"You cant beat the game" (/house), är ett begrepp som används i spelsammanhang. Betydelsen är att oavsett hur mycket du än råkar vinna vid ett tillfälle, hur mycket tur du än tror dig ha, om du fortsätter att spela så kommer du att förlora dina pengar tillbaka till casinot. Spelet är nämligen uppbyggt på att huset har alla fördelar gentemot dig, du har en chans att vinna, men det är bara en tillfällig vinst, i slutändan så vinner huset och du kommer förlora alla pengar. Det som gör spelandet så attraktivt är att casinot ger dig en chans att vinna och det är denna utmaning som gör att så många söker sig till spelandet. Många som fastnar i spelandet är dom som också är mest övertygade om att det ska gå att vinna mot huset, att om dom bara visste hur spel-statistiken egentligen fungerar, om de bara visste hur tur fungerar, om de bara visste vad som avgör vem som vinner och vem som förlorar, om de bara visste denna hemlighet så skulle de vinna mot huset och bli rika och framförallt så skulle de vinna utmaningen.
Men spelet är såklart inte uppbyggt på några hemligheter. Spelet är uppbyggt så att huset i slutändan vinner, varje spelare har en chans men jämfört mot huset så är den chansen mycket mindre och det är bara därför som även om det finns en chans att vinna så kommer huset ändå i slutändan vinna tillbaka alltihopa - statistiskt är det så.
Där black jack är ett spel direkt mot banken så är fotboll ett spel mellan två lag. Det som gör att spelet fungerar beror på reglerna; om det inte fanns några regler så skulle det inte heller kunna finnas något spel och det skulle heller inte kunna finnas någon vinnare och därmed heller inga förlorare. Kort sagt du kan bara vinna enligt vad reglerna definierar som vinst, du kan inte vinna mot ett spel. Du kan spela fotboll och vinna mot det motsatta laget, men du kan inte vinna mot själva fotbollen! en sådan tanke vore absurd. Det är inte det spelet går ut på.
Vad som händer i till exempel fotboll är att de bästa lagen hamnar på en rankinglista, vilket visar att det finns en tydlig hierarkisk ordning mellan lagen. Mer om detta strax.
Så vad har detta med religion att göra? Jo religion är också riggat på liknande sätt, bara det att här handlar det om att "vinna själar" för respektive församling eller moské. Det finns visserligen ett evangelistiskt element även i Judaismen även om det inte är lika starkt som i Kristendom och i Islam. Skillnaden mellan religion och fotboll är att när det gäller fotboll så handlar det bara om spelet som sådant, men när det kommer till religion så handlar det om hela världen. Du har en position inom religionen oavsett om du vet om det eller accepterar det eller ej. 'Du' är alltid inkluderat på ett eller annat sätt, även när religionen menar att du är exkluderad. Om du försöker att argumentera mot en troende så kommer du snart att inse att det är omöjligt, så länge som du argumenterar på den troendes linje så kommer du aldrig att vinna. Religionerna är i sig som perfekta byggnader, de har svar på precis varje fråga oavsett om det stämmer med verkligheten eller inte, det finns ändå alltid ett svar. Så det går helt enkelt inte att "vinna" i argumentation mot en troende, det är lika absurt som att försöka vinna "över fotbollen" eller att försöka vinna över huset i kortspel.
Religionerna är dock inte de enda som är riggade på detta sätt. Den främsta anledningen till varför det är omöjligt att vinna i en debatt med en troende är för att både den troende och den icke troende ändå delar ungefär samma livsåskådning. Det är här som det blir intressant. Om du försöker att debattera med en person som har dragit sina åsikter till sin absoluta spets och det är åsikter du avskyr, men samtidigt är du bunden till samma grundläggande premisser som denne person bygger sitt argument på. Vem kommer att vinna debatten och vem kommer att få känna på hur det känns att bli psykologiskt förnedrad gång på gång? Så länge som du befinner dig inom samma grundläggande villkor som den person du försöker debattera med så kan du inte vinna, för det leder bara till att du kommer att debattera mot dig själv och din "motståndare" kommer att kunna utnyttja detta övertag mot dig utan att direkt behöva anstränga sig.
Ta som exempel två personer som debatterar politik, den ene argumenterar för ett övervakningssamhälle, en mäktig övergripande myndighet som håller koll på allt du gör, allt du säger, allt du tycker. Du å andra sidan argumenterar för att ha en mindre stat som kan skydda den enskilde, men att der är en mindre myndighet som inte håller koll på allt utan att var och en ska få vara fri från sådan övervakning. Den förre säger då att "den som inte har något att dölja har heller inget att oroa sig för" och du försöker protestera och säga att du inte vill att dom ska veta allt du gör. Men du kan ju inte uttrycka dig på det sättet utan att få det att låta som att du faktiskt har något att dölja. Märk hur spelet redan har börjat ta över, från att ha en stat som beskyddar den enskilde så tvingas du nu medge att logiken är riktig, att du också inte har något att dölja, för om du hade saker att dölja hur trovärdig skulle du vara i debattsituationen?
Det är ren logik, till sist måste huset vinna. Om du spelar dess spel så har den övertaget och kommer att till sist knäcka varje argument du riktar mot det. Det blir så av nödvändighet. Men varför blir det så? Hur vet man vilket slags liv någon lever? Titta på vad dom äter och hur dom äter. Hur en varelse äter säger väldigt mycket om hur deras liv ser ut i övrigt. Håller du med om det? Att hyenor äter döda djur säger till exempel att dom är asätare och därför inga direkta rovdjur. Utifrån hur dom äter kan man också få reda på hur dom beter sig när dom ska skaffa mat och hur deras relation till sina ungar kommer att se ut, osv.
Relationen mellan dig och huset är oundvikligt hierarkiskt, huset bestämmer villkoren och du kan inte göra annat än att lyda för du är beroende av vad huset har. Det som religionerna har, eller säger sig ha, som du söker efter är förvissning, upplysning och kanske förlåtelse och/eller upprättelse. Så länge som du har behov av dessa saker så kommer religionerna också att verka lockande, även om deras villkor tycks motbjudande. Vad som gör att religionen/mytologin i slutändan ändå alltid vinner är ifall du spelar med i deras spel, för det är ett spel som är byggt för att religionen alltid ska vinna. Religionen har haft tusentals år på sig att förbereda sig för att kunna utnyttja dina svagaste sidor mot dig för att driva igenom sina argument. Rädsla för döden, sorg, ensamhet och utsatthet, rädsla för smärta, okunnighet, längtan efter kärlek och stöttning, osv.
Men religionen i sig bygger också på en hierarkisk världsbild. För att religionen ska kunna fungera så som den är idag så är det av nödvändighet så att den också måste ha en hierarkisk grund eller sida. Inom samtliga religioner så är målet att uppnå 'perfektion'. Inom Islam, såväl som Kristendom såväl som Judendom såväl som Hinduism eller Buddhism så är målsättningen ändå alltid att bli perfekt (även om religionen säger att vi inte kan bli perfekta i detta livet). Tanken tycks vara att ifall människan bara vore perfekt, då skulle alla problem också försvinna, då skulle vi alla leva i ett paradis på jorden. Men med perfektionismen så kommer dock en antagonist. Precis som hierarkin anser sig ha den mest upplysta sociala formen ser naturen som ett oupplyst brutalt kaos, på samma sätt kommer en person som siktar på att bli perfekt också att börja se ner på andra människor och denne kommer också att attrahera antagonister. För perfektion tillåter inget annat, det finns ingen öppning, inga alternativ..
Tänk på till exempel att det var när Kung Arthur försökte att bygga det perfekta kungariket som "ondskans" krafter kom in och gjorde hela situationen kaotisk och drev Arthur och Lancelot till galenskap. Om Arthur inte hade försökt att skapa det perfekta kungeriket, hade ondskan då haft någon särskild anledning att försöka fälla honom? Tror inte det. Ondskan verkar uppstå som en reaktion på att människan försöker att vara något hon inte är. Religionerna som säger att människan ska vara perfekt skapar antagonism. Fanatismen verkar har ett eget utvecklingsförlopp som går att se genom historien; det börjar med att människan försöker bli perfekt i kunskap, visdom och filosofi, därefter perfekt i underkastelse, därefter perfekt i ödmjukhet, därefter perfekt i att vara självuppoffrande, därefter det ultimata offret - självmord i en religiös manifestation. (Se Buddhister som tänder eld på sig själva eller Muslimer som spränger sig i bitar). Varför händer detta inom religion och enligt just detta mönster?
Min teori; religion bygger i grunden på relationen mästare och slav, eller ägare och arbetare. Det är denna relation som också ger upphov till hierarki. Om det inte fanns någon mästare-slav relation, eller ensidigt beroende, då skulle det inte heller finnas någon hierarki. Även om det skulle vara en mästare som presenterar sig som en jämlike så skulle detta ändå aldrig kunna vara en jämlik relation. Den ene är den med makten, den andre är bara den som i slutändan måste lyda. Om en tyrann skulle vilja ta över ett samhälle hur skulle han lämpligast göra det? Med svärd i hand och vrålandes på ett slagfält? Nej, idag, kanske alltid, så har ordet varit ett starkare vapen än metall. Och vänlighet ett mycket starkare vapen än fientlighet. Våra reklammakare vet precis hur dom ska formulera karaktärerna och vilka budskap som får folks uppmärksamhetoch dåtidens politik handlade lika mycket om idéer som idag.
Att sträva efter perfektion bygger i sig på en utmaning, det blir en utmaning i att dels behålla sitt rykte och samtidigt kanske få ett bättre rykte än innan. Ett gott rykte är ju mer värt än guld, som det står skrivet. Men med denna strävan så kommer också antagonism. Precis när Kung Arthur trodde att hans kungarike skulle bli fulländat så kommer Morgan Le Fay och Mordred in i bilden och hans mänskliga natur motbevisar för Arthur att han någonsin skulle kunna vara den perfekte kungen - och det leder till Arthurs död.
Om du skulle formulera en religion som utnyttjar en människas alla svagheter mot dom, skrämmer dom, får dom att känna sig skyldiga, när dom sedan är så nedbrutna av alla anklagelse och rädslor då presenterar du lösningen... - "om du bara tror på detta så kommer du att bli befriad ("frälst") från din ångest". I ett sådant fall då måste man börja med antagandet att människans mål är att vara perfekt - så hur väl ligger du till på perfektionsskalan? Har du någonsin ljugit? Talat illa om någon? Sett med ond blick på någon? Haft snuskig fantasi om någon? Osv. Eftersom ingen har klarat av detta så menar religionen därför, se därför, du är en syndare och du förtjänar döden. Ja du har många problem, men var lugn, vi (huset) har lösningen på dom.
Denna situation, denna antagonism, skulle aldrig kunna vara möjlig om människan först inte försökt att skapa utopier och perfekta samhällssystem och vara en perfekt varelse. Det är när människan tror att hon är något hon inte är som hon provocerar fram antagonism som tycker det är roligt att utnyttja, håna och förgöra henne. För religionerna skulle inte kunna få samma dragningskraft om människan inte först var övertygad om sin egen särskildhet eller att livet går ut på att vara perfekt. I en hierarki så blir kravet på perfektion oundvikligt, för där finns det hela tiden en domare - mästaren - som dömer slavens beteende. Det ser ut som att det är utifrån denna relation som religionerna har utvecklats som enorma förklaringssystem som "rättfärdigar" denna ordning och det är bara ifall man är beroende av en sådan ordning som man också blir fångad i ett system som kräver perfektion. Men lär av Kung Arthur. Den som - inte - ger sig in i leken, behöver inte heller tåla den.
Religion, spelmissbruk, hierarki och perfektion
Moderator: Moderatorgruppen
Har en teori om vad som händer i en människas psyke då hon försöker att göra sig själv perfekt. För det första, tvärtemot vad många tycks tro så utvecklades inte människan i en hierarki, utan i ett egalitärt stamsamhälle. Resurserna var inte någon enskilds egendom utan hela gemenskapens. Det fanns ingen grund för "exploation av arbetare" eftersom det inte finns någon skiljelinje mellan arbetare och arbetsgivare i ett stamsamhälle. Alla hjälps åt, ok. Detta är den ordning som människan blev människa i, det var denna ordning som gjorde det möjligt för människan att utvecklas från aporna till att bli människa. Civilisationen bygger på att staten har hand om resurserna och detta skapar en oundviklig mästare - slav relation eller ordning i civilisationssamhället. Den enskilde individen får en position i ett heirarkiskt system som kräver av henne att hon också ska lyda hierarkins lagar. Det som jag tror händer med en människa, psykologiskt och andligt, i en sådan ordning är att hon blir delad i minst tre delar. Det går åtminstone att föreställa sig tre som den mest koncentrerade formen av denna itudelning av en människas psyke.
I stamsamhället så är människans psyke förenat, en helhet, i harmoni med de övriga medlemmarna i stammen och med världen, skogen och djuren. Detta inte för att stamfolk är bättre än hierarkifolket, utan för att det inte finns något krav på perfektion i ett icke-heirarkiskt samhälle. Hierarkin splittrade människans världsbild och psyke just för att inom hierarkin så måste männskan göra sig till, göra sig perfekt. När man försöker att leva i heirarkin då är det grundläggande kravet att man måste lyda lagarna, och lagarna är knutna till staten och staten i sin tur är uppbyggd av folket. Uppsplittringen sker därför mellan alla delar som representerar ordning, och ordningen blir splittrad från det vilda som skulle bli tämjt av "ordningen". Människan som lever i denna "ordning" måste alltså leva upp till yttre krav på ordning som hör till en institution som egentligen inte hör till familjen. Men vad som händer är att människan delas upp i en idealiserad självbild och i en 'galen' sida. Den idealiserade självbilden representerar allt det som människan måste vara för att kunna passa in i ett hierarkiskt system, hon måste vara oändligt tålmodig, enastående vacker, oerhört kunnig, extremt charmig, osv. Å andra sidan eftersom människan inte är anpassad efter en hierarkisk ordning så får hon också en andra mörkare sida, en oupplyst, överdrivet djurisk och galen sida. Denna sida kan ibland ta över och skapa stora problem för att bibehålla den idealiserade självbilden/drömbilden om hur man vill eller borde vara. Detta leder till djup ångest och depression och kommer även att attrahera andra liknande andar. Med dessa andra så kommer konkurrensen om positionen att vara den mest upplyste, den mest framstående, den snyggaste, den mest upphöjde, att bli alltmer giftig och ful. Det blir till en cirkus utan uppehåll, utan lindring, där konkurrensen bara blir värre och värre, förödmjukelserna djupare och djupare. Så uppdelningen blir mellan kroppen och den idealiserade drömbilden av sig själv och den negativa, råa och oupplysta sidan, eller skuggan som Jung kallade den. Min teori är bara att skuggan är inte något normalt, den utvecklas som ett led i att människan integrerar hierarkisamhället i sitt eget psyke och tvingas förtränga sidor hos sig själv för att kunna mana fram en idealiserad 'perfekt' bild av sig själv.
I stamsamhället så är människans psyke förenat, en helhet, i harmoni med de övriga medlemmarna i stammen och med världen, skogen och djuren. Detta inte för att stamfolk är bättre än hierarkifolket, utan för att det inte finns något krav på perfektion i ett icke-heirarkiskt samhälle. Hierarkin splittrade människans världsbild och psyke just för att inom hierarkin så måste männskan göra sig till, göra sig perfekt. När man försöker att leva i heirarkin då är det grundläggande kravet att man måste lyda lagarna, och lagarna är knutna till staten och staten i sin tur är uppbyggd av folket. Uppsplittringen sker därför mellan alla delar som representerar ordning, och ordningen blir splittrad från det vilda som skulle bli tämjt av "ordningen". Människan som lever i denna "ordning" måste alltså leva upp till yttre krav på ordning som hör till en institution som egentligen inte hör till familjen. Men vad som händer är att människan delas upp i en idealiserad självbild och i en 'galen' sida. Den idealiserade självbilden representerar allt det som människan måste vara för att kunna passa in i ett hierarkiskt system, hon måste vara oändligt tålmodig, enastående vacker, oerhört kunnig, extremt charmig, osv. Å andra sidan eftersom människan inte är anpassad efter en hierarkisk ordning så får hon också en andra mörkare sida, en oupplyst, överdrivet djurisk och galen sida. Denna sida kan ibland ta över och skapa stora problem för att bibehålla den idealiserade självbilden/drömbilden om hur man vill eller borde vara. Detta leder till djup ångest och depression och kommer även att attrahera andra liknande andar. Med dessa andra så kommer konkurrensen om positionen att vara den mest upplyste, den mest framstående, den snyggaste, den mest upphöjde, att bli alltmer giftig och ful. Det blir till en cirkus utan uppehåll, utan lindring, där konkurrensen bara blir värre och värre, förödmjukelserna djupare och djupare. Så uppdelningen blir mellan kroppen och den idealiserade drömbilden av sig själv och den negativa, råa och oupplysta sidan, eller skuggan som Jung kallade den. Min teori är bara att skuggan är inte något normalt, den utvecklas som ett led i att människan integrerar hierarkisamhället i sitt eget psyke och tvingas förtränga sidor hos sig själv för att kunna mana fram en idealiserad 'perfekt' bild av sig själv.
Jag tolkar det att du menar det är som om orden är som radioaktiva eller koncentrerade heirarki-memes? Om jag tolkar dig rätt så håller jag helt med. Om man tar ett enda ord från ett samhälle som utvecklat ett språk inom hierarkiska principer då kommer varje ord också att handla om och tala om den ordning som finns inom hierarkisamhället. Som ett litet hologram. Man kan ju bara verkligen förstå ett ord inom hela språkets kontext. För ett stamsamhälle som aldrig varit i kontakt med ett hierarkisamhälle förut så finns det ingen immunitet..
Återgå till "Religion och andlighet"
Vilka är online
Användare som besöker denna kategori: 8 och 0 gäster