INTERWIEV WITH MY SUBCONSCIOUS

[Åkes granne]

The term subconscious is defined as existing or operating in the mind beneath or beyond conscious awareness. The word was coined by the psychologist Pierre Janet, who credited it with a hidden level of awareness and automatism.

Du funderar inte på att istället för att resa dessa byggnader rasera dem? Kanske är det lite läskigt till en början, tar måhända ett tag innan man vant sig vid att inte ha något att gömma sig bakom, men jag inbillar mig att det är befriande. För mig står du helt upp-och-ner, med huvudet i sanden och fötterna bland molnen.

Vad trodde du jag menade med (hur allt) "hänger ihop?"

Jag tror att du inbillar dig att du har jättekoll på precis allting, och det är säkert den historia du berättar för dig själv, men jag menar att du borde öppna för ovissheten. Att börja tvivla på min egen upplevelse var det enskilt mest betydande för mitt psykiska tillfrisknande efter alla mina psykoser.

Herregud! Du ska komma och tala om för en människa att lägga in sig och kemiskt lobotomeras, utan att ens tagit dig tiden att läsa och förstå nåt som människan säger, trots att den hållit på i flera år? Ett par sidor tidigare i den här tråden så förklarar jag just på "bonnaspråk" vad Åkes granne talar om, och också varför jag menar att hon har fel och att hennes projekt är dödfött i en väsentlig mening. Har du läst nånting i tråden, eller kommer du bara in och slänger dina diagnoser och omdömen på ren slentrian? Att man inte hanterar vokabuläret på samma sätt betyder inte per automatik att den andre är sjuk. Lite respektlös inställning, tycker du inte?

Det här är vad många Oxemänniskor brukar säga till mig, det är förstås ingenting konstigt eftersom jag tvingats dölja informationens "öppna relation" i död substans -för att ta död på min gamla identitet/maskulinitet. Om du inte kan "ta in" det här, fundera då på vad Oxens arketyp står för, och betänk hur realistiskt det skulle vara att jag här nu skulle vara "oärlig", i min upplösande anpassningsprocess.

Lite förvånar det dock mig, att du inte ser det övertydliga sammanhanget, helheten i min "berättelse", bara i denna tråd. Men eftersom jag inte akualiserat levande eld i min närvaro-tråd, uppmärksammas bara något dött -som alltså ingen "tror på".

Vad jag menade med min livsrörelse och hur jag började summera mina fragment, är den känslan av "mig själv" som nu börjar "smyga" sig fram ur mina minnes hörn, ritualen kommer ur sin förklädnad och visar sig vara samma bakomliggande medvetenhet. Jag känner och vet nu hur jag var och ÄR samma människa "där borta" som nu, initialt bildligt.

Du missar alla mina värdefulla detaljer -och du borde veta hur något sånt känns. Jag är helt medveten om vad jag "beräknar" -min verklighetsbild är integrerad/samlad i känslor och fysiska former som olika helheter, som jag nu separerat mig så pass mycket från, att dem går att "lösgöra" och införlivas. Jag injicerar nu sakta ett cellminne i mig själv.

Det känns om ingen tar något av det jag säger på allvar. Jag har fått en jättekonstig "roll" (här då, syftar jag främst på) där jag uppfattas som "konstig", då många fick en bild av min "verklighet" från första anblick, som något "helt annat".

Men detta är egentligen inget konstigt, då jag är helt främmande/onåbar för mig själv.

Mitt problem i allt.. begrepp och svar är samma gränsdragande. Vad är det för sanning vi behöver egentligen? Jag lindar in mitt rättesnöre på fel sätt.

INGA sådana här termer, är sanna eller verkliga, oavsett om det gäller mig, eller någon annan.

Förstår ni inte att det ni begrepp-ligt klassar in andra i, speglas i er självbilds "isolering"?
Speciellt sådana här saker som rör ålder, symptom, diagnos är förkastliga er själva.

Den här principen har du förstås RELATIVT rätt i, men du ser den inte för VAD den är, och förlorar dig i den! Det är förstås ingenting du behöver göra förevigt, eftersom den inte är något du "förlorar".

De är väl lite sanna? Vissa fastnar, menar inte dej just nu, i ett upproriskt barnbeteende.

Oh ja -men du förstår inte vilken DYGD detta är i mellantid.


Jaget..........

Läs Vattumannen i Linda Goodmans Soltecken, det kanske kan få oss att hitta tillbaka. Jag våldtog mig själv i alla vinklar.

Eller är det min egen subjektiva perception när jag ser sanningen?


Fördjupa det abstrakta och häll på vatten.

Jag har den senaste tiden, med åtanke på mina dysfunktionella person, förstått att det är just energin mellan mina behov som jag ska använda mig av. Jag måste alltså försöka ta som vana att finna mig i frustrationen och önskan att "hitta hem" som en egen rörelse av värde.

Jag har äntligen, genom att börja lösa upp mig, medvetandegjort mig om SYNTESEN mellan mitt hjärta och mitt känsloliv/själ. Fusionen mellan min min Sols placering exakt på Imun Coeli/nadir/natthimmlen, styrande/navigerande Medium Coeli's funktion (mål/påväg), och Månen exakt 90 grader emellan har skapat ett osynligt/omedvetet bråddjup, i reflektion av verklighetens form/arketyp. Man kan förklara det som en slags "utanförkroppslig" "reflexion" sammansmält med HJÄRNAN ("verkligheten") -FÖRSTÅ då hur genomgripande en "neddrogning" blir i fel tillfälle, med fel SYFTE! Kärnans "ray of light" är en substansiell vetenskap (Vattumannen); tjänande mänsklig upplysning (kvadratur Jupiter) -detta upplevs personligen som ett stort BEHOV, som svältföder sig på en abstrakt mening, där känslorna dras inåt i vaggan innan födelsen (genom Neptunus transparanta "struktur") -jag söker febrilit och innerligt efter "mitt mänskliga fragment"; idealet, kollektivet -vilken substans KRISTALLIERATS (Saturnus, Merkurius) i en ansvarsmässig "perfektionism" (södra noden i Jungfrun i tionde huset) där den djupa ALIENERADE (Merkurius i Stenbocken styr 11.e och 8.e huset; som är den mänskliga sanningen - och egodöd) ANALYSEN blir en allt för förkroppsligad identitifikation, ytterst sårbar för kollektivets delade SPÅR av samma mönster (skolan t.ex, då Merkurius befinner sig i tredje huset; intellektet, dagligt liv, grundskolan).

Mina erfarenheter av skolgång SKAPADE för mig en GRAVT MISSANPASSAD modell av lärande, utbildning och "krav" -den egna privata tilliten i MIN överlevnadsintention och KREATIVA VISION (oaspekterad Uranus i andra huset) blev livsviktig; kreativiten och jorden bröts ner då de gamla mallarna föll av kroppen, och jag fick en "andlig brådska".

Mina kokande underliggande känslor av "övermänskliga abstraktioner" blev verklighetsförkroppsligade fobier/tvång, när vågen sköljde över mig, och jag avidentifierades med vattnet, den transcendentala modern.

Jag förknippar ("ser igenom") känslolivet med fysiska tillstånd, hunger/mättnad, osv.

Vem är vem?



Jag minns passionen i barndommen. Jag minns det "stilla ljus" som uppstod ur den förkroppsliggade/personifierade själsliga onanin.

Jag stängde in mig i ett rum (Imun Coeli) av romantisk pedagogik. Min dröm är ORUBBLIG, och fortfarande en föränderlig gåta. Jag har sårats för mycket av ödmjukheten i lidandets strängar att det vilsegjort mig, och mannen började äga mig och trasa sönder mina mentala prylar. Jag förstod inte längre någonting, och trodde jag slutgiltigt hade upptäckt min kärleksmässiga sterilitet och medvetenhets infertilitet. Gränsöverskridande skam.



Mina känslor är vetenskapliga tänkta tankar som kommer kunna öppna mig för mer och mer genuina inre rum, när min ursprungliga känslosamhet kommer fram ur dess förklädnad som era projektioner i alla saker och ting -utan innehåll.

Jag har växt in i ett offrande manskap för att skära upp kvinnans rätt till liv utan att äga varken den ena eller andra UR-arketypen -jag ligger BORTOM (Jupiter), med mitt högsta mål: att BALANSERA MÄNSKLIGHETEN.

Jag har aldrig någonsin menat illa. Jag började flyktigt identifiera mig med bruset av klärvojanta konstverk när mina egna idéer började "stjälas" (synkroniceras) av dagens media -det ledde i tonåren till en dunkel konfrontation, och jag började förenas med min obundenhet till någon TID representerad i historian. Mitt starka undivikande beteendemönster är en INTUTIV kunskap och nödvändighet i att bevara mitt kronologiska känsloliv, tills möjlighet, ansvar och SEX blir uppenbart, eftersom aktionen behöver ohämmad stabilitet, för att UT-VECKLAS i kordination med min sakta lösgörande kropps reinkarnering, då jag kan återgå till raffinieringen av vattnets element, min kreativitet och återmagnetiserade nervimpulsivitet -TOTAL FRIGÖRELSE. Den integrala ofattbara medvetenheten.

[Anna Sara]

Det går inte, jag är två speglingar, Oxen och Vattumannen, inom tankarna som Stenbocken, uppmjukad av estetisk andlighet som behöver se sig själv som något fult. Jag vill inte leva såhär, jag vill vara en upphöjd filantrop känslomässigt, expanderat kreativ, fri ifrån våld och perversioner, mitt jag bevarat i en sexualitet fri från tvång.

Religionsanspråk är ju vara vårt förflutna, jag blev nästan sjuk på riktigt när jag testade leksakerna. Man sitter fast när man pratar såhär, när ingenting är naturligt alltså besegrat/nollställt. Jag ser inte riktigt klart, jag vet inte "vad" eller "vem" jag behöver vägledning av, jag vill bara ha vänner för jag är en jävligt avklädd människa.

Jag är splittrad av en anledning, det finns ett syfte med det här, den enda kärleken som finns är meningen med sig själv, det är därför alla människor har så mycket fördomar om varandra, det är väldigt sorgligt.

Hur ska man uttrycka förlåtelsen helt ärligt? Jag är för "religiös", en andlig framtid har ett "mellanrum", det är nämligen UPPENBART. Jag har alltid varit såhär, översexualiserad och sinnligt frånkopplad, ständigt närvarande och telepatisk, folk tror att jag bara söker ett samlag. Jag vet inte.

Känns som om jag har ett desperat sant behov av att återgå till något förflutet väl dolt "ideal", ett högre befriat tänkande. Förstår annars inte min smärta. Jag inser mig öppen för en förändring nu, man kan inte göra såhär mot sig själv.. men det är ju delvist kemiskt, jag vet att allt kommer lösa sig efter en rejäl avtändning på någon tung drog, heroin tänker jag.. vill bara inte låta klängig, jag är iskallt romantisk och vill ta livet av mig om jag inte kan vara det. Perversioner är eld, det är lustigt.