sanningen om den fria viljan

[Justin Case]

jag ser aggrerssion som motsats till kärlek,

Huruvida en handling är (eller ses som) destruktiv eller inte beror väl på vilka av handlingens konsekvenser som underförstås vara de viktigaste? Om någon till exempel olovligen sprejar politiska budskap över en kommunägd, vit betongvägg, kan någon tycka att det är en destruktiv handling eftersom det gör väggen "nedklottrad och ful", medan någon annan kan tycka att det är motsatsen till en destruktiv handling eftersom det politiska budskapet kanske är viktigt och konstruktivt och/eller för att väggen blir mer färgglad. Det finns inget som objektivt sett är mer "destruktivt" än något annat; det är smaksaker vad olika människor ser som destruktivt/konstruktivt. Kärlek, liksom det mesta annat, har både konstruktiva och destruktiva effekter på människor. Ibland mer konstruktiva, ibland mer destruktiva. Ibland leder kärlek till att nya människor föds, vilket ju är konstruktivt, men i vissa fall har stark kärlek drivit människor till mord, självmord och annat destruktivt.

Aggression behöver inte vara motsatsen till kärlek, aggression kan ibland tvärtom födas ur kärlek och vara ett av många uttryck för kärlek. En kvinna kan känna kärlek till en man på grund av att han utstrålar just aggression - hans aggression kan i hennes undermedvetna tyda på att han kan försvara en kvinna, något hon kan finna attraktivt. Hon kan sedan aggressivt försöka förföra honom, och hennes aggressivitet springer då ur hennes kärlek till honom. Aggression och kärlek står nära varandra snarare än att vara motsatser. Aggression, liksom kärlek, kan användas både destruktivt och konstruktivt. Att döda och äta ett djur är destruktivt mot djuret och förutsätter normalt att man inte känner kärlek till djuret (annat än i gastronomisk mening), men kan samtidigt vara konstruktivt för ens egen hälsa och vara ett uttryck för att man älskar sig själv och de människor man med tiden kommer att kunna hjälpa och göra lyckliga tack vare att man upprätthåller sin egen hälsa genom att döda och äta det där djuret.

men även kärlek är en destruktiv handling, för ifall jag ger kärlek till nån människa, så måste jag destruera mig själv, genom att förtränga min aggression

Kärlek som går ut på att man destruerar sig själv är inte att föredra. Sund kärlek mellan två människor är snarare sådan att båda parter bygger upp sig själva genom att bygga upp varandra. Visst kanske man i de flesta fall måste offra vissa saker, t.ex. vissa kära bohemiska vanor och annat, för kärlekens skull, men inte nödvändigtvis. Det kan slumpa sig så att den människa man blivit förälskad i passar utmärkt in i ens livsstil och planer på alla sätt och vis, så att man inte på något sätt känner att kärleken kräver någon som helst uppoffring av en. Visst är sådana situationer sällsynta, men de är fysiskt möjliga. Och det kommer att gå att skapa dem förutsägbart på löpande band i framtiden, genom att skräddarsy kärlek på de sätt som maximerar alla inblandade parters lyckonivåer. Kärlek är inte något magiskt, även om det känns som att det är det. Kärlek är helt enkelt bara en väldigt skön känsla som uppstår av att elektriska signaler och kemikalier som rusar runt i huvudet på en. Att kärleken uppstår på detta sätt gör den inte mindre värdefull. Tvärtom är det bra att den uppstår på ett sådant sätt, för det innebär att vi lätt kan skapa massor av kärlek på rent medicinsk, kontrollerbar väg, något som öppnar väldiga möjligheter till lycka.

[Harald Davidsson]

Justin

det du skriver visa hur olika folk ser på kärlek, på aggression, på destruktivitet,
vi skulle egentligen bara dra ett steck över filosofin som finns i världen,  för bara orden,
begreppen, har tusenfaldiga olika betydelser för människorna,

min uppfattning om vad kärlek är menar jag är så långt ifrån din uppfattning att vi inte pratar om samma saker,
mänskligheten måste gå till botten med begreppen och försöka få en någorlunda likartad syn på betydelsen begreppen har,
men du,
låt mig bara till att börja med ta upp ett av dina begrepp,
alltså jag menar att kontinuerligt strömmar ut ur människans aura en destruktionskraft som vi benämner aggression, vi kan destruera andra med denna kraften, den är som en drak-eld som sprutar osynligt ut ur oss,
och vi kan välja att destruera oss själva och inte de andra,
alltså ge kärlek, vilket då betyder att den ene beslutar sig för att icke-vara,
men låter den andre vara,
och begreppet själv-bevarelse-drift täcker kanske begreppet aggression,
så vi kan säga att själv-bevarelsedriften håller oss på distans från andra,
vårt eget system av blodcirkulation, nervsystem, reflexer osv, som är en självständig organism
håller sig oberoende av omvärldens organismer  genom ett kontinuerligt föde av destruktiv energi
runt sin organism för att bevara sitt abstrakta revir intakt,
men denna självbevarelsedrift kan vi också förtränga
och låta gå inåt i oss själva, och destruera oss själva för att låta den andre vara i nuet.

Kan vi inte börja med, att jag menar
att människan till sitt väsen alltid är destruktiv,

men mentalt kan vi låtsas var konstruktiva, artiga och civiliserade, men i botten på vårt system finns alltid drak-elden påslagen, men de andliga säger att vi kan utveckla en
harmoniserande enhet av vårt väsen, oneness

[Harald Davidsson]

När man talar om den fria viljan talar man om tre olika typer av kosmos,
jag ska till att börja med citera

Ingen egentlig fri vilja kan existera i ett fullständigt deterministiskt universum, eftersom varje händelse där är helt bestämd av tidigare händelser. I ett sådant universum finns inga alternativ att välja mellan, och vad en människa "väljer" är i själva verket redan bestämt utifrån förutsättningarna. Orsaken till att människan ändå kan tänkas uppleva en viss frihet att fatta beslut beror, precis som vid tärningskastet, på att man saknar kunskap om de detaljer som ligger bakom de olika skeendena, och därför inte har möjlighet att förutsäga vad som kommer att ske. Denna typ av "fri vilja", som bara är en illusion av fri vilja,

Vi skall nu betrakta en tredje modell, där man inte längre förutsätter att universum är slutet. "Utanför" rum och tid tänker man sig enligt denna modell att en icke-materiell eller andlig dimension existerar. Många människor av idag har oerhört svårt att acceptera existensen av någonting icke-materiellt, eftersom man medvetet eller omedvetet utgår från antagandet att det som inte kan förklaras utifrån vetenskapens inomvärldsliga lagar, inte heller kan existera. Efter att ha gjort detta antagande säger man sedan självsäkert, "Eftersom andliga fenomen ligger utanför vetenskapens kompetensområde, kan de inte existera". Detta är naturligtvis ingenting annat än ett cirkelresonemang, som utgår från och bygger på det man menar sig bevisa. Precis som att Newtons mekanik bara beskriver en begränsad del av vår fysikaliska erfarenhet, nämligen objekt vars massor mäts i gram eller ton och vars hastigheter är mycket mindre än ljushastigheten, verkar det ganska rimligt att anta att även den vetenskapliga metoden som sådan har sina begränsningar, och att det kan finnas företeelser som överhuvudtaget inte låter sig beskrivas eller behandlas vetenskapligt, men som trots detta har en objektiv och av oss oberoende existens.

Det är viktigt att i sammanhanget skilja mellan viljans frihetoch handlingsfrihet.Existensen av en andlig dimension ger en frihet att viljemässigt välja mellan olika alternativ, medan den kvantmekaniska osäkerheten ger oss handlingsfrihet, dvs möjlighet att förverkliga det vi valt. I den modell av den fria viljan som getts ovan finns inget motsatsförhållande mellan sann, fri vilja och naturens "absoluta" lagar. Ingen annan hittills föreslagen modell kan på ett lika trovärdigt sätt förklara hur en sant fri vilja kan existera i ett lagbundet universum. En "fri vilja", som i likhet med de två första alternativen bygger på inomvärldsliga processer, och antingen är en produkt av komplexa, deterministiska skeenden eller är styrd av atomära slumpprocesser, är bara en imitation av fri vilja och reducerar människan till en biologisk maskin. I den model är visserligen denna maskin inte bara praktiskt utan även principiellt oförutsägbar, men att vara oförutsägbar innebär inte att ha fri vilja. För detta krävs både existensen av en andlig dimension och alternativ att välja mellan.

Ett ytterligare skäl till att vi måste förutsätta existensen av en andlig dimension, är att ingen fri vilja kan existera utan ett medvetande, dvs förmågan att uppleva både sig själv och sin omgivning. Jag är absolut övertygad om att ingen maskin varken kan eller kommer att kunna uppleva någonting, oavsett hur komplex den är, och vare sig den är mekanisk, elektronisk eller biologisk. Ingen dator eller robot är medveten om sin omgivning eller vad den är sysselsatt med. Dess konstruktion (mjukvara) får den bara att utföra vissa förprogrammerade handlingar då den tar emot vissa insignaler. Förmågan att vara medveten om sig själv och sin omgivning, dvs att ha ett jag, kräver enligt min mening en oändlig referensram, vilken aldrig kan realiseras av materiella objekt i den fysiska rum-tiden.



dessutom en rolig reflexion jag tagit från internet...

Möjligheten eller potentialen för att en händelse skall äga rum — t ex att vi skall få ett visst mätresultat — innebär enligt Heisenberg en slags verklighet, halvvägs mellan materiens och den fysiska verklighetens massiva realitet och idéernas intellektuella realitet. I och med kvantmekaniken får detta begrepp ny aktualitet och formuleras där kvantitativt med hjälp av sannolikhetslärans matematiska lagar

[Harald Davidsson]

att ha en fri vilja innebär inte att man också då har en fri handling,

och för att få en fri handling måste man ha en fri tanke