Karma

[hovnarr]

Ämnet har aktualiserats via sadomasochismtråden under Psykologi. Ett utdrag:

Min tes: Jag hatar och genom att hata gör jag våld på min egen själ. Hatet fräter på min själ, jag tål det egentligen inte. Någon får mig att hata. Spelar för ögonblicket ingen roll vem eller varför, poängen är att hat alstras vid tanken på en viss människa. Så kommer impulsen att göra vederbörande illa. Vad hoppas jag därmed åstadkomma?

Jag hoppas förinta mitt hat. Jag tål inte hatet och jag hoppas (inte utan grund) att hatet ska minskas eller försvinna om jag gör illa den som framkallar mitt hat.

Genom att skapa en skuld gentemot den hatade förbrukar jag mitt hat. Jag kommer honom närmare i mitt inre, får en outplånlig relation till honom. Ha, nu är vi kvitt, kanske jag tänker men relationen är där. Även om jag dödar vederbörande så är den där (inte minst då).

När vi tänker på våld och att ö h t tillfoga en annan människa skada så är det mest i sådana termer vi tänker. Att det rör sig om hämnd eller annat agg. Den manlige sadisten kanske hatar kvinnor, kanske var ett oönskat barn osv. och tar ut detta på sina älskarinnor i ett kanske eskalerande upprepningstvång som slutar med lustmord eller liknande.

Men om vi tänker på våld i ljuset av ovanstående samtal, det vi fört på den här tråden, så får även driften att hämnas ett nytt ljus över sig (och nu menar jag vanlig, banal hämnd, inte sm eller så): Genom att tillfoga skada skapar jag skuld och kommer närmare personen jag skadar. Tänk dig då att jag ö h t inte hatar den personen, tvärtom hyser jag den djupaste aktning och vördnad för honom (eller henne, då)! Skulle inte då tillfogandet av skada föra oss ännu närmare? Det är just det det gör, visar det sig.

Man sätter sig över en allmän regel tillsammans, blir sociala medbrottslingar. Den biten påpekar Fann då och då. Men man sätter sig även i skuld gentemot varandra. Förbrukar oskuld. Och den som tar emot våldet är minst lika skyldig eftersom h'n genom att gå med på eller rentav vilja våldsakten mot sin egen person eller åtminstone lekamen låtit den andre sätta sig i skuld. Och det verkar fram och tillbaka i allt subtilare och mer svårfångade skuldförhållanden. Men så är det detta: att man lika lite som man orkar leva med hat orkar leva med skuld. Så man gör det storsinta; man efterskänker. Tacksamhet ersätter skulden. Djup, innerlig tacksamhet. Och man blir ytterligare en grad verkligare för varandra. Rum bildas för kär lek.

Varpå jag svarade:

Man får nästan förutsätta en karmisk grundsyn för att kunna ta till sig vad du säger Jonas (tror jag - i alla fall har jag en sådan, så det är ju bra). Men menar du att man kan efterskänka en karmisk skuld? Är det dem man står i karmisk skuld till som har all makt kring förlåtandet, eller är det så att karman "utövas" i alla fall? Behöver den <i>förlåtna</i> mördaren inte uppleva mördande riktat mot honom eller dyl. i så fall? Hur ska han då utvecklas?

Diskussionen här kan givetvis gälla karma och dess verkningar ur ett bredare perspektiv.

[Johan Ågren]

Karma är för mig det samma som psykologisk kausalitet, och förbränning av karma en fördjupning där individen kan bryta beteendemönster genom att se orsaken till dem.

Johan

[Jonas Nystrom]

Karma är för mig andlig kausalitet. Skickelse. Det som är oss skickat (åter avsändaren men avsändaradressen är oläslig för den är skriven på ett språk vi för länge sedan glömt). Det skickas oss från baktiden. Men i vissa fall från framtiden.

Ska svara på Stefans inlägg när tid gives, just nu håller vi på med en arbetshelg i logen.

puss på er, grabbar!

jn

[J R Auk]

Min syn på Karma är att det är i nutiden, ögonblickets exakthet, den finns, och verkar.
Karma ger för att det genom oss strömmar. Se det som en vattenkran där känslouttryck flyter, och om inte Karman skulle ge oss av det goda när vi ger av det goda så sinar källan, och samma med det onda.
Men Karma har inget minne, ser ingen framtid. Därför kan vi bara leva i nuet och ge och ta av vad som runt oss finns.

Karma är iofs inte ett begrepp jag begangnar mig av men om jag tar ställning placerar jag mig såhär.

[Angelina]

Karma är precis som tiden, ett system inom strukturen för att upprätthålla densamma. Men alla strukturer upplöses och skapas på nytt hela tiden, så även denna och med den dess system.

[Jonas Nystrom]

Hur kan ett system INOM en struktur upprätthålla densamma?

jn

[Angelina]

Ja, ungefär som väggar i ett hus, fibrer i dieten, molekyler i materian etc.

[Jonas Nystrom]

Ah, ok. Ja, så kan det ju vara. Men för att veta om det är så måste man väl ställa sig på en position utanför systemet, i det här fallet tiden, och se efter. och sedan kunna överföra sina kunskaper till sin position inom systemet/tiden och där återförstå dem i begrepp. Eller?

jn

[Angelina]

Man måste inte, men om det funkar för dig så gör det.
Det kan vara en bra metod om man vill ta reda på specifika orsaker till en specifik verkan. Men då är det också bra att man är medveten om sina perceptuella begränsningar och lämnar möjligheten öppen för andra alternativ. Det som verkar vara orsaken är ytterligare en verkan av en annan orsak osv.
Rumtiden är konstruktionen och karma är systemet, kan man se det som, eller på en oändlig mängd andra sätt.

[Jonas Nystrom]

Hur ska man kunna veta om ett hus bärs upp av de väggar man ser så länge man bara har sett huset inifrån? Vad jag vill veta är hur du menar att man kan se huset utifrån, hur kommer man ut och sedan tillbaka in med kunskapen i behåll? Alltså när huset är det du kallar rumtid. Vad är rumtid förresten?

jn

[Angelina]

Med tankens hjälp är väl det lättaste sättet, även genom meditation, drömmar, astral projektion eller hitta din egen metod.
Men att medvetet sträva ger automatiskt ett motstånd, det ligger i strävandets natur. Att omedelbart veta att man är ett med allt är det absolut enklaste och snabbaste sättet.
Man kan tro att man bara ser huset inifrån, men efterom man är en del av alltet som kan färdas ut och in och igenom allt som finns, man är allt, så kan man när som helst bryta denna illusion och se huset utifrån, se hela staden, hela ...alltet. Du bär kunskapen inom dig hela tiden och den försvinner inte för att du byter position.
Rumtiden är den fysiska verkligheten, där det finns tid och rum och händelser i förlopp som kallas karma.
Det finns en oändligt mängd variationer av rumtid.
Vetenskapen har även börjat snudda vid detta genom den sk strängteorin.
Att välja att glömma har länge varit en del av rumtiden och karmas grundstenar, men när man börjar ifrågasätta glömskan och illusionen, så luckras den upp. Intentionen att minnas blir starkare än illusionen av glömska. Vet att du är allt, nu.

[Jonas Nystrom]

Med tankens hjälp kan jag alltså inse - inte "tänka mig" och definitivt inte "försöka förstå" utan verkligen inse - att jag är... andra människor... stenar och berg, vinden, stjärnorna och regnet... djuren och höstlövens virvlande... att "jag" är... är... är DU? Att dina erfarenheter och värderingar, dina drömmar och rädslor, nånstans är mina? Också. Att alla ställningstaganden och fördömanden egentligen bygger på illusionen av glömska... är det så du menar?

jn

[Angelina]

Med tankens hjälp kan jag alltså inse - inte "tänka mig" och definitivt inte "försöka förstå" utan verkligen inse - att jag är... andra människor... stenar och berg, vinden, stjärnorna och regnet... djuren och höstlövens virvlande... att "jag" är... är... är DU? Att dina erfarenheter och värderingar, dina drömmar och rädslor, nånstans är mina? Också.

Ja, så kan man säga.

Sedan kom det där med ställningstagande och fördömande, som man iof kan säga bygger på illusionen av glömska, med därmed inte att betrakta som menigslösa.
Ställningstagande i sig är att fokusera på en utvald aspekt, kanske för att denna erbjuder ett tillfälle till en utvald upplevelse, att fatta en mening tex, nå en insikt.
Fördömande är ett nedbrytande ställningstagande, eller snarare en motvilja till förståelse, en rädsla att tappa greppet om sin hårt hållna medvetandesfär.

[Jonas Nystrom]

Så, är det tekniskt möjligt att hålla fast i sin begränsade medvetenhetssfär genom att fördöma - oavsett vad det är man råkar fördöma - och samtidigt med tanken hitta utanför tidrummet och karmastrukturen? Eller måste man välja? Eller hur går det till?

jn

[Angelina]

Allting är möjligt, men jag tippar att risken för upphörandet av fördömandets vara i personligheten är mycket stor vid ett sådant företag.