Det moraliska universum

[Sceptisk]

Varning! Läs inte vidare om du inte är beredd att ifrågasätta saker du fått höra i hela ditt liv. Skrämmande läsning om moral och dess konsekvenser följer.

Detta universum verkar rymma en kraft som hela tiden fyller världen med nytt liv. På något sätt så växer livet fram i den här världen utan att någon kan veta var det kommer ifrån eller på vilket sätt det är möjligt. Det är en kraft som fyller världen med liv av alla möjliga slag. Denna kraft gör världen rik på liv och den gör världen god att leva i. Den gör det möjligt att leva här för alla former av liv. Den skapar ett system av stöd mellan arter genom födelse och död, en varelses död blir någon annans liv. Nya arter uppkommer och några försvinner.

Man skulle kunna jämföra det med hur pengar växer på ett bankkonto genom goda affärer, fast istället för växande pengar så växer livets mångfald och skönhet. Att leva är att sätta sitt liv på spel för detta system, alla varelser sätter sina liv i pant och genom deras offer så växer den gemensamma rikedomen och glädjen för alla. På det sättet blir var och ens existens återbetald. De liv man själv tagit, återbetalar man med att själv överlåta sitt liv åt systemet. Så har det fungerat ända sedan världens begynnelse.

Så en gång i tiden kom ondskan in i världen. Den var en helt ny företeelse och verkade vara så pass uppseendeväckande att man skrev ner dess början och vad det hela handlade om. Historien förtäljer om ett uppror gentemot den ordning som existerat i miljarder år. Den ordning som gjort det möjligt för alla att leva på den här planeten.

Ondskan är och har alltid varit svår att förstå sig på, men man känner igen den genom hur den agerar. Den fungerar som ett svart hål. En köttkvarn som maler ner all godhet och allt liv till olika näringslösningar som den suger in i sig där det försvinner utan att ge något tillbaka. Ondskan är total till sin natur, den har inga kvalitéer, inga skillnader, inga distinktioner och ingen personlighet. Utan den är en enda form, en enda riktning och har bara ett enda mål - att fylla sig själv. Naturligtvis utan hänsyn till någon eller någonting annat.

Ondskan har därför ett stort problem. Den kan inte överleva på egen hand utan måste parasitera sig på någon annan som den kan använda och utnyttja till max. Dvs ondskan behöver någon form av slavindustri för att kunna finansiera sina oändliga behov av tillfredställelse.

Ondskan kom inte till djuren, ondskan tog helt enkelt djuren och förvandlade dem till slavar. I spiltor och bås och hagar, slakterier och uppfödningar. Oförmögna att kunna förstå hur de ska kunna övervinna sin mäktige fiende. På det sättet blir dessa varelser en aldrig sinande ström av energi åt ondskan. Slaveriet sträcker sig dock längre än så. Människan trodde att hon blev en herre men hon har 'fallit' och blivit ondskans slav. Hon trodde sig bli en herre då hon såg den mäktiga kraft som ondskan var. Oövervinnerlighet genom parasitism. Den stolthet som följde med den bedrägliga oövervinnerligheten har gjort människan till en slav. För att hon är i en så pass mäktig skuldställning inför vad ondskan ställt till med att hon aldrig någonsin tror sig kunna bli fri och därför fortsätter hon, må det bära eller brista tänker hon. Hon vet att det kommer att brista, men inte just nu.  

Men ett par ord om hur ondskan kom till människorna. Den föreslog att det system eller den goda kraft som fyller världen med liv går att lura. Det går att utnyttja denna kraft - till max - utan att behöva ge något tillbaka. Detta nya sätt att lura skaparkraften kom att bli kallat industri.

(En industri som intressant nog har många kännetecken med det tredje riket.)

Nästa gång du äter bara något så "litet" som en kaviarsmörgås. Eller en macka med makrillfilé. Tänk på hur genialiskt och självklart ondskan tycks resonera. Dess logik är så enkelt att den tycks oundviklig. En levande varelse som har ett mysterium som vi inte kan föreställa oss, med ett värde som vi inte kan begripa har fråntagits sitt liv för att du ska kunna leva. Den har blivit uppskuren, tillagad och lagt i sås. Vilket under normala omständigheter skulle vara naturens ordning. Men här kommer det perversa; den har förpackad på en burk, tillsammans med miljoner andra likadana burkar, med en stämpel på baksidan med ett serienummer och datum. Och på ovansidan, ett lock med en bekväm ögla för att du enkelt och smärtfritt ska kunna öppna den. Skulden att döda en annan varelse för att själv kunna leva, själva livets mysterium har fråntagits sin personlighet, avmystifierats och reducerat till något absolut konkret: här har du en burk, ät dess innehåll.

Allting gjort för bekvämligheten. Genom TVn lär vi oss budskapet varje dag; livet är lätt och okomplicerat. Alltid fyllt av glädje, stoj, ungdom, skönhet och framförallt bekvämlighet. Den har upprättat enorma lager, hundratals med hyllor, tusentals av kartonger med en smilande seriefigur och glada färger. Innehållandes något som en gång var levande och ett mysterium i sig självt. I enkel plockhöjd för din bekvämlighets skull. För att du ska kunna mätta din mage och fylla ditt hem med alla föremål som går att äga.

Ondskan är total; den jobbar aldrig ensam. Den behöver medlöpare. Desto fler medlöpare desto mindre verkar dess brott vara. De som står utanför måste därför hänsynslöst och kompromisslöst omvändas eller förnekas. Såsom vi förnekar primitiva folk eller människor som inte vill leva "som oss". "Oss" innebär alltså normen, tydligen ofrånkomlig. "We are all in it together"; 'det finns ingen annan att skylla på'.

Vad har ondskan för världsåskådning? För att kunna öka sin konsumtion och slippa känna sig skyldig inför sitt enorma slöseri och parasitism så kan ondskan inte erkänna något verkligt värde i världen och dess varelser. Behovet av att göra sin industri så klanderfri som möjligt krävs ett ständigt flöde av färggladhet, bilder på vackra människor, komiker och en genomgripande nonchalans av livets realiteter. För ondskan så är döden bara en dröm. Ondskan kan visserligen erkänna att skulle kunna finnas en god kraft som får livet att växa. Men den kan inte acceptera att vi alla är en del av den goda kraften, för det skulle innebära ett moraliskt ansvar. Den mest bekväma livsåskådningen för ondskan är därför rå materialism. I materialismen så uppkommer livet bara som ett resultat av död materia. Liknande Varg-Larsens uppfattning om att livet är ett slags jäsämne, utan något som helst inneboende värde, mål eller syfte, annat än att tillfredställa sina egna egoistiska nycker och begär. Det är alltså ganska träffande likt såsom ondskan själv fungerar.

Teism blir väldigt obekväm för ondskan. För om allt liv har ett gudomligt ursprung och mål så blir skövling, utnyttjande, slaveri och annan parasitism oförsvarbar. Det är helt enkelt två oförenliga krafter. Antingen tar man hela världen till sin och konsumerar den och beter sig precis så som ens nycker behagar en att göra - utan att bry sig om sin skuldställning och att det skulle finnas konsekvenser av att ta mer från världen än vad man har rätt till, eller så betänker man den moraliska möjligheten.

Tanken är följande; livet är inte något till skänks, utan något vi fått till låns; dvs en grundläggande inställning att livet har ett eget värde som vi inte kan bestämma över. I "jäsningsämnesuppfattningen" så är livet bara något som händer och därmed likställt med att det bara är vårt att göra vad vi vill med, inklusive att sätta en prislapp på. Den teistiska uppfattningen kan inte hålla med om detta. Istället är livet ett lån som sagt. Så fort vi blir till är vi automatiskt i skuld till den som gav oss liv. Att se det som ett lån torde rimligtvis vara att göra det möjligt att ge varje själ en chans att fylla sin eviga existens med mening och innehåll. Att få ett lån innebär att man ska kunna förvalta det för att få ett gott liv av egen kraft.

Situationen blir därför den att vi kan leva genom att tjäna den godhet som lånat oss en möjlighet att leva och på så vis förtjäna vår existens, eller att vi kan gå emot vår skapare och försöka leva vårt eget liv och själv bestämma vad som är gott och ont. Frågan är hur vi kan förtjäna vår existens och betala för den skulden vi har. Om det är i hur vi lever. Vad är det som skulle kunna tillfredställa den som skapade oss? Vad kan vi möjligtvis erbjuda? Vi kan ju inte gudar och kan inte skapa något at ge tillbaka. Men det teistiska svaret är ändå att vi förtjänar vår existens genom att förvalta den godhet som vi fått till låns. Dvs genom att tjäna godheten. Och godheten är som jag sa här ovan kreativ, generös, välvillig, godhjärtad, ordnad, ogirig, nyfiken, känslig, tålmodig, pålitlig, ärlig, ren, frisk. osv. Kvalitéer vi lätt kan urskilja i levande varelser och som tycks ha en inneboende vilja att nå ut och nå fram och kommunicera och förstå.

Motsatt kan vi se hur ondskan är självupptagen. Girig, vinningslysten, arrogant, självisk, högmodig, lättjefylld, lustfylld och på alla sätt blind och döv för kommunikation, medlidande, försåelse.

Människan är den enda varelse på jorden som har sårbarheten att drabbas av ondskan och möjligheten att göra en investering för att bäst tjäna sin skapare och på så berättiga sitt varande. Så länge ondskan inte tagit över så sker denna process helt automatiskt, den är normen eller lagen, livets lag. Men hur förvaltar man sitt lån, sitt liv, på bästa sätt och vad händer om man inte gör det?

Teism är den dominanta ställningen och livsåskådningen bland världens folk. Förutom hos ondskans slavar, där fungerar religionen som en pekpinne och tolereras bara så länge som den säger åt folk att jobba flitigt och i övrigt inte säger emot allt för mycket. Desto mer ondskans kultur tar över, desto mer marginaliserad blir budskapet i verklig religionen. Hos primitiva folk så finns religionen i hela deras liv, allting är gudomligt för primitiva folk. Ett rådjur som en jägare skjuter ner ses som något sänt från det gudomliga. Denna uppfattning och känsla är f.ö. något som fortfarande upplevs av människor som jagar.

Men hos ondskans slavar så är religionen en särskild verksamhet som man gör "vid sidan av". Man kan därmed arbeta hela veckorna för att utnyttja världen till max och under en dag i veckan gå till kyrkan och be för sin själ och om förlåtelse och en chans att börja om på nytt och få sina skulder anullerade.

Om universum är moraliskt och att det finns en själ som en dag kommer att stå framför skaparen och förklara vad denne gjort av det liv hon fått till låns. Vad kan då en själ som övertagits av ondskan säga? Är hon inte satt i oändlig skuld? Om den som förvaltat sitt lån får njuta av sin avkastning, vad händer med den som satt sig själv i skuld? Om jorden nu är den plats på vilken det är möjligt att förvalta sitt lån på, vad händer då om allt jordens liv skulle utplånas? Vad händer med alla själar som på grund av ondskans härjningar blir satta i skuld?

[Zokrates]

Att tro på själavandring, antingen genom reinkarnation, eller som att själen hamnar i ett paradis, är det som skapar grunden för de flesta religioner. Det tycks som att livet här och nu, aldrig kan vara nog, det måste finnas någonting mer? Eftersom döda inte kan berätta vad som händer efter döden lämnas fältet öppet för tro, men denna tro kan missbrukas precis som allt annat. Vi människor tycks ha ett medfött behov av att tro, det kan hänga samman med vår förmåga att tänka abstrakt, vilket vi kanske mer än någon annan djurart har utvecklat till sin fulländning. Därav har vi även möjligheten att realisera idéer som vi tänkt, men vars effekt och konsekvens mer än något annat blir till en verklig ondska i efterhand. Från början var det en smart idé, någons personliga tankelek, men nu idag är vi alla fast i denna lek, vår verklighet har därmed blivit abstrakt, sett från sidan rent löjlig och absolut vansinnig. Så har vi skapat dårarnas paradis här på jorden, där endast de riktigt genuint korkade kan till fullo njuta av denna tillvaro, men priset för det hela betalas gemensamt för de flesta andra i form av ovärdiga liv.

Kanske kan man tycka att vår överlevnadsinstinkt skulle kunna dra i nödbromsen, men till det är vi alltför fjärmade från varandra för att klara av. Det mänskliga kollektivet är förblindat således och ondskan kan grassera ohämmat så länge den tar oss en och en, men den dagen lär komma då vi inte längre kan gömma oss i kollektivet och vi alla får betala utvecklingens ultimata pris, total utrotning.

[Sceptisk]

Det här handlar inte om själavandring eller reinkarnation. Du har fått ett liv, eller lån. Hur förvaltar du det? Låt oss tänka oss att livet på jorden är som en åker som ger avkastning beroende på hur mycket du sår och hur väl du sköter din mark. Ifall du ödelägger jorden så kan ingenting växa och ditt förvaltade kapital kommer att försvinna och du blir satt i ruin och total skuld. Skulle det då betyda att när du väl satts i skuld, att du när du kommer till andra sidan har möjlighet att be om ett nytt lån och börja om från början? Nej vad som händer är att du hamnar i skuld inför din skapare. Och själen, då den väl är på andra sidan, kan inte längre förvalta lånet och få det att växa till igen. Skulden avgör därmed skillnaden mellan dig och skaparen och den totala skillnaden gör att du hamnar i fullständig skam vilket får dig att falla i total avskurenhet från källan/skaparen. I det tillståndet finns det ingen möjlighet att ta sig därifrån. Bara medan vi lever här kan vi förvalta vårt lån.

Sedan måste jag påpeka en annan viktig sak. Du har vänt på begreppen. Människan är av naturen religiös. Religion handlar om tro. Materialism däremot är något vissa har resonerat sig fram till och därigenom använt sig av sin förmåga att göra abstraktioner. Allting människan resonerar sig fram till kommer aldrig att nå fram till någon förståelse, utan enbart till logiska slutledningar. För att förstå något så måste man börja med tro, man måste först tro för att kunna förstå. Om man börjar med att försöka resonera sig fram till något så hamnar man alltid i en logisk slutsats, men en logisk slutsats är en reduktion av allting man brukar kalla för verkligt. Till exempel kan man resonera sig fram till att det existerar något som kallas för människor. Genom resonemangen kan man påvisa olika säregenheter, förmågor och så vidare. Men för att verkligen förså vad en människa är så måste man tro på henne. På samma sätt kan man om man så vill, resonera sig fram till att det finns en Gud. Men för att förstå Gud så måste man ta klivet från resonemang till tro. När man väl bestämt sig för att tro så öppnar man dörren till förståelse. Ja jag säger att man bestämmer sig, för tro är verkligen ett aktivt val och inte någon dogmatisk slummer.

[Zokrates]

Utan en tanke lär du knappast ha en tro, såvida du inte likställer tro med instinkt, tillika ett naturbehov. Gör du det så lär ju allt levande tro, kanske har du rätt, vem vet, men religionen däremot är en mänsklig skapelse, inget annat punkt slut. ( Det finns en liten möjlighet att neanderthalarna skapade religionen först och att människan lärde sig av dem, men de var ju också en sorts människa ). Sedan emotsäger du dig själv genom att påstå att detta inte handlar om själavandring med följande, " Och själen, då den väl är på andra sidan, ."

Hur kan en själ stå i skuld på andra sidan om man inte har vandrat över till "andra sidan"?

Precis som jag skrev, människan tycks ha ett medfött behov av att tro skriver du " Människan är av naturen religiös ", är det någon större skillnad som jag har missat?

Jag kommer alltid att välja det goda valet framför det onda, att göra gott är en del av min moral lika verkligt som mina egna armar och ben, men samtidigt är jag i händerna på ett system där jag förvägras rätten att klara mig själv. Jag skulle vilja lämna er åt ert öde, gå min egen väg, bort från er och er onda natur, bort från er lyckojakt som alltid föder såväl ondska som ohälsa.

[Sceptisk]

"Själavandring" betyder reinkarnation. Kolla upp själv. Innebörden är att själen vandrar mellan olika kroppar, mänskliga såväl som djurkroppar.

Du kan inte jämställa en beskrivning av en tanke eller insikt med att ta ett eget beslut. När du själv tar ett beslut så är det en helt annan sak än att sitta och prata om hur beslutsprocesser går till. Att tro är ett beslut, som sagt. Inte en reflektion över hur det går till att besluta sig om något. Därefter när du väl tagit beslutet att tro, då går det att söka förståelse. På samma sätt så måste du faktiskt tro på att det går att förstå något innan du kan förstå. Du måste tro att det går att resonera om något, innan du kan tänka ut en slutsats.

Religionen är ett vittnesbörd om en värld på andra sidan och vad som händer när man passerar över på andra sidan. Det är en förteckning eller karta över den andra sidan så att man skall hamna rätt och nå kontakt med skaparen för att kunna leva och inte hamna i själslig isolation/helvetet.

Du skriver att du vill förlita dig på din egen moral. Det är något de flesta vill göra. Men tyvärr finns det ingenting i vår egen moraluppfattning som verkligen är moraliskt. När människan begränsar sig till vad hon själv anser vara rätt och fel då blir hon en tyrann. Den enda rimliga etiken består i att inse sin underlägsenhet gentemot den godhet som skapat dig själv och allting annat. Mot den godheten är människans moral som en smutsig trasa som fladdrar bort i vinden och utan den godheten så är människan förlorad.

[J R Auk]

Sceptisk kan inte du förklara hur vi tar emot det goda från vår skapare om inte genom vårat "själv".

Hur följer vi våran skapares bud utan att göra detta genom "oss själva"?

Jag uppskattar det du skriver som insiktsfullt, men det slutar alltid i detta.

Förmaningar om att människan inte kan skapa sitt eget goda att vi måste underkasta oss.

Men samtidigt säger du aldrig vad, eller hur vi skall få ta del av den visdom skaparen har om våra liv.

Vem är skaparen? Hur kommunicerar han med oss? Om han har skapat oss, varför är det våra tankar och inte hans som gör att vi blir tyranner? Om vi är skapade borde vi inte se till oss själva för att förstå vad syftet med oss, för skaparen, är/var?

Jag är skeptisk mot den här oomtalade strukturen du manar oss till att acceptera. Du borde tala klart och tydligt om vad den innebär.

[Minded]

Åtminstone det ni kommer in på här på slutet skulle kunna handla om ett missförstånd, lost in translation. Själavandring, själ, paradis och så vidare, får olika innebörder och betydelse beroende på hur man tolkar fenomenen som en gång är givna namn, hur man tolkar orden.

Ponera att själen är hela din medvetenhet här och nu. Själavandring skulle i så fall kunna vara något så enkelt som att en gäspning eller ett skratt smittar. Själen, medvetandet, förhållningssättet, har kommunicerats, förmedlats, vandrat från en kropp, ett medvetande, till ett annat. Paradiset skulle i så fall vara ett tillstånd, ett förhållningssätt eller ett slags medvetande om saker och ting, sig själv och världen. Här kommer vi också in på karma, som är den kontinuerliga återfödelsen av typ egot, eller det förhållningssätt som är i vägen för tillståndet av harmoni. Det sägs att en ovärdig handling genererar karma, och en värdig inte gör detta. Dvs, det handlar om att ta bort lager av tro, lager av missuppfattningar, ofördelaktiga förhållningssätt, och icke önskvärda förhållningssätt, sinnesstämningar och känslor, beroenden. Vilket i sig för tankarna till bla Zen, där man tydligen skall uppnå ett slags tomhet.

Personligen så visst, ett paradis efter döden är en möjlighet. Men det känns som sagt svårt att bekräfta något sånt. Ovan är en möjlighet, som enligt mig själv faktiskt skulle kunna vara en anledning, bottnad i sunt förnuft och specifika erfarenheter som vem som helst skulle kunna göra, en anledning till det som en gång myntade begreppet religion, trossystem - annan än bara makt åt en potentiell tyrann. Snarare en anledning till tro om något gott, som har glömts bort under åren.

[Krilles]

Mycket intressant, vad är vi egentligen? Det är den stora frågan här tycker jag När din mor gråter, då blir du ledsen, när hon är glad blir du glad. Vi är inte separerade ifrån varandra. Precis som ovan skriver att en god handling smittar, även onda smittar.. de flesta handlingar "vanliga" folk gör är handlingar av ego.. dvs ja är snäll för att du ska ge mig en playstation i present t.ex.. ja är elak för du har fula skor ex.. det är de tomma handlingarna utan motiv som får folk att stanna upp och tänka efter.. varför gör du det, om inte pga ego? folk har svårt att förstå ibland.. men ja tror det svåra i just det är att sluta förblindas av egot i sig. Egot i sig ser Buddhismen som något som står ivägen för lycka, som också står ovan.. Men det viktigaste är ju nuet, tänk på det istället tycker jag

[Zokrates]

Men tyvärr finns det ingenting i vår egen moraluppfattning som verkligen är moraliskt. När människan begränsar sig till vad hon själv anser vara rätt och fel då blir hon en tyrann. Den enda rimliga etiken består i att inse sin underlägsenhet gentemot den godhet som skapat dig själv och allting annat. Mot den godheten är människans moral som en smutsig trasa som fladdrar bort i vinden och utan den godheten så är människan förlorad.

Jag tyckte precis att jag skrev att jag väljer det goda framför det onda valet, om det i dina ögon förvandlar mig till en tyrann, så vet jag inte hur, eller menar du att jag inte kan avgöra skillnaden mellan gott och ont?

Betraktelse

Idag stannade jag till vid en kiosk ute på landet, köpte en glass. För att inte söla ned bilen med denna så ställde jag mig utanför bilen och åt den.
Mittemot ligger en äng, jag räknade till 20 kor som befann sig där. En kviga mountade en annan kviga men de stora ljuvren tog emot vilket hindrade henne att komma upp. Kon gick runt, nosade där bak och försökte än en gång. En bit ifrån stod ledarkon och tittade på, hon lät dem vara. En annan ko smög sig nyfiket närmare mig, den åt sig fram tills den stod alldeles bredvid taggtråden. Då kommer ledarkon snabbt fram, går emellan taggtråden och kon varpå hon med sin kropp föser den andre kon inåt ängen. Här har alfakon, den största av dem alla, markerat var gränsen gick. Kon brydde sig inte det minsta om kon som försökte mounta den andra kon, däremot valde kon att skydda den kon som var farligt nära taggtråden. Om nu en ko, klarar av att göra ett gott aktivt val, varför tror du då att människor inte klarar av detsamma utan att förvandlas till tyranner?

[Sceptisk]

Zokrates

Jag tror jag förstår hur du menar. Men det är verkligen ingen lätt fråga du ställer, för den kräver en väldigt lång förklaring. Men du undrar om det är nödvändigt att underkasta oss. Om det är det enda sättet. Varför skulle det inte kunna finnas olika sätt att nå fram till en insikt? Varför skulle inte insikter kunna se olika ut och vara helt olika? Varför skulle inte min upplevelse kunna vara helt annorlunda från din upplevelse? Och varför skulle det vara något fel med det?

Är jag på rätt spår?

När man går ut ur sin herres hus och på så vis blir sin egen herre så har man bara sig själv att räkna med och utgå ifrån. Allting man gör kommer därför att förstås helt utifrån ens egen förmåga att mäta tillvaron, att göra  tillvaron begriplig genom principer, dvs lagar. Man försöker då att förstå livet genom beskrivningar och när man väl är i den situationen att man bara har sig själv att räkna med och räkna från, varför skulle det då inte vara likadant för alla andra?

På så vis tänker jag att det handlar om en helt och hållet relativ värld där livet centreras kring den egna upplevelsen av livet. En fenomenalistisk uppfattning. Eller kanske en solipsistisk uppfattning. Oavsett hur pass extrem man blir i sin fenomenalism så är det min uppfattning att den blir oundviklig så fort man lämnar tron på en skapare.

Men problemet uppstår direkt, om det är likadant för alla andra, hur ska vi då kunna leva tillsammans och hitta någon form av harmoni i våra relationer? När människor själv börjar bestämma vad som är rätt och fel så blir det bråk. Även om de utvecklar beteenden som ska dämpa grälsjukan så är det svårt att leva tillsammans om man förutsätter att man själv har den sanna uppfattningen.

Det är detta som i Bibeln kallas för Babels torn. Gud straffar människan för hennes högmod genom att hon bygger ett torn mot himlen och sprider ut henne och ger alla ett eget språk så ingen kan förstå varandra. Innebörden av den historien är såklart att människan trotsar Gud, hon vill bygga sitt eget hus(torn) som ska ta över skaparens funktion (mot himlen).

Svaret på detta problem blir ju alltid en fråga om gemensamma lagar, att upprätta en nation och försöka att ena folket under en flagga, osv. Faktum är att nationalism är ett straff, för även om man kanske lyckats ena folk i ett land under en viss lag (ideologi) så har vi andra länder som har sina ideologier. Varje land med sin egen bestämda uppfattning om vad som är rätt och fel och med det kommer krig.

Ideologier blir i princip intolerans mot olikhet. Det är samma uppfattning som de hedniska Grekerna hade problem med. Dom ville ena världen under ett enda styre, för det var som de såg det. Det enda sättet att skapa fred var att kuva folk. Man var "tvungen" att ta bort alla oliktänkande och folk som levde på ett annat sätt. På det viset menar jag att när människan går ut ur sin skapares omsorg och själv skriver lagar om vad som är rätt och fel, då blir hon en tyrann.

Men vad som också händer när man går ut ur "sin herres hus", dvs ur skaparens vård, är att det inte längre finns något som säkert kan säga att det finns andra människor eller ens en värld. Man kan iallafall inte räkna med det då man måste utgå ifrån sin egen upplevelse av livet. När man så bedömer livet efter sin egen upplevelse så använder man sig av sina sinnen. Då kan man antingen falla offer för sina sinnen och bli sensualist och allmänt pervers eller hamna i fullständigt tvivel, genom att resonera som i Matrix "verkligheten är bara elektroniska impulser i din hjärna". Man har därifrån två alternativ, antingen att falla i fullständigt tvivel på allting och bli mer och mer förvirrad om hur man ska kunna förstå sin tillvaro. Eller så försöker man att bli dogmatiker och bestämd i att ens egen upplevelse är den som gäller. Varefter man vill föra krig och debatt mot alla som tycker annorlunda. Då har vi en som tycker att grönt är gult, en annan som tycker salt smakar sött och en tredje något annat. Vad händer? Bråk och brustna hjärtan. För att om man själv har den riktiga uppfattningen, hur ska man kunna jämställa den med någon annans helt annorlunda uppfattning? Svaret på den frågan blir som det verkar, oftast att man inte pratar med någon som inte håller med en själv, en behagsjuk inställning till dom som tycker som en själv. Men dom som tycker annorlunda ignorerar man bara för att undvika gräl.

- - -

Att tro på en skapare är annorlunda motför att tro på sig själv. Så länge man tror på sig själv då är det ens egna reglers logik som är det viktigaste. Därför så får intellektualism direkt en hög status för någon som hyllar 'jaget'.

Men i tron på en skapare utgår man inte ifrån 'jaget' utan man utgår ifrån tanken om att något har skapat just dig. Hur det nu än har gått till. Man behöver inte exakt förstå hur det gått till, men man antar att så är fallet. Man behöver inte bli kreationist, man tänker bara att det finns någon form av kraft som har gjort så att man finns till.

Därför så kan man inte förstå något om skaparen i logiska termer, utan man använder sig istället av liknelser, sagor och historier som kan på något sätt ge en en föraning och en tro så att man därigenom kan öppna sina sinnen och på så vis lära känna skaparen genom hans egen personliga kontakt med dig.

Berättelsen om Pinocchio handlar ju om en trädocka som drömmer om att bli en riktig pojke. I Gudstron så kan man säga att vi är ungefär som en massa trädockor som finns i konstruktörens verkstad. Många av dockorna har bara den rent mekaniska förmågan och kan inte ens tänka sig att det finns en konstruktör. Andra dockor har börjat ana sig till att det nog borde vara rimligt att anta att det finns en konstruktör, även om de inte kan se honom. För att för en trädocka att se sin konstruktör kräver något utöver trädockans kapacitet. Ungefär som att en hund inte kan se sin husse annat än som en ledargestalt. För att hunden ska kunna se sin husse som han verkligen är, en människa, då måste hunden först bli på något sätt mänsklig den också.

På samma sätt förhåller det sig med trädockorna i konstruktörens verkstad. De måste på något sätt bli mänskliga för att verkligen kunna förstå att det finns en konstruktör. Men vad dockorna kan börja med är att anta att konstruktören finns, därefter kan de börja att härma konstruktörens beteende. Genom att de mer och mer börjar att efterlikna konstruktören så händer miraklet att de också blir mer och mer verkliga och mänskliga.

Jag gjorde en stor poäng av detta med ideologins intolerans mot olikheter förut, nu ska jag förklara varför. I Kristendomen så har man inte uppfattningen att alla ska vara lika för att det ska kunna råda fred. Istället tänker man att olikheter är en styrka i sig. Var och en är skapad för en högre avsikt som vi inte kan förstå. En ideologi är begränsad i vad den kan göra, den utgår ifrån en premiss och följer den till det oundvikliga slutet. Men en skapare verkar inte vara slav under någon ideologi på det sättet. En skapare kan göra både lejon och duvor och rovdjur och gräsätare, tjocka, smala, smarta, dumma. Skaparen verkar alltså skapa ett system där olikheter kompletterar varandra. Så automatiskt då man har en Gudstro så förstår man att skillnader är något som Gud vill att det ska vara så och inte något man ska utplåna för att det inte följer den rätta ideologin. Inom Kristendomen säger man att lejonet skall lägga sig ned vid lammet. Med det menar man inte att lejonet ska bli ett lamm, utan man menar att lejonet är ett lejon och lammet fortfarande ett lamm, men de samexisterar utan att utplåna varandra. Vilket vi ser hända i naturen. Lejon och lamm är inte på något sätt i krig med varandra, de existerar i en samvaro där lejonen från och till råkar äta lamm. Men bara för att mätta hungern, inte av någon illvilja mot just lammen. I andra religioner än just Kristendomen så verkar man istället vilja att lejonen ska bli lamm och ge upp sin lejon-natur. Men så är det inte i Kristendomen, där är huvudsaken att komma till en personlig relation till sin skapare. Det är hela syftet med religionen.

Religionens uppgift är att hjälpa den som vill lära känna sin skapare att nå personlig kontakt med honom. Det finns mängder av litteratur om detta att komma till tro. För man behöver att visst förhållningssätt, det är religionens uppgift. Religionen kan ses som en båt som kan föra en över till ett utlovat land. Det är religionens enda uppgift. Den har inget värde annat än att fungera som en farkost i andligt utforskande. När man når land så lämnar man farkosten bakom sig. På samma sätt är det med Kristendomen.

Med andra ord, om man har en ideologi så drivs man av en längtan att utföra ideologin till dess yttersta konsekvens och på det viset så uppfyller man ideologins sanna väsen, vilket är att bli oundviklig. Men religionen är bara en tillfällig konstruktion och dess sanna väsen är att bli övergiven.