Individualismen och andlighet

[Sceptisk]

Som ni känner till lever vi i till synes den mest individualistiska av tider, jag tog ju till exempel upp detta med hur gemenskap och sammanhållning motarbetas via media (se tråden "Sammanhållningen och dess motståndare"). TV blir för de flesta den enda länk de har till att känna folkgemenskap, att man är ett folk och delar samma öde. Samtidigt som TV också motarbetar sammanhållningen i samhället. Men det är inte framförallt TV apparaturen som gör detta utan de budskap som programmen förmedlar.

En kultur lever vidare tack vare dess sammanhållande vision och en vision består i praktiken av berättelser. Om man samlar ihop ett folks berättelser så kan man säga att de speglar detta folks vision och identitet. Det är lika sant för Sverige som för Norge som för Kina, Ryssland och USA och alla grupper där gemenskapen på något sätt har etablerat en egen identitet.

Individualismen finns inte bara i media dock. Vi finner individualismen i religionen, i ideologier och i filosofin. I de fall som civilisationen använder sig av gemenskapstanken så är det alltid då någon grupp i civilisationen ställer sig emot någon annan grupp och då får dessa grupper sin vision och identitet utifrån deras ställningstagande emot något. Till exempel så är socialisterna emot kapitalisterna och tvärtom. Samtidigt som ändå båda grupper är del av samma ekonomiska och sociala system och även grundläggande vision som motarbetar folkgemenskap.

Denna tråd fokuserar mer på den andliga aspekten av detta. Men precis som i de budskap vi får av media nuförtiden av dess skandalsåpor, tävlingssåpor, fixarsåpor, detektivprogram och så vidare är budskap mot sammanhållningen så bygger den andliga traditionen också på individualism.

Till exempel inom Kristendomen så går frälsningen ut på att rädda individer från det straff dom annars skulle få. Religioner som bygger på att bli upplyst såsom de asiatiska religionerna handlar också om individen. I den protestantiska traditionen så kanske detta är särskilt starkt via "sola fide" doktrinen. Men även inom Katolicismen så är andlighet centrerad kring individen.

De sk primitiva folkens andlighet har en helt annan utgångspunkt och med det blir det helt andra slutledningar. För till exempel de Amerikanska Indianerna så är andlighet inte något individuellt utan har med gemenskapen att göra. Att ha en sund andlighet innebär därför att leva i och kunna återställa balansen och harmonin i gemenskapen. De Amerikanska Indianerna anser också att människan inte är ensam på den här planeten, utan delar världen med alla andra arter och även platser och så vidare. Konceptet att varje plats har en själ är omöjligt att förstå ifall man försöker göra det inom den individualistiska paradigmen. Den saknar en förklaringsmodell för det.

Enligt den individualistiska doktrinen så är det bara människorna som har en själ och varje själ kommer att dömas i livet efter detta. Därför för att man ska kunna förstå att alla saker och platser, även sjöar och berg har själar så måste man utgå ifrån en helt annorlunda paradigm som bl a Indianerna lever i. Denna paradigm utgår ifrån gemenskapen och helheten och balansen mellan alla varelser, människor, djur, platser och så vidare.

Andlighet blir därför något som existerar i goda relationer och dom som kallas för andliga är dom som har en särskild relation till den osynliga delen av tillvaron. Jag påminns av en författare som blev intervjuad om hur hon såg på vänskap och svarade att hennes vänner gör henne verklig. Detta tycker jag reflekterar ganska bra hur andlighet fungerar i gemenskapsparadigmen. Vi får en identitet i vår relation till andra och vi får en plats i tillvaron tack vare alla andra också.

Det verkar också som att alla människor, förutom dom med grava neurologiska sjukdomar, strävar efter goda relationer och få en plats i gemenskapen. Och att människan av naturen strävar efter god sammanhållning och harmoniska relationer.

Så hur kommer det sig då att vår kultur, civilisationen, inte ser detta? Det beror tror jag i stor grad på vår upptagenhet vid skuld och straff. Vi har ett system som bygger på lagar och med lagar kommer auktoriteter och myndigheter och domstolar och så vidare. Våra religioner är också domarreligioner. Kristendomen är en domarreligion. Judendomen är en domarreligion. Islam är en domarreligion. Vi lever i ett domarsamhälle eller i en domarkult. Genom att vi gör det så blir alla frågor rörande sociala problem, dåliga relationer, psykisk sjukdom, ohälsa och så vidare alltid en individfråga.

Även i dessa kulter i "positivt tänkande" bygger på individualism, om hur man ska "tro på individen" dvs "tro på sig själv och sin förmåga" och att man till och med med tankens kraft kan förflytta berg, dvs bli rik och berömd. Dessa nyare religioner går bara att förstå om man först inser deras filosofiska bakgrund som går att finna återigen i domarkulten. Positivt tänkande härrör ur sk Christian science som växte fram i slutet av 1800 talet och som gav upphov till det sk "New Thought" movement, som ligger till grund för "New Age". Med andra ord så har New Age sitt ursprung i en Kristen sekt.

Domarkulten är dock mycket äldre än Kristendomen. Den härstammar från Egypten och dess tro på att själen döms efter att kroppen dör. Efter att kroppen dör så ställs själen inför en serie tester och ifall själen tar sig vidare så möts själen till sist av det svåraste provet. Att väga sitt hjärta på en våg. Tanken var att varje ond tanke och ord och handling som Egyptierna gjorde, så blev hjärtat tyngre. Och när då själen står inför denna vågskål så mäts själens hjärta i förhållande till en fjäder. Om själen har tur och råkar ha ett lätt hjärta så får den själen komma upp i ljuset och bli en gud. Men om själen visar sig vara för tung, då kommer ett hemskt monster och river sönder själen.

Dessa tankar spreds vidare upp in i mellanöstern och Irak, dåvarande Babylonien. Det är också förmodligen från Babylonien som Bibeln började nedtecknas ca 1700 f.Kr. Tanken att själen döms efter döden finns därför både i Judendom, Kristendom och Islam. Så det kanske inte är så märkligt att tanken att människan är eller kan bli en gud återfinns i alla Abrahamitiska religioner. Det visar att de alla har samma ursprung, nämligen Egypten.

Just tanken att själen döms efter döden implicerar också att själen är en individuell enhet som är skild från allting annat. Så allting du gör, allting du säger, allting du tänker är helt och hållet din uppfinning och det finns ingen annan som kan hållas ansvarig för ditt beteende. De absolut flesta inom civilisationen tror också att detta är en god doktrin för dom tänker då att det inte finns något sätt att slingra sig, inget sätt att komma undan personligt ansvar, för enligt dom så är personligt ansvar detsamma som frihet. Men mer korrekt vore det att säga att innebörden av den friheten snarare betyter isolation, absolut friställdhet och i total avsaknad av relationer till någon eller något annat. Den etik och moral som vi har i denna civilisation bygger också på vad de gamla pyramidbyggarna trodde och som ligger till grund för totalitärianism, imperialism och expansion.

Detta går såklart helt emot gemenskapstanken i de "primitiva" folkens religioner. Det verkar också gå emot den realitet som vi ser i våra liv som består av och kan fortsätta att existera just tack vare relationer och gemenskap och sammanhållning.

[Harald Davidsson]

Människan är både individuell och kollektiv, lever både i sin egen kropp och i samhällskroppen, det handlar om att harmonisera dessa två poler.