Kategorisering

[Naïko]

Xargo, varför bryr du dig så mycket? Varför inte bara låta de som vill kategoriseras få bli det? Det låter som om du försöker bevisa något för någon, är det så?
Ditt hat mot att hamna i en kategori finner jag tyvärr precis lika jobbigt som de människor som du själv säger dig hata.
Det finns många, många människor som inte har stereotypa åsikter, bara för att de ser ut på ett speciellt sätt. Du gör ju precis samma sak när du själv säger att "alla som klär sig i svarta rockar lyssnar på metal". Är inte det en väldig kategorisering från din sida?
Du placerar dig själv i en kategori genom ditt inlägg, nämligen den gruppen som står utanför alla andra fårskockar, den alternativa gruppen, den gruppen som ser ner på alla andra och anser att han/hon/de minsann inte är lika dumma.

Kämpa inte mot så mycket; sluta hata och irritera dig på saker som du inte behöver bry dig om, och gör dig fri.

[Stefan]

Kallar man sig själv vid en titel som "feminist", "nudist", "metallare", "jazzare", "kommunist" osv så medföljer alla redan sagda argument med den titeln.

Nej, det gör det inte. Fråga vem som helst som faktiskt använder dessa ord om sig själva om de vill uttrycka detta med dem. Jag håller med om din kritik av "kategorisering", men i den här språkliga frågan har du helt enkelt fel. Någon som säger att denne är matematisk platonist vill därmed endast förmedla att hon tror att det finns matematiska objekt, inte att alla argument som brukar förmedlas av andra platonister är korrekta. Definitivt inte.

[Fann]

"nudist" så får man autmatiskt bilden av en organiserad sammanslutning. Möten och klubbnålar och matriklar och eventuell uteslutning om man inte är tillräckligt renlärig.

Aj!

haha kan en nudist vara piercad tro?

Jag tror att det rent funktionellt är därför man "istar" folk.

Men gör man det? Ytterst sällan upplever jag mig orättmätigen placerad i ett fack (och då fräser jag, som du vet). Jag går inte omkring och kallar folk för sosse om de inte sagt till mig att de är just det. Att folk sedan kallar sig själva för det - av olika skäl, t.ex. önskan om grupptillhörighet eller för att det är praktiskt - det är en annan fråga.

Jo jag tror faktiskt att "man" gör det (med alla reservationer för individuella och kontextuella varianter). Men man gör det inte medvetet. Första gången jag själv upptäckte att jag gjorde det var när jag började arbeta på ett dagcenter för vuxna utvecklingsstörda. När vi var på studiebesök på ett annat dagcenter märkte jag att jag försökte förstå om personerna jag mötte var omsorgstagare eller personal. Jag tog fel vid ett tillfälle och tyckte det var omåttligt pinsamt (och oerhört tankeväckande att jag reagerade som jag gjorde). Det lär ska vara så att den första kategoriseringen vi gör är kön. Om vi blir osäkra där uppstår också obehag och förvirring. Ålder och social gruppering kommer därnäst. Det där gör vi utan att ha en aning om det och oavsett om vi tycker att man "ska" göra så eller inte.

Hur långt man sedan drar konsekvenserna av den här omedvetna katgori-placeringen är en annan sak. Men man har antagligen mer anledning att tänka på att man gör så här om man har ett arbete som gör att man ofta möter grupper av nya människor (vilket jag har haft). Jag skulle tro att det man gör är det som hör till det som brukar kallas "läsa av gruppen". Man måste ju ställa nån slags "diagnos" för att kunna agera överhuvudtaget. I den diagnosen ingår alldeles säkert att man också läser av "typer". Det är just i sådana situationer som jag tyckt att det varit så fantastiskt när människor nästan påtagligt lösgjort sig ur de klichéer jag placerat dem i och blivir riktiga personer av kött och blod som gjort alldeles oförutsebara saker. Fantastiskt!

Man vill förstå dem genom att se dem som delar av ett visst socialt sammanhang, genom etiketteringen förstår man vilka andra de tagit intryck av. Det kan vara lättare att förstå en viss idé om man ser den som ett uttryck för något som diskuteras inom en viss grupp och som också kan ta sig andra uttryck.

Det här känns för mig som en inte-förklaring. Jag förstår inte vad den betyder. Om någon säger till mig "jag tycker judar borde utrotas" så tänker jag kanhända "nazistsvin". Det är inte för att jag (såvitt jag vet åtminstone) vill förstå ett socialt sammanhang eller veta vem han tagit intryck av. Jag har bara fått lära mig att koppla judehat till nazism. Det finns ingen orsak eller strävan bakom.

Nå de exempel jag tänkte på var typ "existentialist", "symbolisk interaktionist" och såna där tankeriktningar som man får lära sig om i akademiska kurser. Där tror jag funktionen av kategoriseringen kan vara just den jag nämnde.

Att säga att en person som har vissa åsikter är tex nazist är kanske som du säger helt enkelt bara en definition, etiketten kan sättas på andra sidan om ett likhetstecken. Men samtidigt. Så som man använder en definition som "nazist" så har den som jag ser det en annan funktion än att bara förenkla. Om en person säger att han/hon tycker det ena eller andra och man då säger "du är nazist" säger nog för det mesta "men det där som du säger är ju nazism och eftersom man inte får vara nazist så tycker jag att du har förskräckliga åsikter". Ungefär. Alltså etiketten säger mer än bara det som kommer till uttryck genom åsikterna. Man får med sig alla andra associationer som man har till begreppet "nazist" om man kallar någon annan (eller sig själv) för en sån. Så jag menar nog att "ist"-beteckningen även i detta fall har med sociala faktorer att göra. Om det bara var åsikterna som sådana så skulle man ju bemöta dem som de var.

Men annars tror jag som sagt att man ofta kategoriserar på det sättet för att få hjälp att förstå resten. "Jaha var han existentialist, jamen då förstår jag varför han sade det där o det där".

[suchanother]

I vetenskapen är kategorisering nödvändig för att ordna upp röran och för begreppsbildning.
Kategorisera kan man göra på många sätt.
I matematiken (mängdteorin) säger man så här; ge mej en egenskap så delar (kategoriserar) jag alla som har egenskapen/inte har egenskapen i två grupper, en slags dualism.
I den dagsaktuella debatten om invandrare och brottsligheten söker man helt objektivt kriterier som är relevanta. Detta är också en kategorisering, rätt eller fel?
Debatten är politiskt/ideologiskt infekterad.
Såg en debatt häromdagen på tv3, själva inslaget tyckte jag var välgjort.
Sen i efterdebatten kommer alla "proffstyckare" och menar att allt är rasism. När 60% av fångarna på Norrtäljeanstalten har utländs bakgrund?
Är väl lite magstarkt att blunda för detta?

Är själv absolut ingen rasist, invandrare själv som jag är. Men tänkte att detta exempel belyser kategoriseringens problematik, speciellt när samhälleliga förhållanden kommer in.





Detta om kategorisering.

[hovnarr]

Att säga att en person som har vissa åsikter är tex nazist är kanske som du säger helt enkelt bara en definition, etiketten kan sättas på andra sidan om ett likhetstecken.

Mja, det var inte riktigt så enkelt jag menade, utan också som du skriver precis nedan:

Om en person säger att han/hon tycker det ena eller andra och man då säger "du är nazist" säger nog för det mesta "men det där som du säger är ju nazism och eftersom man inte får vara nazist så tycker jag att du har förskräckliga åsikter". Ungefär.

Precis. Jag är en tränad apa. Likt en snigel far mina känselspröt ut och så stöter de på en främlingsfientlig åsikt och signalerar "NAZIST!" varpå de snabbt drar sig tillbaka.

Jo jag tror faktiskt att "man" gör det (med alla reservationer för individuella och kontextuella varianter). Men man gör det inte medvetet.

Absolut, det köper jag också. Vad Xargo störde sig på verkade dock vara att folk mer eller mindre öppet drog förhastade slutsatser.

Det är klart att jag skulle bli förvånad om vår näste statsminister skulle vara en svart, homosexuell kvinna. En annan reaktion skulle snarare visa att jag inte kan förvånas. Man uppmärksammar det ovanliga i tillvaron - inget konstigt med det. Den undermedvetna process som pågår tror jag handlar om mönsterigenkänning. De människor som sett ut såhär, sagt det och det eller gjort si och så brukar ha detta gemensamt. Således tror man att sannolikheten att den här nya personen också delar detta/dessa gemensamma drag är större än att hon inte gör det. Om sannolikheten är mycket större blir man (ofta med rätta) rent av förvånad (vilket är fyllt av behag - överraskningar är livets mening) om motsatsen visar sig.

Man kan tramsa en massa kring att man borde göra sig fri från sina stereotypa uppfattningar osv. men jag tror man både riskerar att misslyckas och att missa poängen. Så länge man, som du skrev tidigare, verkligen lyssnar på den andre spelar det ingen roll - man blir bara mer överraskad om man är uppmärksam på sin mönsterigenkänning än försöker undertrycka den. Det är ju trots allt det mönsterigenkänning handlar om: man tränar sin hjärna vad som är, och vad som inte är, ett riktigt identifierat mönster.

§

[Xargo]

Xargo; vad är det du stör dig främst på:

1) Att folk tilldelar sig själva -ismer; eller
2) Att folk förhastat tilldelar andra -ismer utifrån enstaka åsiktsyttringar etc?

Det är när man kallar sig själv eller andra människor för nån form av -ist eller -are som stör mig. Jag tycker inte att man ska tillhöra något sådant fack alls. Man ska ligga i sitt eget fack, oavsett vad det handlar om.

Det är bara vad jag anser, min personliga åsikt. Jag har lärt mig att acceptera det (inte respektera). Visst kan det hända att jag kallar mig själv "jazzare" när någon frågar "vad är du?", men då är det vanligtvis för att göra en lång historia kort..

[Xargo]

Xargo, varför bryr du dig så mycket? Varför inte bara låta de som vill kategoriseras få bli det? Det låter som om du försöker bevisa något för någon, är det så?

Jag hindrar ingen.
Jag har åsikter, jag diskuterar.

Ditt hat mot att hamna i en kategori finner jag tyvärr precis lika jobbigt som de människor som du själv säger dig hata.

Har jag nämnt hat? Nåväl, du har din åsikt.

Det finns många, många människor som inte har stereotypa åsikter, bara för att de ser ut på ett speciellt sätt. Du gör ju precis samma sak när du själv säger att "alla som klär sig i svarta rockar lyssnar på metal". Är inte det en väldig kategorisering från din sida?

När jag skrev det gav jag ett ganska snabbt exempel på vad min första tanke är när jag ser någon sådan människa. Fördomar, javisst. Kategorisering, javisst. Mer av en omedveten impuls.

Kämpa inte mot så mycket; sluta hata och irritera dig på saker som du inte behöver bry dig om, och gör dig fri.

Tack för ditt råd, jag skall genast bli munk!
(vilket jag för övrigt vill bli)

Kallar man sig själv vid en titel som "feminist", "nudist", "metallare", "jazzare", "kommunist" osv så medföljer alla redan sagda argument med den titeln.

Nej, det gör det inte. Fråga vem som helst som faktiskt använder dessa ord om sig själva om de vill uttrycka detta med dem. Jag håller med om din kritik av "kategorisering", men i den här språkliga frågan har du helt enkelt fel. Någon som säger att denne är matematisk platonist vill därmed endast förmedla att hon tror att det finns matematiska objekt, inte att alla argument som brukar förmedlas av andra platonister är korrekta. Definitivt inte.

Nja, det är nog individuellt. Du kanske inte tar en sådan person för vad han låter som, men i genomsnitt gör nog de flesta det. Sådana fördomar är helt naturliga.

(ännu ett) Exempel:
Hör jag någon som kallar sig själv "vegeterian", så har jag redan en bild av hur den människan skulle kunna vara som person. Alltså uppfattningen av att hon inte äter kött.

Hoppas du nu förstår att jag inte bokstavligen menade att "alla sagda argument följer med titeln man väljer".

[J R Auk]

Men märk väl när man själv inte använder sig av ismer, inte tilldelar folk en tillhörighet genom ismen, frågar vad meningen med ismen som uttrycks är och specifierar sina åsikter så att betydelsen av ismer tappar sitt värde.
Då uppfattas man som sympatisk, genom att man intresserar sig för vem som döljer sig bakom bilden, som vid första anblick möter oss.
Och då konfrontationer uppstår om förhastade slutsatser tillåts dras och budskapet inte underbyggs av ett resonemang, undviker vi att komunikationen och sammarbetet avbryts. Det är mycket sällan värt att utnyttja makt av annat än sitt resonemang, det är ett otroligt kortsiktigt tänkande och kan knappast sägas leda till något gynsammt.
River man ner alla sociala konstruktioner och stereotypa värderingar blir man vis. Det är vad visdom är, att i alla lägen se och handla utan att göra sig illusioner om utfallet, att värdera erfarenhet, observation, förnimmelse och andra subjekt korrekt i ett maximerat objektivt perspektiv (givet då att den enda riktiga referensen är en sälv).
En beräkning av sannolikheter.
Så bli inte upprörd om inte alla uppnår eller förmår sig agera i enlighet med det gynsammaste alternativet.
Men om du vill bli munk känns det som om du är på en bra väg, låt dig inte störas av andras värderingar.
Jag kämpar själv med "värde lösheten" det är ett tungt ansvar man tar sig an men leder nog till en inblick i "sann lycka".
Dessutom behöver man inte ta sig till av ansvaret då värdelösheten räddar en i nöden