För personer med översikt över en situation som kan vara svår eller rent av omöjlig att påverka genom att tala en person tillrätta finns alternativet att verka som ett medium. Ghandi är ett exempel på detta. Här ska jag presentera ett par exempel, som ine oväntat kommer från två Santo Daime medlemmar. Bidra gärna med fler exempel på och lärdomar från medialt arbete. Det var lite svårt att välja kategori, så om du känner dig mest bekväm i psykologiterminologi så låt dig inte hindras av detta.
Den första är en vän till mig från Holland, han berättade detta när han var under psilocybinsvampspåverkan i Italien, den resa som jag berättat om i andra trådar. Även vid den händelse som jag använder som exempel här var han under influens av dessa märkvärdiga svampar. Dessvärre för berättelsen är jag inte det nu och har endast text att tillgå med som medium. Största nöjet med att höra hans historia var att se honom gå in i situationen och gestikulerande och utstrålande visa detta. Det fanns så klart en lite längre kringhistoria, men den har jag glömt bort.
Han var ute med en vän på stan i Holland. Han var på lekfullt och gott humör. De kommer fram till en person som inte är det, men han får en ingivelse att gå fram till honom. 'Hey Man, how ya doing' säger han och slänger armen runt honom, hans hand drivs som en självklarhet i samma rörelse rätt till en pistol som sitter i mannens byxlinning vid korsryggen. Mannen stelnar till och knuffar sedan min vän med full kraft ned i gatan. Kompisen rusar till och börjar pressa mannen på vad fan han håller på med. Mannen är aggresiv och tydligt nervös, han berättar att han just kommit ut från fängelse och säger upprepade gånger 'dont fuck with me', bråka inte med mig. Min vän ser att kompisen ändå inte inser allvaret i situationen, men samtidigt vore det att ytterligare försvåra situationen att börja skrämma kompisen med att mannen har en pistol. Det han då istället gör är att säga till mannen att det här måste vi lösa med en duell. Samtidigt går han fram till honom och vrider i en rörelse runt honom så att de står rygg mot rygg. Med den energi som de heliga svamparna kan ge en kommer mannen fullständigt med in i min väns sinne och går helt upp i att de verkligen ska göra en riktig duell. 'Vi räknar till tio' kommanderar min vän och så ropar han 'ett' och de båda går ett steg ifrån varandra, samma med två och tre. Men ganska snart inser mannen att det här var ju faktiskt helfestligt gjort, han börjar asgarva och blir bundis med min vän.
Återkommer med nästa exempel, som är från en medelålders kvinna i Amazonas.
Medialt arbete
Moderator: Moderatorgruppen
-
Avantgardet
- Inlägg: 8884
- Blev medlem: 06 okt 2006 22:33
- Ort: Socialklass III
Tycker du drar helt fel lärdom av berättelsen. Den handlar inte om en person som lyckades få ett monster att skratta. Utan det handlar om en person som aldrig nånsin var ett monster från första början, utan fullt mänsklig och med sinne för humor. Ska det dras en andlig poäng ur den så är det just det. Snubben hade precis kommit ur fängelse, säkert utan någon bostad att komma till och utan pengar på fickan, han står kanske och spanar efter nån handväska att rycka eller nåt hak att råna, vill hemskt gärna slippa synas, känner att alla stirrar på honom, emedan han är smått neurotisk och miljöskadad av att ha suttit inlåst, och där kommer nån trippande flumtomte och drar till sig uppmärksamhet. Det finns inga monster, och ska en insikt nås genom berättelsen så är det att sluta tro på troll och annat svammel. Att tro sig ha åstadkommit nåt extraordinärt genom att ha fått den där snubben att skratta vittnar inte om nåt annat än en djävligt inskränkt och fördomsfull borgerlig mentalitet. "Medialt arbete"... psssssst!
En god vän om mig: "Inte ens hans egen mor tycker om honom!"
Det andra exemplet kommer från Titti Kristina Schmidt’s antropologiska doktorsavhandling om Santo Daime och min översättning från engelska.
Caboclosamhället versus polisen: ett scenario av moralisk praktik
Polisen besöker sällan Céu do Mapiá och byborna försöker så långt som möjligt lösa sina interna problem utan inblandning av polisen. Därför var det en exceptionell händelse när polisen plötsligt dök upp i byn (som ligger en knapp dagstur med båt upp på en liten biflod till Amazonas, min anmärkning) under mitt fältarbete. De kom för att hämta en caboclo man, som hade anklagats för att stjäla en motorsåg i Boca do Acre (närmaste samhället). Man kan undra varför polisen besvärade sig att resa så långt för att lösa ett fall som för oss kan framstå som ett litet brott. Men att stjäla en motorsåg i detta område är sett som ett ganska alvarligt brott eftersom förlusten av en motorsåg fråntar en familj sitt huvudsakliga försörjningsredskap.
Den anklagade mannen var från en familj som hade varit i rörelsen under mycket lång tid. Hans mamma Raimunda, som nu var i femtioårsåldern, är ett mycket skickligt och respekterat medium vars mediala och läkande förmågor ofta eftersöktes av andra bybor. Raimunda grät när hennes son togs av polisen. Men i motsats till andra kvinnor som kanske hade förblivit i gråten och låtit polisen göra sitt jobb gjorde Raimunda ett stort väsen. Hon sa till polisen att om de tog hennes son så måste de ta henne också. Om de tog hennes son i fängelse så måste de sätta henne i fängelse också. Om de var tvungna att slå honom så måste de slå henne också, osv. På det viset åkte hon till Boca do Acre med polisen och hennes son.
Hon återvände efter två veckor. Jag hade varit sjuk under den här tiden med hög feber och ett svullet ben (se kapitel åtta
). Eftersom jag visste att Raimunda var tillbaka kunde jag inte hjälpa att känna mig lite sårad eftersom hon fortfarande inte hade brytt sig om att besöka mig. Ganska snart fick jag en förklaring. Folk sa att Raimunda hade blivit galen på grund av incidenten med polisen och att hon nu inte lämnade sitt hus för att hon var så djupt deprimerad. Jag kunde inte låta bli att undra över hur en kvinna som var så berömd för sin kunskap om andars verkan, alltid hjälpande och förklarande till andra som gick vilse på vägen, kunde ha gått så från vettet som folk sa att hon hade. Skulle inte hon, om någon, vara förmögen att reda ut saker och ting och kunna välja de goda andarna istället för de lidande? Dessa var de tankar som ockuperade mitt sinne.
En eftermiddag stannade Emília, en yngre syster till Raimunda, till vid mitt hus för att be för min återhämtning. Efter att ha viftat med en kvist runt mitt ben och mumlat böner började vi tala. ”Har Raimunda blivit något bättre ännu?” frågade jag henne. Emília stirrade på mig med ett konstigt uttryck i hennes ögon. ”Är hon sjuk?” frågade hon mig. ”Well, jag vet inte,” sa jag. ”Folk berättade det så för mig”. Emília gav mig en lång blick och frågade: ”Skulle inte jag veta om min egen syster var sjuk?” Jag kände mig förvirrad och visste inte vad jag skulle säga. ”Tror du att hon är sjuk?” Frågade Emília mig. Jag kunde känna en underliggande anklagelse i sättet som hon ställde frågan. Jag försökte efter bästa förmåga lösa den pinsamma situationen och började ursäkta mig genom att upprepa: ”Well… jag vet inte… folk sa så till mig”. Hon avbröt mig och sa med mycket allvarlig stämma: ”Jag är mycket nära min syster som du vet. Jag vet alltid vad som händer med henne. Och vet du vad? Jag vet att hon inte är sjuk.” Med det fastslåendet satte hon punkt för diskussionen.
Några dagar senare hörde jag en bekant stämma ropa: ”Kristina, jag visste inte att du hade varit så sjuk!” Det var Raimunda. Hon kom mot huset med ett par nyplockade kvistar. Jag kände mig mycket bättre även om jag fortfarande inte kunde gå. Dock hade jag, för att hålla takt med min aktive son lärt ett sätt att förflytta mig i sittande position. På det viset tog jag mig ut på verandan för att hälsa henne. Hon stannade länge. Först bad hon över mitt ben och sen började vi prata om hennes resa till Boca do Acre. ”Polisen i Boca do Acre är mycket bättre människor än folket här i Mapiá,” sa hon. Enligt Raimunda hade folk mycket att lära av dessa polismän som hade varit så vänliga mot henne. ”Folk i Céu do Mapiá borde passa sig. De tror att det är nog att bo här,” sa hon och fortsatte med tung kritik av beteendet hos andra medlemmar. Hon fortsatte en god stund till innan hon insåg att det var dags att ge sig av. Det började bli mörkt. Från hammocken jag satt i kunde jag följa Raimunda’s mörka kontur när hon avlägsnade sig, högt sjungande en hymn om Caboclo Pena Branca, en caboclo andevarelse.
Jag berättade för Sonia, den unga kvinna som hade flyttat in hos mig under min sjukdomstid, om denna händelse. Enligt Sonia var vissa människor, som Raimunda, så medvetna om sin mediala förmåga att de kunde låta andevarelser operera i dem och därmed säga saker som annars inte kunde sägas. Hon förklarade att detta är medveten konst, skiljd från en situation där en person innefattar ignoranta andar utan att vara medveten om det. På så vis använder Raimunda medvetet andar för ett särskilt syfte. Genom att låta dem komma in i sin kropp kan hon säga saker på ett rättframt sätt i syfte att ”väcka folk” eller säga dem sanningen, enligt Sonia.
Senare testade jag den tolkningen, som getts mig av Sonia, med andra personer. En vanlig reaktion var först ett stort skratt och sedan höll de med att den tolkningen var tämligen riktig. Som en kvinna sa: ”Du måste sett Raimunda när hon agerar under ritualerna? Hur hon skriker, irriterar folk och gör massa bråk. Ingen annan kan agera på det viset och störa andra. Men folk vet att hon är ett starkt medium. De har respekt för henne för de vet att hon arbetar med Caboclo Pena Branca och Tranca Rua, samma ande som i historien ovan (i ett tidigare avsnitt av boken, min anmärkning).
Jag förstod snart att jag inte var den enda som hade fått höra berättelsen om ’de vänliga polismännen’. Tydligen hade Raimunda varit runt och berättat för andra också. Även om majoriteten av byborna verkade acceptera hennes sätt att kritisera hennes irmãos, andliga syskon, genom att använda ’de vänliga polismännen’ som ett positivt exempel, fanns där också de som sa att Raimunda måste ha blivit galen. Enligt deras sätt att se på saken skulle bara en galen kvinna gå runt och kritisera sina irmãos på det här viset. Men inte heller de som verkade osäkra på Raimunda’s mentala hälsa skulle våga anklaga henne öppet för att vara galen. Emília, Raimundas yngre syster, berättade senare för mig att hennes mamma också hade rört upp samma känslor som Raimunda ofta gjorde. ”De är inte säkra om det är hon eller andarna som verkar. Folk som säger att hon är galen är människor utan kunskap. På samma vis brukade människor säga att vår mamma också var galen, vilket är anledningen till att hon dog.”
Caboclosamhället versus polisen: ett scenario av moralisk praktik
Polisen besöker sällan Céu do Mapiá och byborna försöker så långt som möjligt lösa sina interna problem utan inblandning av polisen. Därför var det en exceptionell händelse när polisen plötsligt dök upp i byn (som ligger en knapp dagstur med båt upp på en liten biflod till Amazonas, min anmärkning) under mitt fältarbete. De kom för att hämta en caboclo man, som hade anklagats för att stjäla en motorsåg i Boca do Acre (närmaste samhället). Man kan undra varför polisen besvärade sig att resa så långt för att lösa ett fall som för oss kan framstå som ett litet brott. Men att stjäla en motorsåg i detta område är sett som ett ganska alvarligt brott eftersom förlusten av en motorsåg fråntar en familj sitt huvudsakliga försörjningsredskap.
Den anklagade mannen var från en familj som hade varit i rörelsen under mycket lång tid. Hans mamma Raimunda, som nu var i femtioårsåldern, är ett mycket skickligt och respekterat medium vars mediala och läkande förmågor ofta eftersöktes av andra bybor. Raimunda grät när hennes son togs av polisen. Men i motsats till andra kvinnor som kanske hade förblivit i gråten och låtit polisen göra sitt jobb gjorde Raimunda ett stort väsen. Hon sa till polisen att om de tog hennes son så måste de ta henne också. Om de tog hennes son i fängelse så måste de sätta henne i fängelse också. Om de var tvungna att slå honom så måste de slå henne också, osv. På det viset åkte hon till Boca do Acre med polisen och hennes son.
Hon återvände efter två veckor. Jag hade varit sjuk under den här tiden med hög feber och ett svullet ben (se kapitel åtta
). Eftersom jag visste att Raimunda var tillbaka kunde jag inte hjälpa att känna mig lite sårad eftersom hon fortfarande inte hade brytt sig om att besöka mig. Ganska snart fick jag en förklaring. Folk sa att Raimunda hade blivit galen på grund av incidenten med polisen och att hon nu inte lämnade sitt hus för att hon var så djupt deprimerad. Jag kunde inte låta bli att undra över hur en kvinna som var så berömd för sin kunskap om andars verkan, alltid hjälpande och förklarande till andra som gick vilse på vägen, kunde ha gått så från vettet som folk sa att hon hade. Skulle inte hon, om någon, vara förmögen att reda ut saker och ting och kunna välja de goda andarna istället för de lidande? Dessa var de tankar som ockuperade mitt sinne.
En eftermiddag stannade Emília, en yngre syster till Raimunda, till vid mitt hus för att be för min återhämtning. Efter att ha viftat med en kvist runt mitt ben och mumlat böner började vi tala. ”Har Raimunda blivit något bättre ännu?” frågade jag henne. Emília stirrade på mig med ett konstigt uttryck i hennes ögon. ”Är hon sjuk?” frågade hon mig. ”Well, jag vet inte,” sa jag. ”Folk berättade det så för mig”. Emília gav mig en lång blick och frågade: ”Skulle inte jag veta om min egen syster var sjuk?” Jag kände mig förvirrad och visste inte vad jag skulle säga. ”Tror du att hon är sjuk?” Frågade Emília mig. Jag kunde känna en underliggande anklagelse i sättet som hon ställde frågan. Jag försökte efter bästa förmåga lösa den pinsamma situationen och började ursäkta mig genom att upprepa: ”Well… jag vet inte… folk sa så till mig”. Hon avbröt mig och sa med mycket allvarlig stämma: ”Jag är mycket nära min syster som du vet. Jag vet alltid vad som händer med henne. Och vet du vad? Jag vet att hon inte är sjuk.” Med det fastslåendet satte hon punkt för diskussionen.
Några dagar senare hörde jag en bekant stämma ropa: ”Kristina, jag visste inte att du hade varit så sjuk!” Det var Raimunda. Hon kom mot huset med ett par nyplockade kvistar. Jag kände mig mycket bättre även om jag fortfarande inte kunde gå. Dock hade jag, för att hålla takt med min aktive son lärt ett sätt att förflytta mig i sittande position. På det viset tog jag mig ut på verandan för att hälsa henne. Hon stannade länge. Först bad hon över mitt ben och sen började vi prata om hennes resa till Boca do Acre. ”Polisen i Boca do Acre är mycket bättre människor än folket här i Mapiá,” sa hon. Enligt Raimunda hade folk mycket att lära av dessa polismän som hade varit så vänliga mot henne. ”Folk i Céu do Mapiá borde passa sig. De tror att det är nog att bo här,” sa hon och fortsatte med tung kritik av beteendet hos andra medlemmar. Hon fortsatte en god stund till innan hon insåg att det var dags att ge sig av. Det började bli mörkt. Från hammocken jag satt i kunde jag följa Raimunda’s mörka kontur när hon avlägsnade sig, högt sjungande en hymn om Caboclo Pena Branca, en caboclo andevarelse.
Jag berättade för Sonia, den unga kvinna som hade flyttat in hos mig under min sjukdomstid, om denna händelse. Enligt Sonia var vissa människor, som Raimunda, så medvetna om sin mediala förmåga att de kunde låta andevarelser operera i dem och därmed säga saker som annars inte kunde sägas. Hon förklarade att detta är medveten konst, skiljd från en situation där en person innefattar ignoranta andar utan att vara medveten om det. På så vis använder Raimunda medvetet andar för ett särskilt syfte. Genom att låta dem komma in i sin kropp kan hon säga saker på ett rättframt sätt i syfte att ”väcka folk” eller säga dem sanningen, enligt Sonia.
Senare testade jag den tolkningen, som getts mig av Sonia, med andra personer. En vanlig reaktion var först ett stort skratt och sedan höll de med att den tolkningen var tämligen riktig. Som en kvinna sa: ”Du måste sett Raimunda när hon agerar under ritualerna? Hur hon skriker, irriterar folk och gör massa bråk. Ingen annan kan agera på det viset och störa andra. Men folk vet att hon är ett starkt medium. De har respekt för henne för de vet att hon arbetar med Caboclo Pena Branca och Tranca Rua, samma ande som i historien ovan (i ett tidigare avsnitt av boken, min anmärkning).
Jag förstod snart att jag inte var den enda som hade fått höra berättelsen om ’de vänliga polismännen’. Tydligen hade Raimunda varit runt och berättat för andra också. Även om majoriteten av byborna verkade acceptera hennes sätt att kritisera hennes irmãos, andliga syskon, genom att använda ’de vänliga polismännen’ som ett positivt exempel, fanns där också de som sa att Raimunda måste ha blivit galen. Enligt deras sätt att se på saken skulle bara en galen kvinna gå runt och kritisera sina irmãos på det här viset. Men inte heller de som verkade osäkra på Raimunda’s mentala hälsa skulle våga anklaga henne öppet för att vara galen. Emília, Raimundas yngre syster, berättade senare för mig att hennes mamma också hade rört upp samma känslor som Raimunda ofta gjorde. ”De är inte säkra om det är hon eller andarna som verkar. Folk som säger att hon är galen är människor utan kunskap. På samma vis brukade människor säga att vår mamma också var galen, vilket är anledningen till att hon dog.”
-
JimmyAberg
- Inlägg: 932
- Blev medlem: 05 aug 2008 01:56
"Borgerlig mentalitet"?Avantgardet skrev:Att tro sig ha åstadkommit nåt extraordinärt genom att ha fått den där snubben att skratta vittnar inte om nåt annat än en djävligt inskränkt och fördomsfull borgerlig mentalitet. "Medialt arbete"... psssssst!
Du brottas alltså fortfarande med de där vanföreställningarna?forgiveness to guilt, acceptance to rejection, love to hate, listening to talking, allowance to resistance, peace to disharmony
Jimmy, tycker det vore lite synd om 'coolhetsretoriken' i mitt första inlägg ska helt överskugga själva budskapet. I mitt andra inlägg visas ett mycket mer medvetet och avancerat medialt arbete, men jag tycker ändå mitt första inlägg visar på en start som vid rätt fortsatt strävan kan förfinas och ta fastare form. Vad tycker du?
-
JimmyAberg
- Inlägg: 932
- Blev medlem: 05 aug 2008 01:56
Återgå till "Religion och andlighet"
Vilka är online
Användare som besöker denna kategori: 3 och 0 gäster