Moralens upphov

[BoS]

är säkert spänningen mellan kravet på individen att uppfylla flockmedlemmarnas förväntningar och att följa impulser som kan vara i konflikt med dessa. Strävan efter uppskattning från dem vi vill tillhöra är det som får oss att bli individer som fungerar i civiliserade sammanhang.

Psykopaten är en som mera odlar rollen av solitärt rovdjur som inte har anledning att tänka på någon annan än sig själv och odlar han rollen som normal, är det bara i beräknande syfte för att smälta in.

Moralen kräver alltså ett socialt sammanhang: En motsvarighet till den flock man vill tillhöra och som man erkänner rätten att ställa krav på en, - eller går det lika bra utan?

Vad tror ni, - kommer moralen att överleva folkblandningspolitiken?
Kommer solidariteten att reserveras för den närmaste kretsen och sedan en allomfattande global solidaritet med allt levande för de extremt upplysta?

[Skogsälvan]

Den globala solitariteten är väl det önskvärda. Det krävs ju lite käbbel innan det kan komma till stånd. Sedan att de så kallade upplysta flyr samsara ser jag som rena smitarfasoner i egoistiskt syfte, men det är ju min bara min åsikt.

[BoS]

Gapa över mycket och mista hela stycket, kan det ju också bli.
Flockvarelsen i oss kräver något mindre än allt och alla att vara solidarisk med annars tar det solitära rovdjuret lätt över. Vi har stöd i våra gener även för detta förhållningssätt.

Jag märker på mig själv hur befängt kravet känns, att gemenskapen vi förmodas solidarisera oss med nu skall bestå i en godtycklig blandning av folkslag som dessutom inte själva har anledning att solidarisera sig med andra än sina egna.

Den multietniska ordning som verkar mest logisk, är att nationsgränserna mister betydelse och de solidariska gemenskaperna lever blandade om varandra eller flyttar samman i egna kommuner, där de kan vara ihop med sina likar.

[M.L]

Vad menar du med att ett sammanhang är civiliserat? Och vad innebär det att "fungera" i ett sådant? Global solidaritet är förenlig med kontexten att solidaritetsimpulsen gentemot familj och vänner är starkare. Jag sympatiserar inte mindre med icke-svenskars lidande än med svenskars. Vad som beskrivs som folkblandningspolitik har ju redan skett i samtliga nationer. Har moralen överlevt själva nationsbildandet som föste samman mindre grupper till att bli t.ex. svenskar? Vems moral talar vi om?

[BoS]

Folkblandningspolitik är ett nytt fenomen. - Den som förr kom till en ny plats, gjorde klokt i att ha en bra anledning och att fungera mera som en tillgång än en belastning för dem som redan bodde där.

Nationalismen i modern tid blev ju nödvändig av konkurrensskäl: Var man för liten, blev man inkorporerad i en mäktigare granne. - Men den blev ju också en befrielse från de allt för trånga gemenskaper som kanske bara omfattade byn eller släkten. Nu diktade man ihop en större gemenskap och försökte med alla medel få folk att känna sig delaktiga i denna.

Att gemenskapen är påhittad, i den mån den är det, gör den inte mindre verklig. Även schimpansflocken är påhittad, består inte bara av besläktade. Frågan är istället om man har en bättre historia att berätta för oss än den vi fick höra innan. - Skall vi känna oss som européer eller skall vi glömma att få tillhöra någon avgränsad grupp och tvångsblandas med alla sorters folk som kan tänkas vilja bosätta sig i vår hembygd?

[Marksa]

Moralens upphov är säkert spänningen mellan kravet på individen att uppfylla flockmedlemmarnas förväntningar och att följa impulser som kan vara i konflikt med dessa. Strävan efter uppskattning från dem vi vill tillhöra är det som får oss att bli individer som fungerar i civiliserade sammanhang.

Moralens upphov kan delas i dessa två huvedteser.

En genetiskt nedärvd del som förmodligen uppkommit som en produkt ur familje och stamsammahållningen. Där den "goda" moralen oftast har gynnat överlevnaden. Att skydda sina barn (gener). Att ta hand om varandra då man senare själv blir omhändertagen. Och detta sedan har utvecklats till en mer eller mindre världsvid grundmoral. Alla någorlunda oskadade människor vet inom vad man bör göra med de man "älskar".
En social och kulturellt "nedärvd" del där man indoktrineras i den för sammahället och sammanganget gällade moralen.

Moralen kräver alltså ett socialt sammanhang: En motsvarighet till den flock man vill tillhöra och som man erkänner rätten att ställa krav på en, - eller går det lika bra utan?

Som sagt den egoistiska genen delar de flest av oss.

Vad tror ni, - kommer moralen att överleva folkblandningspolitiken?
Kommer solidariteten att reserveras för den närmaste kretsen och sedan en allomfattande global solidaritet med allt levande för de extremt upplysta?

Det finns säkert en glidande skala däremallan. Men vad gäller upplysning och Kunskap torde detta vara något som den så kallade "extremt upplysta" per automatik och av nödvändighet bör dela med sig av.

Föresten vilka i din värld är de "extremt upplysta" med en global solidaritet?

[hermit philosopher]

Hej BoS mfl,
Inte för att det spelar [mig] någon roll, men jag är lite nyfiken på varför detta tema behandlas under "Religion/andlighet" - är inte moral annars ett ämne för den praktiska filosofin?

Hur som helst, kan man i fråga om moralens uppkomst, alltid fundera lite på hur man själv bildat sina starkaste värderingar. I mitt fall tror jag mig ha märkt att personlig erfarenhet ofta förtydligat varför vi faktiskt uppfostras till att t ex "tala sanning"/"vilja andra gott", osv.

Som redan nämnts någonstans här i tråden, behöver vi vår omgivning och den reagerar sällan bra på oss när vi ljuger/handlar illvilligt mot folk; detta erfar vi nog relativt tidigt. Samtidigt blir det klart för oss att egentliga sanningar/handlingsmotiv inte alltid är kända för andra och dessutom, kan de döljas för dem om och när vi vill. Därför konkluderar vi kanske att det är okej [för oss] att ljuga/handla illvilligt, såvida vi inte blir påkomna! Uppkomst av subjektiv moral bakom relativistisk etik?

Det som tyvärr inte alltid förstås förrän senare i livet (med ökad erfarenhet av att ibland ljuga/vilja andra lite ont) är, att även då våra lögner/onda intentioner inte avslöjas, skapar det faktum att vi själva vet om dem, en viss benägenhet till att [så småningom] börja ogilla vår egen person. Naturligtvis händer inte detta alla; en del individer internaliserar ej sociala normer och värderingar alls och kan därför ljuga/"illvilja" jättemycket och ofta, utan att någonsin tycka illa om sig själva, men de är -tror och hoppas jag- ett undantag.

Att ogilla sig själv gör många, ibland helt omedvetet. Vissa som beter sig som om de avgudar sig själva, bär egentligen på ett omedvetet, men rätt starkt självhat - de mest självhatande personer jag träffat har, när jag tänker på det, varit väldigt narcissistiska... Det finns en väg ur självogillande: man slutar upp med vad det nu än är, som gör att man inte kan tycka om sig själv (vet man inte vad det är, får man nog börja med det problemet istället)!
Eftersom självogillande förpestar det mesta vi kan tänka oss här i livet, förstår vi nu att lögner och onda avsikter t ex, inte egentligen kan leda till något önskvärt [för någon] och därför, är det kanske inte längre okej [för oss] att ägna sig åt sådant; vare sig dolt eller öppet?

[BoS]

Flocklevande djur utvecklar empati eller blir utstötta. Empatin är förmågan att se sig själv i den andre och kommer därför att ibland leda till altruistiska handlingar. - D v s individen handlar regelmässigt i enlighet med sina intressen men p g a empatin blir det ens intresse att hjälpa andra när man lever sig in i deras siutuation.

Exempel: Delfiner som räddar människor från drunkning.

[J R Auk]

Jag har inga problem med att identifiera mig och känna solidaritet med alla människor. Ja jag känner det med de flesta djur också. Insekter kan jag dock inte riktigt identifiera mig med. Maskar känns mig främmande, jag tror att det är det symboliska i rörformen. Den enkelriktade intentionaliteten hos biologin att förtära och ge sekret. Att liksom röra sig blott genom konsumtion och aldrig genom konstruktion. Men så lever de ibland i snäckor och skal. Så jag vet inte.

Men så har jag heller inte en kultur som behöver namn, ingen nation som stärker mig, inget land som definierar mig. Jag definierar istället landet och nationen som det sägs till mig att jag bor i. Men när jag flyttar på mig så definierar jag det nya landet eller nationen som jag befinner mig i, om än genom att vara där som någon som inte alltid varit där.

Det här talet om att skydda kulturen, skydda landet, skydda nationen är lika befängt som de som skyddar i guds namn. Samtidigt som de påtalar att guden är allsmäktig. Varför behövde han då vårt skydd, och mot vad? Sin egen vanmakt?

Så tänker jag och skyddar därför det som antas som essentialia för någon slags "tillhörighet" och det mot dess egen vanmakt. En blick som bekräftar och all den hotade kulturen är stärkt och kan omfamna nya ideal och sätta nya auktoriteter som den ser sig given inför sig. Detta istället för att fastna i svaghetens auktoritära krav på att få bevaras av uteslutandet av "det andra".