Har vi en själ? Om vi har det vad innebär det?
Om inte, varför väger vi mindre när vi dör?
Själen
Moderator: Moderatorgruppen
-
Johan Ågren
- Administratör
- Inlägg: 3368
- Blev medlem: 15 jan 2003 00:58
- Ort: Gävle
Vad skönt det är att ha ett andligt forum också. Men egentligen så gör jag ingen skillnad på dem. Det är bara så att här kanske man kan säga lite mer opassande saker.
Jag har erfarit att vi har något som kan kallas själ. Det är då ingen substantiell dualism det är frågan om, utan en finlemmad dynamik som är den sammanhållande kraft som formar och holistiskt samordnar det vi kallar jag. Denna aspekt av oss själva kan separeras från den underordnade dynamik som är byggstenarna i våra kroppar. De har samma substans, men astralkroppen har en så eterisk karaktär att den nästan saknar vikt. Den är också genomskinlig, och upplevs mjölkaktigt lysande; ett "spöke". Nu är det heller inte så att det vi kallar substans har någon form av kompakt ogenomtränglig karaktär i sin kärna, utan kan också ytterst kallas dynamik och gestaltning. Gestaltningen har inga beståndsdelar utan är i sig det existerande. En bra metafor är att man inte kan fråga sig vad drömbilder består av, de är i sig primära. Våra kroppar har en mer dynamisk permanens, meden den aspekten vi kallar tankar och drömmar är mer föränderlig och ickelokal. De består dock av samma substans, kalla det information.
Vi har alltså en sammanhållande dynamik som existerar även efter det vi kallar döden, men denna dynamik återgår då till en form av central utvecklingskärna. Det är denna kärna som eftersträvas i meditationen och upplysningen, så att en individ lever i kontakt med sig själv och sina inre avsikter även under "livet". När vi dör så avlägsnar sig informationen jag från informationen kropp. Jaget lämnar också det sammanhang livet utgjorde, och den jagbild som är anammad. Beroende på avståndet mellan den föreställda jagbilden och den rationella jagbilden som utgör informationens inre och "eviga" karaktär så får individen genomleva en mer eller mindre dramatisk "skärseld". Här kan man också fastna och hamna i ett "helvete". Det är då den dualistiska slitningen som inte finner sin lösning. Ondskan är då det samma som den dualism som uppstår mellan den irrationella jagbilden och verkligheten. "Onda människor hamnar i helvetet". "Paradiset" är när denna dualitet upphör; förståelsen. I denna förståelse ingår också insikten om att vi inte har någon själ i den bemärkelsen att vi har någon överordnad kärna. Jaget är ett sammansatt komplex av gestaltningar, och insikten om att även jag är ett sådant komplex leder till att jaget får en rumslig karaktär och existerar i allt som erfars; jag är det informationskomplex som innefattas i kommunikationen. Vad som händer när jaget går över dödens gräns är en erfarenhet som måste erfaras, men det känns inte främmande utan som att komma hem efter en massa förvecklingar. Man dör bäst genom att enbart försöka släppa detaljerna som under levnaden utgjort jaget. Det är erfarenheterna detaljerna gett som är det bestående. Om dessa detaljer inte kan släppas så blir ni spöken, och det är jobbigt. Jobbigt är det också att inse att man slösat bort ännu ett liv med massa onödiga statiska detaljer. Sedan involverar (reinkarnerar) man sig i sådan substans igen som stannar kvar där man ställde den sist, det är själva förutsättningen för skapandet.
Visst kan det tyckas tråkigt att allt är så statiskt, men det är ytterst meningsfullt om man nu vill vara kreativ.
Johan
Jag har erfarit att vi har något som kan kallas själ. Det är då ingen substantiell dualism det är frågan om, utan en finlemmad dynamik som är den sammanhållande kraft som formar och holistiskt samordnar det vi kallar jag. Denna aspekt av oss själva kan separeras från den underordnade dynamik som är byggstenarna i våra kroppar. De har samma substans, men astralkroppen har en så eterisk karaktär att den nästan saknar vikt. Den är också genomskinlig, och upplevs mjölkaktigt lysande; ett "spöke". Nu är det heller inte så att det vi kallar substans har någon form av kompakt ogenomtränglig karaktär i sin kärna, utan kan också ytterst kallas dynamik och gestaltning. Gestaltningen har inga beståndsdelar utan är i sig det existerande. En bra metafor är att man inte kan fråga sig vad drömbilder består av, de är i sig primära. Våra kroppar har en mer dynamisk permanens, meden den aspekten vi kallar tankar och drömmar är mer föränderlig och ickelokal. De består dock av samma substans, kalla det information.
Vi har alltså en sammanhållande dynamik som existerar även efter det vi kallar döden, men denna dynamik återgår då till en form av central utvecklingskärna. Det är denna kärna som eftersträvas i meditationen och upplysningen, så att en individ lever i kontakt med sig själv och sina inre avsikter även under "livet". När vi dör så avlägsnar sig informationen jag från informationen kropp. Jaget lämnar också det sammanhang livet utgjorde, och den jagbild som är anammad. Beroende på avståndet mellan den föreställda jagbilden och den rationella jagbilden som utgör informationens inre och "eviga" karaktär så får individen genomleva en mer eller mindre dramatisk "skärseld". Här kan man också fastna och hamna i ett "helvete". Det är då den dualistiska slitningen som inte finner sin lösning. Ondskan är då det samma som den dualism som uppstår mellan den irrationella jagbilden och verkligheten. "Onda människor hamnar i helvetet". "Paradiset" är när denna dualitet upphör; förståelsen. I denna förståelse ingår också insikten om att vi inte har någon själ i den bemärkelsen att vi har någon överordnad kärna. Jaget är ett sammansatt komplex av gestaltningar, och insikten om att även jag är ett sådant komplex leder till att jaget får en rumslig karaktär och existerar i allt som erfars; jag är det informationskomplex som innefattas i kommunikationen. Vad som händer när jaget går över dödens gräns är en erfarenhet som måste erfaras, men det känns inte främmande utan som att komma hem efter en massa förvecklingar. Man dör bäst genom att enbart försöka släppa detaljerna som under levnaden utgjort jaget. Det är erfarenheterna detaljerna gett som är det bestående. Om dessa detaljer inte kan släppas så blir ni spöken, och det är jobbigt. Jobbigt är det också att inse att man slösat bort ännu ett liv med massa onödiga statiska detaljer. Sedan involverar (reinkarnerar) man sig i sådan substans igen som stannar kvar där man ställde den sist, det är själva förutsättningen för skapandet.
Visst kan det tyckas tråkigt att allt är så statiskt, men det är ytterst meningsfullt om man nu vill vara kreativ.
Johan
-
Johan Ågren
- Administratör
- Inlägg: 3368
- Blev medlem: 15 jan 2003 00:58
- Ort: Gävle
http://www.scientificexploration.org/js ... lander.pdf
Nämner också samma fenomen vid uturkroppenupplevelser. Fast jag vet inte om dessa experiment indikerar på astralkroppens vikt eller något annat. Jag vet inte alls vad min egen astralkropp väger så jag kan inte uttala mig. Verkar föresten som de där testen visar på viktökning. Vi kanske kan ha lätta eller tunga själar
För viktminskning sök på Duncan MacDougall.
Ibland så ramlar astralkroppen ner genom golvet och ibland så kan den skjuta upp genom taket. Det är mina erfarenheter. Då torde den både kunna lätta upp och tynga våra kroppar. Att finna balansen är en frustrerande konst. Det är också ett visst motstånd i väggar och tak, men inte av sådan art att man kan använda rum och föremål att skjuta ifrån med. Och det fungerar inte att flaxa med armarna
Jag tror Jonas N är vår främste teoretiker på detta område.
Johan
Nämner också samma fenomen vid uturkroppenupplevelser. Fast jag vet inte om dessa experiment indikerar på astralkroppens vikt eller något annat. Jag vet inte alls vad min egen astralkropp väger så jag kan inte uttala mig. Verkar föresten som de där testen visar på viktökning. Vi kanske kan ha lätta eller tunga själar
För viktminskning sök på Duncan MacDougall.
Ibland så ramlar astralkroppen ner genom golvet och ibland så kan den skjuta upp genom taket. Det är mina erfarenheter. Då torde den både kunna lätta upp och tynga våra kroppar. Att finna balansen är en frustrerande konst. Det är också ett visst motstånd i väggar och tak, men inte av sådan art att man kan använda rum och föremål att skjuta ifrån med. Och det fungerar inte att flaxa med armarna
Jag tror Jonas N är vår främste teoretiker på detta område.
Johan
Enligt Urban Legends Reference Pages är ursprunget till den här föreställningen mätningar som gjordes av läkaren Duncan MacDougall år 1907 på en handfull döende patienter. Resultaten är dock knappast särskilt tillförlitliga.
Johan, din artikel talar om en tillfällig ökning av vikten, snarare än en permanent minskning. Det verkar alltså inte riktigt handla om samma fenomen.
Johan, din artikel talar om en tillfällig ökning av vikten, snarare än en permanent minskning. Det verkar alltså inte riktigt handla om samma fenomen.
Vad är den här astralkroppen som alla talar om? Är det själen?
Johan - har du några tips för hur någon som inte tagit psykedeliska droger kan få en upplevelse av hur astralkroppen ramlar genom golvet osv. Vore kul att få dela dina erfarenheter. Kanske finns enkla övningar att utföra en halvtimme om dagen för att öka medvetenheten om sin astralkropp - vad vet jag.
Det där med vikten låter ju besynnerligt för att inte säga tramsigt. Är själen som en slags heliumballong då? Att mäta själen i vikt känns lite som att mäta intelligens med omkretsen på huvudet. Primitivt. Men andligt sett är vi nog ganska primitiva, om man jämför med framgångar på annat håll.
Johan - har du några tips för hur någon som inte tagit psykedeliska droger kan få en upplevelse av hur astralkroppen ramlar genom golvet osv. Vore kul att få dela dina erfarenheter. Kanske finns enkla övningar att utföra en halvtimme om dagen för att öka medvetenheten om sin astralkropp - vad vet jag.
Det där med vikten låter ju besynnerligt för att inte säga tramsigt. Är själen som en slags heliumballong då? Att mäta själen i vikt känns lite som att mäta intelligens med omkretsen på huvudet. Primitivt. Men andligt sett är vi nog ganska primitiva, om man jämför med framgångar på annat håll.
-
Johan Ågren
- Administratör
- Inlägg: 3368
- Blev medlem: 15 jan 2003 00:58
- Ort: Gävle
Har inte haft någon UKU under inverkan av psykedelia, och det är inte resultatet av detta heller då jag alltid haft dessa upplevelser, men de intensifierades under en längre tid av meditation. Ser heller inget egenvärde i UKUer, utan det är mer en glitch.
Astralkroppen är inte mer själ än din fysiska kropp, det är en eterisk del av din fysiska kropp som avlägsnar sig. Vi har ingen själ, men den här delen är sammanbunden med den vidare komplexiteten du kallar jag.
Johan
Astralkroppen är inte mer själ än din fysiska kropp, det är en eterisk del av din fysiska kropp som avlägsnar sig. Vi har ingen själ, men den här delen är sammanbunden med den vidare komplexiteten du kallar jag.
Johan
Om man har en själ och kan bli medveten om att man har det, då har väl det ett otroligt egenvärde. Det minskar rädslan för döden, ångesten, får en att tänka långsiktigt osv. Jag är till exempel övertygad om att jag har händer och skulle ha mycket svårare att leva utan den övertygelsen. Om det finns sätt att öka sin övertygelse kring att man har en själ behöver man ju inte sväva i ovisshet.
Det behöver naturligtvis inte vara fråga om psykedeliska droger utan kan också vara meditationsövningar som du nämner. Men jag hade föreställt mig mer konkreta tips, ungefär som en beskrivning av hur man tar sin puls. "Så här känner du att du har en själ." Eller en astralkropp som trillar genom golvet - vad det nu än må vara.
Det behöver naturligtvis inte vara fråga om psykedeliska droger utan kan också vara meditationsövningar som du nämner. Men jag hade föreställt mig mer konkreta tips, ungefär som en beskrivning av hur man tar sin puls. "Så här känner du att du har en själ." Eller en astralkropp som trillar genom golvet - vad det nu än må vara.
-
Johan Ågren
- Administratör
- Inlägg: 3368
- Blev medlem: 15 jan 2003 00:58
- Ort: Gävle
hovnarr,
Som sagt det handlar inte om att bli medveten om att man har en själ utan om att livet har en annan ontologi än vad vi tar för given i vår kultur. Att ha dessa upplevelser kan verka lika förvirrande som upplysande. De kan till exempel ge upphov till en religiös dualism; ande - materia. Meditation är den långa kvalitativa bestående vägen. Psykedeliska droger är genvägen som leder till att det kan uppstå slitningar mellan insikter och beteende. På det hela taget är vi långt hemifrån, och det måste revideras mycket i vår kulturs värderingar och kunskap innan livet speglar våra inre avsikter. Vi känner inte oss själva; vad vi är, och vi känner inte världen. Det finns tillstånd då sådana frågor inte längre går att ställa, och det är när man är vad man ifrågasätter.
Om man har en UKU där man gör verifierbara objektiva observationer så har man fått bevis för just det, men inget annat. Man blir snarare mer förvirrad då man nu både ifrågasätter den klassiska materialismen och andliga föreställningar. Jag har fått lite mer kött på benen än bara UKUer men det har endast lett till att jag vet att världen består av en annan ontologi än den klassiska materialismen. Jag har även erfarit att många frågeställningar är irrelevanta; att den frågan kan jag inte ställa för det finns inget svar; frågan är felställd. "Är universum ändligt eller oändligt" är en fråga som inte existerar i den ontologi jag erfarit. En massa logiska frågeställningar utgår från en viss tradition som saknar giltighet. En hyfsad metafor för ontologin är att livet är en dröm med vissa permanenta lagbundna rum där det vi kallar materiellt liv utkristalliserar sig; projiceras (ungefär som i David Bohms modell). Själen - som astralkroppen är en del av - är den implicita helheten, de delar som inte syns på ytan, men som en psykosyntes kan leda oss igenom och till.
De flesta människor som lever idag kommer aldrig att komma i kontakt med en sådan livsstil som möjliggör dessa insikter, utan där kommer döden först att verka upplysande (igen). Den inre resan kräver mycket. Mitt liv tog en sådan vändning att jag vistades ute i naturen i stillhet. Jag fick ingen uppfostran utan lämnades i stort opåverkad. Den kulturella prägling jag ändå fick skalade jag bort med meditation och psykedelia. Idag är jag som en drivande ö i en kultur som strävar åt helt andra håll an vad jag erfarit. Detta är inte problemfritt. Det är heller inte problemfritt att tala om insikter utan att betraktas som en galning.
Enda genvägen jag känner till är psykedelia, men det kommer inte att skänka bestående förnuft utan du kommer att glömma erfarenheten. Redan dagen efter har den fulla insikten försvunnit. Kvar finns insikten om dina missförhållanden för de har du kvar, men insikten om det som finns bortom missförhållanderna bleknar. För att den ska existera permanent så måste man bygga en stabil bro och ingen genväg som växer igen.
Det finns en massa tekniker för att öva upp UKUer, om du behöver bevis för att det är möjligt för "medvetandet" att separera från kroppen. Men detta ger också bara detta. Kombinationer av insikt och UKUer lär också existera i nära döden upplevelser. En psykedelisk session kan jämföras med en nära döden upplevelse där allt vänds ut och in. Förståelsen leder också till harmoni och kärlek, men konflikter som kan uppstå kan orsaka det motsatta. Motsättningar finns det gott om, så meditation är den enda permanenta vägen mot en stark psykosyntes och självförverkligande. Det är så man borrar en kanal genom mayas slöja.
Johan
Som sagt det handlar inte om att bli medveten om att man har en själ utan om att livet har en annan ontologi än vad vi tar för given i vår kultur. Att ha dessa upplevelser kan verka lika förvirrande som upplysande. De kan till exempel ge upphov till en religiös dualism; ande - materia. Meditation är den långa kvalitativa bestående vägen. Psykedeliska droger är genvägen som leder till att det kan uppstå slitningar mellan insikter och beteende. På det hela taget är vi långt hemifrån, och det måste revideras mycket i vår kulturs värderingar och kunskap innan livet speglar våra inre avsikter. Vi känner inte oss själva; vad vi är, och vi känner inte världen. Det finns tillstånd då sådana frågor inte längre går att ställa, och det är när man är vad man ifrågasätter.
Om man har en UKU där man gör verifierbara objektiva observationer så har man fått bevis för just det, men inget annat. Man blir snarare mer förvirrad då man nu både ifrågasätter den klassiska materialismen och andliga föreställningar. Jag har fått lite mer kött på benen än bara UKUer men det har endast lett till att jag vet att världen består av en annan ontologi än den klassiska materialismen. Jag har även erfarit att många frågeställningar är irrelevanta; att den frågan kan jag inte ställa för det finns inget svar; frågan är felställd. "Är universum ändligt eller oändligt" är en fråga som inte existerar i den ontologi jag erfarit. En massa logiska frågeställningar utgår från en viss tradition som saknar giltighet. En hyfsad metafor för ontologin är att livet är en dröm med vissa permanenta lagbundna rum där det vi kallar materiellt liv utkristalliserar sig; projiceras (ungefär som i David Bohms modell). Själen - som astralkroppen är en del av - är den implicita helheten, de delar som inte syns på ytan, men som en psykosyntes kan leda oss igenom och till.
De flesta människor som lever idag kommer aldrig att komma i kontakt med en sådan livsstil som möjliggör dessa insikter, utan där kommer döden först att verka upplysande (igen). Den inre resan kräver mycket. Mitt liv tog en sådan vändning att jag vistades ute i naturen i stillhet. Jag fick ingen uppfostran utan lämnades i stort opåverkad. Den kulturella prägling jag ändå fick skalade jag bort med meditation och psykedelia. Idag är jag som en drivande ö i en kultur som strävar åt helt andra håll an vad jag erfarit. Detta är inte problemfritt. Det är heller inte problemfritt att tala om insikter utan att betraktas som en galning.
Enda genvägen jag känner till är psykedelia, men det kommer inte att skänka bestående förnuft utan du kommer att glömma erfarenheten. Redan dagen efter har den fulla insikten försvunnit. Kvar finns insikten om dina missförhållanden för de har du kvar, men insikten om det som finns bortom missförhållanderna bleknar. För att den ska existera permanent så måste man bygga en stabil bro och ingen genväg som växer igen.
Det finns en massa tekniker för att öva upp UKUer, om du behöver bevis för att det är möjligt för "medvetandet" att separera från kroppen. Men detta ger också bara detta. Kombinationer av insikt och UKUer lär också existera i nära döden upplevelser. En psykedelisk session kan jämföras med en nära döden upplevelse där allt vänds ut och in. Förståelsen leder också till harmoni och kärlek, men konflikter som kan uppstå kan orsaka det motsatta. Motsättningar finns det gott om, så meditation är den enda permanenta vägen mot en stark psykosyntes och självförverkligande. Det är så man borrar en kanal genom mayas slöja.
Johan
själen
"Om man har en själ och kan bli medveten om att man har det, ..."
Enligt vad jag har läst ser änglar det tvärtom. Människan *har* inte en själ utan *är* själen. I inkarnerat tillstånd *har* man således en kropp - och den är det ju inte så svårt att bli medveten om. De säger också att man därför inte kan vara *död* - bara "dö". Andra språk skiljer även ordmässig mellan att dö och att vara död.
Kan detta vara till någon nytta?
mvh/ cogito
Enligt vad jag har läst ser änglar det tvärtom. Människan *har* inte en själ utan *är* själen. I inkarnerat tillstånd *har* man således en kropp - och den är det ju inte så svårt att bli medveten om. De säger också att man därför inte kan vara *död* - bara "dö". Andra språk skiljer även ordmässig mellan att dö och att vara död.
Kan detta vara till någon nytta?
mvh/ cogito
Jag tycker åtminstone att det var till någon nytta. Då kan man ju hävda att själen inte riktigt kan vara självmedveten på det sättet att den inte kan titta på sig själv och säga: "Ja där är själen, ja" - för vem är det då som tittar? På det viset kan man bara bli medveten om sin kropp, och inte sin själ. Vad som fascinerar mig med själstanken är hur själen skulle existera vidare utan en fysisk struktur som vidmakthåller den. Kan energi i "ren" form vara strukturerad på något sätt?
Det kanske inte går att förstå här - det är kanske just därför vi behöver en kropp. "Jag" kanske är projektionen av min själ i rumtiden (en fyrdimensionell verklighet). En punkt, en cirkel och en sfär är samma sak, projicerade endimensionellt, tvådimenstionellt och tredimensionellt. Punkten kan inte föreställa sig hur en sfär skulle kunna se ut och när projektionen av sfären i den endimensionella världen upphör kan sfären ändå finnas kvar. Det är en vacker tanke.
Det kanske inte går att förstå här - det är kanske just därför vi behöver en kropp. "Jag" kanske är projektionen av min själ i rumtiden (en fyrdimensionell verklighet). En punkt, en cirkel och en sfär är samma sak, projicerade endimensionellt, tvådimenstionellt och tredimensionellt. Punkten kan inte föreställa sig hur en sfär skulle kunna se ut och när projektionen av sfären i den endimensionella världen upphör kan sfären ändå finnas kvar. Det är en vacker tanke.
-
Patrik Persson
- Inlägg: 97
- Blev medlem: 06 okt 2004 22:25
Gud
Det finns ingen logik i att vi skulle ha en själ. Men om Gud existerar så behöver Gud inte vara logisk. Vi förutsätter att vetenskapen som är ungefär 200 år ska överträffa Gud och Guds vilja. Vill Gud att vi ska ha en själ så har vi en själ.
Själ är därför tro!
Själ är därför tro!
Medvetande
Apropos medvetande och strukturer, Hovnarr. Här lite hemmagjord poesi klippt från ett annat forum:
General Cogito tittade ner på den lilla masken som kröp på marken. Den bestod av samma fysiska substanser som dess omgivning. Men i organism mask åtlydde substanserna inte längre sina inneboende fysiska lagar. De hade tagits i bruk av ”fenomenet liv” för att bilda en egen värld, en levande organism. En dag när denna organism dör kommer substanserna att finnas kvar, men de kommer då att åter lyda under de så kallade (natur)lagarna, ett missvisande uttryck, då dessa lagar gäller den oorganiska naturen enbart.
Är ”fenomenet liv” ytterligare en (natur)lag, brevid de andra lagarna? Nej, denna livsprincip *upphäver* i viss mån de lagar vars fenomen går att väga, mäta eller räkna.
När masken av någon anledning delas mitt itu, är livsprincipen i den så stark att den kommer att regenerera organism i var sin hälft. Två maskar kommer att bildar var sin liten komplett organism. Masken äger maximal liv men minimal medvetande. Där livet uppträder som starkast kan medvetande inte utvecklas.
Människans hjärna är raka motsatsen till översjudande liv. Nervcellernas regenerationsförmåga är minimal, de ”lever” med nöd och näppe. Istället bildar de underlag för att medvetande kan komma till. Instängd i den hårda ”dödsskallen” uppstår medvetande i dödens gränsland. Livsprincipen offras till stor del för att utvecklingen skall kunna ta ytterligare ett steg. De näst intill mineraliserade nervcellerna är nödvändiga för människans förmåga att reflektera. Kretsloppet tycks i det närmaste slutar sig.
General Cogito tog upp en näve mineralsand från Rubicons strand. Floden som nu utgjorde gränsen mellan det fysikt existerande och den okända världen som väntade bortom den. När döden är redan närvarande i den levande människan för att hon skall erfara medvetande – vad tyder då på att medvetande inte skall kunna finnas när döden härskar fullt ut?
Mvh/ cogito
General Cogito tittade ner på den lilla masken som kröp på marken. Den bestod av samma fysiska substanser som dess omgivning. Men i organism mask åtlydde substanserna inte längre sina inneboende fysiska lagar. De hade tagits i bruk av ”fenomenet liv” för att bilda en egen värld, en levande organism. En dag när denna organism dör kommer substanserna att finnas kvar, men de kommer då att åter lyda under de så kallade (natur)lagarna, ett missvisande uttryck, då dessa lagar gäller den oorganiska naturen enbart.
Är ”fenomenet liv” ytterligare en (natur)lag, brevid de andra lagarna? Nej, denna livsprincip *upphäver* i viss mån de lagar vars fenomen går att väga, mäta eller räkna.
När masken av någon anledning delas mitt itu, är livsprincipen i den så stark att den kommer att regenerera organism i var sin hälft. Två maskar kommer att bildar var sin liten komplett organism. Masken äger maximal liv men minimal medvetande. Där livet uppträder som starkast kan medvetande inte utvecklas.
Människans hjärna är raka motsatsen till översjudande liv. Nervcellernas regenerationsförmåga är minimal, de ”lever” med nöd och näppe. Istället bildar de underlag för att medvetande kan komma till. Instängd i den hårda ”dödsskallen” uppstår medvetande i dödens gränsland. Livsprincipen offras till stor del för att utvecklingen skall kunna ta ytterligare ett steg. De näst intill mineraliserade nervcellerna är nödvändiga för människans förmåga att reflektera. Kretsloppet tycks i det närmaste slutar sig.
General Cogito tog upp en näve mineralsand från Rubicons strand. Floden som nu utgjorde gränsen mellan det fysikt existerande och den okända världen som väntade bortom den. När döden är redan närvarande i den levande människan för att hon skall erfara medvetande – vad tyder då på att medvetande inte skall kunna finnas när döden härskar fullt ut?
Mvh/ cogito
-
Johan Ågren
- Administratör
- Inlägg: 3368
- Blev medlem: 15 jan 2003 00:58
- Ort: Gävle
hovnarr,
Det finns ingen sådan "själ" som saknar gestaltning, på samma sätt som vi inte kan ha tankar som saknar innehåll.
Till vardags så går vi och funderar på hur vi kan tänka och vad en tanke är för något när vi själva verket inte tänker, utan vad som händer är att olika gestaltningar kommunicerar och sätts samman till komplex. Om det i detta komplex plötsligt existerar ett komplex som säger jag så finns inte detta jag på något annat sätt än komplexet och jaget som utrop. Det finns således ingen "ghost in the machine". Vad som gör att vi upplever att vi har ett reflekterande jag är endast att det komplex som utgör jaget kan fördjupa sig dels i det som synes ligga utanför oss själva i den mest statiska av gestaltningar, och dels att det uppstår kommunikation inåt bland dessa gestaltningar. Både inåt och utåt utgörs av samma substans fast med olika permanens. Gestaltningarna inåt är det invikta ursprung världen och dess gestaltningar utgått ifrån (ungefär som lava som tränger upp och stelnar på ytan). "Medvetande" består inte i att något erfar gestaltningarna utan gestaltningarna är erfarandet (eller medvetandet, eller materien), det finns ingen dualitet att något står framför något och erfar något, däremot så existerar det kommunikationer i "fältet" som kan ha mer eller mindre öppna banor. När en sådan kommunikativ "bana" är helt öppen så transcenderas kommunikationen mellan de två delarna och de kommer att utgöra en helhet. Substansen har inte utgått ifrån separation utan snarare ett gestaltningsfält som delat sig i mångfald (ett mångdimensionellt big bang). Människan är ett kommunikativt komplex som utgör en viss helhet, men det finns många aspekter av oss själva som inte är integrerade, och vi är inte integrerade med djupet i gestaltningarna i oss själva eller vår omgivning. Detta är också en av förutsättningarna för att saker ska vara som de är i den permanenta substansen vi kallar verklighet eller materia. Problem uppstår när vi helt slutar att interagera oss med vår omgivning, och den del som vi kallar jag isolerar sig och börjar i sig skapa en värld som fungerar som en indoktrinerad kopia av yttervärlden. Alltså; i stället för intuitiv interaktion skapas en kopia av föreställningar. Detta leder till att vårt jag (eller ego) växer. Detta jag interagerar mindre och mindre intuitivt och skaffar sig mer och mer föreställningar om något som inte alls har den karaktären att det låter sig kopieras utan att dö.
Vår vetenskap bygger på principen att vi har ett medvetande som erfar ett yttre skeende, när det är endast så att det är så gestaltningen är. Vi försöker fånga något som ligger utanför oss själva; några minsta beståndsdelar som utgör verkligheten, men detta kommer vi inte att finna mer än vi skulle vara vetenskapsmän i våra egna drömmar. Verkligheten har en annan ontologi och det låter sig inte göras.
När vi dör upphör kommunikationen mellan våra gestaltade kroppar och de gestaltningar som vi kallar medvetande. Vi kommer att uppleva att våra jag lämnar vår kropp, men det är inget konstigare än att vi upplever oss lämna en hand eller ben om vi hugger av den. Våra hjärnor fungerar som kommunikationscentraler för våra kroppsfunktioner, men innehåller inte de gestaltningar vi förknippar med jaget, dessa är ickelokala och har en holistiska karaktär (som Karl Pribram studier verifierat). Gestaltningarna skapar rum, vårt universum är ett rum, och ett rum tar inte mer plats än en dröm som drömmer om ett rum. Rummet är i sig en del av gestaltningen; informationen om ett rum. Vårt universum är ett "drömrum" som lyder under de lagar som upprätthåller det. När inget längre gestaltar sig som upprätthåller getaltningen av rummet så upphör rummet utan ett spår. Kvar blir ingen liten golfboll av materia som utgjorde dess förutsättningar. Dessa "naturlagar" kan ses som den dynamik som tillåter gestaltningarna att ta de former de gör, men det är alltså inte frågan om någon "eter". Denna gestaltningens dynamik är vad som gör att vi kan ha drömmar som i sig inte består av en dynamik i "eter". Att substansen ska ha substans för att kunna finnas är ett tankefel; substansen bara är i sin gestaltning på samma sätt som våra drömmar inte uppstår i kemiska regleringar i hjärnbarken.
Innebörden av "upplysning" är att plötsligt erfara världen ur ett vidgat perspektiv där dessa sammanhang klargörs. Det innebär att jagföreställningen upplöses eftersom man kommer på att jag inte existerar annat än som en sammansättning av olika gestaltningsattribut. Man förstår att man inte har någon dualistisk själ (även om jaget kan separera från kroppen). Man förstår även att "vilja" är en central del av naturlagarna, och att jaget kan lösas upp, men hålls samman av en vilja att finnas till och interagera. Att återfödas är dels underkastad viljan men även av det oundvikliga orsakssammanhang som utgör jagets samlade erfarenheter; karma.
Psykosyntesen kärna är att en människa ska sträva efter ett självförverkligande som har sin motsvarighet i våra inre avsikter. Så länge vi inte intuitivt transcenderar det indoktrinerade rum vi kallar jag och kommer i kontakt med den dynamik som frambringar oss och som finns i vår omgivning så förstår vi inte oss själva eller världen. Att förstå är att koherera med denna dynamik. Förståelse kan inte ske genom att kopiera ett ytligt sken av tingen utan endast genom en fördjupning; en närvaro. Det är denna närvaro som är meditationens syfte.
Johan
Det finns ingen sådan "själ" som saknar gestaltning, på samma sätt som vi inte kan ha tankar som saknar innehåll.
Till vardags så går vi och funderar på hur vi kan tänka och vad en tanke är för något när vi själva verket inte tänker, utan vad som händer är att olika gestaltningar kommunicerar och sätts samman till komplex. Om det i detta komplex plötsligt existerar ett komplex som säger jag så finns inte detta jag på något annat sätt än komplexet och jaget som utrop. Det finns således ingen "ghost in the machine". Vad som gör att vi upplever att vi har ett reflekterande jag är endast att det komplex som utgör jaget kan fördjupa sig dels i det som synes ligga utanför oss själva i den mest statiska av gestaltningar, och dels att det uppstår kommunikation inåt bland dessa gestaltningar. Både inåt och utåt utgörs av samma substans fast med olika permanens. Gestaltningarna inåt är det invikta ursprung världen och dess gestaltningar utgått ifrån (ungefär som lava som tränger upp och stelnar på ytan). "Medvetande" består inte i att något erfar gestaltningarna utan gestaltningarna är erfarandet (eller medvetandet, eller materien), det finns ingen dualitet att något står framför något och erfar något, däremot så existerar det kommunikationer i "fältet" som kan ha mer eller mindre öppna banor. När en sådan kommunikativ "bana" är helt öppen så transcenderas kommunikationen mellan de två delarna och de kommer att utgöra en helhet. Substansen har inte utgått ifrån separation utan snarare ett gestaltningsfält som delat sig i mångfald (ett mångdimensionellt big bang). Människan är ett kommunikativt komplex som utgör en viss helhet, men det finns många aspekter av oss själva som inte är integrerade, och vi är inte integrerade med djupet i gestaltningarna i oss själva eller vår omgivning. Detta är också en av förutsättningarna för att saker ska vara som de är i den permanenta substansen vi kallar verklighet eller materia. Problem uppstår när vi helt slutar att interagera oss med vår omgivning, och den del som vi kallar jag isolerar sig och börjar i sig skapa en värld som fungerar som en indoktrinerad kopia av yttervärlden. Alltså; i stället för intuitiv interaktion skapas en kopia av föreställningar. Detta leder till att vårt jag (eller ego) växer. Detta jag interagerar mindre och mindre intuitivt och skaffar sig mer och mer föreställningar om något som inte alls har den karaktären att det låter sig kopieras utan att dö.
Vår vetenskap bygger på principen att vi har ett medvetande som erfar ett yttre skeende, när det är endast så att det är så gestaltningen är. Vi försöker fånga något som ligger utanför oss själva; några minsta beståndsdelar som utgör verkligheten, men detta kommer vi inte att finna mer än vi skulle vara vetenskapsmän i våra egna drömmar. Verkligheten har en annan ontologi och det låter sig inte göras.
När vi dör upphör kommunikationen mellan våra gestaltade kroppar och de gestaltningar som vi kallar medvetande. Vi kommer att uppleva att våra jag lämnar vår kropp, men det är inget konstigare än att vi upplever oss lämna en hand eller ben om vi hugger av den. Våra hjärnor fungerar som kommunikationscentraler för våra kroppsfunktioner, men innehåller inte de gestaltningar vi förknippar med jaget, dessa är ickelokala och har en holistiska karaktär (som Karl Pribram studier verifierat). Gestaltningarna skapar rum, vårt universum är ett rum, och ett rum tar inte mer plats än en dröm som drömmer om ett rum. Rummet är i sig en del av gestaltningen; informationen om ett rum. Vårt universum är ett "drömrum" som lyder under de lagar som upprätthåller det. När inget längre gestaltar sig som upprätthåller getaltningen av rummet så upphör rummet utan ett spår. Kvar blir ingen liten golfboll av materia som utgjorde dess förutsättningar. Dessa "naturlagar" kan ses som den dynamik som tillåter gestaltningarna att ta de former de gör, men det är alltså inte frågan om någon "eter". Denna gestaltningens dynamik är vad som gör att vi kan ha drömmar som i sig inte består av en dynamik i "eter". Att substansen ska ha substans för att kunna finnas är ett tankefel; substansen bara är i sin gestaltning på samma sätt som våra drömmar inte uppstår i kemiska regleringar i hjärnbarken.
Innebörden av "upplysning" är att plötsligt erfara världen ur ett vidgat perspektiv där dessa sammanhang klargörs. Det innebär att jagföreställningen upplöses eftersom man kommer på att jag inte existerar annat än som en sammansättning av olika gestaltningsattribut. Man förstår att man inte har någon dualistisk själ (även om jaget kan separera från kroppen). Man förstår även att "vilja" är en central del av naturlagarna, och att jaget kan lösas upp, men hålls samman av en vilja att finnas till och interagera. Att återfödas är dels underkastad viljan men även av det oundvikliga orsakssammanhang som utgör jagets samlade erfarenheter; karma.
Psykosyntesen kärna är att en människa ska sträva efter ett självförverkligande som har sin motsvarighet i våra inre avsikter. Så länge vi inte intuitivt transcenderar det indoktrinerade rum vi kallar jag och kommer i kontakt med den dynamik som frambringar oss och som finns i vår omgivning så förstår vi inte oss själva eller världen. Att förstå är att koherera med denna dynamik. Förståelse kan inte ske genom att kopiera ett ytligt sken av tingen utan endast genom en fördjupning; en närvaro. Det är denna närvaro som är meditationens syfte.
Johan
Återgå till "Religion och andlighet"
Vilka är online
Användare som besöker denna kategori: 15 och 0 gäster