Dem är lämnade och bortglömda - rätt???

[Guds tjänare]

Mr. M: Jag hävdade aldrig att äldreomsorgen inte funnits i Sverige mer än de senaste 60-70 åren. Jag frågade, du svarade - Tack.

Lucifer: Vet inte hur jag skall tolka ditt korta inlägg men jag antar att du inte är intresserad av ämnet.

Skogsälvan: Jag önskar att du istället hade valt dela med dig din åsikt istället för att ifrågasätta min. Jag söker inte diskussion, det har jag varit tydlig med. Jag förstår om du är van med att posta inlägg som provocerar till diskussion. Men man måste kunna ändra sina inlägg efter situation.

Min farmor i Irak lider av alzheimers, släktingar tar hand om henne. Hon behöver ha inte någon sjuksköterska dygnet runt. Bor man i sverige och inte har någon som kan ta hand om sin förälder när man är ute kan man be om hjälp från hemtjänsten. Sen förstår jag givetvis att det finns gamlingar som får den bästa fysiska hos äldreomsorgen.

Å den andra sidan tycker jag inte vi skall vi bli inträngda på den fysiska aspekten, bör inte vi tänka en och annan tanke från den sociala aspekten -  "kanske kan inte 80-åriga  Jan få den professionella vård som finns i ett äldreomsorg men han får så mycket kärlek och värme från hushållet, den typ av värme och kärlek som han inte finner i ett äldreomsorg"

För att få framtida inlägg riktade mot trådens syfte, så kan vi rättfärdiga att barn med föräldrar som lider av svårare sjukdomar kan lämna dem i äldreomsorgen, dock med regelbundna besök.

Så vad tycker du skogsälvan och ni andra om alla de hundratusentals gamlingar (70+) runt om i Sverige som inte lider av svårare typer av sjukdomar, många av dem är tillräckligt friska för att leva själva. Jag tänker speciellt på de som har förlorat sin livspartner men som har barn som inte bryr sig om dem

Vänliga hälsningar

[Skogsälvan]

Du söker inte diskussion. Nähepp... Och du ändrar inlägg efter situation... Ja, just det. Det är inte så att du kommer med markerade regler om hur en "diskussion" som tydligen inte ska vara en diskussion ska se ut? Har läst flera sådana markeringar från dig nu "my way or the highway". Varför får jag inte fråga dig de frågor jag frågade?

I princip håller jag verkligen med dig att vi kan bli bättre på att ta hand om våra äldre och medmänniskor överhuvudtaget. Visst hade det varit mysigt med en virkande mormor i huset. Men nu är det så här att många vitala gamlingar vill prompt bo kvar i sitt hem där inredningen varit likadan i 30 år. Är det rätt att vara överförmyndigare då? Nej, jag tycker inte det. Är det rätt att stoppa en förvirrad gamling från att knalla ut från en brygga om denne inte kan simma? Ja, jag tycker det. Ett äldreboende jag brukar besöka med en anhörig med demens består av ett hemtrevligt inrett gemensamt utrymme och sex stycken gamlingar bor där i en varsin lägenhet. Det jobbar 3 sköterskor dagtid plus att de kan kalla in jour och en sköterska på natten. Det ordnas regelbundet aktiviteter som gamlingarna gillar. När man blir så där gammal så sviktar minnet mer eller mindre. De som bor där har alltså lättare att komma ihåg sånger som sjöngs på 30-talet och så vidare och har därför lättare att känna gemenskap med de som var unga under den tiden. Det är förstås smärtsamt när en nära anhörig inte minns en, men jag tycker att det vore egoistiskt att försöka kräva det, försöka skärma av henne eller honom från den möjligheten att uppleva gemenskap på det sätt han eller hon då kan göra just igenom att vistas nära människor som har varit med i samma tid som är aktuell i den gamles upplevelsevärld.

[Guds tjänare]

Det är lite torftigt gällande åsikter som stödjer min, så jag tänkte skriva om en


För någon timma sen kom det en pratglad kund in till kiosken.

Vi pratade om klimatet, djurens rätt och sen sist och viktigast i förhållande till denna tråd pratade vi om de äldre.

Hon hade växt upp i ett bondesamhälle (vad det nu innebär) där man tog hand om sina äldre. Hennes farföräldrar hade levt tillsammans med familjen tills de dött. Farfar hade hjälpt till med åkern så länge han orkade, farmor diskade och kunna vara barnvakt emellanåt. Kunden pratade om vikten att känna att man uppfyller en funktion, som hennes farföräldrar kände. Gällande de äldre har väst och i synnerhet Sverige gjort bort sig tyckte hon.

Hon var för övrigt 50+ och arbetade inom sjukvården.

[Skogsälvan]

Håller fullkomligt med där om hur viktigt det är att känna att man fyller en funktion.

[Mr.M]

bonnesamhälle ja,
alla lever olika,
min uppfattning är att dom byarna dör ut, bara gamlingar är kvar,
så var det för min morfar med, han bodde på sin gård med sin sista mjölk kossa och ett par hönor.
hans barn bode i stan och arbetade och hade familjer,

Det är på gott och ont,
vi besökte han så ofta det gick, och när vi bodde i norrland och han bor i södra sverige blir det lite svårt att pendla 140mil.
men när vi flyttade söderut så besökte vi han varje vecka och bodde där hela somrarna och hjälpte till med skötseln av gården.

han var bonne, fanns ingen som tog hand om han i stugan,
så livs öden är helt olika.

Så vad tycker du skogsälvan och ni andra om alla de hundratusentals gamlingar (70+) runt om i Sverige som inte lider av svårare typer av sjukdomar, många av dem är tillräckligt friska för att leva själva. Jag tänker speciellt på de som har förlorat sin livspartner men som har barn som inte bryr sig om dem

om du läste  länken jag gav dig skulle du se att det inte förhåller sig på det viset,
70-80% får regelbundet besök av familje eller vänner minst en gång per vecka..
det var  få som var ensamma, tror det var ungefär 10%

Sen kommer du antagligen från en kultur där man varit tvungen att ta hand om sina äldre av olika anledningar.
Den svenska kulturen är inte lika social som länder där människor bor mer tätt ihop.
vi har ett annat sätt att umgås, lite mer sparsamt kan jag tro.

Jag är ganska säker på att om en eller ett par generationer o så kommer invandrarfamiljer att ha sina pensionärer på hem,
när man väl rotat sig i landet och kulturanpassat sig..

[dokido]

Vi har inte varit så familje starka faktiskt. Det är väl ett kulturellt fenomen, city dito kanske, håller med rekoj o mm.
Jag ser inte heller att det är nåt fel med starka familjeband, men såna har aldrig funnits här. Och inte heller jag önskar att mina barn ska ta hand om mig när jag blir gammal.

Dock känner jag att det är väldigt tragiskt med min mormor som inte har så mycket att göra längre, efter alla benbrott. Och en hel del skuld att jag inte besöker henne så ofta. Hon kanske tycker om det, jag vet inte, morsan säger det, men vi har inget att prata om. Jag vet inte varför jag skulle börja besöka henne nu, när hon blivit gammal, när jag aldrig besökte henne förr, bara för att jag fått dåligt samvete?

[Guds tjänare]

Mr. M: Pardon me men din länk var på 15-20s och utan innehållsförteckning. Jag kände det inte angeläget att läsa det.

Du skriver:

"70-80% får regelbundet besök av familje eller vänner minst en gång per vecka". Det är i princip alla människor personen i fråga känner, familj och vänner. Ämnet berörde dock familjen.
10 % var helt ensamma, utan varken vänner eller familj på besök - det är en oerhörd hög siffra tycker jag.

Här i närområdet hade vi en man som levde drygt 100år(kommer ihåg när han kom till kiosken och berättade om sin upplevelser som värnpliktig under 1:a världskriget!). Han dog för en 4-6 år sen. När han låg i äldreomsorgen så var det en iransk familj som besökt honom mer än vad hans son gjorde, de tog ut honom på utflykter och körde förbi kiosken då och då för hälsa på (han var även en vän till oss). Denna iranska familjen stod givetvis nära denna gamla man, men relationen var ändå begränsad. På något kände en skyldighet att ställa upp när denna man överfördes från sitt hem till ett äldreomsorg, att besöka honom och inte låta honom känna sig ensam. En skyldighet som tydligen inte hans son kände i samma grad. Det skulle inte förvåna mig om denna iranska familj kände större sorg efter den gamle mannens bortgång än vad han son kände. Samtidigt med ett gott samvete vetandes att de gjorde vad dem kunde för den gamle mannen skulle må så bra som möjligt i sina sista dar.

Jag skulle inte bli förvånad om de som har skrivit i denna tråd skulle agera liksom gamlingens son agerade. Och mycket tror jag ligger i det Dokida skriver "vi har inga starka familjebanden". Just de "svaga familjebanden"(utifrån mitt sätt att se på det) är grunden till hur ni som har skrivit här, skriver just som ni skriver, inte direkt varmt och kärleksfullt. Detta tro jag är grunden hur denna son agerade so "känslokallt"(enligt mig) i hans fars sista dar. Detta kan vi skylla den "svenska kulturen" för.

Då vill jag ställa en följd fråga till samtliga: Skulle ni vilja ändra på er kultur? Till en varmare och kärleksfullare kultur med starka familjeband?

Jag avslutar inlägget med några ord till Dokido. Du skriver så här Dokido: "Jag vet inte varför jag skulle börja besöka henne nu, när hon blivit gammal, när jag aldrig besökte henne förr, bara för att jag fått dåligt samvete?"

Du kan bäst svara på frågan själv. Men om jag skulle rådgöra: samvetet är inte så "bara", det är för mig ett sätt att må bra i livet, när jag i hastighetens vimmel förolämpar en oskyldig människa, kommer jag givetvis känna ett dåligt samvete. Och jag kommer må bra när jag bett om ursäkt. Men i ditt fall är det inte bara samvetet, vill inte du att din mormor skall känna sällskap? Vill du inte höra berättelser om ditt ursprung, om din rötter? Känner du inte henne? Det är aldrig försent att träffa sin mormor, dessutom så tror jag att hon skulle uppskatta det. Känner du ett dåligt samvete nu, så tror jag du kommer att känna mer bitterhet när hon lämnar detta liv. Med vetskap att du själv kunde göra detta liv lyckligare i sina sista dar.

En bitterhet eftersom du aldrig kan ogörliga det du gjort.

Varma hälsningar

[David H]

De fyra personer som står mig närmast i livet är antagligen, min mamma, min pappa, min syster och min bror. För mig har det alltid känts som en självklarhet att de ställer upp för mig, och att jag alltid kommer hålla ihop med dem. Om något händer mig, om jag råkar ut för något, cancer el dylikt, känner jag ingen tvivel om att de kommer finnas vid min sida. Detsamma gäller om något händer någon av mina familjemedlemmar, jag ställer självklart upp för dem. Men för mig innebär det inte att flytta ihop och under längre tid bo tillsammans i samma hus.

Men för vissa andra är det annorlunda, de har inte samma självklart trygga relation till sina föräldrar. Min förra flickvän till exempel, när hon gick på gymnasiet kunde hon vara borta ett par dygn hemifrån, utan att föräldrarna ens brydde sig om att ta reda på var hon höll hus. Och hon klagade lite på mig, att jag så ofta refererade till min mamma, eller min familj. Referera hellre till kompisar, löst folk, eller rockstjärnor, det är coolare, tänkte väl hon.

Skulle ni vilja ändra på er kultur? Till en varmare och kärleksfullare kultur med starka familjeband?

Jag kan jag bara tala för mig själv, utifrån min egen familj. Och jag är överlag nöjd över hur vi har det. Vill inte ha någon radikal ändring i stil med att till exempel alla skulle flytta ihop till samma hus.

Andra svenska familjer, hur de lever, jag dömer ingen av dessa. Det finns många sätt att leva på, inget behöver vara sämre än det andra. Min förra flickvän till exempel, till synes inte så nära relation till sina föräldrar (men kan mycket väl vara så att skenet bedrar), men var hon känslokall? kärlekslös? för den skullen? Och hon hade fler nära kompisrelationer. Ett annat sätt att leva på, inte nödvändigtvis sämre..

[David H]

Jag är ganska säker på att om en eller ett par generationer o så kommer invandrarfamiljer att ha sina pensionärer på hem,
när man väl rotat sig i landet och kulturanpassat sig..

Detta är inte heller så ovanligt vill jag tro. Minns en tid jag satt nattvak hos en iransk kvinna som bodde på servicehus. Hon kunde bara ett fåtal ord på svenska, så jag blev tvungen att lära mig ett par ord på persiska för att kunna förstå henne. Hon hade en dotter som kom och hälsade på henne flera dagar i veckan, så helt övergiven var hon inte från sin familj.

[Guds tjänare]

Tack Rekoj för ditt inlägg, det låter som du har en familj att lita på -  som medmänniska gläder det mig. Jag förstår vad du menar och vilja därmed göra några klargöranden.

När jag refererar min kultur som kärleksfullare/kärleksfull och varm. Betyder det inte den svenska kulturen per automatik är känslokall och kylig. Givetvis inte, men jag tror på den kultur som jag komme ifrån är mera varm kärleksfylld. Och ja jag har sett som personer som agerat känslokallt såsom gamlingens son gjorde.  Du och andra kanske accepterar sådant beteende, jag ser hans beteende kylig.

Ang. Att alla familjen skall bo i samma hus(det har jag inte hävdat). Jag själv kommer från stor familj och vet att vi kommer aldrig att kunna leva i ett samma hus.Kärlek har inget med samlevnad att göra. Men när människor blir gamla och svaga så tycker jag vi kan värdera detta påstående återigen. Tänk följande scenario: du är ca 40 år, gift med 4 barn varav 1 har flyttat, din far gick bort i cancer i fjolas. Din bror lever utomlands med sin fru. Din syster är ingenjör och arbetar med metallurgi i Norrland. Du är den enda som bor någorlunda nära din mor. Din mor som bor ensam klarar sig själv men du vet att hon är väldigt ensam efter din fars bortgång. Hur agerar du?

Tänkte skriva några ord om kompisrelationer och familjeband. Du skriver om ditt ex som tydligen hade lösa familjeband(låt oss i alla fall utgå från det): ... hon hade fler nära kompisrelationer. Ett annat sätt att leva på, inte nödvändigtvis sämre..

Jag har svårt att föreställa mig hur kompisrelationer kan ersätta en mor, far eller ett syskon. Skulle du kunna tänka dig att kompisrelationer ersätta dina starka familjerelationer? Vad skulle du föredra en stark familj eller fler kompisrelationer?

Vänliga hälsningar

[David H]

Ang. Att alla familjen skall bo i samma hus(det har jag inte hävdat). Jag själv kommer från stor familj och vet att vi kommer aldrig att kunna leva i ett samma hus.Kärlek har inget med samlevnad att göra. Men när människor blir gamla och svaga så tycker jag vi kan värdera detta påstående återigen. Tänk följande scenario: du är ca 40 år, gift med 4 barn varav 1 har flyttat, din far gick bort i cancer i fjolas. Din bror lever utomlands med sin fru. Din syster är ingenjör och arbetar med metallurgi i Norrland. Du är den enda som bor någorlunda nära din mor. Din mor som bor ensam klarar sig själv men du vet att hon är väldigt ensam efter din fars bortgång. Hur agerar du?

Det kan jag inte svara på nu i detta läge, finns så många tänkbara faktorer som kan spela in, vet alls inte hur jag reagerar. Jag skulle hålla nära kontakt med min mamma, försöka finna en bra lösning. Utvärdera alla tänkbara alternativ när stunden kommer. Inget är uteslutet.

Tänkte skriva några ord om kompisrelationer och familjeband. Du skriver om ditt ex som tydligen hade lösa familjeband(låt oss i alla fall utgå från det): ... hon hade fler nära kompisrelationer. Ett annat sätt att leva på, inte nödvändigtvis sämre..

Jag har svårt att föreställa mig hur kompisrelationer kan ersätta en mor, far eller ett syskon. Skulle du kunna tänka dig att kompisrelationer ersätta dina starka familjerelationer? Vad skulle du föredra en stark familj eller fler kompisrelationer?

Vänliga hälsningar

Ja, det kan jag faktiskt tänka mig. Goda relationer, ärlighet, trogenhet, etc, med människor som jag mår bra av att vara tillsammans med, väljer jag. Ofta familj som man finner mest trogna, men inte alltid och inte för alla.

[Guds tjänare]

Efter att läst dina inlägg rekoj så finner jag(rätta mig) att du önskar dina föräldrars lycka och är beredd till uppoffringar för detta. Du vill hitta den bästa möjliga lösningen till den familj.

Vi må var oense vad en sådan lösning är. Med det är oviktigt i denna kontext, båda vill vi våra föräldrars lycka - det är enligt mig det viktiga.

Enligt mitt perspektiv så är du till synes bättre än många andra svenskar gällande detta.

Vänliga hälsningar

[David H]

Ja, jag önskar mina föräldrars lycka och är beredd till uppoffringar för det. Det är en bra påminnelse, att de är viktiga för mig, jag ska komma ihåg visa min tacksamhet.

[dokido]

du e best rekoj  :lol: