Presentation av en filosof

[David H]

De första filosoferna som inspirerade mig var ”ungdomsförfattare” som Antoine De Saint-Exupery och Jostein Gaarder. Sen när jag började studera litteraturvetenskap på universitetet märkte jag att även i den litterära kanon fanns många sympatiska författare. Jag blev fascinerad av böcker som Huxleys Kontrapunkt och Hesses Glaspärlespelet. Men den som jag fann mest intressant var Dostojevskij. Jag valde att ägna både min B- och C-uppsats åt hans ”Anteckningar från källarhålet”, som nog är den bok som betytt allra mest för mig. Dostojevskij och flera andra skönlitterära författare lär ut konsten om att ödmjuka sig, och det tror jag kan vara ett värdefullt verktyg för en filosof.
Andra filosofer som jag intresserat mig för är ofta personer som ägnar sig åt andra ämnen. Främst tänker jag då på Bachtin (litteraturvetare), men även till exempel Freud (psykolog) och Bordieu (kultursociolog).
De ”riktigt riktiga” filosoferna är de som jag haft svårast att bli sams med. Det känns lite snopet, eftersom jag själv känner mig främst som en filosof.

[Avantgardet]

Har bara läst Bachtins "Författaren och hjälten", men den är fruktansvärt intressant, och kanske mer filosofisk än litteraturteoretisk i en väsentlig mening. Själva anser jag att skönlitteraturen är överlägsen den renodlade filosofin, i det att den också framställer de filosofiska problemen (ger dem kropp så att säga).

[LJUSUPPLEVELSE]

Själv anser jag att skönlitteraturen är överlägsen den renodlade filosofin, i det att den också framställer de filosofiska problemen (ger dem kropp så att säga).

...fint sagt...

välkommen rekoj

 mvh

[David H]

Min entusiasm för Bachtin kommer främst av hans böcker om Dostojevskij och Rabelais. De handlar om så väldigt mycket mera än bara Dostojevskij och Rabelais, som kan vara av intresse för den allmänt filosofiintresserade också. Där presenterar han fascinerande teorier om grotesken, olika former av skrattet, det karnevalska, menippeiska satiren mm. Han lyfter bland annat fram det konkret-sinnliga (menippeiska satirens sanningssökande) och ställer det i kontrast mot det abstrakt-teoretiska (det akademiska sanningssökandet).

Annars vet jag att hans bok "Det dialogiska ordet" brukar vara populär bland både litteraturvetare och filosofer också, men den har inte tilltalat mig lika mycket.