Emotionella kränkrningar...

[PopJimmy]

Har blivit kränkt av läkare idag igen, började skriva ett inlägg men känner att orken sviktar.

Hittate några bra länkar:

http://comunicera.se/text/fragor_emotio ... rankningar
http://www.comunicera.com/text/fragor_s ... rankningar

några som inte var lika bra..
http://www.av.se/teman/stress/psykosociala/konflikter/
http://www.sr.se/cgi-bin/ekot/artikel.a ... el=1448337

och sist men inte minst...
http://www.henriksjoholm.se/2007/08/22/ ... ju-krankt/
http://www.borrmagazine.com/index.php?id=146




Härdanefter tänkter jag inte någon människa kränka mig ostraffat.

Funderade t.ex. på att följa efter min läkare och skära av hans kuk, men jag tror jag nöjer mig med att spotta han i ansiktet och slå ut hans tänder.

Blir du kränkt, slå tillbaka direkt och skonigslöst. Slå gärna till hårt, men slår du för hårt får du vara redo att ta konsekvenserna. Men är du lika uppgiven som jag, spelar det ingen roll, det gäller bara att slå hårdare tillbaka och sprida ondskan och förtrycket vidare...

[PopJimmy]

kollade igenom de första 40 sidorna, vill du ta över och posta några du sållat fram föreslår jag att du fortsätter här (din jävla idiot):
http://www.google.se/search?q=kr%C3%A4n ... rt=40&sa=N

[PopJimmy]

Vidare så har jag funderat på att starta en religion/klubb: VSDVF (Vi som dödade våra föräldrar), för oss som känner oss kränkta av våra egna föräldrars pinsamma misstag av att sätta oss till jorden, ett besult som helt togs över våra huvuden och utan vårat medgivande. Skäms på er föräldrar!

[Algotezza]

Emotionella kräkningar hade varit en bra rubrik...

Jag har ju kräkts en del på andra genom åren, inte minst på morsan och farsan, och fått mottaga en del från andra (avundsjuckande people)...

A

[archaxe]

Ge upp din stolthet i stället. Har du ingen stolthet kan ingen kränka dig, Jimmy.

[Algotezza]

Ge upp din stolthet i stället. Har du ingen stolthet kan ingen kränka dig, Jimmy.

Hur ger man upp sin stolthet?

Kan man inte se sig som så höjd över alla andra att ingen kan kränka en?

Vilket funkar bäst?

A

[PopJimmy]

Ge upp din stolthet i stället. Har du ingen stolthet kan ingen kränka dig, Jimmy.

Beskriv hur detta skulle kunna gå till.

[Avantgardet]

Rent tekniskt håller jag med archaxe här (men sen kommer den moraliska sidan av myntet - är det rätt?), och det på ontologisk grund.

Att göra sig av med stoltheten är egentligen inget problem då stoltheten, per definition, kräver en objektifiering av den egna personen - som emellertid endast kan sägas vara ett minnesspår som bränt fast på tankens näthinna. Stoltheten vördar ett objekt. Det finns alltså inget som, per definition, kan "bli kränkt" (misstänker att jag på sätt och vis här har redogjort för den ontologiska grund som Algotezza nyttjar i sitt "höjd över alla andra" - som kan klinga paradoxalt för det otränade örat - kanske han vill förklara?). Däremot - och nu kommer vi in på det moraliska - så placerar sig den som söker kränka, eller inte söker kränka men kränker likväl, i en position som inte är rättfärdigad - oavsett vilken uniform vederbörande bär. Det finns också praktiska komplikationer som gör det till en moralisk nödvändighet att bemöta en "kränkning" (nu när vi blottlagt den som chimär) med en djävligare örfil tillbaka - ingen skall behöva svälta och auktoritet är ingen ursäkt (i synnerhet som samhället kräver av oss att vässa armbågarna).

[Algotezza]

Man kan t.ex. anse sig vara utan fiender - därför att det inte finns någon värdig motståndare. Man kan anse sig höjd över alla kränkningar, därför att det som andra kränker bara drabbar den bild de andra gjort av en, inte en själv, ens innersta som bara man själv känner. Eller man kan anse sig höjd över andras kränkningar därför att man är bättre på att kränka andra än vad de är på att kränka en själv. Men man avstår. Det är för lågt. De är inte värdiga att kränkas av en!

A

[PopJimmy]

Alltså, jag har inget problem med att bli kränk av slumpmässig person på gatan som kommer fram och förolämpar mig. Det är inte där problemet ligger för mig iaf. Jag har inget "socialt värde" i den bemärkelsen.


När man dock är i en beroendesituaiton och är i akut behov av sjukvård, mat eller andra grundläggande behov men inte kan få dessa tillgodosedda p.g.a. att en moraliserande myndighetsperson med dåligt omdömme utnyttjar sin maktposition och sitt behov av stå över andra människor och därför reducerar probematiken i situationen till att handla om en klandervärdig socialmoralisk normavvikelse i mitt beteende eller i min livsföring, när det för mig istället bara handlar om att jag söker hjälp för en akut praktiskt problem (jag menar alltså inte att jag inte har några skyldigheter, men problemet är samtidigt att de åtgärder de föreslår antagligen skulle förvärra min situation eftersom de inte förstår situationenen).


T.ex. när psykisk sjuka människor som inte har något som helst socialt skyddsnät i form av släkt eller vänner, vågar ta sig modet att söka hjälp och istället får ett kyligt bemötande och en "behandlig" som bara förvärrar situationen ännu mer. Det är var jag menar med kränkande.

När någon tycker sig veta vad jag "behöver" respektive "inte behöver" utan att ens ta en diskussion med mig - när jag samtidigt har en klar uppfattning om ett akut behov som måste åtgöras - men som helt förbises och sätts i paretes (eller ses som ett symptom för min förvirring och brist på självinsikt), dvs, genom att behandla mig som ett sjukdoms- eller problemobjekt, snarare än ett annat subjekt, en människa med en historia och som lever i ett större socialt sammanhang.



Det ni menar är alltså att om man t.ex. i en rättegångsprocess blir anklagad och dömd för ett brott man inte alls begått, så ska man inte ta detta som kränkade? Man ska alltså acceptera domarens och juryns beslut  och ta sitt straff, trotts att man inte gjort sig skyldig till något brott eftersom man upplever att man inte har något människorvärde/rätt till ett "värdigt" liv?


Eller att det t.ex. är onödigt att känna sig kränkt när man blivit våldtagen av en annan människa? Man har helt enkelt ingen stolthet, ingen integritet, inga (subjektiva) behov och det är fritt fram för andra att våldföra sig på en som man vore ett verktyg? Är det vad ni menar archaxe och avantgardet?



Är det inte en situation som innehåller ett maktförhållande då jag är beroende av personen som kränker mig, ja då är det för mig oftast ingen kränkning.

(Visst, vissa situationer upplevs säkert som kränkande för människor, men är det inte ofta bara ett symptom för att de tidigare blivit kränkta i en helt annan situation de ännu inte kunnat bearbeta?)

[Avantgardet]

Absolut inte, jag hade ju etiska anmärkningar att göra också. Det är maktförhållandet jag motsätter mig. Punkt. Rättsväsendet är ett dåligt skämt. Det står och väger i vecket mellan subjekt och objekt och lyckas bara täcka över sin oöverkomliga svårighet genom att hänvisa historisk praxis och beständighet. Makten förgiftar alla upplevelser.

[miss x]

När man dock är i en beroendesituaiton och är i akut behov av sjukvård, mat eller andra grundläggande behov men inte kan få dessa tillgodosedda p.g.a. att en moraliserande myndighetsperson med dåligt omdömme utnyttjar sin maktposition och sitt behov av stå över andra människor och därför reducerar probematiken i situationen till att handla om en klandervärdig socialmoralisk normavvikelse i mitt beteende eller i min livsföring, när det för mig istället bara handlar om att jag söker hjälp för en akut praktiskt problem (jag menar alltså inte att jag inte har några skyldigheter, men problemet är samtidigt att de åtgärder de föreslår antagligen skulle förvärra min situation eftersom de inte förstår situationen).

Det är fan sorgligt att det ser ut så här inom svensk sjukvård. (Inom hela samhället de facto)
De flesta människor ger inte sken av att vara på jobbet för att "uträtta någon nytta" eller ens göra sitt arbete på bästa sätt.
Många myndighetspersoner är ENDAST där för att få ut sin lön. Det är iallafall min bild av det hela. (Hoppas innerligt att jag har fel!)

En vän till mig fick ett totalt obegripligt brev från Försäkringskassan.
Jag har (faan, rent ut sagt!) ALDRIG sett någonting liknande.
Ämbetsmannen hade formulerat sig på ett sätt som INGEN svensk medborgare (!) skulle kunna uttyda vad h*n menar.
Helt sjukt!
Till slut, efter att jag (och ett flertal personer) hade försökt uttyda vad ärendet handlade om så ringde min vän upp den som skickat brevet.
När han läste upp vad handläggaren skrivit kunde inte fackmannen själv svara på vad h*n menat, utan bad att få återkomma.
Vilket jävla skämt!

[PopJimmy]

Makten förgiftar alla upplevelser.

Okej, om vi antar detta som en utgångspunkt, vad blir då det mest "önskvärda" sätten/sättet att förhålla sig till makt enligt dig? Vad bottnar behovet av makten ur? I vilka situationer ligger maktbehovet under och ruvar? I alla? Nej det tror jag verkligen inte. Tror du det? Nej jag tror det finns situationer då man vågar släppa något fritt och låta det utvecklas genom att interagera med "sunda" miljöer. Eller hur ser du på makten? Genomsyrar behovet av makt i grund och botten allt annat? (för mig är det inte så)

[PopJimmy]

miss x:
Låter väldigt mycket som svensk byråkrati...

[PopJimmy]

Ang kränkning:
Nej men i förläningen så har archaxe och avantgardet rätt. Det är i förläningen bara att ge upp och acceptera att det inte finns någon hjälp att få och att det enda val man har är att försöka skapa något konstruktivt genom den smärta man tvingats och ständigt tvingas genomgå.

Jag menar inte att man ska bli totalt uppgiven inför alla delar av livet, men inser att man ibland måste ge upp, totalt, dvs att låta människor våldföra sig på en och komma undan med det. Eller?