Emotionella kränkrningar...

[Avantgardet]

Makten förgiftar alla upplevelser.

Okej, om vi antar detta som en utgångspunkt, vad blir då det mest "önskvärda" sätten/sättet att förhålla sig till makt enligt dig?

Kropotkins devis, typ: "det enda jag begär är att ni skjuter mig om jag sätter mig över er", och på samma sätt att aldrig tillåta någon sätta sig på en (men, som sagt, de får gärna sätta-på en - en helt annan femma). Helt enkelt förneka den, eller snarare att aldrig gå med på den.

Vad bottnar behovet av makten ur?

Jag talar inte om maktbehovet utan om makt - som konstitutionsdel i den sociala verkligheten, de sociala institutionerna. Det ligger implicit i samhällsstrukturerna. Läkare-patient. Lärare-elev. osv. Själv diagnosticerar jag mina läkare och undervisar mina lärare, samtidigt som de gör detsamma fast omvänt. Ontologiskt är det en dialektik, men i den "skenverklighet" som utgör den sociala verkligeheten så framgår det inte alltid.

I vilka situationer ligger maktbehovet under och ruvar? I alla? Nej det tror jag verkligen inte. Tror du det? Nej jag tror det finns situationer då man vågar släppa något fritt och låta det utvecklas genom att interagera med "sunda" miljöer. Eller hur ser du på makten? Genomsyrar behovet av makt i grund och botten allt annat? (för mig är det inte så)

På ett personligt plan så förnekar jag "makt". Annat än makt som den rörelse som avslutar och fullbordar viljan då - som i bemäktigandet. På det personliga planet handlar det för mig endast om att koordinera viljor i ett gemensamt utrymme, och rättvisa är ledordet. Något "behov av makt" tror jag inte, annat än som social konstruktion vars beständighet ligger i den där djävla trögheten som utgör det kulturella arvet.

[Avantgardet]

En vän till mig fick ett totalt obegripligt brev från Försäkringskassan.

Det här kan jag intyga, har också vänner som fått ett sådant. Jag begrep absolut ingenting. Misstänker att de använder det som ett slags gallring. De sociala skikten där facktermer inte brukas sållas direkt bort. Mer till de rika, mindre till de fattiga. Sen tillsätter man ett gäng gamla moralkärringar som skall åka runt och läxa upp försäkringskassans läkare att "sjukskrivningar skapar sjukdom". Höll på att gå i taket.

[miss x]

Genomsyrar behovet av makt i grund och botten allt annat? (för mig är det inte så)

Ja, det gör det tyvärr tror jag.

Vi som inte är "så" ska vara lyckliga, tror jag.
Kanske är det så att vi som inte har "maktbehov" har en annan syn på oss själva, än gemene man. Jag, iallafall, kan se att jag "duger" utan att behöva konkurrera/tävla med någon (mer än mig själv).

Jag menar inte att man ska bli totalt uppgiven inför alla delar av livet, men inser att man ibland måste ge upp, totalt, dvs att låta människor våldföra sig på en och komma undan med det. Eller?

Ja, det måste man.
Det kallas ATT LEVA.

[Avantgardet]

Ang kränkning:
Nej men i förläningen så har archaxe och avantgardet rätt. Det är i förläningen bara att ge upp och acceptera att det inte finns någon hjälp att få och att det enda val man har är att försöka skapa något konstruktivt genom den smärta man tvingats och ständigt tvingas genomgå.

Jag menar inte att man ska bli totalt uppgiven inför alla delar av livet, men inser att man ibland måste ge upp, totalt, dvs att låta människor våldföra sig på en och komma undan med det. Eller?

Jag menar snarare att det inte finns något att kränka. Att folk emellertid känner sig kränkta går inte att bortse ifrån. Det är skilda frågor. En ontologisk och en etisk. På den etiska säger jag "sätt hårt mot hårt". Man måste ta för sig, inget kommer gratis i det här samhället. Stå på dig! Vänd dig till en annan läkare. Ring och bråka. Bråka. Bråka! Man måste. Det är fördjävligt. Kan man prata om en läroplan när det gäller de socialt missgynnade så är det relevant just här. Ingen som betänker vilken karakteristik man tillägnar sig i träsket, vilken som är nödvändig för att överleva där.

[miss x]

Misstänker att de använder det som ett slags gallring. De sociala skikten där facktermer inte brukas sållas direkt bort.

Nåja..
Brevet var inte "inlindat" i massa facktermer (då hade man ju kunnat slå upp orden) utan problemet var att det saknades SAMMANHANG i det som skrivits.
(Som sagt; personen själv kunde inte ens tolka sina egna formuleringar, eller ens vad han syftat till med brevet, utan ursäktade sig med att h*n haft "bråttom" när h*n skrivit det..)

[Angelina]

Det är i förläningen bara att ge upp och acceptera att det inte finns någon hjälp att få och att det enda val man har är att försöka skapa något konstruktivt genom den smärta man tvingats och ständigt tvingas genomgå.

Jag menar inte att man ska bli totalt uppgiven inför alla delar av livet, men inser att man ibland måste ge upp, totalt, dvs att låta människor våldföra sig på en och komma undan med det. Eller?

Nej, varför ska de komma undan med det? Om inte du visar att du blev kränkt så hur ska de då förstå att de kränkte dig? Slå tillbaka med sanningen, så länge du orkar. Den brukar inte vara så svår när man väl hamnat i dess flöde. Ibland är att vända andra kinden till och slå tillbaka samma sak. Du fick insikten om kränkningen. Nästa gång känns det inte lika svårt. Man lär sig parera. Kränkningen är ju egentligen inte din. Eller bad du om den? I såna fall hur och varför?

[Avantgardet]

Misstänker att de använder det som ett slags gallring. De sociala skikten där facktermer inte brukas sållas direkt bort.

Nåja..
Brevet var inte "inlindat" i massa facktermer (då hade man ju kunnat slå upp orden) utan problemet var att det saknades SAMMANHANG i det som skrivits.
(Som sagt; personen själv kunde inte ens tolka sina egna formuleringar, eller ens vad han syftat till med brevet, utan ursäktade sig med att h*n haft "bråttom" när h*n skrivit det..)

Ja, det också. Så var brevet min kompis fick också. Men jag tror fortfarande att det finns ett syfte med det där. Att formulera sig som de gör bryter ju mot all typ av logik - om det inte skulle vara för att sålla bort en del.

[Anders]

Svårt att tycka nåt om det här när man inte vet vad kränkningen gick ut på. Och det vill jag inte veta. Men jag har i en massa sammanhang kränkt en massa folk utan att ha för avsikt att göra det. Och jag misstänker att jag känt mig kränkt många gånger då personen inte har haft för avsikt att kränka.

Det är lite in the eye of the beholder.

[Algotezza]

Försäkringskassan, Skatteförvaltningen och Arbetsförmedlingen är tre av statens viktigaste kränkningsinstanser. Aliansregeringen den högsta. Dessa behövs för att hålla "vanligt folk på mattan". Utan kränkningar stannar Sverige. Det kan också vara skönt att vara kränkta tillsammans. Kanske enda sättet att skapa sammanhållning och gemenskap idag. Plus klimathot och fetmabomb.

A

[J R Auk]

Ang kränkning:
Nej men i förläningen så har archaxe och avantgardet rätt. Det är i förläningen bara att ge upp och acceptera att det inte finns någon hjälp att få och att det enda val man har är att försöka skapa något konstruktivt genom den smärta man tvingats och ständigt tvingas genomgå.

Jag menar inte att man ska bli totalt uppgiven inför alla delar av livet, men inser att man ibland måste ge upp, totalt, dvs att låta människor våldföra sig på en och komma undan med det. Eller?

Det handlar väl bara om motiv. Om dom inte medger det du menar skulle vara att "inte komma undan med det" så är du för situationen maktlös. Över det har du inte makt. Men i det mesta har vi med vår känsla makt över andras liv. Det vill säga att det är bara en fråga om motivation om man vill att någon skall dö. Och det borde väl vara det ultimata "inte komma undan", även om jag inte heller där tror att du bemäktigar det du egentligen är ute efter, deras medgivande om det felaktiga. Det kanske kan uppstå i situationen som hotet innebär, men är nog inte beroende av det.

Gör dig av med det skamsliga arvet att blodet besudlar. Det är ingen skillnad mot skit under naglarna!