Vad är det vi vill?

[Avantgardet]

Förstår inte hur du kan läsa mig så här Jimmy. Snarare så är det väl en logiskt tvingande nödvändighet det handlar om, eller? Lika som med att man inte både kan äta kakan och ha den kvar (alltså den s.k. lagen om det uteslutna tredje). Vet faktiskt inte var jag skulle ha definierat det allmänmänskliga här. Tyckte jag hade en bra poäng, i övrigt säger jag varken bu eller bä här. Intressant diskussion ni för.

[JimmyAberg]

Det finns ingen kontrovers här, min utsikt är utmärkt  :D

[J R Auk]

Behövs kontakten då? Kan inte nöja oss med att vi är i oss själva och betraktar världen?

Som jag kommit fram till nu, så verkar det som att vissa behöver denna kontakt, men andra kanske inte gör det, och att vi bör respektera båda.

Jag vet inte vad kontakt med en människa innebär. Känslan av intim kontakt tycks mig oftast byggas kring en identifikation av en speciell relation. Och som sådan så avgränsar den.

Jag håller med, men inte sista meningen: "Och som sådan så avgränsar den.". På ett sätt är min kontakt exkluderande, det handlar om att "gå genom dörren", men bortom dörren är "rummet". Det är mycket viktigt att inte blanda ihop "dörren" med "rummet".

Jag tror vi talar om varandra här, för mig är all form av identifikation ett begränsande, för vi utgår inte från likheter i sig, utan från att likheten inte står att finna i det andra.

Ex, om allt var färgat gult skulle gult aldrig vara något som skapar en identifikation mellan två, det måste till något av en annan färg för att gult skulle kunna identifiera något.

Jag menar med "speciell" att det är något vi skapar, men jag tror inte vi behöver skapa något, finns det där så finns det där. Jag tycker alltså inte man behöver upprätta ett socialt kontrakt, man betraktar snarare om det finns där. Själva upprättandet är för mig en inskränkning.

Det jag försöker förmedla är detta: Du står i ett rum med en vy, jag står i ett annat rum med en helt annan vy, mellan oss är en dörr. Du upplever mitt rum som "begränsat" eftersom du ser "genom dörren", du har ännu inte klivit in i mitt rum. Jag har dock varit i ditt rum och kan därför beskriva det i detalj, du har dock inte varit i mitt rum och kan därför inte beskriva mitt. Jag kan beskriva mitt rum, men du kan inte relatera till det eftersom du gör bedömningen utifrån där du står. Så när jag säger att jag har "höga krav" (dvs att dörren är liten) så innebär detta inte att min kärlek är liten (dvs att rummet är litet). Mitt rum är stort men min dörr är liten.

Jag förstår inte riktigt den här analogin, eller metaforen.

Jag upplever inte ditt rum som begränsat, jag upplever det inte alls. Jag upplever världen, och det är därför jag menar att vi bör tala om vad vi ser som om vi inte vore där. För om jag ber dig ta ställning till det jag ser, så måste du skapa det som inte finns hos dig, relationen mellan mig och världen, istället för att vi talar om världen som något uppenbart, och bekräftar varandras betraktelse, utan den relation som "att jag har" innebär.

Jag vet inte om det verkligen är något verkligt. Jag tror snarare att det är något vår fantasi skapar för att vi skall känna trygghet. Något fantasin skapar för att vi skall kunna förklara varför "den andre" inte instämmer, eller är som jag. Den andre saknar den där kontakten, istället för att jag saknar den kontakten.

Det kan kanske stämma. Därav försöker jag introducera ett slags "respektbegrepp". Ingen ska känna sig tvungen att gå genom min dörr.

Men vad är den här respekten för något? För mig kan respekt bara handla om att inte döma. Bedöma kan jag göra. Och jag kan ju agera mot någon, att slå någon behöver inte vara brist på respekt.

Som sagt jag förstår inte riktigt vad du menar med rumsmetaforen. För mig är upplevelsen så att vi alla sitter i våra rum (om jag skall använda det så som jag förstått begreppet här) och kan inte ta oss till varandras rum. Det är inte möjligt. Men det är inte heller något önskvärt. För att ta sig till någon annan är att skapa sig en fantasi. Och det är ju det som är verkligt vi vill relatera till. Således räcker världen som omger oss gott. Och vi kan dela glädjen av att båda våra rum har samma utsikt. Och diskutera det vi ser i denna vy.

Jag tror att riktig kontakt skapas bäst när man inte söker det speciella. Utan snarare söker det allmängiltiga.

Men jag menar fortfarande att det är skillnad på dörren och rummet.

Med det här menar jag att jag upplever det som att jag får bättre kontakt med människor när jag inte relaterar till dem, utan bara relaterar till världen. När jag släpper kontrollen och tar den jag talar med för vem som helst, och ingen särskild. Det som delas är värt i sig, vi behöver inte den som delar för att akten att dela skall bli värdefull.

Men jag vet inte, har isolerat mig för mycket på senare år. Läst för mycket böcker och gått ner mig i det träsk som "fackutryck" ger en. Visst man kan tala precist. Men allmänt så når man ofta besvikelse.

Jag har fått svårare att läsa på senare tid. På senare tid har jag börjat tycka att det mesta är enklare än vad jag tidigare trott, dvs att man inom filosofi tenderar till att överintellaktualisera det essentiella. Började dock läsa två bra böcker idag: "Ninja mind control" av Ashida Kim samt "The Global Sovereign's Handbook" av Johnny Liberty (väldigt bra botemedel mot svensk sossefiering). Båda finns på Piratebay.

(Jag svarar här på ditt övre inlägg där du frågar hur min text skal förstås)

Jag talar om mig, om J R Auk

Men jag ser inte det som relevant, jag tror att alla som har suttit hemma för mycket och läst för mycket böcker hamnar i samma problematik. Man slippar sina uttryck och kliver sen ut i en värld där de plötslig blir slöa. För uttryckens poäng är att förmedla min bild, och se om andra ser den. Men de ord jag slippat så gör snarare att bilden blir vrång av att folk ser för mycket till mig, och för lite till det jag beskriver.

[J R Auk]

Vidare, varför behöver kärleken en respons?

Du resonerar som så att kärlek är något som måste upprättas.

Du vill älska människor men tillåts inte eftersom de inte älskar tillbaks. För dig är kärleken en union. Ett samgående. Den är inte ett väsen i sig.

Men om du tänker så så begränsar du din kärlek, den är då beroende. Den är ingenting som är värd i sig. Den är relativ.


Jag ser det inte som så. Jag kan älska den som hatar mig. Min kärlek kan inte lida brist för att någon annan inte besvarar den. Min kärlek är inte något jag gör, den är något som är. Jag betraktar min kärlek. Och den finns där oberoende av "mig".

Jag ser det som att du inte lyckats lösgöra eros från kärleken. (och visst är det en typ av kärlek, men det är ju inte den som talas om här) Du låter ditt begrepp av eros vara med och definiera ditt begrepp av agape.

Det här har ju vi också diskuterat Avantgardet, om du minns.

[Vilja]

Den här dialogen gav mig en hel del att  läsa och känner igen mig både här och där, ville bara säga det.

[JimmyAberg]

Jag tror vi talar om varandra här, för mig är all form av identifikation ett begränsande, för vi utgår inte från likheter i sig, utan från att likheten inte står att finna i det andra.

Jag skulle kanske säga såhär. Trosföreställningen går genom fyra steg: 1. Protokänsla, 2. Identifikation, 3. Differentiering, 4. Integrering. Det jag försöker säga är att "kärlek" har varit en subtil protokänsla för mig, något jag "sökt" men inte "sett", ett slags fumlande. Jag är i ett slags identifikationsrus när jag identiferar källan, men problemet är att jag inte lyckas "upprätthålla" kärleken - den är inte en integrerad del i mitt liv. Jag försöker hitta olika sätt att integrera kärleken i mitt liv. Visst går det att "klandra mig" för att jag är stor i munnen, men jag behöver verkligen detta, det är en drog för mig. Det jag menar med kärlek är en attraktion som skapar "närhet", "närvaro" och "intimitet". Jag vill vara här, jag vill möta livet, jag vill ta del av upplevelsen av livet. Jag vill vara "där". Jag vill möta andra som är här, som är närvarande, som känner pulsen, dela detta tillsammans med andra. Men jag verkar missa målet när jag ska dela med mig av detta. Jag är kanske för ivrig på något sätt. Eller så träffar jag bara fel människor...

Jag menar med "speciell" att det är något vi skapar, men jag tror inte vi behöver skapa något, finns det där så finns det där. Jag tycker alltså inte man behöver upprätta ett socialt kontrakt, man betraktar snarare om det finns där. Själva upprättandet är för mig en inskränkning.

Okej. Men jag känner mig ensam och isolerad. Min tillvaro känns meningslös om jag inte har kärleken. Varför gör jag det?

Jag upplever inte ditt rum som begränsat, jag upplever det inte alls. Jag upplever världen, och det är därför jag menar att vi bör tala om vad vi ser som om vi inte vore där. För om jag ber dig ta ställning till det jag ser, så måste du skapa det som inte finns hos dig, relationen mellan mig och världen, istället för att vi talar om världen som något uppenbart, och bekräftar varandras betraktelse, utan den relation som "att jag har" innebär.

Jag hänger inte med här...

[J R Auk]

Kan du inte utveckla vad du menar med detta med rumsmetaforen? Det blir svårt när jag ger svar på tal på något jag inte riktigt menar mig förstå och så vill du att jag utvecklar det.


Angående detta med att ha relationer och sådant i livet, jag tror inte det handlar om andra, eller ens relationer till andra. Jag tror att det handlar om ens själv och ens syn på världen. Jag tror att du är för ivrig. Och jag tror att du söker fly ansvaret genom att förlägga en förhoppning externt dig själv. Det är ju du som vill känna det, då måste det väl stå att finna hos dig?

[magicadehex]

Det kan ligga något i dessa resonamang kring "jaget".

Alltså, det "jag" (jimmy) vill uppleva, är en "enhet". Det jag söker är kanske att den jag skriver mer, relaterar till sitt egna "jag" på ett väldigt speciellt sätt. Det kanske är så att "jag" (jimmy) relaterar till mitt "jag" (det som jag/jimmy upplever som intimt) på ett speciellt sätt. Om den "jag" (Jimmy) pratar med relaterar till sitt "jag" på samma sätt som Jimmy relaterar till sitt "jag", så uppstår ett tillstånd som "jag" (Jimmy) upplever vara "kontakt". ?

Jimmy, jag tror att man kan upprätta en kontakt även om inte den andre bjuder på sig lika mycket utåt (svårt att sätta ord på det jag vill ha sagt).
Att om man finner en enhet inom sig själv, med sig själv så kan man bara bestämma sig för att "ge" kontakt utåt, och det blir det huvudsakliga, ett slags villkorslös kärlek genom att man helt enkelt väljer att detta ska jag ge denna just nu. Jag menar inte att villkorslös kärlek är synonymt med partnerförhållande-kärlek eller så, utan något man kan ge till alla människor. Jag tror att det är en tränings-sak, att man behöver utöva detta några gånger för att kunna hitta det lättare, för att det sedan ska kunna komma helt naturligt. Då den villkorslösa kärleken börjar råda i de relationer man har, så kommer man att känna kärlek till sig själv, att man inte behöver bekräftelsen ifrån den andre, utan att denna bekräftelse då kommer inifrån en själv, och den känns mycket bättre, starkare och härligare. Egentligen så spelar ju ingen roll vad andra tycker om "mig", det är ju deras ensak, ock vilken vän vore jag, om jag inte låter andra tycka vad de vill om mig? Och vilken vän är jag till mig själv, om jag inte låter mig själv vara som jag vill, tycka som jag vill, bara för att kunna få andra att tycka om mig, eller se upp till mig?
Människan använder alla försvarsmekanismer för att försvara jaget. När man i själva verket bara kan slappna av, för det finns inget att försvara. Jaget är vad det är, med eller utan krusidullerna. Varför fajtas vi med oss själva?, när det är det enda vi kan vara säkra på att vi har. För vi kämpar ju hela tiden med att säkerställa våra relationer, genom att utöva kravfylld kärlek.

Jag tror det kan beskrivas såhär:
Jag har tidigare haft svårt att förstå vad "konst" är, men jag tror jag skulle kunna beskriva vad konst är nu. Konst är, 1. att se världen ur ett givet perspetkiv, som innehåller en speciell "karaktär", en vy med en "känsla". 2. Konsten är förmågan att "leda" in andra i denna "vy".

Jag har ibland haft svårt att uppskatta andras konst. Men just nu har jag väldigt lätt att göra det. Jag kan ta ett exempel: Jag lyssnade nyss på Slipknot:s "surfacing (fuck he world)" samidigt som jag efter det lyssnade på Live:s "overcome". Trots att dessa kan beskrivas som motpoler, eftersom ena är fylld med Avesion/Hat och den andra med Kärlek.

...

Jag känner att jag, på sätt och vis, kan relatera till "vanliga människor", men när jag gör detta, har jag ibland svårt att "ta med mig" känslan. Det blir "stelt" på något sätt. Jag har svårt att konversera, speciellt kallprat, eftersom jag har svårt att hitta meningsfullhet. Detta är antagligen en social förmåga som de flesta som växer upp i sunda familjeförhållanden lär sig.

Jag är inte helt socialt handikappad. Jag har kunnat relatera till många vardagliga människor i vissa perioder, men det är ofta då jag själv känner mig tillfreds i en meningsfull tillvaro, dvs att jag gör något som är självförverkligande. När jag känner att jag fått "förverkliga" mig själv, och så att säga, "bevisat" min genialitet/talang/etc, så känner jag att jag kan slappna av och se andra, vart de står.

Jag tror det finns någon uns av intressanthet hos alla människor, det gäller bara att kunna synliggöra det för sig själv, vad jag finner intressant hos den andre. Det kanske inte är direkt uppenbart, men då tänker jag mig att man kanske inte riktar sin känsla utåt, och kan därför inte se detta hos den andre, eller så är jag helt enkelt för inriktad på att jag och den andre är för olika och passar därför inte ens ihop för en diskussion, kanske för att jag inte kan tänka mig att intressera mig för den andre, eftersom jag kanske känner mig/vill göra mig alltför unik och olik denne "vanlige". Men vi är alla samma. Vi är samma människor. Vi alla hör ihop, även då vi känner oss vitt skilda från varandra. Vi är ett.

Hur som helst, så känner jag att jag, om jag vill, lätt kan bli en medelmåtta, eller t.o.m. en väldigt usel och dålig människa, om jag tar bort mina trosföreställningar. På sätt och vis kanske mina trosföreställningar är ett extremt sofistikerat försvar mot vad jag "egentligen är" och "världen". Dock har jag lite svårt att säga vad jag "egentligen är" om jag själv inte har mina trosföreställningar - det blir ganska tomt utan dem.

Men varför definiera sig, när man förändrar sig i varje stund?

Det jag vet, är att den självsuggestion jag utsätter mig för, är väldigt behaglig. Jag tror att vi har en fri vilja att tro vad vi vill, och att våran tro sedan bekräftar det vi ser. Alltså, våran "tro" skapar våran "sanning". Jag har därför "valt" att "tro" på sådant som jag tror får mig att må bra.

Det tror jag med  :D

Jag vet inte vad jag mer ska säga.

...

Jag känner hur som helst, att det ibland är en distans i möten med människor. Jag gillar inte den distansen. Jag vill ha intimitet.

Kanske bör jag inse att detta är något som också är en preferens hos människor, och att jag kanske mer borde respektera att alla människor inte vill ha så intim kontakt som jag söker?

...

På sätt och vis, så känner jag, om det är så att jag börjar respektera människor för att de inte vill ha intimitet med mig, så kommer jag även då att börja känna att inte har något behov av att ö.h.t. relatera eller söka kontakt med dessa människor.

Det blir antagligen så att jag "väljer mina vänner". Och därför investerar mer tid och energi i människor, som _faktiskt_ betyder något för mig.

...

Och samtidigt som jag respekterar att andra människor inte vill ha den "kärlek" och "intimitet", (som jag tidigare i min naivitet hävdade att alla ville ha) kanske börjar respektera mitt behöv av kärlek och intimitet, trots att de själva inte har något som helst behov av kärlek och intimitet (iaf inte med mig). Att de söker och förväntar sig en mer "kravlös" kontakt med mig, vilket gör att jag respekterar dem, och vice versa?

...

Låter det rimligt? Eller är jag fortfarande ute och cyklar?

[J R Auk]

Har du någon gång haft en relation till en människa utan att den har avkrävt dig en distans till någon annan grupp eller åskådning Jimmy? Är det inte ett problem i detta sökande efter en universell "öppenhet"?

Jag har det inte. Och det är det jag söker finna, och tror att vägen till det går genom att jag inte låter mig svepas med i det jag ser av andras önskningar. Jag ser det som en lögn, alla kontrakt som en lögn, då vi hela tiden uppdaterar våra syner om världen. Alltså naturligt så vill man tex ge trygghet till någon som ber en om det, om det så är i ett parförhållande där samexistens skall bekräftas, eller i vänskapsförhållanden där en världsbild skall bekräftas, eller i en rent ideell gemenskap där samförstånd skall bekräftas. Men gör man det så skapar man ett beroende, och den där välviljan är bara för stunden, i ett längre perspektiv så har man ingått ett förbund som begränsar.

Fast jag vet inte många som instämmer med mig i detta, de flesta menar på att man måste just ingå förbunden för att ens samspråk skall infinna sig.

Dock är jag tveksam till det, eftersom det vi skall enas om är världen, och den är som den är och tål nog att representeras på flera sätt. Det är inte representationen som är det viktiga så att säga. Det är mera attityden, ärligheten, inför att dela med sig av upplevelsen så som man kan uttrycka den.

[Loke]

Citat:
The name "Lucifer" was given to the first angel, pictured as having been the most beautiful of the angels (hence his title of Morning Star, in Latin Lucifer, a word whose literal meaning is Light-Bringer) but as having been condemned to Hell, along with the angels who supported him, as punishment for his attempted usurpation of God's throne.
Detta är enligt mig en representation av det "traumatiserade jaget".

Människan är kluven i flera "lager", där det underliggande lagret blev traumatiserat och ovanpå detta skapades ett nytt lager, för att skydda det ungerliggande, det intima och rena. De goda egenskaperna förtränges tillsammans med det traumatiska minnet. För att hantera traumat så skrivs "historien om", men på ett sådant sätt som inte befriar underliggande jaget utan istället fängslar det, detta är egots födelse. Egot är alltså ett "personlighetslager" som ligger ovanpå det "ursprungliga jaget". Ovanpå egot kommer ett till lager, som är "socialt accepterat".

Egot, per definition, en "begränsing" av det "ursprungliga jaget" (dvs Gud), därför syftar hela livet till att försöka kompensera.

Som en bekräftelse på att det är givande för mig att läsa det du skriver Jimmy kommer jag in med ett par personliga erfarenheter kring möte med djävulen och illasinnade väsen.

Jag bad fader vår för mig själv i min uppväxt när jag la mig. På gymnasiet mötte jag Den Stora Vetenskapen och förstod att det här med kristendomen är naivt.

I en meditationspraxis tillsammans med svamparna upplevde jag ett andligt intresse. Ett mer materialiserat väsen dök upp framför mig. På vikingamuseet i Oslo finns en possesionsstav i en glasmonter som har ett huvud som är slående likt det väsen som dök upp framför mig. Fortfarande influerad av östlig visdom och Vetenskap och laddad med kraft som jag var bad jag detta väsen försvinna eftersom jag höll på med viktiga saker och ville inte ha med det att göra. "Du finns inte' sa jag till detta väsen och fortsatte i kundalini-kriya-förloppet. Nästa gång jag öppnade ögonen kokade hela rummet av djävulens närvaro, varvat med ansikten som förvreds i smärta och vädjade om min hjälp. Jag kapitulerade, kastade mig till marken som en muslim i bön och bad av hela mitt hjärta till Gud om nåd. Sen gick jag ut på stan, det var lördagskväll kring 12. Efter några hundra meter mötte jag en första person, han gick några meter framför sina vänner. Så tittar han mig stinnt i ögonen och uttalar förbannelsen; "vi hatar varandra".

Några år senare efter att jag levt mycket i den här världen av Vetenskapsupplysta människor som vet att allt är av materia kommet och alla gamla religionsberättelser är sagor. Som McKenna säger ' vi grattulerar oss själva att äntligen kommit ut i ljuset, vetandes mer än alla tidigare civilisationer och kulturer' och jag påverkas av detta. Så innan en ceremoni ombeds vi framföra en intention. Jag ställer frågan, "existerar denna ondska utanför mig, eller är det bara i mina visioner. Upplevelserna i ceremonin kretsar sedan kring helt andra saker. Men några timmar in i den sitter jag med bakåtlutad på mina armar. Rätt vad det är känner jag bästens käftar om mitt lillfinger samtidigt med en vision av den mun och de tänder som ligger bakom känslan. Efter det får jag inga mer visioner, men jag tänker inte ställa frågan igen.

Så, nu ska jag ut på freesbeegolfbanan, ha en fortsatt trevlig dag. Ska återkomma och försöka ta till mig lite mer av din skarpsyn senare.

[Minded]

Förstår inte hur du kan läsa mig så här Jimmy.

Det handlar om konkurrens och revir. Eller som någon annan uttryckte sig:

Jag fattar inte det här. Din jävla egocentrism.

Fö intressant detalj att bägge citaten uttrycker just oförståelse inför honom.

[Minded]

Vad gör jag för fel? På något sätt är jag väldigt nära av att "bryta igenom", men når inte ända fram.

Du är normaliserad med dina nuvarande känslor, dina reaktioner och tolkningar av omvärlden. Egentligen inget strikt fel i det. I din egen upplevelse speciellt, dvs inget fel alls i det för dig själv, förutom för din faktiska omgivning, vilken du fortfarande inte kan hantera på ett sätt som är konstruktivt för både dig själv och omgivningen tillsammans. Du kallade det hat-kärlek, och du uttrycker det också som så. Så länge du har det förhållandet till, så kommer dess förlängning manifesteras av dig gentemot oss andra. Och alla accepterar inte att bli trampade på tårna av dig. Så länge du hyser hat-kärlek, så accepterar du inte vad som är. Så länge du inte accepterar vad som är, så önskar du annorlunda. Varför du inte är nöjd. Varför du känner dig ensam - du låter ingen vara som den är och bli uppskattad för det. Även om det kan vara du som behöver ta det första steget åt det hållet, så behöver någon göra det. Så länge ingen tar steget så går det ut över dig själv (också).

Ideal teknik är den som både omgivningen och du själv vinner på. Den är också den mest praktiska, effektiva, om man ser till helheten, inte bara sig själv. Detta är också en grundsten i demokrati, oavsett tekniskt utförande. Samhället belönar den som gör gott för samhället i stort, som alla tjänar på. Idealt i alla fall.

[Loke]

Om jag inte missminner mig så såg han ut som den här rackaren i bildserien: http://www.norway.com/directories/d_company.asp?id=671
Detta appropå temat internaliserad tolkning av gammal mystik. Min erfarenhet är alltså att gammal mystik kan låta sig manifesteras igen, konkretare än vad folk vanligen tror.

[Vilja]

Människan är kluven i flera "lager", där det underliggande lagret blev traumatiserat och ovanpå detta skapades ett nytt lager, för att skydda det ungerliggande, det intima och rena. De goda egenskaperna förtränges tillsammans med det traumatiska minnet. För att hantera traumat så skrivs "historien om", men på ett sådant sätt som inte befriar underliggande jaget utan istället fängslar det, detta är egots födelse. Egot är alltså ett "personlighetslager" som ligger ovanpå det "ursprungliga jaget". Ovanpå egot kommer ett till lager, som är "socialt accepterat".

Egot, per definition, en "begränsing" av det "ursprungliga jaget" (dvs Gud), därför syftar hela livet till att försöka kompensera.

Det här ligger ganska nära hur jag tror att det fungerar, men så har jag också fått inse att jag tidigt blev mer "klyvd" i min person än gemene man och därför varit tvungen att arbeta mkt med dom här pålagda lagren. (Det är verkligen som en lök med oändliga lager.) Under uppväxten så upplevde jag mig som alltigenom falsk och "hemsk" under en fasad av anpasslighet, medan nu har jag viss kontakt med dom mer underliggande lagren eller det som jag känner är mitt verkliga jag.

Jag är helt med dig i det att dom genuina (eller som du uttrycker "goda") egenskaperna ligger dolt sammanflätat med smärta som man trängt undan. (Men för personer som har mindre grad av smärtor som klyvts från medvetandet så har de förstås en större tillgång till "sig själva".) När man fullt ut klarar av att känna en undanträngd smärta -med insikten som kommer till det om hur det verkligen var- så frigörs också en del av en själv som liksom hållits fången där.

Det vi törstar efter är en "själsdöd", dvs att stänga av robotprogrammet som installerats och som tar alla våra resurser.

Tror du här menar detsamma som jag fast med annan symbolik, att man längtar helt enkelt efter att montera ner sitt/sina falska jag (eller "ego") för att få fram mer av sitt genuina jag. Min upplevelse är att det inte handlar om något "ont" som döljer allt det "goda", men att i kontrast till den grad som man lider av att inte kunna vara sig själv så kan det vara lätt att idealisera det verkliga "jaget" som något nästan övermänskligt. Medan jag tror att det egentligen är själva känslan av att kunna vara mer sig själv som är det man längtar efter, frånvaro av ångest och tomhetskänslor inför och pga falskhet/självbedrägerier, närvaro i nuet utan ångest och med en känsla av meningsfullhet. Och självklart att kunna uttrycka sig som den person man är, slippa söka bekräftelsen för att man "är något", utan vara kapabel, ta ansvar för sitt liv, veta vad man vill göra av det, osv. (Och så länge som vi inte är där så är vi tvungna att, som du beskriver, kompensera för detta via symboliserandet.)

Jag menar på att det kan vara lätt hänt att "göda en myt" om ens verkliga jag när man lider av att inte vara i full känslomässig kontakt med det, för att kompensera smärtan i nuet (pga det förflutna). Inom new age-sfärerna så kryllar det av såna föreställningar runt att släppa taget om egot för att nå det "gudomliga jaget". Verkligheten är att man var ett litet oskyldigt och extremt sårbart barn med vanliga mänskliga behov som inte blev tillfredställda så som dom borde ha blivit. Jag tror att en andlighet existerar men jag har fallit i fällan att vilja slippa känna min mänsklighet (för jobbiga känslor) och göra om denna till något "vackrare". Kan man särskilja det andliga sökandet från sökandet runt det förflutna så tror jag man har större möjligheter att verkligen gå till botten med problemen. Man är ju i nuet både delvis ett "resultat" av sitt förflutna kombinerat med medfödda förmågor samt en skapare av nya möjligheter och förmågor.

För att göra detta behöver vi komma åt vårat djupaste lager, vårat mest intima, det känsligaste, det renaste, men detta gör vi bara om vi vågar ge bort kontrollen, och detta görs genom att ha tillit.

Det som ger oss tillit är främst olika former av "symboler" och trosuppfattningar som representerar vårat tidigare trauma, och det besult vi tog då vi skapade "lagret" i byggprocessen.

Kan någon, genom symboler, representera "vårat förlopp" så upplever vi att vi vågar lita på den personen. Varför litar vi på personen? Jo, eftersom vi förtränger våran egna historia - och genom symbolerna så minns vi - dvs vi "låser upp" den underliggande glädje och styrka vi hade innan traumat. Symboler är alltså ett sätt för oss att "minnas" vilka vi egentligen är.

Men den manipulative programmerar missbrukar istället symboler, de får oss att "fästa oss" vid en identitet, när vårat behov egentligen handlar om att "förlösa oss" från vårat trauma. De religiösa symbolerna blir en snuttefillt.

Det här tycker jag är väldigt intressant beskrivet. Absolut, symbolerna är både ingången till närmandet till sig själv men samtidigt så är det ju det försvarssystem som man har byggt upp runt smärtan och själva försvaret fungerar som en "snuttefilt" mot smärtan som man då slipper med att känna eller ha den ständigt närvarande. Vi människor symboliserar hela vår tillvaro, i princip, och när nog tvungna till det.

Den tillit som uppstår i mötet med "likasinnade" (som använder delvis liknande symboliserande som en själv) är nog nödvändig för processen, ja. Man får däri liksom bekräftelsen att "det där finns" (eller ibland helt enkelt att man själv finns, eftersom ens inre inte är helt olikt alla andras) och det kan ge ett hopp om att kunna närma sig det förflutnas känslor igen som vuxen.

Men min erfarenhet är att för att verkligen kunna/våga lita på att processen bär så måste man tränga inunder personliga symboler och nå känslorna som dom representerar, så att man sen kan lämna bakom sig just det slags symboliserandet. Då får man erfarenheter av att det går att "montera ner" delar av bygget, även om det är otroligt mödosamt. Vägar dit finns det förstås många av och det verkar som att varje enskild individ måste hitta fungerande sätt för just en själv. Vi har också olika behov i olika faser av processen.

Du skriver något om ritualer för att nå bortom "egot", men själv ser jag ritualer som just ett slags symboliskt försök att lämna något bakom sig eller nå något nytt och som är dömt att leda till besvikelse. Iofs så tror jag det kan vara en möjlig ingång (för att liksom manifestera en förändring i ens liv, som t ex en flytt, ett jobbyte, en förlovning osv kan göra) men att det riskerar det lika mkt att bli en snuttefilt som något annat slags symboliskt agerande. Så allt beror på hur man skulle använda sig av en "ritual", men får gärna förtydliga hur du menade. Hur som helst så säger ju din längtan efter en "renande ritual" något viktigt om dig själv där du befinner dig (eller befann dig i förra veckan  :wink: ) och det är inget jag försöker förringa. Jag bara ifrågasätter att en ritual i sig självt skulle kunna vara lösningen på problemen med att inte vara i full kontakt med sig själv och lidandet som existerar iom det.