Hur kan man vara religiös?

[Anders]

... om man inte stänger av hjärnan.

Tänk en stund på begreppet evighet. Och fundera sen på om du vill leva i evighet.

Om vi tar lite mer specifikt de olika religioner som man kan tillhöra :
Summan av ALLT, och all tid. Det är vad vi lever i.  Varför skulle då den lokale idolen, Buddha om man är Thailändare, Muhammed om man är arab eller Jesus om man är europe vara Svaret? Lite lustigt när vi sitter på en liten plätt av den här lilla planeten och vet att det finns nåt lokalt hemsnickrat paradis som väntar.... Jag förstår verkligen att Gallilei och Kopernikus skrämde skiten ur de kardinaler som orkade tänka åtminstone lite.

Men det är väl mänskligt. Döden och evigheten är hemsk och vi behöver nåt som gör den mysigare. Annars kan man, som de flesta svenskar verka göra, bara leva på och skjuta det stora hemska framför sig.

[Algotezza]

Vad är det som säger att evigheten är detsamma som att i all oändlighet förlänga tiden?

För mig är evigheten detsamma som fördjupad livskvalitet här och nu. Spelar då ingen roll om man lever i oändlig tid eller ej. Vad är det för vits med att leva ett skitliv i oändlig tid?

A

[Skyline]

...

[Johan Ågren]

Citerar mig själv från en tidigare tråd:

"Gud kanske inte blev skapad - utan han har alltid existerat. Om det nu var formationer i materien som skapade männsikan - vem skapade då materien? Om materien uppstått ur intet så kan också Gud ha uppstått ur intet. Men eftersom det inte är logiskt att något uppstått ur intet så har nog en eventuell Gud alltid existerat. Samtidigt faller argumentet att en Gud måste existera som skapat allt som existerar - då det bara skjuter problemet ytterligare ett steg, som du skriver. Men du behöver några bra argument mot den evigt existerande guden också om du ska vara ateist på goda grunder. Occams razor duger i och för sig.

Fast när många säger att "de tror på Gud" så innebär det i många fall inte en tro på en entitet separerad från livet - utan snarare ett koncept som beskriver existensen på ett annat sätt en den klassiska materialismen. På så sätt är jag snarare gudstroende - då jag är idealist - än en klassisk materialist. Gud är så mycket - som framkommit i den här tråden. Det kan vara en buffertzon att finna tröst i i en kaotisk värld, eller det kan vara en världsbild. Att vara troende är inget man behöver skämmas för. Stora tänkare och logiker som Saul Kripke är troende, och med vilken rätt kan då vi vanliga dödliga hävda att det är ologiskt att vara troende? Det är en öppen fråga som har plats i vår moderna värld."

Från denna tråd: http://www.filosofiforum.com/forum/vie ... hp?p=21910

Johan

[Algotezza]

Guds existens kan aldrig fullt ut rationellt-logisk bevisas. Bara via personlig upplevelse. Poänglöst att göra teologi av dylikt - det kan fjärma en från Gudsupplevelsens möjlighet om man tar teologin på alltför stort allvar!


Gud är närvaro.

A

[Avantgardet]

Gud är närvaro.

Egentligen en självmotsägelse (och att retirera till paradoxen i detta läge är bara fegt - vi strävar väl efter sanning i någon mån ändå?). Vi torde väl snarare hävda att Guds mest påtagliga attribut (och hur var det med paradoxer) är dennes alltid lika närvarande frånvaro, inte sant? Gud är en idealitet. Som Logos kan dock Gud agera som ett slags (med Johan Ågrens väl valda ord) "buffertzon", en kommunikativ plattform där en okänd vilja (en vilja utan subjektiv förankring rent av, en intention utan kropp) premieras framför de individuella viljorna i kommunikationsakten. Gud är ett begrepp som antas av rädsla - oavsett om denna visar sig som en estetik eller som vanlig neuros. Den är en auktoritet att skriva över ansvar på, en kjol att gömma sig bakom, när det man egentligen skulle ha lärt sig är att leva tillsammans i ömsesidig respekt. Vad menar jag då med "respekt"? Det klargörs bäst om jag formulerar mig på följande sätt (eftersom det är ett fenomenkomplex jag avser och inte ett enskilt och avgränsat begrepp): man ber inte om rättigheter - man tar sig friheter.

I ditt första påstående håller jag dock med dig Algot...

(Hahaha...kicking wisdom all the time, niggaz!)

[miles davis]

Vari ligger meningsfullheten med att diskutera gudsbegreppet om det nu så generöst samtycker till all världens interpretantioner?
Heideggers dröm om ett mer omsorgsfullt utnyttjande av språket verkar befinna sig väldigt långt bort... vilket nog besvarar den inledande frågan.

[J R Auk]

Dramats fundament.

Strävan efter makt och ansvarsflykten.

I vilken ände föddes gud? Och varför blev han Gud?

Btw, hur gör vi då Miles?

[Avantgardet]

Det vi gör är öppnar famnen och släpper in alla i familjen. Nationen är en styggelse. Vi får väl rätta magen efter plånboken, hur svårt kan det va? Men några håller fast - det är ju inte deras familj! Sen förlorar de rent ekonomiskt på det. Alltid detta ägande. "JAG ÄR RÄDD!!!" är allt jag hör. Hör många kycklingar kan en apa föda? Den knuten löses enkelt: frågan är överflödig om vi helt enkelt bara tar det piano. Lösningen är holk åt folket! Tagga ned. Men Sverige! Vad är detta schema bra för? Varför måste ni följa så slaviskt i dansen? Små grodorna! Det är fan vad ni är också! Tänd eld på majstången och svep in er i den nubbindränkta bordsduken, och hoppa sen in i ledet som en duktig Ku Kux Klan! Vi... och DE! Är det nån som på allvar känner sig Svensk här? Hur beter ni er i såna fall? Ta INGET på allvar. "Gravallvarligt" har en sån smak av döden...

I Gudsfrågan. Det vet vi väl att Gud bara legitimerar makt - son av Solen. Gammalt beprövat förtryckarknep. Häng Gud! Gud skulle själv instämma.

[Avantgardet]

Ahhh...nu tror jag mig begripa varför romarna, innan Kristendomen som statsreligion, avbildade i sitt panteon alla de inlemmade kuturernas Gudar som en stor familj! Spelar dock ingen roll, all makt ska bort! Framtidens reklamjingel spelad i dag av en profet i etern. Hör och häpna! Kors i taket! Eller hur? Alla invändningar är lika goda. Jag lever på en diet av själar. En metafysisk vampyr. Ekolod och allt - för att fiska guldfisk och avundsjuka avgudar.

[J R Auk]

Ett svar?

Besök från Minerva?

Musans viskanden som försatt dig i trans?

Det är tydligt vad du säger Avantgardet. Men varför nu, varför här?

[Avantgardet]

Ja, säg det!  :lol:

[Johan Ågren]

Gud är närvaro.

Egentligen en självmotsägelse (och att retirera till paradoxen i detta läge är bara fegt - vi strävar väl efter sanning i någon mån ändå?). Vi torde väl snarare hävda att Guds mest påtagliga attribut (och hur var det med paradoxer) är dennes alltid lika närvarande frånvaro, inte sant? Gud är en idealitet. Som Logos kan dock Gud agera som ett slags (med Johan Ågrens väl valda ord) "buffertzon", en kommunikativ plattform där en okänd vilja (en vilja utan subjektiv förankring rent av, en intention utan kropp) premieras framför de individuella viljorna i kommunikationsakten. Gud är ett begrepp som antas av rädsla - oavsett om denna visar sig som en estetik eller som vanlig neuros. Den är en auktoritet att skriva över ansvar på, en kjol att gömma sig bakom, när det man egentligen skulle ha lärt sig är att leva tillsammans i ömsesidig respekt. Vad menar jag då med "respekt"? Det klargörs bäst om jag formulerar mig på följande sätt (eftersom det är ett fenomenkomplex jag avser och inte ett enskilt och avgränsat begrepp): man ber inte om rättigheter - man tar sig friheter.

I ditt första påstående håller jag dock med dig Algot...

(Hahaha...kicking wisdom all the time, niggaz!)

Tror Algotezza menade att Gud ryms i närvaron, och kan bara erfaras som en kraft. Gud existerar inte utan tingen, utan genom tingen med sin närvaro. Det är alltså frågan om en genomslagskraft hos tingen, ungefär som skillnad mellan materia i rörelse och stillhet. Mina egna erfarenheter, som jag kan härleda till någon form av Gud och som rimmar med vissa andras definition av Gud, är att inget ändras men allt är väldigt förändrat. Tingen är sig lika men "mellanrummen" av tingen har just en "närvaro". Det är en skiftande perspektivpunkt. Intimiteten, sammanhang, klarhet, insikt om missriktad kraft, att falla tillbaka, omslutas, lösandet av ett trauma, psykologiskt genombrott. Överjagets kapitulation inför det självklara. Snigeln som känner hur kroppen känns mjuk mot skalet i stället för att skalet känns hårt mot kroppen. Inget har skett - bara uppenbarats. Inget märkvärdigt, men det förändrar hur man känner sig och agerar.

Det skapar framförallt en insikt om vad saker inte är, och det som är blir "barnsligt" enkelt. Man inser att överjaget kan bli en mäktig fiende - och att överjaget är vuxet på falska grunder. Den abstrakta logiken som överjaget har i sin verktygslåda kan inte närma sig närvaron utan att den springer och gömmer sig. Det är därför meditationen används som en väg till insikt.

/Johan

[Algotezza]

Guds ande finns i tomrummet mellan tingen, partriklarna. Därför kan hans närvaro uppfattas som frånvaro när vi fokuserar på materien, partiklarna (på alla plan). Om Guds andes ljus ryms i mörkret och kan förstås via mörkret ser man ju inte mörkret klarare om man tänder ett ljus.

A

[Avantgardet]

Okej, jag kan va med på det. Men vad är poängen med språkbruket? Varför inte kalla det för vad det i själva verket är? En mystisk sfär av "magiskt" tänkande (i bemärkelsen att det går utanför den vedertagna logiken). Ett erfarandemodus som är frånkopplat förnuftet, och som därför ger trådskaparen rätt. Varför "Gud"? Och viktigare: vad är poängen? Att resignera inför det bestående åstadkoms psykologiskt genom kärleken (parafraserar Adorno här), varför skall inte Gud som allting annat underkastas kritik och kanske rent av förkastas om konsekvenserna inte slår ut till dess fördel? Kanske bör vi läsa världen ur en annan aspekt?

Meditation och insikt är för mig begrepp som inte heller går ihop. Dessutom konnoterar "insikt" ett anspråk på förståelse av tingen i dem själva som jag anser vara alldeles för auktoritärt - och detta i synnerhet eftersom vi talar om ett tänkande som inte är ett tänkande, en tomhet både i affekt och tanke. Snarare vill jag kalla det en "utsikt från ingenstans" - dvs. att se världen i dess idealitet, som ett matematiskt tal. Vem kan göra såna anspråk när vi endast tar emot världen i dess fysiska gestalt? Är det stjärnor eller blodkärl vi ser under ögonlocken? Och detta är vad jag menar vara hjärtpunkten i problemet med Gud (och alla andra auktoriteter på detta område). Varför stödja sig på detta "väsen" utan egen närvaro? Och om man endast talar om denna affekt (känslan av "Guds" närvaro) varför tillskriva den en egen existens med samma ontologiska status som ett materiellt ting - dvs. att finnas till på riktigt, inte som fantom och gast och spöke eller andra projektioner av den egna rädslan mot en transcendent himmel (en himmel som genom sin tomhet låter sig fyllas av mänskliga groteskerier). Det ni egentligen säger är alltså att Gud är ett begrepp, och inget mer eller annat än ett begrepp. Det vill säga ett ord. Det kan jag också instämma i. Och Bibeln en bok. Då är frågan: är det en bra bok? Är religion överhuvudtaget en bra genre? Kanske en fråga vi bör ställa oss. Den äger väl ingen privilegierad litterär position? Den affektiva hållningen måste också motiveras - även om vi tar bort Gudsbeteckningen och tolkar den helt psykologisk -, utifrån konsekvenser. Därför hävdar jag att Gud själv skulle tvingas instämma i påståendet att Gud bör hängas. En kontrastering av andemening och väsen.