Kan vi tala om något absolut gott och ont? Eller som Martinus definiera gott som "behagligt gott" och ont som "obehagligt gott"? Vad som betraktas som gott och ont blir därmed en fråga om individuell, subjektiv känslofärgning av vad man upplever.
Ergo, allt som har exiserat, existerar och som kan existera är i någon mening gott; det som har existerat, existerar och kan existera blir därmed det absoluta goda. Gud = existens. Gud gestaltar då det absoluta goda.
Det som omöjligen kan existera någonstans, någonsin ("Aldrigheten") blir därmed det absolut onda. Satan = icke-existens. Satan symboliserar då det absoluta onda.
Så var det avklarat.
Eller?
A
Absolut gott och ont
Moderator: Moderatorgruppen
Absolut gott och ont
Algotezza aka Algotezza
-
tomtefader
- Inlägg: 281
- Blev medlem: 08 mar 2007 18:45
tomtefader skrev:Jag tvingas med ens undra, hur någonting icke-existerande kan ges stämpel som gott eller ont (i detta fall som det absoluta onda)
Då allt det existerande är det absoluta goda återstår endast den beteckningen för det som icke kan existera. Eller med andra ord: det absolut onda blir ett mer eller mindre meningslöst och tomt begrepp!
A
Algotezza aka Algotezza
-
Journeyman
- Inlägg: 18
- Blev medlem: 10 maj 2007 15:29
Personligen känns "god" "ond" bara som begreppen "bra" och "dåligt", d.v.s högst subjektiva. Jag tycker att en viss musik är bra medan någon annan tycker att samma musik är dålig, precis som man kan tycka att Bush är god och Bin Laden ond, eller motsatsen. Eller varför inte skita i de Disneyfilms-liknande utmålningarna av människor och ersätta med sakliga argument och konkretiseringar...?
-
tomtefader
- Inlägg: 281
- Blev medlem: 08 mar 2007 18:45
Tractatus skrev:Det goda är endast den goda viljan. Vad den goda viljan i sin tur är kan ni fråga Kant om, eller läsa hans Grundlegung der Metaphysik der Sitten. Det bör få rätsida på en del av edra spekulationer. Ni bör läsa det tyska originalet.
Ich verstehe... Doch...
Även Ingmar Bergman vet vad den goda viljan går för.
A
Algotezza aka Algotezza
Journeyman skrev:Personligen känns "god" "ond" bara som begreppen "bra" och "dåligt", d.v.s högst subjektiva. Jag tycker att en viss musik är bra medan någon annan tycker att samma musik är dålig, precis som man kan tycka att Bush är god och Bin Laden ond, eller motsatsen. Eller varför inte skita i de Disneyfilms-liknande utmålningarna av människor och ersätta med sakliga argument och konkretiseringar...?
Är även begrepppen absolut gott och ont subjektiva? Då är ju Gud bara en faktor man råkar gilla för tillfället, om man menar att Gud är absolut god, och Satan en man för tillfället råkar ogilla, om han betecknas som absolut ond...
Är ondska något i sig ("på egen hand") eller bara frånvaro av godhet?
Klassisk fråga...
A
Algotezza aka Algotezza
Algotezza
Det har ju gjorts ett ANTAL tolkningar av detta ämne under historiens gång. Frågan är varför det hela tiden omstöps och varför det hela tiden måste ifrågasättas och så vidare. På något sätt är folk inte helt tillfredställda med de svar de kommer fram till, ändå kommer de fram till samma sak om och om igen. Varför? Det är en grundläggande brist av kunskap om vad gott och ont betyder. Det är en kunskapslucka som kommer av en dålig översättning från de texter dessa begrepp kommer ifrån. Gott och ont kommer ifrån den Hebreeiska bibeln och där har de helt andra innebörder än vad vi finner i troligen alla andra religioner och filosofier. För att förstå dessa koncept måste vi förstå vad som menas med dom ur religiös synpunkt.
Ur det vardagliga etiska sekulära perspektivet eller tom det katolska eller protestantiska perspektivet reduceras det ju nämligen bara ner till tycke och smak. Bush kan deklarera terroristerna "onda" enbart för att de råkar vara ett hot för stunden. Begreppen blir helt godtyckliga och irrelevanta. Det finns ingen kärna i att prata på det sättet.
Enligt det Judiska perspektivet så representerar gott och ont inte två urkrafter som i kristendomen eller Islam (som baseras på Zoroastrianism). Det är heller inga subjektiva slutsatser. Det har att göra med att vara i anslutning till och i förening med den gudomliga källan. I Judendomen är Gud den enda verkligheten. Allting annat är slöjor och skal. Man ser inte Gud eftersom den gundomliga energin är dold av det materiella skalet. Personer som är helt upptagna med skalet, det materialistiska, det som har att göra med status, makt, själviskhet och den egna överlevnaden är ont - det leder till ondska. Vi är därför alla onda i grunden, har potentialitet för ondska. Genom att vi när vi är upptagna helt och hållet av våra egna begär av att skaffa oss makt, status, rykte, överlevnad, rikedomar och tappar kontakten med det gudomliga - det som förenar allting - då blir vi onda. Vi blir självupptagna och tappar all empati och medlidande till andra (djur som människor som natur). Men vi blir också tomma och ytliga. Materialistiska och mer och mer som objekt än subjekt.
I den Judiska filosofin har människan inte en utan tre själar. Djursjälen, människosjälen och en gudomlig själ. Djursjälen är drifter och behov, allting som har med materiell tillfredställelse att göra. Så har vi en människosjäl som har att göra med förnuftet och intellektualism och så vidare. Människan kan leva ett helt liv och vara enbart medveten om sin intellektuella själ. Här på filosofiforum är det säkert en hel del som är helt och hållet upptagna med förnuftet eller aspirerar till att utveckla sitt förnuft. Men vi har också en tredje själ, enligt Judendomen. Den tredje själen är helt och hållet ansluten med det gudomliga, det hela - det heliga och den ligger också djupast begraven för oss. Det är för att den är inte uppenbar, den är dold. Precis som Gud och det Gudomliga i världen är dolt för våra ögon så är också den gudomliga själen dold för oss. Den är så subjektiv. Men själen gör sig själv synlig genom det fysiska det materiella. I Judendomen är det en ständig relation mellan det synliga/materiella och osynliga/subjektiva.
Att vara ansluten med det gudomliga, att ha en djupare insikt i alltings enhetlighet och helhet desto mer altruistisk blir människan. Desto mer HEL blir människan. Det är alltså inte så att som man brukar få höra att man bara ska göra om sig själv och bli mer altruistisk för att uppnå målet att vara en etisk person - utan genom att man inser den djupare verkligheten - genom egna ansträngningar - så blir man automatiskt mer altruistisk och mindre självupptagen. För det har med den personliga mognaden att göra, den intellektuella såväl som den allmänna.
Människor som genom historien gjort ofattbart grymma saker mot varandra har varit helt och hållet omedvetna om den gudomliga helheten som förenar allting. Helt och hållet avskurna från allting, utom deras egna behov till att ha makt, status, rikedomar och så vidare, har de kunnat tillåta sig att göra vad som helst.
Även personer som försöker uppträda som goda människor gör det av helt själviska motiv och helt utan någon riktig vilja annat än att tillfredställa sina egoistiska behov är onda. Att få status, bli någon i sina egna ögon, inflytelserik, bli beundrad osv. Allting sådant är ont. Eftersom det inte har någon verklighet i sig, det är frånskuret det heliga.
Gud är i Judendomen den enda verkligheten. Därför sådant som agerar på ett sådant sätt som att det inte skulle ingå i den totala gemenskapen är med automatik ondskefullt.
I realiteten kan inget existera utanför Gud, eftersom Gud är allting - den enda verkligheten. Ondskan i människan uppstår när hon tror sig vara utomstående denna gemensamma verklighet, när hon tror sig vara särskild, överlägsen, mer viktig än något annat. Då blir människan ond. Men ondska har ingen egen inneboende realitet, den är på det sättet en avsaknad - inte hel avsaknad eftersom djursjälen också är kopplad till helheten genom den gudomliga själen - men en bristande insikt i de djupare skikten av verkligheten.
Det som förstår sin delaktighet i alltet, den stora levande gemenskapen, blir automatiskt god. Den som inte inser sin plats utan utnytjar andra för egoistiska motiv är ond.
Att använda sig av dessa begrepp (gott och ont) för att skapa lagar är till exempel inte godhet. För då tar man sig friheten att själv begränsa och bestämma över det som kommer helt naturligt från det gudomliga. Det är ont för det handlar om makt, status, pengar och avsaknad av djupare insikt och kontakt med det totala. Mänskliga lagar är på många sätt en misstroendeförklaring mot den gudomliga ordningen - mot det gudomliga i människan. Att vara god eller ond har inget med att följa lagen att göra. Lagen är en uppfinning av människan som tjäner hennes egna syften. Lagar har inget med det gudomliga att göra. Gott och ont är därför irrelevant när man diskuterar lagar. Lagen är inte ute efter att skapa heliga människor. Lagen är ute efter att skapa pliktfyllda människor.
Och heliga människor agerar helt annorlunda mot för pliktfyllda människor. Pliktfyllda människor agerar helt utifrån sin djursjäl, helt utifrån sin egoism, att slippa bestraffning. Det finns inget gott i att vara plikfylld.
Heliga människor är helt annorlunda, de är vibrerande, levande, tar initiativ och ser värdet i annat levande - ingen behöver tvinga dom att göra det. Det kommer bara naturligt för dom. Att skada en annan människa eller djur är för en helig person - inte som att skada sig själv - men som att gå emot sin natur - som är altruistisk och leds av sin gudomliga själ. Som inte är som förnuftssjälen eller djursjälen, de är bara motiverade att tillfredställa sina behov och är onda, tills dess de inser vad det innebär att vara i kontakt med det gudomliga. Livet blir roligare, djupare, mer närande.
Så som en liten avrundning säger jag som Spinoza; "Lycka är en dygd, inte en belöning".
Det har ju gjorts ett ANTAL tolkningar av detta ämne under historiens gång. Frågan är varför det hela tiden omstöps och varför det hela tiden måste ifrågasättas och så vidare. På något sätt är folk inte helt tillfredställda med de svar de kommer fram till, ändå kommer de fram till samma sak om och om igen. Varför? Det är en grundläggande brist av kunskap om vad gott och ont betyder. Det är en kunskapslucka som kommer av en dålig översättning från de texter dessa begrepp kommer ifrån. Gott och ont kommer ifrån den Hebreeiska bibeln och där har de helt andra innebörder än vad vi finner i troligen alla andra religioner och filosofier. För att förstå dessa koncept måste vi förstå vad som menas med dom ur religiös synpunkt.
Ur det vardagliga etiska sekulära perspektivet eller tom det katolska eller protestantiska perspektivet reduceras det ju nämligen bara ner till tycke och smak. Bush kan deklarera terroristerna "onda" enbart för att de råkar vara ett hot för stunden. Begreppen blir helt godtyckliga och irrelevanta. Det finns ingen kärna i att prata på det sättet.
Enligt det Judiska perspektivet så representerar gott och ont inte två urkrafter som i kristendomen eller Islam (som baseras på Zoroastrianism). Det är heller inga subjektiva slutsatser. Det har att göra med att vara i anslutning till och i förening med den gudomliga källan. I Judendomen är Gud den enda verkligheten. Allting annat är slöjor och skal. Man ser inte Gud eftersom den gundomliga energin är dold av det materiella skalet. Personer som är helt upptagna med skalet, det materialistiska, det som har att göra med status, makt, själviskhet och den egna överlevnaden är ont - det leder till ondska. Vi är därför alla onda i grunden, har potentialitet för ondska. Genom att vi när vi är upptagna helt och hållet av våra egna begär av att skaffa oss makt, status, rykte, överlevnad, rikedomar och tappar kontakten med det gudomliga - det som förenar allting - då blir vi onda. Vi blir självupptagna och tappar all empati och medlidande till andra (djur som människor som natur). Men vi blir också tomma och ytliga. Materialistiska och mer och mer som objekt än subjekt.
I den Judiska filosofin har människan inte en utan tre själar. Djursjälen, människosjälen och en gudomlig själ. Djursjälen är drifter och behov, allting som har med materiell tillfredställelse att göra. Så har vi en människosjäl som har att göra med förnuftet och intellektualism och så vidare. Människan kan leva ett helt liv och vara enbart medveten om sin intellektuella själ. Här på filosofiforum är det säkert en hel del som är helt och hållet upptagna med förnuftet eller aspirerar till att utveckla sitt förnuft. Men vi har också en tredje själ, enligt Judendomen. Den tredje själen är helt och hållet ansluten med det gudomliga, det hela - det heliga och den ligger också djupast begraven för oss. Det är för att den är inte uppenbar, den är dold. Precis som Gud och det Gudomliga i världen är dolt för våra ögon så är också den gudomliga själen dold för oss. Den är så subjektiv. Men själen gör sig själv synlig genom det fysiska det materiella. I Judendomen är det en ständig relation mellan det synliga/materiella och osynliga/subjektiva.
Att vara ansluten med det gudomliga, att ha en djupare insikt i alltings enhetlighet och helhet desto mer altruistisk blir människan. Desto mer HEL blir människan. Det är alltså inte så att som man brukar få höra att man bara ska göra om sig själv och bli mer altruistisk för att uppnå målet att vara en etisk person - utan genom att man inser den djupare verkligheten - genom egna ansträngningar - så blir man automatiskt mer altruistisk och mindre självupptagen. För det har med den personliga mognaden att göra, den intellektuella såväl som den allmänna.
Människor som genom historien gjort ofattbart grymma saker mot varandra har varit helt och hållet omedvetna om den gudomliga helheten som förenar allting. Helt och hållet avskurna från allting, utom deras egna behov till att ha makt, status, rikedomar och så vidare, har de kunnat tillåta sig att göra vad som helst.
Även personer som försöker uppträda som goda människor gör det av helt själviska motiv och helt utan någon riktig vilja annat än att tillfredställa sina egoistiska behov är onda. Att få status, bli någon i sina egna ögon, inflytelserik, bli beundrad osv. Allting sådant är ont. Eftersom det inte har någon verklighet i sig, det är frånskuret det heliga.
Gud är i Judendomen den enda verkligheten. Därför sådant som agerar på ett sådant sätt som att det inte skulle ingå i den totala gemenskapen är med automatik ondskefullt.
I realiteten kan inget existera utanför Gud, eftersom Gud är allting - den enda verkligheten. Ondskan i människan uppstår när hon tror sig vara utomstående denna gemensamma verklighet, när hon tror sig vara särskild, överlägsen, mer viktig än något annat. Då blir människan ond. Men ondska har ingen egen inneboende realitet, den är på det sättet en avsaknad - inte hel avsaknad eftersom djursjälen också är kopplad till helheten genom den gudomliga själen - men en bristande insikt i de djupare skikten av verkligheten.
Det som förstår sin delaktighet i alltet, den stora levande gemenskapen, blir automatiskt god. Den som inte inser sin plats utan utnytjar andra för egoistiska motiv är ond.
Att använda sig av dessa begrepp (gott och ont) för att skapa lagar är till exempel inte godhet. För då tar man sig friheten att själv begränsa och bestämma över det som kommer helt naturligt från det gudomliga. Det är ont för det handlar om makt, status, pengar och avsaknad av djupare insikt och kontakt med det totala. Mänskliga lagar är på många sätt en misstroendeförklaring mot den gudomliga ordningen - mot det gudomliga i människan. Att vara god eller ond har inget med att följa lagen att göra. Lagen är en uppfinning av människan som tjäner hennes egna syften. Lagar har inget med det gudomliga att göra. Gott och ont är därför irrelevant när man diskuterar lagar. Lagen är inte ute efter att skapa heliga människor. Lagen är ute efter att skapa pliktfyllda människor.
Och heliga människor agerar helt annorlunda mot för pliktfyllda människor. Pliktfyllda människor agerar helt utifrån sin djursjäl, helt utifrån sin egoism, att slippa bestraffning. Det finns inget gott i att vara plikfylld.
Heliga människor är helt annorlunda, de är vibrerande, levande, tar initiativ och ser värdet i annat levande - ingen behöver tvinga dom att göra det. Det kommer bara naturligt för dom. Att skada en annan människa eller djur är för en helig person - inte som att skada sig själv - men som att gå emot sin natur - som är altruistisk och leds av sin gudomliga själ. Som inte är som förnuftssjälen eller djursjälen, de är bara motiverade att tillfredställa sina behov och är onda, tills dess de inser vad det innebär att vara i kontakt med det gudomliga. Livet blir roligare, djupare, mer närande.
Så som en liten avrundning säger jag som Spinoza; "Lycka är en dygd, inte en belöning".
Till Sceptisk
Tack, Sceptisk, för ditt gedigna svar.
En orsak till att vi inte finner slutgiltiga svar på frågan om vad som är gott och ont är väl att vi nyttjar och nyttjat dessa yttre ordformer på olika sätt, vilket framgår av din genomgång. Kan vi tala om felaktiga sätt att nyttja dem? Nej, men skiftande. Var och en har ju rätt att i sin kontext nyttja orden som han/hon vill, med ty åtföljande risk att försvåra/omöjliggöra kommunikationen. Men med ens likar vad gäller språkbruk kan det funka.
Det är bara de yttre ordfomerna som är lika, "gott" och "ont", men begreppen/betydelserna bakom skiftar hela tiden. Förvirring uppstår när vi ändå envisas med att nyttja samma yttre ordformer.
A
En orsak till att vi inte finner slutgiltiga svar på frågan om vad som är gott och ont är väl att vi nyttjar och nyttjat dessa yttre ordformer på olika sätt, vilket framgår av din genomgång. Kan vi tala om felaktiga sätt att nyttja dem? Nej, men skiftande. Var och en har ju rätt att i sin kontext nyttja orden som han/hon vill, med ty åtföljande risk att försvåra/omöjliggöra kommunikationen. Men med ens likar vad gäller språkbruk kan det funka.
Det är bara de yttre ordfomerna som är lika, "gott" och "ont", men begreppen/betydelserna bakom skiftar hela tiden. Förvirring uppstår när vi ändå envisas med att nyttja samma yttre ordformer.
A
Algotezza aka Algotezza
Återgå till "Religion och andlighet"
Vilka är online
Användare som besöker denna kategori: 11 och 0 gäster