Teistens/Ateistens hanterande av lidande och motgångar

[Cosmic philosopher]

1)Om en ateist hamnar en i en mycket,mycket plötsligt oväntad,obehaglig livsfara, som t ex under en flygplanskatastrof där planet håller på att störta, vänder sig då inte denna ateist automatiskt till NÅGOT om önskan om hjälp? Är detta då i sin tur inte identiskt med en bön till Gud om hjälp? Är då bönen uppfunnen av människan? Existerar bönen inte i henne som något organiskt instinktsmässigt från början som automatiskt träder fram i kraft där han/hon svävar i livsfara?
2)Finns det undersökningar och statistik som visar att teister kommer över sina motgångar,sjukdomar och misslyckande lättare än ateister gör generellt?
3) När en teist råkar ut för yttre fiendskap,orättvisor,lidanden,sorger och motgångar så använder h*n sig av bönen som hjälpmedel. Hur hanterar ateisten dessa realiteter. Vad använder sig ateisten av istället för bönen?

Ju mer framgångsrik man är på det yttre planet, ju rikare man är, och ju mer attraktiv sexpartners man har desto mer överflödigt blir det med en Gud. Ja, man kan till och med tjäna stora pengar och vinna mångas beundran om man skriver en inteligent bok om att Gud är en villfarelse.På så sätt kan man få en ännu mer attraktiv sexpartner.

[What Gives?]

1)Om en ateist hamnar en i en mycket,mycket plötsligt oväntad,obehaglig livsfara, som t ex under en flygplanskatastrof där planet håller på att störta, vänder sig då inte denna ateist automatiskt till NÅGOT om önskan om hjälp?

Förhoppningsvis vänder sig denne till sin egen förmåga, även om man har oddsen emot sig i en sådan situation. Man kan ju emellertid föreställa sig vad som hjälper mest om man exempelvis är piloten i planet; att be en stilla bön, eller försöka lösa problemet efter bästa förmåga...

Är detta då i sin tur inte identiskt med en bön till Gud om hjälp?

Inte i mina ögon eftersom ett gudsbegrepp är något nyckfullt och deterministiskt betingat.

Är då bönen uppfunnen av människan?

Förmodligen.

Existerar bönen inte i henne som något organiskt instinktsmässigt från början som automatiskt träder fram i kraft där han/hon svävar i livsfara?

Ingen aning.

2)Finns det undersökningar och statistik som visar att teister kommer över sina motgångar,sjukdomar och misslyckande lättare än ateister gör generellt?

Jag har läst att man bevisat bön har en självsuggestiv effekt som kan hjälpa människor i deras prestationer eller attityder. Har emellertid ingen säker källa till det. Personligen är jag övertygad om att det stämmer. Jämför bara med hur en elitidrottare förbereder sig inför tävling, exempelvis.

3) När en teist råkar ut för yttre fiendskap,orättvisor,lidanden,sorger och motgångar så använder h*n sig av bönen som hjälpmedel. Hur hanterar ateisten dessa realiteter. Vad använder sig ateisten av istället för bönen?

Meditation. Golf. Vänner. Ingenting. Sitt självförtroende. Det finns förmodligen lika många svar som det finns människor.

[Tractatus]

2)Finns det undersökningar och statistik som visar att teister kommer över sina motgångar,sjukdomar och misslyckande lättare än ateister gör generellt?

Kan inte ange någon precis källa, men har läst att (djupt) religiösa/troende ytterst sällan drabbas av depressioner.

[Fication]

1) Två alternativ: Ateisten blir blockerad och/eller får panik, blir irrationell. Eller också finner fokus på vad som är viktigt och fungerar optimalt för att lösa situationen och/eller rädda sig själv. Vid hopplöshet, ser livet passera revy.

2) Det finns undersökningar som visar att teister i genomsnitt är lyckligare än ateister.

3) Anpassar sig, förändrar omgivningen, byter omgivning eller blockerar sig.

En varg (ateist) reagerar på fara på något av följande fyra sätt: flykt, kamp/aggression, fryser, lekbeteende.

Du verkar argumentera för att ateisten klarar av livet sämre en teisten. Om man hamnar i en livshotande situation, är det inte bättre att försöka hantera den själv istället för att be till en högre makt?

[Kyano]

2)Finns det undersökningar och statistik som visar att teister kommer över sina motgångar,sjukdomar och misslyckande lättare än ateister gör generellt?

Kan inte ange någon precis källa, men har läst att (djupt) religiösa/troende ytterst sällan drabbas av depressioner.

Det gör inte människor med låg intelligens heller. Samband?

[Zokrates]

Att be till Gud vittnar oftast bara om en maktlöshetssituation. När ingenting hjälper tar man till bönen, vadå, den kan väl inte skada?
Fel. Sitter en person i ett flygplan som störtar är denne om han eller hon inte är piloten, helt i händerna på yttre omständigheter.

Först och främst har man som passagerare lagt sitt liv i en annans persons händer. Det är upp till piloten, att rädda situationen om kris uppstår. Att i det läget som passagerare be till en högre makt vittnar bara om den hjälplöshet man är i.

Kan man själv flyga planet, ja då finns en minimal möjlighet att träda in i stället för piloten, typ när piloten har drabbats av sjukdom eller är utslagen.
Hellre det än att bara sitta passivt och följa med planet ned mot marken.

Vem som är lyckligast är alltid den som vet minst. Ju mindre man vet desto lyckligare är man. Helst skall man inte ens ha en lust att vilja veta, eller en nyfikenhet som vill förstå samband och orsaker.
Om denne är en ateist eller en teist är sak samma.

Lycklig idiot!

[What Gives?]

2)Finns det undersökningar och statistik som visar att teister kommer över sina motgångar,sjukdomar och misslyckande lättare än ateister gör generellt?

Kan inte ange någon precis källa, men har läst att (djupt) religiösa/troende ytterst sällan drabbas av depressioner.

Det gör inte människor med låg intelligens heller. Samband?

Nej, det ser snarare ut som en fördom. Faktum är att insikt om sig själv och tillvaron hjälper en hel del för att må bra.

[Sceptisk]

Bönen har en teologisk betydelse. Det är inte riktigt så enkelt att man bara "ber". Bönen kan förklaras logiskt men först måste man acceptera ett antal premisser. Man måste tro att tankens kraft kan förändra världen. För vad hjälp vore bönen om inte tanken hade denna makt? Och för att tro att tankens makt ska kunna förändra världen så undrar man ju hur den får denna kraft. För uppenbarligen får inte alla tankar utslag av någon verkan så det krävs tydligen någon väldigt speciell form av tanke för att det ska ge resultat. Det krävs alltså en kraft utöver enbart tanken men som tanken är i förbindelse med. Men svarar denna kraft på alla slags tankar? Man bör alltså inte förvänta sig att bönen kommer att ha någon verkan eftersom kraften man åkallar själv avgör om det ska inträffa. Så man bör därför framförallt räkna med sin egen förmåga att hantera situationen. Man kan be men man kan inte förvänta sig någonting.

Så hur skiljer detta sig från ateisten?

[Tractatus]

Det gör inte människor med låg intelligens heller. Samband?

Insinuerar Du, eller frågar du oskyldigt? Om du försöker att antyda något måste jag avfärda dig som en vimmekantig klant. Annars; Nej, jag tror absolut inte att det finns något sådant signifikant samband mellan enkom variablerna religiös och korkad. Å andra sidan är det på så vis att självinsikt och distans till den existentiella tillvaron kan vara av profylaktisk karaktär. Troende fogar ofta över dessa faktorer.

I all välmening.

[Algotezza]

Hur är det med agnostikern - klarar sig inte hon/han bäst av alla? Denna kan ju ha alla fördelar från både ateistens och teistens synsätt? Synergieffekt!

A

[Kyano]

Det gör inte människor med låg intelligens heller. Samband?

Nej, det ser snarare ut som en fördom. Faktum är att insikt om sig själv och tillvaron hjälper en hel del för att må bra.

Ett faktum sprunget ur egenhändiga empiriska studier eller? Jag är inte bevandrad i den fackpsykologiska litteraturen så jag kan inte bjuda på någon sådan källa, och jag kan tänka mig att det pågår en diskurs kring detta. Men jag har hört det hävdas i flera oberoende populärvetenskapliga sammanhang att hög intelligens, jag antar att IQ då åsyftas, har ett visst samband med sannolikheten att utveckla depression. Men jag är väl medveten om alla svårigheter i sådana undersökningar.

Jag håller med dig om "insikt" är att tolka som ett försanthållande i stil med att "så här är det. punkt.". Då tillför det alldeles säkerligen välmående för personen. Men insikt i att man ingenting vet, vilket är betydligt vanligare skulle jag säga ju djupare man studerar ett ämne - dvs då insikten producerar fler frågor än den besvarar - kan det snarare leda till förvirring. Om ämnet då är frågor om den egna existensen kan det säkerligen medverka till en känsla av missanpassning, och möjligen depression.

Insinuerar Du, eller frågar du oskyldigt? Om du försöker att antyda något måste jag avfärda dig som en vimmekantig klant. Annars; Nej, jag tror absolut inte att det finns något sådant signifikant samband mellan enkom variablerna religiös och korkad. Å andra sidan är det på så vis att självinsikt och distans till den existentiella tillvaron kan vara av profylaktisk karaktär. Troende fogar ofta över dessa faktorer.

Mja, det var en insinuerande gliring med en portion humor. Jag är knappast den första att framhäva kopplingen mellan religiositet och enfald, även om den knappast är särskilt konstruktiv. Det finns naturligtvis en uppsjö av förvillade själar. Vissa av dem är begåvade med ett fantastiskt förnuft som de bara lärt sig att förblinda vad gäller vissa specifika frågor. De genuint tvivlande religiösa (för de finns ju också), skulle jag dock förvånas över om de ingår i de som i mindre utsträckning drabbas av depression. Depression är en slags patologisk känsla av missanpassning, något som jag tror varken enfaldiga eller djupt religiösa människor ligger i farozonen för till följd av uteblivna frågeställningar.

Medvetet tillspetsat, i all välmening

[Benjie]

Det gör inte människor med låg intelligens heller. Samband?

Nej, det ser snarare ut som en fördom. Faktum är att insikt om sig själv och tillvaron hjälper en hel del för att må bra.

Ett faktum sprunget ur egenhändiga empiriska studier eller? Jag är inte bevandrad i den fackpsykologiska litteraturen så jag kan inte bjuda på någon sådan källa, och jag kan tänka mig att det pågår en diskurs kring detta. Men jag har hört det hävdas i flera oberoende populärvetenskapliga sammanhang att hög intelligens, jag antar att IQ då åsyftas, har ett visst samband med sannolikheten att utveckla depression. Men jag är väl medveten om alla svårigheter i sådana undersökningar.

Jag håller med dig om "insikt" är att tolka som ett försanthållande i stil med att "så här är det. punkt.". Då tillför det alldeles säkerligen välmående för personen. Men insikt i att man ingenting vet, vilket är betydligt vanligare skulle jag säga ju djupare man studerar ett ämne - dvs då insikten producerar fler frågor än den besvarar - kan det snarare leda till förvirring. Om ämnet då är frågor om den egna existensen kan det säkerligen medverka till en känsla av missanpassning, och möjligen depression.

Insinuerar Du, eller frågar du oskyldigt? Om du försöker att antyda något måste jag avfärda dig som en vimmekantig klant. Annars; Nej, jag tror absolut inte att det finns något sådant signifikant samband mellan enkom variablerna religiös och korkad. Å andra sidan är det på så vis att självinsikt och distans till den existentiella tillvaron kan vara av profylaktisk karaktär. Troende fogar ofta över dessa faktorer.

Mja, det var en insinuerande gliring med en portion humor. Jag är knappast den första att framhäva kopplingen mellan religiositet och enfald, även om den knappast är särskilt konstruktiv. Det finns naturligtvis en uppsjö av förvillade själar. Vissa av dem är begåvade med ett fantastiskt förnuft som de bara lärt sig att förblinda vad gäller vissa specifika frågor. De genuint tvivlande religiösa (för de finns ju också), skulle jag dock förvånas över om de ingår i de som i mindre utsträckning drabbas av depression. Depression är en slags patologisk känsla av missanpassning, något som jag tror varken enfaldiga eller djupt religiösa människor ligger i farozonen för till följd av uteblivna frågeställningar.

Medvetet tillspetsat, i all välmening

Jag  har träffat djupt religiösa som pga livets omständigheter  "oskyldigt", "orätt" drabbats av  hårda slag  och  blivit  djupt,  men sällan helt obotfärdigt deprimerade och undrat - Vadan detta?

Men ändå, att bli deprimerad - är inte det  bibelns (symboliska) MOLOK? - dvs så snorfyllt  ångesttyngd av alltings omöjlighet och djävlighet, att självmordet  tycks var  enda  utvägen,  vad skall man säga om det?

Det verkar som att "stå ut" med  förluster eller tex insikten om att aldrig  kunna  uppnå "målet" är något  som ger oss de  största bekymmer/sår.

Och till råga  på allt  vardagligt i livet, så vet vi inte varför eller hur  det kan komma sig  att vi lever öht, dvs en existentiell fråga som berör varje  enskild individ, och som besvarats på olika sätt med religiösa psykologiska  "sanningar" och/eller  filosofiskfysiologiska tekniker  som yoga eller vetenskapen eller drogvärlden.

Dock förhåller jag mig personligen till SANNINGEN som att den handlar om att Vi har  att  meditera och eller att slå sig  fram  till bottnen av vår börjans  villkor  för att förstå vår EXISTENS!

BENJIE

[Sökande]

Jag tror inte att atesit eller teist spelar roll överhuvudtaget, det finns inget signaturmönster för något specifikt beteende om man använder så pass trubbiga och ospecifika grupperingar. Det har mer att göra med vilka psykologiska gruperingar folk hör till.

I de fall du ställer upp finns det nog ingen standard överhuvudtaget.

[Fication]

Kan inte ange någon precis källa, men har läst att (djupt) religiösa/troende ytterst sällan drabbas av depressioner.

Motexempel: Søren Kierkegaard http://sv.wikipedia.org/wiki/S%C3%B8ren_Kierkegaard

[Angelina]

Det finns ändå inga sanna ateister och teister, det är bara tillfälliga benämningar.  I nöden gör vi allt som står i våran makt oberoende av ism.
Eller vad vet jag hur en zen-buddhist regerar på livsfara? Lägger sig ner och väntar på döden med ett sävligt flin. Man kan riktigt ser hur tvivlet kokar. Ska jag försöka hjälpa mig själv? Eller stör jag då Guds ordning? Nej, inte tänka, bara vara, bara dö.



Den egentliga poängen?