Hur känna tacksamhet?

[Justin Case]

En del säger att om man känner tacksamhet för det som är bra i ens liv, blir man lyckligare och får ännu mer bra saker i sitt liv. Jag försöker nu prova om det stämmer. Men när jag bestämmer mig för att vara tacksam, händer det inget. Det kommer ingen tacksamhetskänsla av sig självt. Hur gör jag så att jag börjar känna tacksamhet? Tydligen måste jag frammana den eller skapa den inom mig på något sätt. Men hur gör man det? Jag vet rent intellektuellt att väldigt mycket är väldigt bra i mitt liv, och att det vore väldigt rimligt att känna tacksamhet för de sakerna. Men tacksamhetskänslan lyser ändå med sin frånvaro. Jag skriver ibland långa listor över saker jag tycker är bra i mitt liv, men inte heller det framkallar någon tacksamhetskänsla. Vad som händer är på sin höjd att jag får ett tillfälligt aningen förhöjt mående, som dock upphör så fort jag gör något annat än skriver/läser dessa listor. Någon tacksamhetskänsla kommer hur som helst inte. Varför förstår jag inte. Hur ska jag göra för att få mig själv att känna tacksamhet?

[Algotezza]

En del säger att om man känner tacksamhet för det som är bra i ens liv, blir man lyckligare och får ännu mer bra saker i sitt liv. Jag försöker nu prova om det stämmer. Men när jag bestämmer mig för att vara tacksam, händer det inget. Det kommer ingen tacksamhetskänsla av sig självt. Hur gör jag så att jag börjar känna tacksamhet? Tydligen måste jag frammana den eller skapa den inom mig på något sätt. Men hur gör man det? Jag vet rent intellektuellt att väldigt mycket är väldigt bra i mitt liv, och att det vore väldigt rimligt att känna tacksamhet för de sakerna. Men tacksamhetskänslan lyser ändå med sin frånvaro. Jag skriver ibland långa listor över saker jag tycker är bra i mitt liv, men inte heller det framkallar någon tacksamhetskänsla. Vad som händer är på sin höjd att jag får ett tillfälligt aningen förhöjt mående, som dock upphör så fort jag gör något annat än skriver/läser dessa listor. Någon tacksamhetskänsla kommer hur som helst inte. Varför förstår jag inte. Hur ska jag göra för att få mig själv att känna tacksamhet?

För att det skall fungera måste det hela vara led i en kommunikation, dvs. då måste rikta din tacksamhet mot någon, antingen du verkligen spontant känner så eller med din vilja frammanar den känslan. Kort sagt, du måste rikta den till någon osynlig andemakt, Gud eller någon annan som du tror på. Annars blir det bara mental rundgång och inget händer. Som du märkt. Du måste se tacksamheten mot någon som ett led i din gudskommunikation eller telepatiska kommunikation med andevärlden.

A

[FIG]

Att börja med så tro jag inte att du kan fram kalla en tacksamhet känsla.
För det stride mot sinnena/känslornas natuliga laggar.

Men det jag vet med all säkihet är att du har tacksamhet känslor till din mamma/pappa, då dom har givt dig mycket av det livet du har.

Men det jag tro är bara att du har blivt van vi den kälsan sen länge. och kan känna ingen den länger.  för alla känslor är övegånde likså nyförälskse.

/ FIG

[Zokrates]

Tacksamhet existerar endast som ett känslorus under ett kort intensivt ögonblick direkt efter att du blivit hjälp i en situation du själv inte skulle klarat av att lösa lika bra på egen hand.

Med andra ord  så är det en omöjlighet att försöka framkalla tacksamhetskänslor på egen hand när man själv önskar, det vore som att skratta om man kittlade sig själv, näst intill omöjligt.

Förvisso är jag övertygad om att de enda som aldrig kan känna tacksamhet är psykopater, men dit tror jag inte du räknas.
Jag är även böjd till att tro att vissa använder ordet tacksam i mer negativa sammanhang för att deklarera att de själva uppfattar det som att  personen de hjälpt, inte visar tillräcklig självuppoffring gentemot dem i efterhand.

Men, bara för att en viss person offrat sig i en viss situation, kan man inte stå i skuld för resten av livet till denne.

[Fication]

Åk och jobba som volontär i Darfur ett år.

[Algotezza]

Med andra ord  så är det en omöjlighet att försöka framkalla tacksamhetskänslor på egen hand när man själv önskar, det vore som att skratta om man kittlade sig själv, näst intill omöjligt.

Har du hört talas om skratt-yoga och skrattguruer? Kanske skulle tacksamhetsyoga fungera. Vi har ju begreppet tacksamhetsskuld i Sverige i alla fall. Vilka fler språk har det uttrycket - för att inte tala om påtår och klämdag...

A

[Justin Case]

Åk och jobba som volontär i Darfur ett år.

Det var ett intressant råd! Har du gjort det själv?
Dock vill man ju inte få någon dödlig smitta, man vill ju leva lycklig länge också, inte bara lycklig en stund. Så jag vet inte om det är något för mig trots allt.

[Justin Case]

Att börja med så tro jag inte att du kan fram kalla en tacksamhet känsla.
För det stride mot sinnena/känslornas natuliga laggar.

Men det jag vet med all säkihet är att du har tacksamhet känslor till din mamma/pappa, då dom har givt dig mycket av det livet du har.

Men det jag tro är bara att du har blivt van vi den kälsan sen länge. och kan känna ingen den länger.  för alla känslor är övegånde likså nyförälskse.

/ FIG

Hur ska du ha det, har jag kvar den känslan eller inte?
Det där är ett obegripligt tankefel som jag ser många begå - att man skulle kunna "ha känslor som man inte känner". Det är lika självmotsägande som att prata om en eld som inte brinner. Något som inte brinner kan per definition inte vara en eld. Något man inte känner kan per definition inte vara känslor.

[Justin Case]

- att man skulle kunna "ha känslor som man inte känner". Det är lika självmotsägande som att prata om en eld som inte brinner. Något som inte brinner kan per definition inte vara en eld. Något man inte känner kan per definition inte vara känslor.

Vad många menar med det självmotsägande "känslor som man inte känner" är väl egentligen bara _potential_ till känslor, möjlighet till känslor. Har man blivit bedragen, kan man känna hat mot den som bedrog en. Men ingen som blivit bedragen någon gång i t.ex. 20-årsåldern går väl omkring varje sekund dygnet runt i resten av sitt liv och verkligen känner det där hatet hela tiden. Större delen av tiden känner man ju andra känslor istället - _bara_ andra känslor, _inget_ hat. Att ändå hatet kan blossa upp närhelst man får syn på den person man hatar, är nog vad som kan få många psykologiserande människor att uttrycka sig på sätt som "han hade hela tiden den där hatkänslan, men det var bara ibland han kände den." Jag skulle istället föreslå: "han hade hela tiden möjlighet/potential att känna den där hatkänslan, men det var bara ibland den uppstod". Det öppnar för en helt annan sorts psykologi, en där man inte behöver se sig som tvungen att "göra sig av med gamla upplagrade negativa känslor", utan som en faktiskt fri människa som inte har några "upplagrade känslor", eftersom det man inte känner inte är känslor.

Enligt Stefan Kleins bok "Lyckoformeln" har forskning på senare tid visat att det inte lönar sig att "rensa ut" ilska och sådant, i motsats till vad många inom new age tror. Vad som istället lönar sig är att rikta in sin mentala verksamhet på positiva känslor och tankar.

[Justin Case]

För att det skall fungera måste det hela vara led i en kommunikation, dvs. då måste rikta din tacksamhet mot någon, antingen du verkligen spontant känner så eller med din vilja frammanar den känslan. Kort sagt, du måste rikta den till någon osynlig andemakt, Gud eller någon annan som du tror på. Annars blir det bara mental rundgång och inget händer. Som du märkt. Du måste se tacksamheten mot någon som ett led i din gudskommunikation eller telepatiska kommunikation med andevärlden.

A

Jag tror inte på Gud. Jag tror inte heller på något annat högre väsen eller någon andevärld. Jag upplever inte universum som en person, så det fungerar inte för mig att tacka unversum heller, om det är som du säger.

Du skriver "du måste rikta den till någon osynlig andemakt, Gud eller någon annan som du tror på.". "Någon annan som du tror på" betyder väl att det kan få vara en människa, men sedan skriver du "Du måste se tacksamheten mot någon som ett led i din gudskommunikation eller telepatiska kommunikation med andevärlden" och då är det ju ändå meningslöst för mig att tacka någon människa (som en metod för att bli lyckligare), för jag kan ju inte se tackandet av den människan som något led i någon gudskommunikation eller telepatisk kommunikation med andevärlden eftersom jag varken tror på någon gud eller någon andevärld.

Varför tror jag då inte på någon gud eller andevärld, undrar du kanske. Jag upplever inte att jag fått kontakt med någon gud eller någon andevärld, fastän jag försökt flera gånger. Jag har inte heller sett något tecken på att något sådant skulle finnas. Om det hade funnits en gud eller andevärld, tycker jag att den borde ha kontaktat mig för länge sedan. Om någon säger att världen bevisar guds existens säger jag att världen i så fall lika gärna kan sägas bevisa jultomtens existens. Varför skulle det finnas just en gud, och inte en jultomte, eller något annat godtyckligt? Att många tror på gud är inget bevis för att det finns någon gud, för det finns många som tror på jultomten också.

Naturligtvis kan jag försöka forcera fram inom mig en tro på en gud eller andevärld, trots att jag inser att något sådant förmodligen inte finns, men jag tycker att det skulle kännas som början till sinnessjukdom att försöka övertyga sig om teorier som är helt tagna ur luften. Vad säger att jag, om jag tar ett sådant avgörande steg bort från kritiskt tänkande, inte i nästa stund ska börja tro på tomtar och allt möjligt annat? Eller ännu värre, på någon sektledare som förstör mitt liv. Det är ju inte direkt ovanligt att gudstro öppnar upp för sådant.

Dessutom har vi teodicéproblemet: hur kan det finnas en gud som är både allsmäktig och god med tanke på hur världen ser ut? Hade jag varit allsmäktig och god, hade jag fyllt varenda vrå av universum med uteslutande superlycka och inte tillåtit något lidande alls att existera. Att säga att svaret på teodicéproblemet inte kan ses av oss människor eftersom det ligger bortom vår fattningsförmåga och att bara gud förstår det, är ett cirkelresonemang - det förutsätter existensen av den gud det skulle visa finns. Det håller inte.

Jag har ibland ändå provat att säga "tack gud", och då provat om jag kan känna att jag verkligen tackar en gud som jag tror på, men det känns bara hycklande eftersom jag i bakhuvudet både vet att jag egentligen inte tror på någon gud och även tror att det kan vara farligt att börja göra det på allvar.

Tackandet som metod för att bli lyckligare, fungerar det bara för gudstroende och andetroende? I så fall säger jag nog tack men nej tack.

[Algotezza]

Det finns en andevärld vi kan tänka oss utan Gud: mänsklighetens samlade medvetande, där ditt eget är en del. Jungs kollektiva undermedvetna. Dit kan ateisten rikta sin tacksamhet. Det tror jag också skulle funka. Man kan ju också som Arja Saijonmaa vilja "tacka livet"...

Detta kollektiva medvetande kan tänkas ha grund i något  materiellt, vi fysiska människor och vår medvetnades strålformiga energier, och en immateriell sida, våra upplevelser. Telepati bygger på strålning.

Tror i alla fall

A

[Justin Case]

Det finns en andevärld vi kan tänka oss utan Gud: mänsklighetens samlade medvetande, där ditt eget är en del. Jungs kollektiva undermedvetna. Dit kan ateisten rikta sin tacksamhet. Det tror jag också skulle funka. Man kan ju också som Arja Saijonmaa vilja "tacka livet"...
A

Att tacka livet gör mig inte lyckligare, det har jag provat.
Att tacka mänsklighetens samlade medvetande känner jag mig lite kluven inför, för de flesta människors medvetanden finner jag tämligen frånstötande till sitt innehåll och till sin inriktning. Jag kanske får lära mig ha överseende. Men jag tycker "mänsklighetens samlade medvetande" känns för abstrakt för att jag ska kunna känna att det är något som kan ta emot ett tack från mig. För övrigt tycker jag det känns underligt att tacka folk som inte avsiktligt har gjort något för mig. Visst har många människor _oavsiktligt_ bidragit till min levnadsstandard genom att producera diverse saker som jag köpt och använt under mitt liv, men jag tror inte att de har gjort det av någon personlig välvilja gentemot mig (de känner ju inte mig), utan för att tjäna pengar. Ett tack till dem, för vad jag rimligen kan ha att tacka dem för, blir därför inte mer hjärtligt än mitt tack till expediten i livsmedelsbutiken när jag får tillbaka växel.
Något kollektivt undermedvetet tror jag inte på. Möjligen kan jag tänka mig ett kollektivt medvetande i en viss speciell form - en form som visar sig t.ex. i situationer som fångarnas dilemma, miljöfrågan eller experiment som det i tråden "knapp-dilemma", situationer i vilka det gäller att handla på det sätt som alla skulle vinna på att alla handlade på. Men den formen av kollektivt medvetande ser jag nog egentligen bara som en form av logik, och inte som någon person. Det är hur som helst för abstrakt för att jag ska kunna känna att det är någon som kan ta emot ett tack. Och jag förstår inte heller vad jag tackar för. Därmed förblir tackandet tomt på känsla.

[FIG]

Justin Case jag se att jag har varit något otydlig.
Men det som jag mena är: du kan inte framkal någon typ av kälsor, ( tacksamhet är en känsla )
För det stride mot  sinnena/känslornas natuliga laggar.

[Algotezza]

Det finns en andevärld vi kan tänka oss utan Gud: mänsklighetens samlade medvetande, där ditt eget är en del. Jungs kollektiva undermedvetna. Dit kan ateisten rikta sin tacksamhet. Det tror jag också skulle funka. Man kan ju också som Arja Saijonmaa vilja "tacka livet"...
A

Att tacka livet gör mig inte lyckligare, det har jag provat.
Att tacka mänsklighetens samlade medvetande känner jag mig lite kluven inför, för de flesta människors medvetanden finner jag tämligen frånstötande till sitt innehåll och till sin inriktning. Jag kanske får lära mig ha överseende. Men jag tycker "mänsklighetens samlade medvetande" känns för abstrakt för att jag ska kunna känna att det är något som kan ta emot ett tack från mig. För övrigt tycker jag det känns underligt att tacka folk som inte avsiktligt har gjort något för mig. Visst har många människor _oavsiktligt_ bidragit till min levnadsstandard genom att producera diverse saker som jag köpt och använt under mitt liv, men jag tror inte att de har gjort det av någon personlig välvilja gentemot mig (de känner ju inte mig), utan för att tjäna pengar. Ett tack till dem, för vad jag rimligen kan ha att tacka dem för, blir därför inte mer hjärtligt än mitt tack till expediten i livsmedelsbutiken när jag får tillbaka växel.
Något kollektivt undermedvetet tror jag inte på. Möjligen kan jag tänka mig ett kollektivt medvetande i en viss speciell form - en form som visar sig t.ex. i situationer som fångarnas dilemma, miljöfrågan eller experiment som det i tråden "knapp-dilemma", situationer i vilka det gäller att handla på det sätt som alla skulle vinna på att alla handlade på. Men den formen av kollektivt medvetande ser jag nog egentligen bara som en form av logik, och inte som någon person. Det är hur som helst för abstrakt för att jag ska kunna känna att det är någon som kan ta emot ett tack. Och jag förstår inte heller vad jag tackar för. Därmed förblir tackandet tomt på känsla.

Tacka dig själv!

Vad är det som säger att du skulle må bra av att tacka något/någon, visa tacksamhet, om du faktiskt inte gör det? Har du dåligt samvete för det?

A

[Angelina]

Gud till Justin Case: "Du kan inte känna tacksamhet eftersom du inte ser de goda gärningar som läggs framför dig. Börja med att lägga märke till dem. "

Om du reducerar godheten till egoism, så ser du den inte.

Det kan också vara så att du helt enkelt är en otacksam och odräglig typ som aldrig kommer att få uppleva hur tacksamhet känns förrän något riktigt hemskt inträffar som öppnar dina ögon på ett disneyliknande vis.