Svartsjuka
Moderator: Moderatorgruppen
Svartsjuka är något som kan komma och gå. Är man i en fas i livet där man inte är riktigt nöjd med sin själv, kan svartsjukan åter göra sig gällande, helt obefogat dessutom. Att bli trygg och nöjd med sig själv är A och O för att inte drabbas av detta ofog.
Mind is like a parachute - it only works when its open
Min första tanke över svartsjukans grund var RÄDSLA att inte räcka till som bl a J R Auk skriver.
Men tänker jag efter kan nog SORG passa in också som orsak.
Svartsjuka är en brist hos den svartsjuke skulle jag vilja påstå.
Ett förhållande där den ene eller båda är svartsjuk
är dömt att gå i kvav för svartsjukan är liksom självgående i sitt sökande efter bekräftelse att det ska finnas något att vara svartsjuk för.
Numera lämnar jag en människa som hemsöks av denna otäcka brist hellre än att föra en kamp dömd att förloras mot den.
Men tänker jag efter kan nog SORG passa in också som orsak.
Svartsjuka är en brist hos den svartsjuke skulle jag vilja påstå.
Ett förhållande där den ene eller båda är svartsjuk
är dömt att gå i kvav för svartsjukan är liksom självgående i sitt sökande efter bekräftelse att det ska finnas något att vara svartsjuk för.
Numera lämnar jag en människa som hemsöks av denna otäcka brist hellre än att föra en kamp dömd att förloras mot den.
Vi är inte ensamma
Jan skrev:Numera lämnar jag en människa som hemsöks av denna otäcka brist hellre än att föra en kamp dömd att förloras mot den.
Helt dömd att förlora är du inte. Svartsjuka kan i vissa fall behandlas med terapi. Fast det förutsätter ju förstås att den svartsjuke är medveten om problemet och går med på behandling.
Det räcker inte alltid att den svartsjuke är medveten om svartsjukan och inser att den är dålig. Man kan behöva träna bort den genom att man stegvis ger partnern mer och mer frihet och vänjer sig vid det. Ungefär som när man försöker träna bort en fobi.
Det låter jättefint att terapi kan bekämpa svartsjuka som Camilla skriver.
Tack för ditt svar!
Det visste jag inte. I själva verket har jag ytterst liten erfarenhet av egen svartsjuka.
Vet inte om det kan intressera någon
att jag bara kände en svindlande tresekunders
äckligt tung svartsjuka när jag såg en söt flicka
dansa så glatt med en partner på Baldakinen.
Men så tog jag mig i kragen; vad då? Jag känner henne ju inte över huvud taget!
Men den stunden gav mig insikt i vad otäckt det är att känna svartsjuka.
(Stod och liftade hem från regementet och såg en studentmössa bak på hatthyllan i en bil. "Där åker en sån där jävla student!" hann jag tänka innan jag kom ihåg att jag var student själv...så dum är jag stundom)
Tack för ditt svar!
Det visste jag inte. I själva verket har jag ytterst liten erfarenhet av egen svartsjuka.
Vet inte om det kan intressera någon
att jag bara kände en svindlande tresekunders
äckligt tung svartsjuka när jag såg en söt flicka
dansa så glatt med en partner på Baldakinen.
Men så tog jag mig i kragen; vad då? Jag känner henne ju inte över huvud taget!
Men den stunden gav mig insikt i vad otäckt det är att känna svartsjuka.
(Stod och liftade hem från regementet och såg en studentmössa bak på hatthyllan i en bil. "Där åker en sån där jävla student!" hann jag tänka innan jag kom ihåg att jag var student själv...så dum är jag stundom)
Vi är inte ensamma
I någon annan tråd stod att läsa att .."svartsjuka (ångest av att andra mår bra, samt behov av att äga och styra sin partner)"..många olika bud har vi..Jag vet inte hur många av de som alls uttalar sig här har erfarenheter - o då vilken sorts erfarenheter..Från partners, eller sig själva..Jag tror dock att de flesta här som upplevt det i sig själva, upplevt det på en tarvlig och futtig nivå, som jag inte tycker är så intressant att orda om alls...Jag hade tills för nåt/några år sen bara haft äran att få uppleva den "normala", svensson-svartsjukan - i jämförelse med mitt senare liv en ljuv sommarängsdröm.
Men det kanske inte hör hit?
Det ni talar om är kanske inte den riktiga sjukdomen i själen, som faktiskt är på liv och död..som många andra själsliga sjukdomar,
jag talar inte om någon känsla.
men jag kan tycka att eftersom vi pratar om svartSJUKA så kanske det finns utrymme för den SJUKDOM som faktiskt slog mig - överrumplade och slog ner mig fullständigt,plötsligt en dag utan förvarning eller försmak ..det är ingen psykos- så jag lever med medvetenheten om den. det är mer som en cancer som äter min själ/kropp..
Oj., va självömkligt det blev
Ville bara nyansera lite..Men..iaf, nej, jag kan inte se att det finns någon missunsamhet..inte i min svartsjuka..det finns jävligt mycket ångest..smärta, sorg samvetskval och stöttande av varandra i relationen i denna fruktansvärda situation,..och lite kamp..vill inte skriva att jag kämpar mycket..det törs jag inte..eller snarare, kämpar gör jag verkligen, men jag vet inte om jag bara står och slåss eller om jag verkligen försöker övervinna min nemesis.
Den består ju av rätt så många fler bitar än bara den här..
Men precis som jag inte anser att andra "psykiskt sjuka" - i varierande grad, är människor med de epitet som slängt fram och tillbaka i den här tråden..även om en drabbad människa kan bete sig på diverse olika ongenäma vis (vilket ju iofs inte är helt bundet till sjukdom alla gånger
)
Men det kanske inte hör hit?
Det ni talar om är kanske inte den riktiga sjukdomen i själen, som faktiskt är på liv och död..som många andra själsliga sjukdomar,
jag talar inte om någon känsla.
men jag kan tycka att eftersom vi pratar om svartSJUKA så kanske det finns utrymme för den SJUKDOM som faktiskt slog mig - överrumplade och slog ner mig fullständigt,plötsligt en dag utan förvarning eller försmak ..det är ingen psykos- så jag lever med medvetenheten om den. det är mer som en cancer som äter min själ/kropp..
Oj., va självömkligt det blev
Ville bara nyansera lite..Men..iaf, nej, jag kan inte se att det finns någon missunsamhet..inte i min svartsjuka..det finns jävligt mycket ångest..smärta, sorg samvetskval och stöttande av varandra i relationen i denna fruktansvärda situation,..och lite kamp..vill inte skriva att jag kämpar mycket..det törs jag inte..eller snarare, kämpar gör jag verkligen, men jag vet inte om jag bara står och slåss eller om jag verkligen försöker övervinna min nemesis.
Den består ju av rätt så många fler bitar än bara den här..
Men precis som jag inte anser att andra "psykiskt sjuka" - i varierande grad, är människor med de epitet som slängt fram och tillbaka i den här tråden..även om en drabbad människa kan bete sig på diverse olika ongenäma vis (vilket ju iofs inte är helt bundet till sjukdom alla gånger
)Återgå till "Tankar och känslor"
Vilka är online
Användare som besöker denna kategori: 7 och 0 gäster