Vårt religiösa drama

[Sceptisk]

Religion tycks ha uppstått som ett sökande efter makt, men en speciell sorts makt, nämligen makten över livet och döden - för att uppnå odödlighet! Vi kan se i de gamla skrifterna ända tillbaka till Gilgamesh hur människor i vår kultur sökt efter odödligheten. Gilgamesh misslyckades, men sökandet fortsatte via Egypten, Romarna och sedan från Judisk monoteism till Kristendom och Islam.

Vad som tycks ha skett är att från att ha varit relativt likgiltiga för människorna så blev gudarna allt mer intresserade och upptagna av människosläktet. Givetvis bara den civiliserade människan förståss eftersom det bara är civiliserade människor som är tillräckligt intressanta. Så intressanta att till och med gudarna själva förundrades.

Dessa civiliserade människor tycks ha uppfattat sitt sökande efter odödlighet som något som främst är gudarnas ägodel, därför så är det inte helt säkert att gudarna vill dela med sig av sin odödlighet åt människorna. Så man hittade på olika ritualer, magiska trollformler, satte upp majestätiska byggnationer till gudarnas ära för att försöka influera dem till att dela med sig av sina hemligheter. Man ägnade sig åt bön och meditation för att på så vis kunna få en inblick i hur gudarna fungerade och hur de kunde bli manipulerade.

Men det ironiska sker; Från att ha varit relativt ointresserade av människorna så tog gudarna nu allt mer notis om dessa människor. Till en början så gick allt bra och gudarna levde bland människorna i harmoni, men efterhand så verkar det som att gudarna blir allt mer intresserade av människornas uppförande. Vi kan se i hur skrifterna lägger allt mer tonvikt på människors beteende. Detta intresse för människors beteende blir snabbt till en besatthet hos gudarna. Den långa lista av budord som hittats hos Egyptierna visar att gudarna nu blivit så intresserade att människorna måste tänka på precis varje handling de utför, varje ord de yttrar till och med varje tanke de tänker.

Gudarna började även att skriva ner alla handlingar och ord och tankar som människorna har för att döma dem efter döden och varje lögn, varje elak eller oren tanke blir straffad och det med råge. Därför så kom människorna såklart på att den standard som gudarna har på människorna är så pass hög att ingen kan nå upp till den. Därför så hittade man på nya trollformler som kunde användas av de döda för att manipulera gudarna bortom graven och därigenom undslippa alla fällor och domar som gudarna nu skulle använda mot människorna.

Besattheten vid människors beteende kulminerade i Judendomen där varje aspekt av livet nu skulle regleras och man måste renas från varje befläckande synd genom brännoffer. Men inte ens detta var tillräckligt för snart så kom teologerna på att människorna ändå aldrig kommer att kunna nå upp till den gudomliga standarden, därför så måste det gudomliga ingripa och själv göra sig till ett offer för att rädda människorna.

Min tolkning är därför att vi inte vill ha gudar, vi vill ha speglar. Vi vill beundra oss själva och vi använder oss av det gudomliga för detta ändamål; För att bekräfta det vi redan tror, att vi är speciella, så intressanta, så djupsinniga och så vackra, så älskvärda och beundransvärda att gudarna själva inte kan hjälpa att bli förälskade i oss.

Våra religioner är tvådelade, å ena sidan så bekräftar dom vår världsbild av att vara synnerligen intressanta, kreativa, intelligenta, vackra och djupa - vi borde ju vara det om självaste gudarna blir intresserade av oss och gudarna eller guden bekräftar också att vi är så meningsfulla och älskvärda. Men å andra sidan så är vi aldrig tillräckligt goda, vi är lögnaktiga, svekfulla, hatiska, stöldbenägna, perversa, löjliga och obetydliga. Vår religiösa historia är som Dorian Gray's porträtt. Till en början så beundrar vi oss själva och tycker vi är så fantastiska att gudarna själva blir avundsjuka, men efterhand när eftertänksamheten kryper in så byggs en ny bild upp där vi blir mer och mer avskyvärda och till slut så kan ingenting vi gör rädda oss från gudarnas fördömelse.

Det ironiska med våra religioner är just denna tvåfaldiga natur, å ena sidan så vill religionerna via gudarna bekräfta oss i hur speciella och älskvärda vi är, å andra sidan så bekräftar de också den andra sidan av myntet. Förmodligen vad vi tycker om varandra, att vi är hatiska, oärliga, giriga, svekfulla och avskyvärda.

Och under hela tiden som detta drama pågår bland människorna, så tycks naturen ha samma likgiltighet för människorna som den alltid haft.

[Zokrates]

Kanske har judarna den bästa religionen då de oftast endast ber Gud om hjälp för att hämnas
eller öka sin egen rikedom och däremellan existerar bara seder, svårare än så är det väl inte?