Jag är en medelålders (tror jag, är 41 medelålders?) man som tänkte börja lägga mer tid på att diskutera filosofiska frågor. När jag hittade hit så insåg jag snart att Filosofiforum var rätt plats för mig. Någon formell utbildning inom filosofi har jag inte, ifall man inte räknar grundkursen på gymnasiet. Däremot har jag läst lite naturvetenskap och matte (har lätt för logiska resonemang), en hel del filosofisk litteratur och även mängder av ”populärvetenskapliga” böcker. Sen har jag ju tänkt en del också…
Jag finner stort nöje i att berätta obekväma sanningar för nära och kära i de mest opassande situationer och oftast är det sanningar om orättvisor som kräver enorma uppoffringar för att komma till rätta med, uppoffringar som inte ens jag själv skulle gå med på frivilligt. Att härleda en grundprincip ur, eller att spetsa till, en helt vardaglig fråga är en annan aktivitet jag finner nöjsam. Det här gör mig, som ni förstår, inte direkt populär på fester och i finare sammanhang, trots att jag ofta gör det med avsikt att lära mig hur andra tänker.
Oaktat mitt starka behov av en stor privat och personlig sfär så är jag gift sedan sex år med den underbara kvinna som jag träffade redan för sjutton år sedan och vi har två påfrestande ungar – åtta och elva – som är helt underbara. Arbetar gör jag så lite som möjligt och jag har lyckats skapa en situation där jag ser mycket lite av det jag företar mig som arbete i egentlig mening, kanske så lite som en tiondel av min vakna tid upptas av arbete.
Politiskt har jag svårt att identifiera mig med någon gängse etikett, antagligen är jag lik många i min ålder och yngre på den punkten, men det är något jag tänkt avhjälpa med mitt medlemskap här. Det är ju svårt att ha en genomtänkt politisk ståndpunkt när man inte ens vet vilka moraliska värderingar man har. Några principer har jag ju och de bygger alla på en gemensam grund – att aldrig skada andra självmedvetna individer. Problemen med den utsagan är uppenbara och antagligen många fler än jag kan se, men det är återigen ett delsyfte med min härvaro.
I religiösa frågor är jag helt klar. Jag är fullständigt införstådd med de stora massornas behov av en snuttefilt i den oändliga ensamheten och även dragningen till de olika sagor och anekdoter som utgör grundpelare i de flesta religioner. Ibland önskar jag att jag kunde tro på någon högre makt, den allvetande trygga famn som skulle ge mig svaren till slut, men jag har en gång stirrat i avgrunden tills den stirrade tillbaka och kan följaktligen inte förmå mig till det. Enligt min moral måste alla religioner tillåtas och på alla sätt få sprida sitt budskap, så länge ingen skadas.
Detsamma gäller naturligtvis alla människor, rätten att tro och tänka på vad som helst och att få uttrycka det på det sätt man själv finner lämpligt är enligt mig oinskränkbar. Detta leder till att jag inte kan känna att jag lever som en fri individ i Sverige eftersom vi förbjuder vissa uttryck och vissa sätt att påverka kropp och sinne. Det är exempelvis absurt att förbjuda tecknade serier, vem kan rimligtvis förlora på att personer med längtan efter oacceptabla sexuella aktiviteter stillar sin drift med teckningar istället för fotografier eller i verkliga livet. Ett annat område är narkotikalagstiftningen, som i praktiken reglerar sammansättningen på individers blod i privata situationer. Personer som hårdnackat och medvetet satsar stora samhällsresurser på att skapa lidande borde enligt mig fängslas och inte sitta i riksdagen.
Ja, det här blev lite mer än jag tänkt mig som presentation och kanske lite väl osammanhängande
, men vill ni ha med mig i diskussioner så får ni vänja er :) .
Live it up,
HB
Jag önskar dig en forsatt trevlig vistelse och ett gott nytt år!
