På signerad blogg skrev jag nyligen följande inlägg som jag tänkte utveckla här:
Vad eller vem, hur och varför, var eller är Kristus och/eller Jesus? Denna grammatiskt styltiga fråga vittnar om dess komplexitet, och att svaret kanske inte är alldeles snutet ur näsan. Ändå måste det ju vara den för kristendomen absolut viktigaste frågan att ställa! Eftersom den har denna särställning upplever jag inte att jag kan behandla den inom ramen av det allmänna kristna FAQ som Psykedelikatesser hyser - ämnet kräver ett eget inlägg.
Jag har tidigare tillkännagivit att jag är en anhängare av den ahistoriska hypotesen, men denna artikel förutsätter inte en sådan hållning. Vi ska dock börja med att undersöka själva personen Jesus Kristus rent hypotetiskt, och se vart det spåret leder.
Vad är det som är heligt? Sant? Gott? Vördansvärt, ja dyrkansvärt? Svaren varierar förstås utifrån den personliga, andliga hållningen, men de flesta skulle nog mena att en trollkarl, hur mäktig han än må vara, inte är svaret på frågan. Alltså, en bokstavlig läsning av Jesu under (vattnet som blir till vin, utfodringen med bröd och fiskar etc.) ger vid handen en gestalt som, enbart i kraft av sådana under (vare sig de verkligen hänt eller ej), inte bör dyrkas, eftersom denna dyrkan skulle baseras på makt och “stor medicin”. Det vore alltså att dyrka det mäktiga över eller jämte det sanna, vilket är grunden till all avgudadyrkan.
Hur är det då med den fysiska personen Jesus offergärning - alltså att dö för sin övertygelse, för kärleken till mänskligheten? Visst är detta en stor sak. Men historien har många exempel på fromma människor som gjort samma offer. Att upphöja en av dessa på bekostnad av de andra känns inte smakfullt, och skulle också kunna leda till sådan avgudadyrkan som otaliga sekter även i modern tid baseras på. Är inte detta t.o.m. en tänkbar poäng (bland många) bakom berättelsen om korsfästelsen? Alltså tanken att Jesus, enligt evangelierna, låter sig korsfästas som en simpel tjuv och förbrytare för att visa att det inte var den fysiska personen som var det vikiga, som gav frälsning, utan att var och en är tvungen att ta upp korset och breda ut sina armar för att realisera Kristus i sig själv?
Så, vare sig vi tror att Kristusnaturen verkligen inkarnerat i en specifik, fysisk person, eller ej - och vare sig vi tror att evangelierna i så fall skulle vara en korrekt historisk beskrivning av dennes liv och gärningar, eller ej - så står det klart att denna fysiska person som sådan knappast kan vara grunden för en “katolsk” d.v.s. allmän gudalära. Vi kan älska en sådan tänkt, historisk person liksom vi kan älska många andra historiska personer, men det är själva arketypen, Människosonen (ordagrant från den grekiska evangelietexten: människan som son) som är vördans-, dyrkans-, och eftersträvansvärt. Det vill säga, människan som en son till Fadern, som en dotter till Modern, som ett kärleksbarn skapat i den gudomliga avbilden.
Detta ställer en del inom den traditionella bibeltolkningen på ända, men detta har å andra sidan alltid varit Jesu grej - att inte ändra ett jota av lagen, men ständigt omtolka den för att passa tidsandan. Detta skapade ju så att säga en stor uppståndelse även på den tiden, då det begav sig, bland Fariséer och skriftlärda. Jag försäkrar dock att det inte är nödvändigt att ändra ett jota i någon helig skrift här heller, med den tolkning jag antyder ovan, men vanliga påståenden inom den kristna traditionen kan få helt ny innebörd.
Vad skulle det t.ex. kunna innebära, utifrån tankegången ovan, att Jesus dog för våra synder på korset? Sedär ännu en komplicerad fråga som kräver sin egen behandling, och kanske får den det i en kommande artikel.
Sammanfattningsvis alltså; synen på Jesus som Människoson, som både man och myt, gör att det evangelierna förmedlar blir en slags mysterier eller gåtor. De förmedlar alltså ett skriftligt visdomsinnehåll kring människan, det gudomliga etc. som kan tillgodogöras meditativt. Utöver det skriftliga ordet uppstår också traditionella "memer", där Paulus är den förste förkunnaren av dessa. Låt oss nu betrakta den kanske mustigaste av dessa, nämligen idén om Jesu död på korset för våra synder och den därpå följande återuppståndelsen.
Detta motiv består av flera delar, och om vi gör det med varsam hand låter de sig faktiskt analyseras (alltså delas upp), således:
*Jesus. Kristus. Människosonen. Människan som son. Se citatet ovan för en utveckling.
*Korset. Alltså en antropomorf (människoformad) syntes av en vertikal förbindelse mellan himmel och jord och en horisontell horisontlinje som hör till denna världen. De möts i krysspunkten, mitten.
*Död genom korsfästelse. Här är det något som dör, d.v.s. övergår, förgås, transformeras. Likt ved som blir till aska när elden förtär den. På det specifika sättet att fyra sår först inflikas genom fastspikning, varpå ett avslutande spjutstick i sidan (hjärtat) säkertställer döden.
*Syndernas förlåtelse. Synd kommer av sund, alltså att det finns ett avstånd mellan Gud och Människa. Syndaförlåtelse blir då att återvända till Gud ("återvänd er" ropar Johannes Döparen vid Jordanfloden om man översätter grekiskan direkt).
*Återuppståndelse på den tredje dagen.
Detta är motivet eller temat till den "skriftliga bild" (alltså myt) som evangeliet förmedlar. Vad ska vi göra av den?
Jag tänker mig såhär, poetiskt uttryckt, och undrar vad ni andra tänker kring detta.
Människan börjar vakna;
börjar ana djupet i avgrunden.
Hon vänder sig om,
och ser på nytt
det sköna och det goda.
Stärkt ser hon sig sedan omkring,
och ser sitt kors, sitt lidande.
Hon säger villigt; låt det ske.
Låt äntligen kärleksviljan ske och inte min.
Det som då dör bort,
ska likt askan ge näring åt det som blir kvar.
Men när ogräset slutligen rycks upp ur hjärteroten,
ropar hon ändå, "Eli, Eli...!"
Men uppståndelsen, himmelriket är nära.
En ny, mer strålande människa, tar form.
Ännu ett litet steg för Människan.
Ett stort steg för mänskligheten.
