Sen då?

[ProspectPark]

Jag filosoferar ofta om vad man gör i "livet efter detta".

Dvs vad pysslar man med i himmelriket, helvetet tror jag inte på så det tar jag inte ens upp.

Sitter man o fikar hela dagarna?
Hur kul blir det i längden?

Har utvecklat en teori där det finns olika världar som man blixtsnabbt kan förflytta sig emellan och på varje värld finns olika inriktningar på vad man kan göra.

Tex en värld där man enbart sysslar med sporter, en där man konstruerar byggnader och kanske en där man fikar.

Och sen när man har "fått nog" för ett tag så återgår man till "grundvärlden" där man kan umgås med gamla vänner och så.

Är det någon mera än jag som har dessa funderingar?
Det finns ju inget givet svar på inlägget, bara hypoteser. men men.

[Johan Ågren]

Lite grann som att vakna från ett liv till ett annat. Om våra drömmar är bearbetning av vårt nuvarande liv så är vårt liv en bearbetning för det större sammanhang vi vaknar till när vi "dör". Det är enklare och mer sammansatt och tjänar som grund för intensiva reinkarnationer där vissa aspekter ställs på sin spets. Det innebär att i grunden så existerar en sammansatt enkelhet, och de olika liven som står på de olika scenerna är den tillspetsade och brokiga mångfalden. Upplevelsen av att dö är därför väldigt intensiv i den bemärkelsen att det hela upplevs enkelt, självklart och inte alls ter sig som om "vi sitter och fikar". Det är ungefär som intensiteten innan vi föds då vi befinner oss i moderlivet. Det är en syntes av de tillförskaffade erfarenheterna - och mognaden av detta - snarare än mångfalden av händelser i sig.

/Johan

[suchanother]

Upplevelsen av att dö är därför väldigt intensiv i den bemärkelsen att det hela upplevs enkelt, självklart och inte alls ter sig som om "vi sitter och fikar".
/Johan

Hur många gånger har du dött Johan? Du verkar prata ur egen erfarenhet.

[Johan Ågren]

Upplevelsen av att dö är därför väldigt intensiv i den bemärkelsen att det hela upplevs enkelt, självklart och inte alls ter sig som om "vi sitter och fikar".
/Johan

Hur många gånger har du dött Johan? Du verkar prata ur egen erfarenhet.

En gång under det här livet (men då kommit tillbaka), men också några gånger jag varit nära. Tror jag vet ungefär hur det fungerar, men är öppen för att jag kan ha lurat mig själv också. Verkar som det jag upplevt är ungefär som hur andra beskriver det. Det beskrivs bra i den tibetanska dödsboken t.ex.

Att dö karaktäriseras mest av att man får en annan syn på hur livet fungerar, man byter perspektiv på saker. Det är ungefär som att gå ut ur ett rum av erfarenheter till ett annat, ganska liknande det som händer när man vaknar från en dröm till det "vakna" livet. I vissa fall så förändras inte vårt medvetande så mycket efter döden, även om det är gynnsamt att lägga ifrån sig en väldigt stel personlighet med rutiner anpassade efter en specifik omgivning. Det upplevs då obehagligt att konfronteras med den omgivande strukturen som förr eller senare kräver en uppgradering.

Finns dock ingen orsak till panik över sitt liv bara för att det kanske förhåller sig så här. Det viktigaste är att ta vara på sin egen psykologi och fördjupa sig i sig själv och sin omgivning.

Kanske kan vara kul att kolla in den här tråden: http://www.sasser.net/forum/viewtopic.php?p=56029

/Johan

[miles davis]

Det finns inget sen.
Oavsett vad Johan säger

[Sceptisk]

deleted

[ayatolla]

Jag filosoferar ofta om vad man gör i "livet efter detta".

Så nu kallas det för Filosoferar.

Spekulerar är väl ändå ett bättre ord.

[Angelina]

Jag tycker det Johan säger låter trovärdigt. Fast det beror så klart på hur långt in i döden man kommit. Olika upplevelser i olika stadier beroende på hur den kvarvarande personligheten anpassar sig till skeendet.
Till en början tror jag döden blir mer eller mindre det man förväntar sig, och kanske fortsätter det så hela tiden. Jag har tex en förväntan att återse alla från detta liv och alla andra liv. Och att en känsla av sällhet infinner sig.
Att jag får insikt om hur allt hänger ihop.  Om detta inte händer, så är jag inte tillräckligt död och fortsätter sträva.

[hovnarr]

Till en början tror jag döden blir mer eller mindre det man förväntar sig

och

Det finns inget sen.
Oavsett vad Johan säger

[J R Auk]

Varför tror ni att man dör över huvud taget?

Vem har viskat den hemligheten?
Jag ser inget som tyder på det. Enbart på att andras kroppar sviker dom.

[Selfremember]

De går att konstruera ett antal kategorier av de möjliga versioner om vad som händer när man dör som kan finnas :

1. Det händer absolut ingenting. "Man" återgår till samma stadie som var innan man föddes, vilket för mig är omöjligt att förställa sig. Det här är den mest fantasilösa versionen.

2. Det händer någonting av en viss på förhand bestämd karaktär. Här finns det flera undergrupper som vanligtvis representeras av religioner. Dessa kommer ofta i par i stil med himmel/helvete eller i termer av någon slags återvinningsapparat (reinkarnation). Gemensamt för de flesta är, tror jag, att hur det blir beror på hur man har levt sitt liv.

3. Det blir som du vill att det ska bli. Det här anser jag är den mest spännande möjligheten och sätter frågan på sin spests om vad vilja egentiligen är, hur viljan förhåller sig till medvetandet och framför allt vad jag egentligen vill med mitt eget liv. Både just nu och senare.  En möjlighet som jag föreställer mig är att inleda "efterlivet" men någon slags guidad tur genom de schabloner som finns, t.ex. 7:e paradiset, någon islamsk version med en massa oskulder och självklart även Valhall.  Kanske avluta med lite reinkarantion för en ny omgång.

Jag uppskattar Johans version med att vakna ur en större dröm, och är inte riktigt säker på om den hamnar i kategori 3 eller om det är en lite mer exostisk version av kategori 2.

Fråga: Har ni några intressanta versioner att lägga till i kategori 3 som ni själva skulle vilka att det blev?

Viktigt: Oavsett vilke metafysisk bild man har av vår existens i det här sammanhanget tycker jag att det ABSOLUT AVGÖRANDE är att fråga sig vad det får för KONSEKVENSER för ens handlingar i det här livet JUST NU.

P.S. Om någon som är mer bevandrad i litteraturen än vad jag är och känner igen några tankegångar här skulle jag uppskatta referenser.

[hovnarr]

1. Det händer absolut ingenting. "Man" återgår till samma stadie som var innan man föddes, vilket för mig är omöjligt att förställa sig. Det här är den mest fantasilösa versionen.

Mja, att återgå till samma stadium som innan man föddes kan egentligen ske i 2. och i 3. Det är ett särfall av 2. (t.ex. en förutsättning för reinkarnationstanken), och av 3. Det speciella som jag tror du vill förmedla i ettan är tanken att allt upphör. Livet början med födseln och slutar med döden, förorsakt av spermiens möte med ägget och kroppens obönhörliga nedbrytning - inget mer.

Om man tänker riktigt noga på detta är det faktiskt rätt fascinerande. Att ett Jag har en början och ett slut. "Man" återgår alltså inte till något stadium, då det inte längre finns något man som kan återgå. Man kan inte jämföra döden med livet då, eftersom döden är noll och intet. Man skulle alltså "lika gärna" kunna vara död - det gör ingen skillnad för den döde, som ju icke mera är till. Har man den synen bör den logiska slutsatsen vara att man lever av vana eller för andra levandes nöjes skull. Personligen skulle man ju lika gärna kunna ta livet av sig. Eller leva vidare då.

[J R Auk]

Om jag var övertygad om mitt eviga liv, skulle jag ta livet av mig. Nu när jag håller en tro om en utväg, så är det uthärdligt

[Rising]

Jag vill varmt rekommendera serieboken (det är en stor djävla tegelsten) Cages, som har en av de vackraste och mest tankevärda tolkningar av efterlivet jag någonsin sett.

Först kommer den döde upp i ett vackert rum, omgiven av dekorativa tavlor och liggande på mjuka kuddar. Några varelser hälsar honom välkommen och bjuder på de godaste frukter man kan tänka sig. Först är huvudpersonen trött, men efter att ha sovit så börjar han titta sig omkring. Hans koncentration fastnar på en av tavlorna, där ett märkligt pojkansikte tittar fram bakom ett träd, bärandes en knallröd hatt. "Vad gör han där på tavlan?" frågar den döde sig. Änglarna (?) förstår inte frågan. "Ja, det är en mycket vacker röd färg på hatten, inte sant?" säger de. "Nej, vad gör ansiktet där, menar jag" funderar den döde vidare. Änglarna blir konfunderade. "Vi har inte målat den. Vi vet inte. Det är meningslöst att fråga oss." När den döde fortsätter så försöker en av dem ändå återta kontrollen genom att säga "Konstnären målade ansiktet där, för att det skulle se dekorativt ut just på det sättet!" Änglarna applåderar, men den döde är inte imponerad. Efter att ha avfärdat detta himmelrike som ytliga, meningslösa sensationer, så faller han omedelbart in i ett nytt efterliv:

Den här gången möter en forskartyp honom. Bakom forskaren står en massa tavlor uppradade. En efter en så demystifierar forskartypen tavlorna totalt: "Modellen håller en liten inglasad maskin mot sitt bröst, vilket har tolkats som kvinnans undertryckta roll i manssamhället; i själva verket är det konstnärens försök att återge en pacemaker - vilken just hade blivit beskriven för honom av en bekant", "Den här konstnären var en ökänd kvinnotjusare, och efter att ha bedragit en viss kvinna så bröt hon sig in i hans atelje och hällde ut målarfärg på hans alster. En konstkännare kom senare in och menade att de angripna verken var de mest kraftfulla gestaltningar av inferno han någonsin hade sett. Konstnären dog i sviterna av syfilis, rik och berömd, men förvånad." osv. Forskartypen går helt hänsynslöst fram bland myter och föreställningar och förklarar hur allt ligger till. Den döde backar till slut bara undan från honom och säger "jag tror dig inte. Jag vill inte ha någon del i ett himmelrike som är så damn full of itself". Forskartypen blir helt paff. "Men... men... Det är ju nu du skall få svaren på hur allt ligger till. Alla de stora frågorna, alla mysterier. Vill du inte veta, ens för att få se om du i livet gissat rätt?"

Till slut hamnar han i ett inrökt rum med en skäggig man som sitter hopkrupen och gråter. Den döde försöker trösta honom, men han är tröstlös. Han känner sig övergiven och menar att allt varit förgäves, att svaren inte stämmer. Den döde säger "nej, du ställer fel frågor. Du tar saker för givna. Jag riktar in mig på en punkt i fjärran och rör mig mot den. Allteftersom man kommer närmre så uppenbarar sig nya punkter mot horisonten att röra sig mot. Man kan inte bli besviken när man bara har som anspråk att fortsätta utforska." Mannen lyssnar inte. Vi ser plötsligt att han är misstänkt lik Jesus. "Allt jag vill ha är min pappa", snyftar han.

---

Äh, jag citerar illa. Jag tänker mycket på de passagerna, dock. Min farmor - mot de sista veckorna av hennes liv - brukade ofta säga att hon var redo att dö och att hon inte ville uthärda alla plågorna längre. Men, sade hon, det kändes snöpligt att inte få veta vad som skulle hända. I livet, alltså. Med människorna, med världen, med framtiden.

---

I serien återvänder "den döde" från himlen till oss levande. En uteliggare har tagit hand om dennes kropp under tiden som han varit medvetslös, och hört honom yra om sina upptäcker i efterlivets världar. När den döde lämnade det första paradiset; det som bara handlade om ytlig njutning och behag; så började tiggaren gråta. "Tack gud," viskar han, "himlen låter underbar."

Jag hoppas att jag inte dör förrän jag känner på samma sätt inför det paradiset. I nuläget resonerar jag dock på samma sätt som den döde i serien. Och så hoppas jag att jag kommer känna tillräcklig förtröstan med det jag erfarit och det jag sökt efter - så att jag inte ska behöva känna någon lust att få höra hur det "verkligen låg till" och "vad som kommer att hända" från den där dryga forskartypen.

[queeniodine]

Personligen tror jag kanske inte riktigt på himmelriket som enda slutliga utväg, coh jag tänker själv inte komma dit, men jag tror att om ett himmelrike finns så ligger det till så här.
Himmelen är till för de bra kristna som önskar sig dit och helvetet är i så fall för de mycket dumma. Himmelriket är enbart konstant närvaro av G-d. Du känner att han är där, allt dåligt försvinner och du är intill Honom, i hans synfält hela tiden. Du gör inte direkt någonting, utan du bara är lycklig. Det är ett tillstånd, även om du kanske inte fysiskt akn göra någonting så är du lycklig i väntan på den yttersta dagen då man blir dömd.

Så tror jag.