Här lägger jag fram vad jag har lärt mig av den moderna kulturens sätt att se på tillvaron och föreslår ett alternativt och mer korrekt synsätt.
Historien visar att människorna desto mer "civiliserade" de blivit har succesivt förändrat sitt fokus, från att tillbe det stora mysteriet till att förminska sin värld till att bli alltmer fokuserade på det som är närbeläget. Från att se en oändlig värld och ett oändligt mysterium till att se sina territoriella gränser och en kamp om dessa gränser har följt. Fokuset krymper ännu mer till att handla om enbart den egna familjen och de egna blodsbanden och kamp uppstår över vem som har det bästa blodet. Fokuset krymper ytterligare och hamnar på varje individ, den egna kompetensen och viljan är vad som räknas. Till sist hamnar fokus på det psykologiska hos individen, det undermedvetna och kampen tas vidare till den "inre" världen där man försöker att bemästra de omedvetna impulserna. Folk överallt börjar meditera och försöker att hitta sitt "mu" i sina inre tankevindlingar.
Fokuset är idag extremt starkt på just jaget, vad självet kan vara och vad det kan prestera och vilka gåtor det kan förlösa. Man ser jaget som svaret på alla problem. "Älska dig själv", "Skaffa dig självförtroende" och "Tro på dig själv". "Hitta ditt jag", "Bli vän med ditt jag", "Få insikt om vad ditt jag är", "Skaffa dig självmedvetenhet".
Mönstret pekar på hur människor har blivit allt mer inåtvända och självmedvetna och samtidigt blinda för omständigheter. Egna problem förstoras upp till orimliga proportioner med följd av att man förstorar småproblem hos andra.
Existentialismen utgår ifrån att det är viljan som är det viktiga och det som ger liv och rörelse till allting. Genom viljan kan Du förändra världen. Du kan skapa ditt eget öde och världen ligger för dina fötter. etc.
I denna världsbild så förlägger man orsakerna inom tingen och resultatet är att konsekvenserna hamnar före orsakerna. Glädje, som ju är ett resultat, blir en orsak och ett mål i sig. Kärlek, som också är ett resultat, blir också ett mål och orsak i sig. Något som "bara händer" om man har tur. Livet förklaras med att det orsakats av materien och dess fenomen. Ditt liv ses som något Du skapar, alltså nästan något som Du är orsaken till och därmed ansvarig för - inför dig själv.
Det är också ganska symptomatiskt att man i denna världsbild också råkar vara ett folk som helst vill sitta inomhus. Som bygger hus som mer liknar stela bunkrar än hem. Som värderar privatlivet över allt annat. Som ber till sin gud inomhus. Skyddad, dold och hemlig.
Det verkar åtminstone i mina ögon vara så att en kultur som beter sig på detta sättet lever under en gudom kallad rädsla. Denna "gud" sätter upp barriärer mellan människor, den skapar misstänksamhet och avund. Den övertygar alla om att de är ensamma, att andra bara har onda avsikter och att det är bäst att koncentera sig på att förverkliga sig själv och glömma bort allt annat.
Det andra synsättet är att inte förlägga orsakerna inom, utan utanför och därmed före tingen. Tingen ses istället som konsekvenser eller resultat. Fokuset skiftar alltså från att fokusera på individen och dess inre egenskaper till att se utanför personen. Att personen är inte orsaken till sitt eget liv, utan att denne är istället resultatet av otaliga liv som denne lever tillsammans med och generationerna som levt före. Livet ses inte som en materiell slump i detta synsätt, utan som en konsekvens eller tilldelning av något större som befinner sig "utanför".
Människan är inte skapt att förstå orsaker, vi kan bara fantisera om dom, det enda som människan kan förstå är konsekvenser och resultat. Vilka är ting till sin natur. Genom att skifta tankesätt från att lägga orsakerna inom tingen, till att lägga dom utanför så blir detta också mer förståeligt varför orsaker alltid tycks vara så svåra att förstå. Detta synsätt menar att det inte finns några orsaker i världen överhuvudtaget, istället är allting som händer resultat av okända och mystiska orsaker som befinner sig utanför.
Om vi tar ett exempel på skillnaden i hur en person med det föregående tankesättet (1) och en med det nya (2) uppfattar sin verklighet. Om jag skulle ta en sten och slänga den med full kraft så skulle 1an mena att jag orsakar stenen att fara genom luften. Men 2an skulle mena att eftersom det inte finns några orsaker i världen, så är det istället stenen som har laddats av den energi som jag hade i min arm. Med andra ord så förflyttas fokus på vem det egentligen är som är aktiv.
För 1an så är världen en plats med passiva mottagare som man kan kommendera och styra över (Jaget som orsakar världen). Men för 2an så är världen en aktiv plats där ingenting går att kommendera över, däremot så följer världen den som har förmågan att väcka den till liv. I ledarskap så är 1ans ideal militäriska formationer baserade på tvång. Medan 2an menar att varje person följer den ledare som de vill efterlikna och tror på (Världen som tror på personen).
Den fysiska världen är för 1an en passiv plats, enbart till för att omformas till människans nytta. För 2an så är världen en levande och deltagande plats som också förändras utan människans medgivande.
För 1an är relationer baserade på hierarki. Det följer i hur man tänker om orsaker, att jag kan orsaka en annan människa att bete sig så som jag vill. Men 2an tänker att orsaker finns inte i denna världen, därför så kommer andra att agera enligt hur jag själv beter mig. De kommer att behandla mig så som de får intryck av att jag vill eller förtjänar att bli behandlad.
Gudstron för 1an är svag, då den ändå uppstår så tillber man sin gud inomhus och som en mental bild. Men jag tror att de flesta med 1ans strikta syn på saker och ting ändå väljer att bli buddhister. För den religionen har ingen gudom utan fokus läggs enbart på en själv och ens inre liv.
För 2an så är Gudstron stark, men den förläggs inte till någon särskild plats eller inom någon byggnad. Utan kanske snarare till naturen eftersom 2an ser naturen som det omedelbara vittnet av dennes gudom. Andra människor, djur och så vidare är alla vittnen av en större makt som även om 2an inte kan förklara den, då den är obeskrivbar, ändå ser som den mest självklara. 2an vänder inte sin blick inåt, som 1an, denne vänder sin blick utåt och söker efter Gud i allting och bortom. För 2an så är det omöjligt att förminska eller begripliggöra något som är större än han själv, därför så väljer han helt enkelt att tro.
1an däremot förkastar gärna denna syn och vänder sin blick inåt istället. Om något inte går att förklara så är det ingen mening med att tro på det, menar 1an. Men 2an svarar, om man inte tror så kommer man aldrig att förstå. Man måste först lita på att det går att förstå, innan förståelsen kan komma till en. För 2ans världsbild är att livet inte kommer inifrån, men utifrån. Det gäller att öppna sina sinnen och blicka utåt och se framåt.
1an menar att han själv är fri och kan göra sina egna val, även om det är svåra. 1an tar ansvar för sina handlingar. Att ta ansvar är att medvetandegöra sina handlingar, menar 1an.
2an däremot vet att han inte är fri och att hans handlingar står i relation till en större verklighet, hans handlingar är i slutändan inte hans egna påfund, utan inlärda och inspirerade. 2an vill därför mena att man kan inte förändra en människas handlingssätt genom att be henne "ta ansvar", utan hon måste helt enkelt lära om och lära sig nya, bättre, goda handlingar.
Där 1an var styrd av rädslans gud så är 2an inspirerad av kärlekens gud. Kärlekens gud öppnar upp och frigör, har tålamod och läker relationer och är inte rädd för något. Kärlekens gud visar en större värld där alla är delaktiga och där territorier och krig om blodsband och kungakronor ses som ett direkt navelskådande. Kärlekens gud ger kunskap och medkänsla och även om territorier kan behövas så är de ändå inte ett slutmål, utan en barriär och monument som förhoppningsvis någon dag kan överges.
Att vända sig utåt
Moderator: Moderatorgruppen
-
Avantgardet
- Inlägg: 8884
- Blev medlem: 06 okt 2006 22:33
- Ort: Socialklass III
Tycker du snurrat ihop det lite. Troende brukar väl stenhårt hålla på sin fria vilja, och därigen också sin "rätt" att moralisera? Och jag vill mena att du projicerar på existentialismen, i denna mening, nåt som är väsensenligt kristet. Det är i språket, det vardagliga inte minst, som en sådan föreställning som "fri vilja" levt kvar. Men en etta (i ditt exempel) som var existentialist, i någon mening, skulle inte agera riktigt bara sådär. Han eller hon menar att vi är tvingade att välja, vi kan ingalunda icke-välja, och att det är vår skyldighet att göra goda val. Det finns förvisso ingen Gud att grunda sig på, men vad som är gott behöver inte nödvändigtvis grunda sig på en Gud. Så jag tror inte existentialister själva skulle vilja gå med på din beskrivning, de skulle anse sig hemskt ofördelaktigt framställda. I övrigt så tycker jag du har många vettiga poänger, och själva analysen tycks också stämma. Det är bara detta formella jag riktigt vill invända med.
Vet inte riktigt varför, men jag kommer att tänka på B.F.Skinners "Bortom frihet och värdighet".
Individualismen av idag finner sitt ursprung i modernismen, moderniseringsprojektet som sådant. Kapitalismen är motorn i denna process.
Vet inte riktigt varför, men jag kommer att tänka på B.F.Skinners "Bortom frihet och värdighet".
Individualismen av idag finner sitt ursprung i modernismen, moderniseringsprojektet som sådant. Kapitalismen är motorn i denna process.
En god vän om mig: "Inte ens hans egen mor tycker om honom!"
Nja, det har ju inget med min artikel att göra. Att vara introvert eller extrovert har inte så mycket med saken att göra då jag tänker mig att det är mer en läggning av personligheten.
Min avsikt var heller inte att man ska ut och förändra något i världen, för det finns ingen anledning att göra det. Det är inget fel på världen. Det jag diskuterar är mer generellt två olika världsbilder. Den första världsbilden är den som vi levt med nu i ett par hundra år men som alltid har surrat i vår kultur i vad jag gissar är tusentals år och går ut på att sätta fokus på jaget och förneka någon involvering av externa krafter. Detta synsätt har gett en del konsekvenser som är rätt intressanta att diskutera, bland annat sociala men också psykologiska.
Det andra synsättet sätter fokus på den externa kraften som vi är beroende av för att kunna existera. Även om vi inte kan fullt begripa den så kan vi ändå lära känna den genom att närma oss den.
Min artikel handlar i grunden om de gudar vi omger oss med. Det är min övertygelse att alla människor har någon form av gud, oavsett om de vet det eller ej, oavsett om de bekänner sig som troende eller inte, oavsett om dom tror på vad jag säger eller inte. Att ha en gud är en fundamental läggning hos allt som lever. Denne gudom kan vara det man finner tröst i, eller något man finner nöje i eller något som man skräms av. Om man enbart styrs av sina rädslor kan man säga att man lider under rädslans gud. Rädslans gud är en sammafattning för vart man hamnar beroende på vilken gud man har. En gud man finner tröst i kan till exempel sägas hamna under rädslans gud ifall det man finner tröst i är temporärt eller sårbart eller liknande. Man tvingas hela tiden till försvarsställning eller besatthet i att försöka att bibehålla vad det än det är man finner denna trygghet i. Om det är pengar, så vill man hela tiden ha mer pengar eftersom pengar har en tendens att ta slut. Därför så faller pengar under rädslans gud. Om det är skönhet, eller fåfänga som det kallas, så kommer den också att förgås och därmed hamnar skönhet också under rädslans gud.
Därmed är det inte sagt att vare sig skönhet eller pengar är onda ting, de är bra saker, men man bör inte göra dom till gudar för då blir man regerad av en gudom som leder en in i självupptagenhet, paranoia och bitterhet.
Man kan göra andra människor till sina gudar. Detta leder också till rädslans gud eftersom människor aldrig går att riktigt lita på på samma sätt som man söker tillit i en gudom. Människor är själviska och har sina egenheter, de gillar att förhäva sig på andras bekostnad och så vidare. Att göra en sådan varelse till sin gud kan vara väldigt destruktivt.
2an i artikeln hade inte något ting som en gudom, utan istället är den som orsakat tingen gudomen. Men eftersom vi inte kan förstå orsaker, då orsaker inte finns i denna världen, så kan vi bara närma oss denna gud genom ett aktivt val till tro.
1ans gudatro kännetecknas av att man bara faller in i den, som att man skulle bli hypnotiserad. Men 2ans tro är medveten och rationell.
Däremot så går det inte att ändra på en människa som lever under rädslans gud. Man kan försöka att förklara, tvinga, straffa, osv. utan att det kommer att kunna leda till någon förändring, för den som lever under rädslans gud vet oftast inte om det själv och vet inte hur denne ska kunna ändra på sig. Detta för att tro är för denne som att befinna sig i en slags hypnos. Men denne kan botas genom att få upp ögonen för att han är ett offer för en falsk gud och agerat i enlighet med denne falska gud.
Den falska guden kännetecknas också av att han leder fokus tillbaka på personen själv. Alltså tillbedjan av "guden" är inget annat än en sjuklig tillbedjan av sig själv. Den sanna guden däremot är där ute, runtomkring, utanför och bortom världen, men ändå aktiv, deltagande och närvarande.
Min avsikt var heller inte att man ska ut och förändra något i världen, för det finns ingen anledning att göra det. Det är inget fel på världen. Det jag diskuterar är mer generellt två olika världsbilder. Den första världsbilden är den som vi levt med nu i ett par hundra år men som alltid har surrat i vår kultur i vad jag gissar är tusentals år och går ut på att sätta fokus på jaget och förneka någon involvering av externa krafter. Detta synsätt har gett en del konsekvenser som är rätt intressanta att diskutera, bland annat sociala men också psykologiska.
Det andra synsättet sätter fokus på den externa kraften som vi är beroende av för att kunna existera. Även om vi inte kan fullt begripa den så kan vi ändå lära känna den genom att närma oss den.
Min artikel handlar i grunden om de gudar vi omger oss med. Det är min övertygelse att alla människor har någon form av gud, oavsett om de vet det eller ej, oavsett om de bekänner sig som troende eller inte, oavsett om dom tror på vad jag säger eller inte. Att ha en gud är en fundamental läggning hos allt som lever. Denne gudom kan vara det man finner tröst i, eller något man finner nöje i eller något som man skräms av. Om man enbart styrs av sina rädslor kan man säga att man lider under rädslans gud. Rädslans gud är en sammafattning för vart man hamnar beroende på vilken gud man har. En gud man finner tröst i kan till exempel sägas hamna under rädslans gud ifall det man finner tröst i är temporärt eller sårbart eller liknande. Man tvingas hela tiden till försvarsställning eller besatthet i att försöka att bibehålla vad det än det är man finner denna trygghet i. Om det är pengar, så vill man hela tiden ha mer pengar eftersom pengar har en tendens att ta slut. Därför så faller pengar under rädslans gud. Om det är skönhet, eller fåfänga som det kallas, så kommer den också att förgås och därmed hamnar skönhet också under rädslans gud.
Därmed är det inte sagt att vare sig skönhet eller pengar är onda ting, de är bra saker, men man bör inte göra dom till gudar för då blir man regerad av en gudom som leder en in i självupptagenhet, paranoia och bitterhet.
Man kan göra andra människor till sina gudar. Detta leder också till rädslans gud eftersom människor aldrig går att riktigt lita på på samma sätt som man söker tillit i en gudom. Människor är själviska och har sina egenheter, de gillar att förhäva sig på andras bekostnad och så vidare. Att göra en sådan varelse till sin gud kan vara väldigt destruktivt.
2an i artikeln hade inte något ting som en gudom, utan istället är den som orsakat tingen gudomen. Men eftersom vi inte kan förstå orsaker, då orsaker inte finns i denna världen, så kan vi bara närma oss denna gud genom ett aktivt val till tro.
1ans gudatro kännetecknas av att man bara faller in i den, som att man skulle bli hypnotiserad. Men 2ans tro är medveten och rationell.
Däremot så går det inte att ändra på en människa som lever under rädslans gud. Man kan försöka att förklara, tvinga, straffa, osv. utan att det kommer att kunna leda till någon förändring, för den som lever under rädslans gud vet oftast inte om det själv och vet inte hur denne ska kunna ändra på sig. Detta för att tro är för denne som att befinna sig i en slags hypnos. Men denne kan botas genom att få upp ögonen för att han är ett offer för en falsk gud och agerat i enlighet med denne falska gud.
Den falska guden kännetecknas också av att han leder fokus tillbaka på personen själv. Alltså tillbedjan av "guden" är inget annat än en sjuklig tillbedjan av sig själv. Den sanna guden däremot är där ute, runtomkring, utanför och bortom världen, men ändå aktiv, deltagande och närvarande.
Vad med mixar av gudar? Även den som lever likt Ghandi eller Moder Theresa kan väl till tider dyrka rädslans gud?
Finns det något du känner för att nyansera kring, är alla gudar utom den sanna bara olika varianter på rädslans gud? Finns det grader av hur illa det går för den som inte tillber den sanna Guden?
Det går ju att se orsakssamband i den praktiska världen, men det är väl inte det du menar här? Men då kommer frågan ändå om transendentala tillstånd. Kan man i tillstånd av hög uppmärksamhet, klarhet och energi erfara orsaker som du talar om här? Om inte så undrar jag över hur din övertygelse annars uppstått.
Finns det något du känner för att nyansera kring, är alla gudar utom den sanna bara olika varianter på rädslans gud? Finns det grader av hur illa det går för den som inte tillber den sanna Guden?
Människan är inte skapt att förstå orsaker, vi kan bara fantisera om dom, det enda som människan kan förstå är konsekvenser och resultat.
Det går ju att se orsakssamband i den praktiska världen, men det är väl inte det du menar här? Men då kommer frågan ändå om transendentala tillstånd. Kan man i tillstånd av hög uppmärksamhet, klarhet och energi erfara orsaker som du talar om här? Om inte så undrar jag över hur din övertygelse annars uppstått.
Loke
1. Alla falska gudar går att känna igen på att de är baserade på rädsla och att de pekar tillbaka på den "troende" själv. De är inte resultatet av ett aktivt val till att tro, utan är något en person faller in i. Ungefär som en hypnos. Av lättja till exempel, eller avundsjuka, eller stolthet, etc. så om man har dessa svagheter så kan man också falla offer för "rädslans gud", vilket troligen innefattar alla människor, även Ghandi och Moder Theresa. Att dyrka denna guden har inget att göra med det sätt som man dyrkar gudar i andra länder, utan är som sagt något man faller in i. Men jag leker med tanken att vi har passerat ett sådant stadium av självupptagenhet att vi har helt internaliserat våra gudar medan man i andra länder fortfarande dyrkar dessa gudar som om de vore utanför en själv. Man kan leva i olika hög grad under rädslans gud, på det sätt det kommer påverka dig är väl på vilka områden den styr dig. I sociala sammanhang eller i arbetet eller liknande. Som exempel kan jag dra en historia som jag hörde om en man som jobbade som mekaniker på dagarna och som präst på kvällarna. Han var en fundamentalistisk Kristen och var respekterad av de andra. Trots att han behandlade sin fru som en trasa så fick han folk på sin sida och de kunde skratta åt det hela. Detta handlar om hur rädslans gud tagit över precis hela kalaset; prästen som inte klarar av tanken på att han skulle vara en nolla, skäms över sin fru men vågar inte lämna henne av rädsla för ärligheten och vad församlingen skulle tycka. Församlingen som hellre skrattar med än att börja tänka på den skrämmande ärligheten och rättvisan som direkt skulle ställa dom själva i allt för dålig dager. Rädslans gud håller allting i ett järngrepp som ingen internt klarar av att bryta, även om de förstår att allting inte står rätt till. Istället uppstår en kultliknande krets kring pastorn och ingen vågar säga emot när han spöar upp sin fru.
2. Jag vill mena att det finns inga orsaker i världen överhuvudtaget, inte heller finns det några samband mellan orsaker i världen. På ytan verkar det så, men det är bara en bedräglig illusion. Vad vi ser i världen är reaktioner på resultat och aldrig några orsaker. En jämförelse skulle kunna vara en TV, det ser ut som att karaktärerna på TV rutan har en dialog med varandra, men i själva verket så är de bara en bild som inte har några orsakssammanband sinsemellan. Orsaken kommer istället från själva bildröret på baksidan TV:n. På liknande sätt är vi fångade i vår egen oförmåga att helt kunna se vad som pågår och verkligen kunna ha dialoger med varandra. Medan vi tror vi har utbyte av varandra så reflekterar vi egentligen bara våra egna behov på den andre och reagerar bara om den andre instämmer med oss på något sätt. Vi lever i blindhet och kan bara reagera utifrån vad vi redan "ser". Trots att vi vet att det vi ser inte är hela saken. Det enda vi kan göra är därför att söka vår blick "utåt" till den kraft som skapat allting och tro på den trots att vi inte kan se den. Det är problemet med att vara "blind".
1. Alla falska gudar går att känna igen på att de är baserade på rädsla och att de pekar tillbaka på den "troende" själv. De är inte resultatet av ett aktivt val till att tro, utan är något en person faller in i. Ungefär som en hypnos. Av lättja till exempel, eller avundsjuka, eller stolthet, etc. så om man har dessa svagheter så kan man också falla offer för "rädslans gud", vilket troligen innefattar alla människor, även Ghandi och Moder Theresa. Att dyrka denna guden har inget att göra med det sätt som man dyrkar gudar i andra länder, utan är som sagt något man faller in i. Men jag leker med tanken att vi har passerat ett sådant stadium av självupptagenhet att vi har helt internaliserat våra gudar medan man i andra länder fortfarande dyrkar dessa gudar som om de vore utanför en själv. Man kan leva i olika hög grad under rädslans gud, på det sätt det kommer påverka dig är väl på vilka områden den styr dig. I sociala sammanhang eller i arbetet eller liknande. Som exempel kan jag dra en historia som jag hörde om en man som jobbade som mekaniker på dagarna och som präst på kvällarna. Han var en fundamentalistisk Kristen och var respekterad av de andra. Trots att han behandlade sin fru som en trasa så fick han folk på sin sida och de kunde skratta åt det hela. Detta handlar om hur rädslans gud tagit över precis hela kalaset; prästen som inte klarar av tanken på att han skulle vara en nolla, skäms över sin fru men vågar inte lämna henne av rädsla för ärligheten och vad församlingen skulle tycka. Församlingen som hellre skrattar med än att börja tänka på den skrämmande ärligheten och rättvisan som direkt skulle ställa dom själva i allt för dålig dager. Rädslans gud håller allting i ett järngrepp som ingen internt klarar av att bryta, även om de förstår att allting inte står rätt till. Istället uppstår en kultliknande krets kring pastorn och ingen vågar säga emot när han spöar upp sin fru.
2. Jag vill mena att det finns inga orsaker i världen överhuvudtaget, inte heller finns det några samband mellan orsaker i världen. På ytan verkar det så, men det är bara en bedräglig illusion. Vad vi ser i världen är reaktioner på resultat och aldrig några orsaker. En jämförelse skulle kunna vara en TV, det ser ut som att karaktärerna på TV rutan har en dialog med varandra, men i själva verket så är de bara en bild som inte har några orsakssammanband sinsemellan. Orsaken kommer istället från själva bildröret på baksidan TV:n. På liknande sätt är vi fångade i vår egen oförmåga att helt kunna se vad som pågår och verkligen kunna ha dialoger med varandra. Medan vi tror vi har utbyte av varandra så reflekterar vi egentligen bara våra egna behov på den andre och reagerar bara om den andre instämmer med oss på något sätt. Vi lever i blindhet och kan bara reagera utifrån vad vi redan "ser". Trots att vi vet att det vi ser inte är hela saken. Det enda vi kan göra är därför att söka vår blick "utåt" till den kraft som skapat allting och tro på den trots att vi inte kan se den. Det är problemet med att vara "blind".
Återgå till "Religion och andlighet"
Vilka är online
Användare som besöker denna kategori: 10 och 0 gäster