. Så man skulle kunna säga att ett bestämt perspektiv kommer att leda till vissa bestämda sanningar. Vilket å andra sidan är att säga att sanningen är perspektivberoende, och inte absolut. Såvida det inte finns Ett Absolut Perspektiv.

Antingen så har Koranen ett gudomligt ursprung eller så har den inte det.

Om en människa nedtecknat den, men det mänskliga sinnet i sig har gudomligt ursprung, blir det mer komplicerat. Då blir påståendet istället "antingen har det mänskliga sinnet ett gudomligt ursprung eller inte", vilket exempelvis är ett felaktigt påstående om sinnet uppstår som en produkt av mötet mellan det gudomliga och det materiella.

Antingen så uppkommer åska därför att Tor slåss med jättar eller så uppkommer åska av andra skäl.

Eller så slåss Tor med jättar av samma skäl som det uppkommer åska, om de två helt enkelt är två sätt att uttrycka samma fenomen (fast inom olika traditioner, dvs på olika språk).

Dessutom, om sanningen vore relativ så vore ju isf relativiteten en absolut sanning. Således är sanningen är relativ ett självmotsägande påstående.

Inte nödvändigtvis. Man kan gott postulera att sanning endast finns givet vissa ramar (dvs relativt), och att även den just nämnda satsen kräver sitt eget ramverk (som t.ex. innefattar svenska språket) för att vara sann. Att den inte är sann under alla omständigheter är inte ett indicium på att sanningen tvärtemot skulle vara absolut, utan ett faktum som snarare bekräftar påståendet.

Fast vissa sanningar är relativa. T ex att vanilj smakar gott är en subjektiv åsikt, vilket är sant för vissa men inte för andra.

Är det en relativ sanning att gräs är grönt? Vad säger färgblinda om saken? Om du invänder att deras färgseende är defekt, invänder jag att alla som ogillar vanilj har ett defekt smaksinne. De saknar helt enkelt sinnesförmågan att uppfatta det välsmakande i vaniljen.

Men då är det ändå objektivt sant att det är en relativ sanning.

Är det? Det låter som ett cirkelbevis. Om det är en relativ sanning så är det (objektivt) sant att det är en relativ sanning. Dvs:

Om P, så är det sant att P.

Detta är inte något specifikt för förhållandet mellan relativ och objektiv sanning, utan en funktion av språkets uppbyggnad. Precis som vi på matematiska kan skriva

A = A

så betyder påståendet "P" att "det är sant att P". Det är innebörden av att göra ett påstående.

Men "riktiga" faktafrågor, eller hur man ska uttrycka det, är antingen objektivt sanna eller objektivt falska.

Ja, hur ska man uttrycka det egentligen? Vad är en sådan riktig faktafråga? Krävs det inte att vi först anammar ett sådant perspektiv att riktiga faktafrågor är möjliga? Om vi bestämt oss för att det är matematik vi ska räkna, så kan vi göra det. Inom det ramverket går det att besvara matematiska frågor - inte annars.

[Mithra]

Dessutom, om sanningen vore relativ så vore ju isf relativiteten en absolut sanning. Således är sanningen är relativ ett självmotsägande påstående.

Nej, varför det? Om sanningen definieras som relativ så behöver väl inte den satsen vara absolut sann?

Men isf är det ju inte nödvändigtvis sant att sanningen är relativ.

Den principen är svårare att tillämpa i praktiken, inom ramen för ett rikt språk. Om det t.ex. är sant att X är god och ond, är det ju också sant att X är god. Men om ond är detsamma som icke-god så är X både god och icke-god. Då är det alltså så att X är god, men det är också inte så.

I nämnda fall krävs att man definierar "god" och "ond". Om de är varandras motsatser så kan X logiskt sett inte existera. Jämför Epikuros paradox.

Men om man har klara och tydliga riktlinjer och ett klart påstående så borde det gå att säga ifall någonting är objektivt sant eller inte. Ta t ex detta enkla påstående: "Jag åt en glass igår klockan 20:00." Antingen så hände det, eller så hände det inte. Finns det någon annan möjlighet?

Men om "fanns" implicerar "existerade", och [existera] är ett mångtydigt begrepp, är det ju möjligt att han inte fanns ur ett perspektiv, men gjorde det ur ett annat. Så man skulle kunna säga att ett bestämt perspektiv kommer att leda till vissa bestämda sanningar. Vilket å andra sidan är att säga att sanningen är perspektivberoende, och inte absolut. Såvida det inte finns Ett Absolut Perspektiv.

Som sagt, är det klart och tydligt vad som menas så går det att avgöra objektivt. I det nämnda fallet tänkte jag på ifall Jesus existerat som historisk person. Alltså, traskade den persomn som beskrivs som Jesus runt i Iudaea för cirka 2000 år, eller är Jesus en produkt av legender och myter? Fast just detta fall har en svårighet. Det kan ju ha varit så att den persomn som gett upphov till evangeliernas Jesus egentligen var någon helt annan, t ex en selot som korsfästes av romarna men sedan genom legender förvandlats till den Jesus som går runt och predikar, snarare än en selot som för krig. Går det då att säga att Jesus var historisk eller inte? Är det rättvist att kalla denna hypotetiska selot för evangelie-Jesus, även fast han isf gett upphov till honom? Det är ju trots allt stor skillnad på seloter och den Jesus vi läser om i evangelierna.

Att Jesus existerar i många människors tankar är ju (objektivt) sant, men det är ju knappast det man frågar efter när man undrar ifall Jesus existerat.

Om en människa nedtecknat den, men det mänskliga sinnet i sig har gudomligt ursprung, blir det mer komplicerat. Då blir påståendet istället "antingen har det mänskliga sinnet ett gudomligt ursprung eller inte", vilket exempelvis är ett felaktigt påstående om sinnet uppstår som en produkt av mötet mellan det gudomliga och det materiella.

Frågan i detta fall handlade om huruvida en ängel som hette Jibril var utsänd av Allah (Gud) och kom och läste upp Koranen för Muhammed, vilket är vad muslimer tror. Antingen så hände det, eller så hände det inte. Var det något som endast hände i Muhammeds huvud, så räknas det som att det inte hände. Det är ju inte "på riktigt" isf.

Eller så slåss Tor med jättar av samma skäl som det uppkommer åska, om de två helt enkelt är två sätt att uttrycka samma fenomen (fast inom olika traditioner, dvs på olika språk).

Ok, vi uttrycker det såhär istället: "Uppkommer åska pga att Tor slåss med jättar?"

Inte nödvändigtvis. Man kan gott postulera att sanning endast finns givet vissa ramar (dvs relativt), och att även den just nämnda satsen kräver sitt eget ramverk (som t.ex. innefattar svenska språket) för att vara sann. Att den inte är sann under alla omständigheter är inte ett indicium på att sanningen tvärtemot skulle vara absolut, utan ett faktum som snarare bekräftar påståendet.

Vet inte om jag förstått exakt, men jo jag håller med om att mycket beror på hur man uttrycker ett påstående. Fast du menar väl inte att något som är sant på svenska inte är sant på arabiska? För isf håller jag inte med.

Är det en relativ sanning att gräs är grönt? Vad säger färgblinda om saken? Om du invänder att deras färgseende är defekt, invänder jag att alla som ogillar vanilj har ett defekt smaksinne. De saknar helt enkelt sinnesförmågan att uppfatta det välsmakande i vaniljen.

De "färger" vi ser är till stor del produkter av vår hjärna. Men det är objektivt sant att de våglängder gräset sänder ut får normalt seende människor att uppfatta gräset som grönt. Sen finns ju givetvis frågan ifall din grön är samma som min grön, men faktum kvarstår i vilket fall som helst att vi båda har en färg som vi kallar för grönt (samma eller inte), och att gräset sänder ut de våglängder som framkallar den hos oss.

Är det? Det låter som ett cirkelbevis. Om det är en relativ sanning så är det (objektivt) sant att det är en relativ sanning. Dvs:

Om P, så är det sant att P.

Detta är inte något specifikt för förhållandet mellan relativ och objektiv sanning, utan en funktion av språkets uppbyggnad. Precis som vi på matematiska kan skriva

A = A

så betyder påståendet "P" att "det är sant att P". Det är innebörden av att göra ett påstående.

Men talar detta emot det jag sa?

Ja, hur ska man uttrycka det egentligen? Vad är en sådan riktig faktafråga? Krävs det inte att vi först anammar ett sådant perspektiv att riktiga faktafrågor är möjliga? Om vi bestämt oss för att det är matematik vi ska räkna, så kan vi göra det. Inom det ramverket går det att besvara matematiska frågor - inte annars.

Vad ska vi säga? Faktafrågor är frågor som inte är åsiktsfrågor. Fast då krävs det ett antal andra definitioner först.

Förlåt mig, jag är trött!

[hovnarr]

Mithra,

Men isf är det ju inte nödvändigtvis sant att sanningen är relativ.

Det är riktigt. Avantgardets och min poäng är att detta faktum dock är ett starkare indicium för att sanningen verkligen är relativ, än att den skulle vara absolut. Satsen är alltså inte självbesegrande.

I nämnda fall krävs att man definierar "god" och "ond". Om de är varandras motsatser så kan X logiskt sett inte existera. Jämför Epikuros paradox.

Men om man har klara och tydliga riktlinjer och ett klart påstående så borde det gå att säga ifall någonting är objektivt sant eller inte. Ta t ex detta enkla påstående: "Jag åt en glass igår klockan 20:00." Antingen så hände det, eller så hände det inte. Finns det någon annan möjlighet?

Det är skillnad på strikta språk och rika språk. Inom ett strikt språk är det skillnad på att "icke vara god" och att "vara icke-god". Man kan vara både röd och grön samtidigt, dvs samtidigt vara röd och icke-röd. Men man kan inte samtidigt vara röd och icke-vara-röd. Antingen har man egenskapen röd, eller så har man den inte. Det fungerar i formella system, men inte inom rika språk där begreppen inte är lika entydiga. Då krävs först att vi formaliserar oss, antar vissa ramar, för att kunna diskutera vidare.

Kanske räcker det inte ens att vara så precis som i glass-frågan. Man kanske behöver specificera om frågan gäller exakt 20.00, vems klocka man går efter, om isglass gills, var gränsen går mellan mjukglass och milkshake, om man faktiskt måste haft en tugga glass i munnen på det klockslaget eller om det räcker att ha varit mellan tuggor osv. Under normala omständigheter får vi någonstans mer eller mindre gissa vad den andre frågar om, och svara efter bästa förmåga. Preciseras frågan blir kanske svaret ett annat. Ditt exempel med Jesu liv och leverne är ett utmärkt exempel.

Frågan i detta fall handlade om huruvida en ängel som hette Jibril var utsänd av Allah (Gud) och kom och läste upp Koranen för Muhammed, vilket är vad muslimer tror. Antingen så hände det, eller så hände det inte. Var det något som endast hände i Muhammeds huvud, så räknas det som att det inte hände. Det är ju inte "på riktigt" isf.

Jibril (eller Gabriel som vi känner ängeln här i norr) kan ju mycket väl ha förkunnat Koranen just i Muhammeds huvud. Sedan nedtecknade han den. Ingen muslim tror väl att den kom på fax från himlen? Om Jibril visade sig som någon slags gestalt och talade så att ljudet färdades i luften innan det nådde Muhammeds trumhinnor, eller om Jibril talade direkt i hans sinne, måste ju ändå vara en bisak. I dagligt tal kallar vi detta för inspiration. Frågan i så fall är om det är skillnad på inbillning och inspiration. De som ser Muhammed som en profet måste ju dels tro på att det är möjligt att uppfatta budskap från högre makter, och att Muhammed hade en sådan förmåga att han kunde skilja denna inspiration från vardagligt dagdrömmeri.

Ok, vi uttrycker det såhär istället: "Uppkommer åska pga att Tor slåss med jättar?"

Förutom bisaken att jag inte tror det själv, så tror jag att det folk som beskriver himlafenomenet åska på det sättet inte har samma uppfattning om orsak och verkan som den moderna människan. När de säger att Tor slåss med jättar, så menar de "det blixtrar och dundrar". De menar inte "det blixtrar och dundrar för att Tor slåss med jättar", utan just själva himlafenoment var slaget mot jättarna. Nationalromatiska bilder av en brusig karl med en hammare som åker i en vagn tror jag är efterkonstruktioner så till den milda grad. Om du hade bett en asatroende rita hur det ser ut när Tor slåss med jättarna, så hade han ritat en blixtrande himmel. På samma sätt som en fysiker kommer att rita två koncentriska cirklar med en prick i den ytterstas periferi om du ber honom rita upp en väteatom.

Men talar detta emot det jag sa?

Kanske - om jag uppfattade dig rätt. På dig verkade det som en egenskap hos satsen "Det finns relativa sanningar" att denna sats är en objektiv sanning. Men egentligen bygger ditt resonemang på "är det sant så är det sant", vilket så att säga är en allmän funktion av svenska språket. På samma sätt som vi kan säga "P" eller "det är sant att P" eller "det är sant att det är sant att P", kan vi inom matematiken skriva "X=3", "X+5-5=3" eller "X+5+3-5=3+3".

"Om det är sant att P, så är det sant att P" är en tautologisk sats utan poäng som kan förkortas till "Om P, så är det sant att P" eller "Om P, så P". Detta är inget bevis för att det finns objektiva sanningar, utan snarare en illustration av formell (överenskommen) sanning. Om vi bestämmer att "Asid asödkjö" är en absolut sanning, så är den det. Till detta kan man inte kommentera så mycket mer än "jaha".

[Rafael]

blanda inte ihop ontologi och semantik på det sättet.

[Reine Strömvall]

Sanning är enligt min mening min definition.
Men sanningen varierar.
Jo sanningen är en variabel.
Jag t ex vet att Gud existerar men om någon annan Gud existerar känner jag inte till.
Antagligen existerar det flera Gudar jag håller mig dock till kärlekens Gud.

Jesus besegrade döden min inte tror jag att han är våran Herre inte.
På min hemsida står sanningen men den enda sanningen är det inte.

Gud utformade min hemsida åt mig....men bara det påsåendet gör att jag förklaras vara psykiskt sjuk och tvångsvårdas trots att jag aldrig i livet ens orsakat en plåsterlapp. Det är alltså farligt att påstå att man kommunicerar med Gud. Bara av den anledningen kan man bli frihetsberövad. Jo Gud har besvarat alla mina frågor och lärt mig allt jag kan genom sanningens ande. Gud existerar alltså och är inte en sjukdom som min läkare försöker övertyga mig om och jag vet att han är fullständigt allsmäktig då han vill vara det.

[miles davis]

Om gud hade gjort en hemsida så skulle den varit bra mycket bättre än din. Html liksom? Till och med jag, som inte är omnipotent, kan snyggare än så.

[hovnarr]

När Gud vill göra en hemsida är han hänvisad till att använda mänskliga händer för själva gränssnittet mot den kiselbaserade världen. Det är så att säga det han har oss till. Och de som kan knacka kod bra är sällan samma personer som är lyhörda för den gudomliga viljan. Dagens I-landsproblem.

[lycklig]

Först vill jag be så hemskt mycket om ursäkt för att jag inte har svarat tidigare. Jag trodde att jag skulle få ett mail när någon skrev i inlägget.

Till sapientia i första hand:

Du håller fast vid att sanningen måste vara absolut (varför skulle man annars säga sanningen?). Vad menar du med sanningen? Vad innebär "sanningen" för dig?

Ofullständiga. Med det menar jag i det här sammanhanget varför vi skulle vara skapade eller existera med en känsla av sanningen som inte är "riktig", d v s... - riktig/sann utifrån sin egen intention av verklighetens utformning/manifestation och, som jag också tror, att den också påverkas av signaler och inspiration från livets källa/innersta väsen och av en andlig verklighet (andeväsen), fast det sista gäller kanske bara om man så vill och är öppen för det. Skrev den sista meningen med långa pauser vid nästan varje ord. Det här är inte något jag tidigare har funderat över.

Vidare: För mig innebär det att om jag tvivlar på äktheten i min känsla av sanning, och för mig innebär den djupa och starka känslan också att den är sann och pekar mot det bästa i ett helhetsperspektiv, för det universiellas bästa (för den universiella balansen kanske?), tvivlar jag på den känslan så gör jag det för att jag tvivlar på min förmåga att uppleva den, att jag tvivlar på om jag eller någon annan människa har förmågan att förnimma sanningen (alltså förutsätter jag ändå att den finns och är absolut! hm... spännande).

Sanningen. Vad styr och påverkar den, nu menar jag den individuella upplevelsen? Är det bara våra egna föreställningar och vår natur eller finns det andra faktorer också (t ex andeväsen och/eller Gud/livets innersta väsen/den rena gudskraften)? Vad tror du?

Sanningen för mig har mer och mer blivit/betyder vad som är ur ett helhetsperspektiv det bästa för allt att jag gör, inriktar mig på eller liknande som jag vill få ett svar på / få en känsla av att det är det här som gäller, det är det här som är sant och riktigt att jag (gör/ägnar mig åt). Det är kanske en väldigt subjektiv och självbestämd definition av vad sanningen är Och sålunda har jag väl också bestämt hur sanningen för mig ska utformas och visa sig. Som det står i Samtal med Gud: typ, "Allting blir som du tänker, säger och gör." Kanske är det så, eller så blir det så om väljer det. Vem vet!

[lycklig]

Och till Mithra:

Sanningen är absolut.

Jag menade och menar nog mer att sanningen/Sanningen är något som är bortanför det som är riktigt eller oriktigt, stämmer/stämmer inte. Jag tänker mig den mer som en kraft som genom känslan, händelser och inspiration påverkar oss. Som en oberoende kraft som finns överallt. Typ Gud, kanske.

Så min fråga var kanske om Gud är Gud eller om Gud är bara gud (för den människan). Stor eller liten bokstav ska i det här sammanhanget tolkas som absolut och oberoende (STOR bokstav) eller relativ och avhängig våra föreställningar och val (liten bokstav).

[sapientia]

Du håller fast vid att sanningen måste vara absolut (varför skulle man annars säga sanningen?). Vad menar du med sanningen? Vad innebär "sanningen" för dig?

Sanningen för mig är helt enkelt det som är sant, dvs det som inte är falskt. Det som sant, oföränderligt och oberoende av vad vi tror.

Ofullständiga. Med det menar jag i det här sammanhanget varför vi skulle vara skapade eller existera med en känsla av sanningen som inte är "riktig", d v s... - riktig/sann utifrån sin egen intention av verklighetens utformning/manifestation och, som jag också tror, att den också påverkas av signaler och inspiration från livets källa/innersta väsen och av en andlig verklighet (andeväsen), fast det sista gäller kanske bara om man så vill och är öppen för det.

Förstår inte riktigt vad du menar, men som jag tolkar det undrar du varför vi kan ha fel (baserat på den absolutistiska bilden). Det är en mycket bra fråga. Och svår fråga. Kommer jag att dö imorgon? Ja eller nej. Antingen kommer jag att dö, eller inte. Det ena sant, det andra falskt. Om vi aldrig kunde ha fel om sanningen så skulle jag veta svaret, liksom svaren på alla andra frågor i och med att jag ögonblickligen kan sålla bort de falska alternativen. Vad skulle en sådan existens vara värd? I mina ögon ingenting. Detta skulle kunna visa på varför vi är skapade (eller bara är) som vi är, med brister, ofullständiga. Det förklarar inte varför inte motsatsen är fallet, men ger oss en känsla av att det som vi har kanske trots allt är det bästa. Vi vill kunna utvecklas, fantisera om framtiden och göra fel - för att känna när vi har hittat rätt.

Sanningen. Vad styr och påverkar den, nu menar jag den individuella upplevelsen? Är det bara våra egna föreställningar och vår natur eller finns det andra faktorer också (t ex andeväsen och/eller Gud/livets innersta väsen/den rena gudskraften)? Vad tror du?

Ingenting styr och ingenting påverkar sanningen. Den individuella upplevelsen av sanningen är, vilket jag redan poängterat, inte Sanningen, utan enbart vår tro. Och vad vi tror är sant styrs och påverkas naturligtvis av både arv och miljö. För några hundra år sedan höll man det för sant att jorden är platt, idag tror vi att den är rund. Differensen är hundratals år av undersökningar, observationer och erfarenheter, som tycks peka mot att sanningen är att jorden är rund. Vår natur (hur vår hjärna fungerar t.ex) och våra erfarenheter (kunskap) styr hurdana vi är och vad vi tror.

Våra föreställningar påverkar inte den individuella upplevelsen av sanning, våra föreställningar är den individuella upplevelsen av sanning.

Beträffande eventuella andeväsen/gudar osv så skulle dessa säkert kunna påverka vad vi tror, om de fanns och ville. Vi kan mycket väl vara totalt manipulerade av någon/något. Ingenting i vår erfarenhet pekar på det, men vem vet?