kristen + Ateist går det ihop?

[Askestad]

Innan jag skriver någonting här nere, vill jag berätta lite fakta innan. Jag är ateist och tror inte på Gud eller Jesus.

Tanken slog mig när jag var på skolavslutningen i kyrkan, enligt traditionen som min skola har. Jag satt där och tänkte på kristendomen. Jag har tidigare i mitt liv insett att kristendomen är grunden till våran nuvarande moral som jag anser är dygdetik. Dvs man uppfostras på ett visst sätt och skall därefter uppföra sig.

Men när jag satt där i kyrkan började jag fundera om det är möjligt att vara kristen, fast ändå inte tro på Gud eller Jesus? Kan man vara enbart kristen och tro på deras moral i bibeln och hur det har skapat samhället vi lever i, men som sagt, inte tro på Gud.

Det jag menar här är att absolut frid på våran jord är egentligen om alla följer en viss moral. Moralen ska vara lika och därför kommer folk respektera varandra. Detta lär funka i teorin, men alltid finns det folk som inte får samma upplärning inom moralen och då föds rötägg.

Men åter till frågan: Kan man vara kristen men ändå inte tro på någon Gud, dock deras moral?

[Zokrates]

Kan man vara kristen men ändå inte tro på någon Gud, dock deras moral?

Det verkar gå utmärkt för många "muslimer", då de kallar sig född muslim, men icke praktiserande dito. Jag tror att om en västerlänning åkte till ett Islamiskt land, så skulle folk där förmodligen betrakta denne som kristen, oavsett om han eller hon var en ateist.

Men om jag skall vara ärlig, så tror jag att många ateister lever mer enligt kristen moral än många som kallar sig kristna. Själv betraktar jag mig som realist, vilket innebär att jag i vissa sammanhang vill tro att det finns en högre makt, men när det kommer till kritan så är min ateistiska läggning lika stark. Att det däremot finns ett liv efter döden tror jag benhårt på, men att det livet skulle vara välsignat endast för kristna har jag svårt att acceptera. Kan man vara ateist och tro på ett liv efter döden? Tydligen.

[magicadehex]

jag är inte ateist. jag tillhör ingen religion. jag tror på allt  & inget.

i fråga om moralsnacket, jag tänker mig att intentionen är allt. man kan inte "tuktas" eller skrämmas till lydnad eller "moral".
den innersta viljan spelar en stor roll. alltså mitt egos kärlek kommer lysa igenom alltid.

[What Gives?]

Kan man vara kristen men ändå inte tro på någon Gud, dock deras moral?

Jag är inte så insatt, men bygger inte den kristna etiken enligt egen lära enbart på löftet om frälsning efter döden? Som ateist förlorar man ju incitamenten på de premisserna.

Sedan är det kanske ingen slump att väldigt mycket religiös etik förespråkar samma handlande, på gott och ont:

Å ena sidan har all religiös asketism en grund i undergivelse, bitterhet och ressentiment, men å andra sidan tycks de antyda att det handlar om universella värden. Jag har i alla fall fått intrycket att de flesta etiska reflektioner närmar sig samma slutsatser kring moral, vilket talar för den universalism man förespråkar.

Jag vågar emellertid inte dra några slutsatser kring detta, jag har svårt att se ett större sammanhang.

Får man fråga hur du kom fram till att du är ateist? Vilka är dina bevis?

[Jörgen]

Sunt förnunft (mitt eget, alltså) säger att man inte hänger sig åt efterlivsföreställningar, och inte försöker att vara till lags gentemot någon övernaturlig varelse och infoga sig i dennes ordning, enligt vissa av dennes av gud utvalda/självutnämnda företrädares personliga tolkningar, samtidigt som man godtar att det omgivande samhället har gemensamma värderingar som det gäller att känna till och svara gentemot på ett konstruktivt sätt.

Att sedan kristendomen sen inte uppfann så mycket av sina värderingar, utan glatt plockade åt sig det som man gillade mest av de vid formulerandet befintliga värderingarna förklarar väl likheterna emellan de olika trossamfunden.

De hyperindividuella rättsnören bygger på den mellanmänsklige problematiken, striden mellan gir och avhållsamhet.

Dagens religioner fortsätter nog sina existenser i tusentals år till, beblandas, skiljs, utvecklas, reformeras i takt med individernas påhitt.

Med det i perpektivet så kan man dra slutsatsen, om man så vill, att man tillhör alla trossamfund som man vet något om.

[JemyM]

Alla fem världsreligionerna har ungefär samma innehåll. Kristendomen har knappast monopol på sånt som är mänskligt och är inte direkt originell heller.

Etiskt sett är kristendomen efterbliven på många plan.

[miles davis]

Men åter till frågan: Kan man vara kristen men ändå inte tro på någon Gud, dock deras moral?

Nej.

[Jörgen]

jo.
det beror nog på vem som definerar uttrycket kristen, och hur.

vad är en kristen då?

1. En som lever efter de 10 budorden utan att behöva känna till de  - (den lille pacifisten)

2. En som känner till de, men som känner ånger över att han bryter mot vissa av de ibland - (den lille katoliken)

3. En som eftersträver att bryta mot budorden, och har ett upp och ner vänt kors hemma - (den lille djävulsdyrkaren)

4. En som tycker att kristendomen behöver moderniseras, och gör det själv för sig själv under tiden som de andra kristna ännu sover - (den lille reformatoren)

5. En som uppfattar det goda som tillkommer en som en rättvis belöning från gud för ens ritualer och böner, och upplever det mindre goda som en straff från ovan - (den lille affärsmannen)

6. En som förstår att han är guds son (den lille återuppståndne)

7. En som fått för sig, att kan bara hjälpa sig själv genom att hjälpa andra - (den lille egoistiske altruisten)

8. En som är med i kyrkan för att få tag i brudar eller kollektenbössan - (den lille vargen i fårpäls)

Den var 8 stycken olika sorters kristna (eller hedningar), finns nog många fler...

Själv vill jag inte välja bland dessa, vilka som är mest kristna,
däremot gillar jag mest 1. och 7. - finner dessa de mest eftersträvansväda.
Hmm... 8:an är nog frestande, den med, nej sluta nu dumma tangentbordsfingrarna...

[Plecto]

För det första så har den så kallade "kristna-moralen" inget med vad Bibeln predikar. Moral har funnits före kristendomen och efter den också, den återfinns även i andra religioner. ( Nu när jag tänker på det så bygger de religioner och filosfier till mesta dels på en god moral )

Varför skulle man inte kunna ta åt sig den mentaliteten? 'Att älska sin nästa och värna om andra'. Varför har människor ett sådant negativit perspektiv gentemot religioner i allmänt?

Historieböcker har vinklat religion till att vara ett monster som är ute efter dina "skyldigheter" ( även kallade skatt ). Religion har gjort mer gott än ont i världen. Så sluta läs böcker från 1800-talet om hur kyrkan är ett "korrupt" system och ta åt dig av den mentaliteten bibeln bjuder!

[What Gives?]

Så sluta läs böcker från 1800-talet om hur kyrkan är ett "korrupt" system och ta åt dig av den mentaliteten bibeln bjuder!

Vet inte vilka böcker du syftar till, men om du vill avfärda dem för att de är otidsenliga så känns det ju inte helt genomtänkt att rekommendera bibeln.

[Tractatus]

Det kan uppstå begreppsförvirring och frågan är en definitionssak. Någonstans måste vi dra en viss linje.

Kristenhet bör ju lämpligen implicera att man åtminstone tror på Gud och Jesus. Börjar vi leka med bemämningar går det inflation i alla termer. Hur kan man vara kristen och ateist när hela det kristna fundamentet bygger på tron på Gud?Att leva enligt kristna "normer", men vara ateist är å andra sidan normalt och standard - så lever en stor del av Sveriges invånare.

Att vara kristen per se och ateist är således en logisk kontradiktion.
Precis som att vara muslim eller jude och ateist.

[Jörgen]

Vem innehar rätten att definera vad kristen betyder?

- på bekostnad av de som då inte har det, alltså?
- vem är det som kommer överens med vem om ordens betydelser?

Fast nu lämnar jag nog den ursprunglige frågan till förmån till
"vad betyder ord, och varför?"

Nå, historiskt sett fanns det nog inte vid något tillfälle någon majoritet renläriga kristna enligt de strängaste kriterierna, det bör alltid ha funnits okunniga, oförstående, tvivlande, förnekande, eller oärliga i skaran där.

Är Europa kristet? Eller Sverige?
Jo, bland annat är de väl det, också.

[Jörgen]

Vi med fungerande smaklökar vet exempelvis att man inte kan ha jordnötsmör och sylt samtidigt på mackan, med det fattade inte Elvis Presley.

[Angelina]

Alltid något nytt. Ikväll var jag i kyrkan på julafton, helt unheard of.  En släkting, som inte är troende kristen utan mera mystiker, läser till präst och var tvungen att konfirmera sig för att bli det då. Det var extremt underhållande. Jag lös som en sol hela tiden. Först gick de i procession med någon stav och prästen med sin maskeraddräkt. Sedan blev det armar uppåt sträck och klämkäck psalmsång. De hade tom en liten plastjesus i en krubba, som var mer lik en lik-kista än en plats för födelse. Open casket. Tog emot nattvarden för första gången, min tremänning höll i kalken. Och jag vet inte vad det var i den, för när vi promenerade från kyrkan så höll alla på att skratta ihjäl sig när vi tänkte på hur roligt det kommer att bli för henne att stå där uppe och mässa och domdera. Nu ska församlingen resa sig. Sitt ned. Nu sjunger vi. Nu ska ni lyssna på vad jag har att säga. Självklart tänker hon att välja de mest obegripliga passagerna i Bibeln att citera.  Och lönen är inte fy skam heller. Man skulle ha blivit en präst.

[Viola]

Angående frågan i rubriken. Jag har någon gång läst om en person som presenterade sig som just kristen ateist. Han såg då Jesus som någon sorts inspirationsfigur - ett ideal.

Enligt mig blundade han väl för en del saker om Jesus då.

Men man kan kanske kalla oss som blivit ateister i den kristna kulturen för kristna ateister. Eftersom det är kristendomen vi stångats mot och tagit ställning mot - det är den kristne guden vi inte tror på. Jag tror i och för sig inte på någon annan gud heller men jag har inte engagerat mig i någon annan heller.

Att vara ateist men ha den kristna etiken stämmer väl inte helt, stämmer bara för det allmänmänskliga inom den kristna etiken som den gyllene
regeln fast inte kristendomen kan sägas vara ensam om den.
En religiös etik innefattar ju att det är moraliskt att tro - omoraliskt att inte tro för att ta ett exempel.