Vart är samhället påväg?

[ingenspeciell]

Jag vill inte komma ut för negativt här, men jag är en sådan här bakåtsträvare som inte riktigt kan med dagens samhälle. Det är säkert flera av er som mer eller mindre tycker som mig och känner att vi helt enkelt blir undanskuffade, men vad ska vi ta oss till som inte känner att vi kan leva upp här i det svenska samhället. Var ska man börja? Själv har jag också en historia av psykiska problem och då känner jag det ännu svårare, och det påverkar säkert också mina värderingar en del, men istort ser jag på mig själv som vemsomhelst som inte känner sig hemma i omgivningen hon lever i. Jag undrar en sak, vad vill människor med livet idag? Är det mest egot och det egna självförverkligandet som står i centrum eller är det mest ett försvar mot omgivningen. Hur ska vi fostra upp barn i samhället om vi inte ser dom som det absolut finaste vi har, ska omtanken om barnen få stå tillbaka för våra egna personliga begär? Vad händer med dom gamla? Folk klagar på äldrevården men varför tar inte förälderns son eller dotter hem dom till sig och sköter om dom den sista tiden i livet? Jag förstår att alla inte har möjlighet eller att man ömsesidigt inte går ihop med föräldern, men om man har ett stabilt äktenskap med bostad och ekonomi, varför tar man då inte hem bland det käraste man har om föräldrarna inte får en bra hjälp på annat håll? Varför arbetar man annars ihop alla dessa pengar om man inte ska använda dom till något som kan hjälpa ens familj eller andra, i min naiva föreställning så trodde jag det var ialla fall delvis därför som man tar ett välbetalt jobb. Att jag själv inte tycker mycket är roligt idag beror nog mest på mig själv, men trots all hjälp och självhjälp som jag ägnat mig åt har jag svårt att se vartåt jag ska sträva. Vart hittar man sig en kvinna idag som vill ta hand om barn och familj, hur går man till väga för att få tag på ett arbete som passar för en man? Jag vill inte sitta och knäppa på datorer eller använda dessa mobila telefoner, jag vill ha ett riktigt arbete där jag känner att jag gör nytta och gärna ett grovarbete. Jag har försökt ta reda på mina möjligheter på arbetsmarknaden men det verkar vara mycket annat konstigt som ingår i arbetet som jag inte riktigt tycker hör till, och ska man arbeta med en kvinnlig kollega nere i gruvan när kanske hon hade gjort ett mycket bättre arbete på närmsta sociala instutition istället? Varför arbetar jag alls, jo det är just därför att jag ska få möjlighet att både ge och ta. Om det inte är möjligt att ens få frukost och ett leende innan arbetet ifrån kvinnan man älskar nuförtiden om man ska arbeta en hel lång dag, hur ska man då orka gå dit och göra rätt för sig?
Jag kan inte se att jag kan lämna in en arbetsansökan om en dam skulle söka samma plats, då ger jag hellre bort den platsen till henne istället om hon nu så gärna vill ha den. Kvinnan och barnen måste ändå gå först, men ska vi män bli helt undanskuffade för den sakens skull, är vi inte välkomna alls? Det här är min syn, men jag har en annan livssyn också och den är mer jämlik/jämställd men problemet jag har med den är att romantiken i samhället försvinner. Är vi verkligen mogna för det och vill barnen avstå ifrån en sensuell och omtänksam mor, och en far som dom kan vara stolta över.

Jag vill att ni ska veta det här, ni som tycker om dagens samhälle och undrar varför vissa av oss andra inte hänger med i tidens tempo, det är ibland så att vi helt enkelt inte ställer upp på det här nya. Om man ser vad som pågår därute, och märker att inte allt men mycket handlar om personliga begär och mindre om medmänsklighet. Kultur, romantik mellan man och kvinna och moral i största allmänhet, omsorg om äldre och det lilla barnet som vill ha en mor och far som kan ta hand om dom, allt detta får gå till spillo för jag vet inte vad...
Finns det några kommentarer på det här, är det detta samhälle som vi vill ha?

[Skogsälvan]

Tack för att jag fick ta del av dina tankar som jag verkligen sympatiserar med. Vilket hemskt samhälle det vore utan romantik och omsorg och vi verkar tyvärr vara på väg dit. Alltså jag förstår verkligen hippiesarna... Det bästa råd jag kan ge dig och det är även ett råd till mig själv - försök leva som du vill. Du verkar ha väldigt fina och sunda värderingar.

[Makterna]

Jag vill inte komma ut för negativt här, men jag är en sådan här bakåtsträvare som inte riktigt kan med dagens samhälle. Det är säkert flera av er som mer eller mindre tycker som mig och känner att vi helt enkelt blir undanskuffade, men vad ska vi ta oss till som inte känner att vi kan leva upp här i det svenska samhället. Var ska man börja? Själv har jag också en historia av psykiska problem och då känner jag det ännu svårare, och det påverkar säkert också mina värderingar en del, men istort ser jag på mig själv som vemsomhelst som inte känner sig hemma i omgivningen hon lever i.

Att inte vilja förlika sig med samhället kallas asocial personlighetsstörning eller nånting ditåt. I populärkulturen måste man vara elak (dvs rik och egoist) för att kunna få den diagnosen, men så är det inte inom psykiatrivetenskapen.
Varför har du ett behov av att förlika dig med samhället i sin helhet? Försök göra dig oberoende av det istället, och umgås med människor du tycker om. Nån borde det väl gå att hitta? Välj ut dina russin ur den kaka som är världen.
Eftersom du har sjukdomsinsikt är du att gratulera. Försök få mer vård, på kort sikt ökad medicinering. Ju bättre du mår för dagen, desto bättre klarar du av att tänka kognitivt och om du gör det så kommer du ur de antisociala tankarna.

Jag undrar en sak, vad vill människor med livet idag? Är det mest egot och det egna självförverkligandet som står i centrum eller är det mest ett försvar mot omgivningen.

Meningen med livet är såklart att bli lycklig. Vi människor är ju födda med ett belöningscentra. Lider man av depression kan det vara svårt att föreställa sig ens vad lycka är, men när du mår bättre kommer du att inse vikten av att jaga den. Inget fel i det. Man måste ju inte vara direkt elak mot andra bara för att man själv vill bli lycklig. Tvärtom, lycka nås väl ofta bäst genom att vara vän med sina medmänniskor.

Hur ska vi fostra upp barn i samhället om vi inte ser dom som det absolut finaste vi har,

Det lät vackert men verkar vid närmare eftertanke mest vara en klyscha. Vad ville du poängtera, mer exakt?

ska omtanken om barnen få stå tillbaka för våra egna personliga begär?

Den som skaffar barn gör ju ett vägval i sitt liv. Vill man inte ha den bördan som det medför att skaffa barn, ska man inte skaffa några. Känner man att man ångrar sig är det trist, men berätta det då för socialtjänsten så att barnen kan omplaceras. Bättre det än att de får stanna hos en förälder som inte längre är motiverat. Bättre att ta itu med verkligheten än att leva på en lögn, det funkar sällan.

Vad händer med dom gamla? Folk klagar på äldrevården men varför tar inte förälderns son eller dotter hem dom till sig och sköter om dom den sista tiden i livet? Jag förstår att alla inte har möjlighet eller att man ömsesidigt inte går ihop med föräldern, men om man har ett stabilt äktenskap med bostad och ekonomi, varför tar man då inte hem bland det käraste man har om föräldrarna inte får en bra hjälp på annat håll? Varför arbetar man annars ihop alla dessa pengar om man inte ska använda dom till något som kan hjälpa ens familj eller andra, i min naiva föreställning så trodde jag det var ialla fall delvis därför som man tar ett välbetalt jobb.

Olika människor har olika värderingar. Likriktning kan knappast vara sunt, fritänkande är bättre, även om det leder till att människans inneboende egoism uppdagas. Människan är en egoistisk varelse, att försöka förneka det tjänar ingenting till. Vi är skapta med ett belöningscentra, det går knappast att ändra på.

Att jag själv inte tycker mycket är roligt idag beror nog mest på mig själv, men trots all hjälp och självhjälp som jag ägnat mig åt har jag svårt att se vartåt jag ska sträva. Vart hittar man sig en kvinna idag som vill ta hand om barn och familj,

Herregud, det är väl den lättaste sak i världen att hitta. Det gäller väl bara att du framstår som en god potentiell make. Lös de psykiska problemen först innan du sätter fler barn till världen. Eller sök dig till en singelmamma som redan har barn.

hur går man till väga för att få tag på ett arbete som passar för en man? Jag vill inte sitta och knäppa på datorer eller använda dessa mobila telefoner, jag vill ha ett riktigt arbete där jag känner att jag gör nytta och gärna ett grovarbete.

Säg exakt den formuleringen till Arbetsförmedlingen, det borde inte vara svårt att hitta ett manligt arbete. Lantbruk kanske, EU pumpar ju in halva sin budget i lantbruket. Du har också chansen att delta i olika dumma specialprojekt. Att starta strutsfarm var t.ex. populärt för 9 år sen. Du kunde t.ex. ha cowboyhatt och rida runt på strutsar på prärien.

Jag har försökt ta reda på mina möjligheter på arbetsmarknaden men det verkar vara mycket annat konstigt som ingår i arbetet som jag inte riktigt tycker hör till, och ska man arbeta med en kvinnlig kollega nere i gruvan när kanske hon hade gjort ett mycket bättre arbete på närmsta sociala instutition istället?

Om du vill slippa jämställdhetsivern så jobba svart då. Byggbranschen är alltid het. Ansök hos närmsta MC-snubbe.

Varför arbetar jag alls, jo det är just därför att jag ska få möjlighet att både ge och ta. Om det inte är möjligt att ens få frukost och ett leende innan arbetet ifrån kvinnan man älskar nuförtiden om man ska arbeta en hel lång dag, hur ska man då orka gå dit och göra rätt för sig?

Först sa du att du vill arbeta, och sen säger du att det är en börda, och att du gör det för att "göra rätt för dig". Kanske är det här hela problemet ligger. Att du bär på en stor inneboende skuldkänsla. Som du försöker få bort genom att sätta en massa barn till världen, och binda upp dig med en kvinna, och sedan ta ett jobb du inte gillar. Har du funderat på om det finns andra sätt att få bort den skuldkänslan? Som kanske är bättre? SSRI?

Jag kan inte se att jag kan lämna in en arbetsansökan om en dam skulle söka samma plats, då ger jag hellre bort den platsen till henne istället om hon nu så gärna vill ha den. Kvinnan och barnen måste ändå gå först, men ska vi män bli helt undanskuffade för den sakens skull, är vi inte välkomna alls? Det här är min syn, men jag har en annan livssyn också och den är mer jämlik/jämställd men problemet jag har med den är att romantiken i samhället försvinner. Är vi verkligen mogna för det och vill barnen avstå ifrån en sensuell och omtänksam mor, och en far som dom kan vara stolta över.

All respekt till att du vågar öppna dig och beskriva dina politiskt inkorrekta värderingar. De flestas "ängel på axeln" skulle förträngt att de egentligen känner som du gör. Heder! Om du vill känna dig som en "man", kanske lite som ett hjälte, så kanske du kan söka som ambulansförare? Man måste inte vara psykiskt frisk för att köra ambulans, iallafall inte i Tjörns kommun.

Jag vill att ni ska veta det här, ni som tycker om dagens samhälle och undrar varför vissa av oss andra inte hänger med i tidens tempo, det är ibland så att vi helt enkelt inte ställer upp på det här nya. Om man ser vad som pågår därute, och märker att inte allt men mycket handlar om personliga begär och mindre om medmänsklighet.

Har du tänkt på att det där snacket om "medmänsklighet" kanske i själva verket är nåt man bara säger för att vinna sociala poäng? Det kanske inte ligger så mycket substans i det när allt kommer omkring! Oftast är det de som oftast pratar om "solidaritet" hit och dit, som allra bäst passar in på beskrivningen av deras fiender. Jag minns t.ex. den där Amnesty-ordföraren som stack med kassan. Eller SSU-ordföraren som blottade sina rasistiska värderingar på fyllan.

Kultur, romantik mellan man och kvinna och moral i största allmänhet, omsorg om äldre och det lilla barnet som vill ha en mor och far som kan ta hand om dom, allt detta får gå till spillo för jag vet inte vad...
Finns det några kommentarer på det här, är det detta samhälle som vi vill ha?

Samhället med mannen som sliter i gruvan är inget samhälle jag personligen vill ha, men jag förespråkar andras sätt att slita i gruvor om de har lust med det. Fram för frihet och mångfald!

[ingenspeciell]

Skogsälvan Tack

Makterna Du verkar smart, därför jag skrev här på forumet då många verkar ha kännedom om så mycket. Du hjälpte mig ockå att reda ut mina tankar, tacksam för det.


Varför har du ett behov av att förlika dig med samhället i sin helhet?

Just nu har jag det absolut eftersom jag lever till stor del utanför samhället, teven och radion har varit sällskap för mig ofta när jag känt mig ensam tidigare, men det speglar ju det som för tillfället är i ropet så i och med det försvinner ju livsglädje när jag upplever att mycket som händer är fattigt på innehåll. Jag orkar helt enkelt inte sitta och höra på mina gamla skivor och filmer för att hålla mig uppe, utan jag vill leva mera här och nu. Jag är långt ifrån att vara någon statistiker eller ensamvarg till sätt eller tanke, men däremot är jag skör och är både rädd och inte alltför begåvad i komplexa sociala situationer så jag drar mig hellre undan. Önskar dock ibland att jag hade något starkare intresse, avundas dom som har förmågan att sysselsätta sig själva utan att vara beroende av omgivningen.

Nån borde det väl gå att hitta?

Det vet jag att det gör, sedan om dom orkar med mig är något annat, det får man ta som en bonus i sådana fall.

Det lät vackert men verkar vid närmare eftertanke mest vara en klyscha. Vad ville du poängtera, mer exakt?

Det är med våra barn som vi kan förändra världen tror jag, vi äldre har ju redan gjort våra val och ett barn har inga förutfattade meningar utan dom blir påverkade av oss andra. Sedan tycker jag personligen att barn är vackra och dom ger mig mycket, allt är så avslappnat med barn. Om jag har barn som leker omkring mig så har jag det aldrig tråkigt, utan jag känner glädje genom barn på ett annat sätt än genom en vuxen. Sedan, om inte ett barn känner sig betydelsefullt och framförallt älskade av sina föräldrar, hur kan då både barnet och föräldrarna känna sig nöjda med livet? Jag har därför svårt att se, att man kan se ett barn som något annat än just det finaste vi har, om jag inte gjorde det så skulle jag nog se det hela på ett annat sätt.

Olika människor har olika värderingar. Likriktning kan knappast vara sunt, fritänkande är bättre, även om det leder till att människans inneboende egoism uppdagas. Människan är en egoistisk varelse, att försöka förneka det tjänar ingenting till. Vi är skapta med ett belöningscentra, det går knappast att ändra på.

Jag tycker att den bild du målar upp låter negativ, men jag säger inte att den är fel vad gäller människans egentliga natur. Dock vill inte jag leva med den tron, men det betyder inte att jag lever i en lögn för det utan jag föredrar att motarbeta dom krafterna. Om vi är uppståndna ifrån aporna så var vi säkerligen än mer själviska ifrån människans begynnelse? Snart kanske hjärnan kontra kroppen i evolutionen går fram än mer och dom kroppsliga begären( materiella, känslomässiga, sexuella) får ge vika en aning, kanske också att vi redan nu kan träna hjärnan och se att det kan vara lika positivt att leva ändå. Sedan är jag med dig på att om man drar allt i maximal förlängning så kan det hända att dom primitiva instinkterna ändå tar över, men det kan ockå vara en plötslig impuls. Har tänkt ibland att, om jag ska vara mogen att gifta mig så ska jag vara beredd att välja äktenskapet( ..och kvinnan jag älskar) framför ett paradis fullt med kvinnor, vin och sång. Dit kanske jag aldrig kommer, men skillnaden till att ge upp sig själv helt för någon annan oavsett omständigheter och att t.o.m. bedra sin fru på bröllopsdagen med första kvinna man träffar är ganska så stor tror jag. Jag tar det sexuella som ett exempel eftersom jag tror att det är min starkaste drift.

Herregud, det är väl den lättaste sak i världen att hitta. Det gäller väl bara att du framstår som en god potentiell make. Lös de psykiska problemen först innan du sätter fler barn till världen. Eller sök dig till en singelmamma som redan har barn.

Ja, inte ska jag inleda någon allvarligare relation till någon kvinna innan jag accepterar mig själv och känner att jag har något att ge henne som hon saknar. Är ju lite konservativ här också, men jag tycker att barnen står sin mor närmast så i det fallet är det nog damen som bör rannsaka sig själv i första hand.

Säg exakt den formuleringen till Arbetsförmedlingen, det borde inte vara svårt att hitta ett manligt arbete. Lantbruk kanske, EU pumpar ju in halva sin budget i lantbruket. Du har också chansen att delta i olika dumma specialprojekt. Att starta strutsfarm var t.ex. populärt för 9 år sen. Du kunde t.ex. ha cowboyhatt och rida runt på strutsar på prärien.

Det får inte bli något självändamål att vara macho bara, jag tycker att ett äkta machoideal är en bieffekt av manlighet och inte tvärtom. Alltså, man kan vara manlig och macho men man kan inte vara macho och omanlig. Då blir det inte många maco kvar, skratt.. det är därför som jag aldrig respekterat dessa Micke Persbrandt och Bruce Willis ideal antar jag.

Först sa du att du vill arbeta, och sen säger du att det är en börda, och att du gör det för att "göra rätt för dig". Kanske är det här hela problemet ligger. Att du bär på en stor inneboende skuldkänsla. Som du försöker få bort genom att sätta en massa barn till världen, och binda upp dig med en kvinna, och sedan ta ett jobb du inte gillar. Har du funderat på om det finns andra sätt att få bort den skuldkänslan? Som kanske är bättre? SSRI?

Arbete ser jag nog på flera sätt,
.vi måste arbeta på ett eller annat sätt för att försörja oss
.det ger en mångfald till livet, man vidgar sina vyer och i bästa fall gör man något som kanske rent av känns tillfredsställande
.kvinnor och barn får vara ensamma ett tag

kanske du kan söka som ambulansförare?

Tycker jag verkar vara ett jättefint yrke och jag uppskattar dom som gör det, men jag är nog mera lämpad till något annat. Skulle inte klara av tempot framförallt tror jag, men man vet ju aldrig längre fram vad tiden bär med sig. Skulle ialla fall älska yrket om jag klarade det tror jag, att få en sådan direktrespons att man känner sig kunna hjälpa människor i nöd vore vackert, skulle nog också begränsa sin självupptagenhet med många procent tror jag.

Har du tänkt på att det där snacket om "medmänsklighet" kanske i själva verket är nåt man bara säger för att vinna sociala poäng?

Jo, men om man inte fick några sociala poäng utan man respekterade både vänner och fiender(eller att det inte fanns några som man såg som en fiende) så skulle jag ändå vilja vara en vän, även fast jag själv skulle få mer kortsiktig tillfredsställelse i vissa situationer om jag betedde mig oetiskt. Man får också tänka på att begär skapar ytterligare begär, så jag tror att det ofta kan vara att leva i en osanning om man alltid agerar på ens första impuls. Också detta med begär, varför är gräset ofta grönare på andra sidan? Det är något slags maktbegär tror jag, ett behov av att säkerställa att man uppnår en högre nivå av njutning än sina medmänniskor. Om det är så borde det vara en mental sak också, man får helt enkelt vara nöjd med vad man får för någon lott i livet, och ta allt som händer som något positivt och försöka tolka det positiva även i situationer som kan tyckas svåra.

Fram för frihet och mångfald!

Ja, bara det inte går för långt, människor kanske inte vet sitt bästa själva alltid. Total frihet och mångfald sätter jag synonymt med någon slags anarki, ialla fall om jag går efter att människans naturs första impuls är att agera själviskt och inte medmänskligt.




[/b]

[Makterna]

Makterna Du verkar smart, därför jag skrev här på forumet då många verkar ha kännedom om så mycket. Du hjälpte mig ockå att reda ut mina tankar, tacksam för det.

Varför har du ett behov av att förlika dig med samhället i sin helhet?

Just nu har jag det absolut eftersom jag lever till stor del utanför samhället, teven och radion har varit sällskap för mig ofta när jag känt mig ensam tidigare, men det speglar ju det som för tillfället är i ropet så i och med det försvinner ju livsglädje när jag upplever att mycket som händer är fattigt på innehåll. Jag orkar helt enkelt inte sitta och höra på mina gamla skivor och filmer för att hålla mig uppe, utan jag vill leva mera här och nu. Jag är långt ifrån att vara någon statistiker eller ensamvarg till sätt eller tanke, men däremot är jag skör och är både rädd och inte alltför begåvad i komplexa sociala situationer så jag drar mig hellre undan. Önskar dock ibland att jag hade något starkare intresse, avundas dom som har förmågan att sysselsätta sig själva utan att vara beroende av omgivningen.

Skogsskötsel? Det är ju ett mansgöra, samtidigt som du inte behöver umgås med andra så mycket.

Nån borde det väl gå att hitta?

Det vet jag att det gör, sedan om dom orkar med mig är något annat, det får man ta som en bonus i sådana fall.

Om du nu är säregen, skriv det i annonsen, så de vet vad de har att vänta. Det är inte skrämmande för alla, många tycker tvärtom det är gulligt. Men nämn nåt exempel på nåt säreget, så man förstår bättre.
För om man inte är som alla andra, då är ju en kontaktannons det bästa sättet att hitta en passande partner. På typ krogen vet man ju ingenting om varandra förutom utseendet, så där är det tungrott att hitta rätt. Även om du pratar med 20 st tjejer under en kväll så kanske du måste prata med 10 gånger så många innan du hittar rätt. Det jobbet slipper du på Internet, om du bara skriver en bra presentation.

Det lät vackert men verkar vid närmare eftertanke mest vara en klyscha. Vad ville du poängtera, mer exakt?

Det är med våra barn som vi kan förändra världen tror jag, vi äldre har ju redan gjort våra val och ett barn har inga förutfattade meningar utan dom blir påverkade av oss andra. Sedan tycker jag personligen att barn är vackra och dom ger mig mycket, allt är så avslappnat med barn. Om jag har barn som leker omkring mig så har jag det aldrig tråkigt, utan jag känner glädje genom barn på ett annat sätt än genom en vuxen. Sedan, om inte ett barn känner sig betydelsefullt och framförallt älskade av sina föräldrar, hur kan då både barnet och föräldrarna känna sig nöjda med livet? Jag har därför svårt att se, att man kan se ett barn som något annat än just det finaste vi har, om jag inte gjorde det så skulle jag nog se det hela på ett annat sätt.

Du låter ju som drömmannen för den ensamma mamman, och såna har det inte så lätt att hitta män. Så du kommer säkert lätt kunna hitta en kvinna och få barnen på köpet.

Olika människor har olika värderingar. Likriktning kan knappast vara sunt, fritänkande är bättre, även om det leder till att människans inneboende egoism uppdagas. Människan är en egoistisk varelse, att försöka förneka det tjänar ingenting till. Vi är skapta med ett belöningscentra, det går knappast att ändra på.

Jag tycker att den bild du målar upp låter negativ, men jag säger inte att den är fel vad gäller människans egentliga natur. Dock vill inte jag leva med den tron, men det betyder inte att jag lever i en lögn för det utan jag föredrar att motarbeta dom krafterna.

Visst man man döma ut människans egoismen såsom ond, men varför skulle man? Man kan väl lika gärna välja det människovänliga synsättet. Snarare än att döma ut människans girighet, kan vi se på allt fantastiskt som människor skapat i fruktsamt samarbete. Istället för att typ titta fördömande när de räknar sina pengar, skulle man kunna glädjas med dem och se på allt fint de byggt upp. Lite mer amerikanskt synsätt, lite mindre norrländskt synsätt, helt enkelt. Leve människan! Livet är för kort att sura bort!

Om vi är uppståndna ifrån aporna så var vi säkerligen än mer själviska ifrån människans begynnelse?

Själviskheten är nog lika hög. Men intelligensen är högre idag. Även självbehärskningen. Förr slog kanske grottmänniskorna ihjäl varann för att de var på dåligt humör. Idag beter vi oss oftast inte så, för det finns rättsväsende och sånt som motverkar sånt. Idag är det mest knarkare och andra galningar som begår såna dåd. Och om människan fortsätter att bli ännu mer logisk, så kommer vi kanske (med ett mått tur) om 200 år att inte ha några mord alls, för alla missbruksproblem är lösta och alla psykiska sjukdomar går att bota. Och alla friska förstår att mord inte lönar sig. Det behövs ingen altruism för att förhindra ondska. Världen är sån att egoism lönar sig, egoism är därför logiskt, eftersom vi är byggda för att göra sånt som lönar sig. Att motverka egoism är därför inte en perfekt väg att gå, på lång sikt.

Snart kanske hjärnan kontra kroppen i evolutionen går fram än mer och dom kroppsliga begären( materiella, känslomässiga, sexuella) får ge vika en aning, kanske också att vi redan nu kan träna hjärnan och se att det kan vara lika positivt att leva ändå.

Den tanken verkar bygga på skam och självförnekelse. Det är ingen människovänlig tanke. Människan bör bejakas! Det är inget fult att bli allt man kan bli, göra allt man vill göra! Självklart ska man bejaka alla materiella, känslomässiga och sexuella begär. Syftet med rättssystemet är att se till att det inte lönar sig att bejaka dessa begär på ett sätt som skadar andra, exempelvis våldtäkt. Sex som är safe, sane & consensual kan dock knappast vara moraliskt fel.

(Som ni märker måste man ofta använda amerikanska uttryck, när man ska återge moderna tankegångar, eftersom synen på människan och friheten är så bakom här i (S)verige. "Innocent until proven guilty", hur ofta hör man det i Sverige? Hur ofta ser vi en staty av Miss Justitia med sin i västerlandet kända ögonbindel? Hur många vet vad den symboliserar?)

Sedan är jag ed dig på att om man drar allt i maximal förlängning så kan det hända att dom primitiva instinkterna ändå tar över, men det kan ockå vara en plötslig impuls. Har tänkt ibland att, om jag ska vara mogen att gifta mig så ska jag vara beredd att välja äktenskapet( ..och kvinnan jag älskar) framför ett paradis fullt med kvinnor, vin och sång. Dit kanske jag aldrig kommer, men skillnaden till att ge upp sig själv helt för någon annan oavsett omständigheter och att t.o.m. bedra sin fru på bröllopsdagen med första kvinna man träffar är ganska så stor tror jag. Jag tar det sexuella som ett exempel eftersom jag tror att det är min starkaste drift.

Nu förstår jag inte riktigt hur du menar. Det låter som att du beskriver en skala mellan normativ moral på ena sidan och impulsivitet på andra sidan, var det så du menade?

Själv ser jag det inte så. Dålig impulskontroll är av ondo, hävdar jag. Men jag förespråkar att bejaka en drift sålänge man förnuftsmässigt befunnit den vara riskfri. Mitt råd blir alltså:
1. Känn efter vad du vill.
2. Fundera över hur du kan agera för att uppnå det du vill (utan att du orsakar något du inte vill).
3. Agera enligt det vägval du kommit fram till.

För att återanknyta till ditt egna exempel:
Du har just gift dig, och hittar en annan kvinna som är ännu sexigare. Hon vill ha sex med dig. Enligt punkt 1 ovan så funderar du över vad du vill. Svaret blir kanske att du gärna vill ha sex med den sexigare kvinnan, men att du inte vill svika din fru. Enligt punkt 2 funderar du nu över hur du kan agera för att uppnå det du vill. Du kommer kanske fram till att du avstår erbjudandet från den sexigare kvinnan, för att få ett bättre samvete på lång sikt. Enligt punkt 3, säger du nej tack till den sexigare kvinnan, på ett artigt sätt, och förklarar att du är gift. Men att du kanske återkommer när du vid nåt lämpligt tillfälle frågat frun om hon går med på partnerbyte, ifall hon svarar ja.

Säg exakt den formuleringen till Arbetsförmedlingen, det borde inte vara svårt att hitta ett manligt arbete. Lantbruk kanske, EU pumpar ju in halva sin budget i lantbruket. Du har också chansen att delta i olika dumma specialprojekt. Att starta strutsfarm var t.ex. populärt för 9 år sen. Du kunde t.ex. ha cowboyhatt och rida runt på strutsar på prärien.

Det får inte bli något självändamål att vara macho bara, jag tycker att ett äkta machoideal är en bieffekt av manlighet och inte tvärtom.

Visst, men för det inte alltför svårt för dig själv nu. Acceptera hellre ett låtsasmachoyrke än inget machoyrke alls. I framtiden kanske du såsmåningom hittar ett helmachoyrke. Det primära är ju trots allt att du ska hitta dig själv. Macho är egentligen bara ett medel för att nå dit.

Alltså, man kan vara manlig och macho men man kan inte vara macho och omanlig. Då blir det inte många maco kvar, skratt.. det är därför som jag aldrig respekterat dessa Micke Persbrandt och Bruce Willis ideal antar jag.

Vänta nu, betyder inte "macho" just manlig (på spanska)?
Men visst, saker och ting måste komma "naturligt" och kan inte påklistras hursomhelst. Om du plötsligt en dag bestämmer dig för att ändra din personlighet, kommer såklart alla som känner dig att tycka att din nya personlighet, oavsett hur den ser ut, inte passar dig, den är inte du, kommer de att säga. Men detta måste du strunta i - detta är en oundviklig del av att ändra sin personlighet. Skaffa nya kompisar om det behövs, eller vänta tills de gamla accepterat din nya personlighet. Man kan faktiskt ändra sin personlighet, och bli den man vill vara. Det kommer förstås kännas konstigt i början, men hang in there! Allt självförverkligande är av godo.

Först sa du att du vill arbeta, och sen säger du att det är en börda, och att du gör det för att "göra rätt för dig". Kanske är det här hela problemet ligger. Att du bär på en stor inneboende skuldkänsla. Som du försöker få bort genom att sätta en massa barn till världen, och binda upp dig med en kvinna, och sedan ta ett jobb du inte gillar. Har du funderat på om det finns andra sätt att få bort den skuldkänslan? Som kanske är bättre? SSRI?

Arbete ser jag nog på flera sätt,
.vi måste arbeta på ett eller annat sätt för att försörja oss
.det ger en mångfald till livet, man vidgar sina vyer och i bästa fall gör man något som kanske rent av känns tillfredsställande
.kvinnor och barn får vara ensamma ett tag

Allt det där låter som rationaliseringar. Vad det primärt handlar om just nu, är att du ska må bra. Finns det en skuldproblematik kan den kanske lösas med psykiatrin, i annat fall handlar det om att du måste hitta ett sätt att leva, som passar dina värderingar och idéal. Alternativt kan du ändra dina värderingar, men det är inte lika lätt gjort, så den vägen verkar inte vettig.
Man måste inte alls arbeta för att försörja sig. EU och Sverige delar ju ut massor av pengar om man säger att man är sjuk, kvinna, transsexuell, muslim eller något annat som i deras ögon är "sympatiskt". Så det är inget "måste". Det finns inga "måsten" i universum.

kanske du kan söka som ambulansförare?

Tycker jag verkar vara ett jättefint yrke och jag uppskattar dom som gör det, men jag är nog mera lämpad till något annat. Skulle inte klara av tempot framförallt tror jag, men man vet ju aldrig längre fram vad tiden bär med sig. Skulle ialla fall älska yrket om jag klarade det tror jag, att få en sådan direktrespons att man känner sig kunna hjälpa människor i nöd vore vackert, skulle nog också begränsa sin självupptagenhet med många procent tror jag.

De brukar inte köra så fort, en ambulans har väl bara cirka 220 hk och en ganska tung kaross. Jag brukar köra fort med svenska mått mätt, och när jag ser en ambulans under utryckning brukar jag ofta behöva sakta ner eftersom jag tycker det skulle se illa ut att köra på kapp med en ambulans. Så de brukar nog inte köra mer än 140 km/h på 110-väg, eller kanske 80 på 50-väg. (Beroende på trafiksituation såklart). Så svenskar är som vanligt rätt tama, så jag tror inte det är speciellt mycket stress på en svensk ambulansarbetsplats. Så det tror jag nog du kan söka till, du kan ju höra omkring iallafall.

Fram för frihet och mångfald!

Ja, bara det inte går för långt, människor kanske inte vet sitt bästa själva alltid. Total frihet och mångfald sätter jag synonymt med någon slags anarki, ialla fall om jag går efter att människans naturs första impuls är att agera själviskt och inte medmänskligt.

Du har helt rätt i att människor inte alltid vet sitt eget bästa. Jag är varken anarkist eller moralistliberal. Men vad man ofta glömmer, är att det fördenskull inte alltid är så att staten vet andras bästa. Att det finns ofrihet som t.ex. LVM, LPT och LVU, som låser in en narkoman/psyksjuk/ungdom som inte kan ta vara på sig själv, har jag inget emot. Men det finns många exempel där staten kränker folks frihet baserat en värderingspartiskhet i lagstiftningen, som direkt dömer ut en åsikt som sådan. De skattepengar som vi "rånas" på går t.ex. till bibliotek, eftersom "rätt åsikt" enligt staten är att det är "fint" att läsa böcker. Men samma subventioner går inte till andra fritidssysselsättningar, t.ex. Internet-surfande, bowling, eller annat som inte är lika "fint". Det finns rentav exempel på fritidssysselsättningar som blir direkt motverkade av staten eftersom de enligt deras värderingar är "fula", t.ex. rave-kulturen. Att vara uppe och dansa hela natten är inte sunt, tyckte staten, och tillät sig själv att köra över de människor som älskade att frossa i dans och musik. Värdepartiskhet är, när den utförs av nån som har maktmonopolet i samhället (följer man inte de värderingspartiska lagarna kommer ju i slutändan polisen eller insatsstyrkan och skjuter dig), en krigsförklaring, och det var inte konstigt att Mats Hinze tänkte spränga OS-statyn i protest mot statens värderingspartiskhet. Detta var nämligen samma år som staten pumpade in massor av skattepengar i en OS-ansökan, för att värderingen "sport är kul" upphöjdes till mer "rätt", av det som skulle föreställa en seriös stat, men som pga värderingspartiskheten i själva verket bara är en intresseorganisation med soldater (poliserna) som arbetar under sig. Tyvärr var Mats Hinze en knarkare och kunde inte genomföra dådet på ett vettigt sätt, men man kan ändå se något vettigt i hans idé. Hoppas fler vågar protestera mot att en oseriös organisation har makten i Sverige, så att vi någon gång i framtiden får en seriös västerländsk stat där alla individers välbefinnande värderas lika högt, och där alla åsikter har samma existensberättigande, och där staten inte är den som dömer åsikter och värderingar, utan bara misstänkta brott. Staten ska vara till för väljarna, väljarna ska inte vara till för staten såsom det är i dag i dagens hjärtvättade propagandasamhälle där värdepartiskhet till och med står inskrivet i statens läroplan för grundskolan.

[ingenspeciell]

För att återanknyta till ditt egna exempel:
Du har just gift dig, och hittar en annan kvinna som är ännu sexigare. Hon vill ha sex med dig. Enligt punkt 1 ovan så funderar du över vad du vill. Svaret blir kanske att du gärna vill ha sex med den sexigare kvinnan, men att du inte vill svika din fru. Enligt punkt 2 funderar du nu över hur du kan agera för att uppnå det du vill. Du kommer kanske fram till att du avstår erbjudandet från den sexigare kvinnan, för att få ett bättre samvete på lång sikt. Enligt punkt 3, säger du nej tack till den sexigare kvinnan, på ett artigt sätt, och förklarar att du är gift. Men att du kanske återkommer när du vid nåt lämpligt tillfälle frågat frun om hon går med på partnerbyte, ifall hon svarar ja.

Jag tänker inte på det där sättet alls tror jag så för mig blir det lite ovant att höra.

"men att du inte vill svika din fru."

Jag tror att det är mycket här skiljelinjen går mellan ditt exempel och mig, för det är inte i huvudsak p.g.a. min frus eller mina egna känslor jag skulle tacka nej till en annan kvinna, utan det är snarare för både min och hennes skull tillsammans(alltså vår relation) som jag inte skulle gilla det. Och om vi dessutom har barn tillsammans så är det minst lika mycket för deras skull jag skulle tacka nej, för vad vore jag för en far om jag inte respekterade familjen mera än så? Sedan har jag också detta gamla synsättet i huvudet att män mer har mer djuriska drifter än kvinnor, och att det ialla fall hos en del kan höra ihop med manlighet(alltså att mannen är ärlig med sina egna drifter och inte fjäskar in sig) och det kanske t.o.m. kan vara lite charmigt. En sak tycker jag dock, och det är att om en part i förhållandet tänker obscena tankar om andra, så ser jag inget mildare på det än om man skulle hoppa i säng med densamme.

Nu förstår jag inte riktigt hur du menar. Det låter som att du beskriver en skala mellan normativ moral på ena sidan och impulsivitet på andra sidan, var det så du menade?

Jag menar bara det att i den ultimata förlängningen, alltså om man utsätts för frestelser för stora att motstå, så är jag rädd för att man blir att värdera ens egna personliga lust högre än man håller av sin familj. Och det gör mig inget gott att tänka på det sättet, så antingen får man sänka sina egna ideal och inse att man är mer självisk än vad man egentligen vill, eller så får man försöka arbeta med sig själv, så att man kan se det som lika mycket positivt att rå om sin familj så att dom mår bra istället för att göra saker som bara gagnar en själv.

Det behövs ingen altruism för att förhindra ondska. Världen är sån att egoism lönar sig, egoism är därför logiskt, eftersom vi är byggda för att göra sånt som lönar sig. Att motverka egoism är därför inte en perfekt väg att gå, på lång sikt.

Själv tror jag mer på altruism än logiska formler tror jag, altruism är logiskt det också men kanske mer beroende av att vi alla hjälper varandra att hitta dit vi vill. En logisk formel tycker jag ofta mer är applicerbar på en specifik människa, men eftersom vi lever i ett samspel med andra människor så tror/hoppas jag att det finns bättre sätt att gå.

Allt det där låter som rationaliseringar. Vad det primärt handlar om just nu, är att du ska må bra. Finns det en skuldproblematik kan den kanske lösas med psykiatrin, i annat fall handlar det om att du måste hitta ett sätt att leva, som passar dina värderingar och idéal. Alternativt kan du ändra dina värderingar, men det är inte lika lätt gjort, så den vägen verkar inte vettig.
Man måste inte alls arbeta för att försörja sig. EU och Sverige delar ju ut massor av pengar om man säger att man är sjuk, kvinna, transsexuell, muslim eller något annat som i deras ögon är "sympatiskt". Så det är inget "måste". Det finns inga "måsten" i universum.

För mig låter det som en dröm, gärna förutsatt att jag har en familj att vända hem till efter arbetet. Det jag beskrev är mitt ideal, det behöver inte vara mer avancerat än så där tror jag, ialla fall inte för mig.


-men i övrigt också, jag ska söka ytterligare hjälp här snart har jag tänkt men det vore också roligt att få kontakt med någon som har lite samma värderingar som en själv, vi kanske kan hjälpa varandra. Om det är någon som känner igen sig lite, så är det bara att lämna mig ett meddelande.

[Makterna]

Jag tror att det är mycket här skiljelinjen går mellan ditt exempel och mig, för det är inte i huvudsak p.g.a. min frus eller mina egna känslor jag skulle tacka nej till en annan kvinna, utan det är snarare för både min och hennes skull tillsammans(alltså vår relation) som jag inte skulle gilla det.

Jag uppfattade det som att det var du själv som kom på exemplet med otrohet på bröllopsnatten. Men strunt samma.

Men vem argumenterar du mot? Självklart ska man vara ärlig. Men ärlighet behöver inte stå i motsatsförhållande till egoism. Tvärtom, att vara en bra medmänniska lönar sig såklart! Du behöver kanske inte utplåna dig själv som individ för att kunna bli en bra man.

Och om vi dessutom har barn tillsammans så är det minst lika mycket för deras skull jag skulle tacka nej, för vad vore jag för en far om jag inte respekterade familjen mera än så? Sedan har jag också detta gamla synsättet i huvudet att män mer har mer djuriska drifter än kvinnor, och att det ialla fall hos en del kan höra ihop med manlighet(alltså att mannen är ärlig med sina egna drifter och inte fjäskar in sig) och det kanske t.o.m. kan vara lite charmigt. En sak tycker jag dock, och det är att om en part i förhållandet tänker obscena tankar om andra, så ser jag inget mildare på det än om man skulle hoppa i säng med densamme.

Jaha. Själv ser jag det snarare som så att man inte kan rå för vad man tänker. Alla män, gifta eller inte, kan uppskatta sexigheten i andra kvinnor, att förneka det vore idioti och att känna skuld över att människan fungerar som den gör vore också meningslöst. Otrohet sitter inte i tanken. Vad vi däremot kan styra är våra handlingar - dvs huruvida man gör en invit, även en liten en, t.ex. en blinkning eller att vara lite extra trevlig. Endast handlingar kan utgöra otrohet. Råkar du se världens sexigaste porrmodell och få stånd så ska du inte tänka "usch vad ful jag är, få stånd av sexiga tjejer, jag är ingen god make". Utan istället ska du tänka typ: "klart jag får stånd av att få se något så sexigt, det är bara naturligt, fast jag är samtidigt schysst nog att trots detta inte försöka ragga upp den här porrmodellen och försöka få till det med henne, för jag väljer hellre att vara trogen mot min fru. Jag ska till och med lägga undan den här tidningen nu, jag vill undvika att ens tänka på andra kvinnor än min fru i onödan".

Nu förstår jag inte riktigt hur du menar. Det låter som att du beskriver en skala mellan normativ moral på ena sidan och impulsivitet på andra sidan, var det så du menade?

Jag menar bara det att i den ultimata förlängningen, alltså om man utsätts för frestelser för stora att motstå, så är jag rädd för att man blir att värdera ens egna personliga lust högre än man håller av sin familj.

Jaha. Det låter väldigt trist att skapa ett motsatsförhållande mellan lust och parrelation. Parrelation och lust borde snarare stå på samma sida. Är du säker på att det inte är någon annan sorts tillhörighet du behöver i ditt liv? Det finns t.ex. många som söker sig till dominansrelationer, där sex inte ens behöver vara en del. T.ex. den där tysken som sökte upp en kannibal på Internet, för att han skulle äta upp hans penis. Med normativa ögon sett verkar såklart detta väldigt absurdt, men vad är det som säger att saker måste vara dåliga bara för att de är udda.

Det behövs ingen altruism för att förhindra ondska. Världen är sån att egoism lönar sig, egoism är därför logiskt, eftersom vi är byggda för att göra sånt som lönar sig. Att motverka egoism är därför inte en perfekt väg att gå, på lång sikt.

Själv tror jag mer på altruism än logiska formler tror jag, altruism är logiskt det också men kanske mer beroende av att vi alla hjälper varandra att hitta dit vi vill. En logisk formel tycker jag ofta mer är applicerbar på en specifik människa, men eftersom vi lever i ett samspel med andra människor så tror/hoppas jag att det finns bättre sätt att gå.

Om ingen tänker på sig själv kan ingen bli riktigt självförverkligad. I praktiken kan andras omtanke aldrig räcka tillräckligt långt för att skapa totalt självförverkligande. Men visst kan det vara småtrevligt om alla är snälla mot en. Å andra sidan kanske den altruistiska världen mest är ett substitut för den med stark brist på bekräftelse. Kanske vore det utilitariskt bättre om även han försökte bejaka sig själv för att därigenom få spontan bekräftelse. Om alla är altruister, om solidariteten är given, så uppskattar man den kanske inte. En present från en nära vän som visar att han tycker om en, är mycket mer värd, än den årliga presenten från typ staten, i en altruistisk/solidarisk värld.

[ingenspeciell]

Jaha. Det låter väldigt trist att skapa ett motsatsförhållande mellan lust och parrelation.

Det tycker jag också, men en relation är något som för mig är så vackert att det inte får komma något annat emellan. Man kan ha problem men då hjälper man varandra genom dom på ett ansvarsfullt sätt.  Det här citatet(en del av ett citat) av Petrus är jag svag för,
"Hustrun bestämmer inte över sin kropp, det gör mannen. På samma sätt bestämmer inte mannen över sin kropp, det gör hustrun."

Överhuvudtaget behöver sexualitet inte alltid ingå i kärlek för mig, jag vet inte ens om jag villa ha ett sexuellt liv med kvinnan jag älskar. Om hon vill så gör jag det för henne, men jag tror att sexualitet kan komplicera saker och ting och jag känner inte att det är riktigt rent som det brukas idag. Och om jag idkar xxx och når klimax, skulle det kännas konstigt om man har barn(som att jag försakar dom för en stund). För mig tillhör sexualiteten för det mesta ungdomar och/ eller att skapa barn, men att ialla fall delvis ha det för att uppnå klimax skulle kännas en aning ovärdigt, och ett svek mot både vår relation och mot barnen. Det är inte genom sexuella ögon som jag vill se på kvinnan jag älskar. Om jag istället kan få massor av sensualitet ifrån kvinnan jag älskar så skulle det göra mig mer lycklig, även fast sensualitet delvis säkert är ett påfund av mäniskan, men det skulle jag aldrig erkänna om du frågade mig

Otrohet sitter inte i tanken.

För mig gör det nog det ändå.

Råkar du se världens sexigaste porrmodell och få stånd så ska du inte tänka "usch vad ful jag är

Jag skulle känna skuld om jag drev det längre i tanken, just att få erektion kanske man inte alltid kan rå över.

fast jag är samtidigt schysst nog att trots detta inte försöka ragga upp den här porrmodellen och försöka få till det med henne

Återigen, på det där sättet har jag svårt att tänka. Jag förstår att du kanske inte tänker så heller, vissa saker blir man ju bara att skriva och sedan uppfattar man dom på ett visst sätt. Men det var det jag menade även förut, att jag skulle inte avstå någon kvinna enbart för att vara schysst mot min fru, det är inte därför som jag värderar trohet som något fint. Det är för vår relation jag avstår, alltså vår alldeles egna kontakt som riskerar att blekna, tror att kommunikationen mellan ett äkta par kan skadas av sådant. Men då menar jag inte i bara om man hoppar i säng med någon annan, precis som jag skrev förut så anser jag att otrohet sitter i tanken. Jag älskar en kvinna för att jag bara vill tänka på henna och ingen annan, om jag tänker på någon annan i sexuella termer så känner jag såklart skuld, men samtidigt vet jag om att ingen är ofelbar.

Många tack för alla dina fina tankar förresten, Makterna
Måste också säga det, att det jag beskriver nu när vi talar om relationer mellan man och kvinna är mitt ideal, det är inte säkert att man träffar någon som man kan uppfylla allt till punkt och pricka med. Det hoppas jag att du förstår att jag menar, och sedan finns det som du säger olika typer av relationer, jag själv kanske aldrig kommer känna mig fullt mogen för en romantisk relation likt den jag beskriver. Jag kanske blir att leva mera som en vän med en kvinna istället precis som det moderna samhället väl föreskriver?

[Makterna]

Jaha. Det låter väldigt trist att skapa ett motsatsförhållande mellan lust och parrelation.

Det tycker jag också, men en relation är något som för mig är så vackert att det inte får komma något annat emellan. Man kan ha problem men då hjälper man varandra genom dom på ett ansvarsfullt sätt.  Det här citatet(en del av ett citat) av Petrus är jag svag för,
"Hustrun bestämmer inte över sin kropp, det gör mannen. På samma sätt bestämmer inte mannen över sin kropp, det gör hustrun."

Olika människor har olika behov. Och för olika behov finns olika lösningar.
Den som vill minska sin hyra, skapar en relation med en rumskamrat.
Den som vill ha sex, skaffar en KK-relation.
Den som vill ha sex och kärlek, skaffar en traditionell parrelation.
Den som är polyamourös, skaffar en polygam relation.
Den som kan skilja mellan sex och kärlek, skaffar en öppen relation (dvs en kärleksrelation men där man får ha sex med andra).
Den som vill bli bekräftad genom att uppoffra sig, kan t.ex. ingå en passande relation, några exempel är cuckholding-relation, D/s-relation, sugardaddy/sugarmommy-relation, moneyslave/shoppingslave-relation, eller så hittar man på ett eget relationskontrakt som passar en själv och partnern.

Överhuvudtaget behöver sexualitet inte alltid ingå i kärlek för mig, jag vet inte ens om jag villa ha ett sexuellt liv med kvinnan jag älskar. Om hon vill så gör jag det för henne, men jag tror att sexualitet kan komplicera saker och ting och jag känner inte att det är riktigt rent som det brukas idag. Och om jag idkar xxx och når klimax, skulle det kännas konstigt om man har barn(som att jag försakar dom för en stund).

Det låter ju som att vi är inne på rätt spår då. Fast på samma gång bör du ifrågasätta detta kognitivt. Är det verkligen befogat att känna skam över egen njutning? Om du inser att svaret är nej, försök då att jobba bort detta.

För mig tillhör sexualiteten för det mesta ungdomar och/ eller att skapa barn, men att ialla fall delvis ha det för att uppnå klimax skulle kännas en aning ovärdigt, och ett svek mot både vår relation och mot barnen. Det är inte genom sexuella ögon som jag vill se på kvinnan jag älskar. Om jag istället kan få massor av sensualitet ifrån kvinnan jag älskar så skulle det göra mig mer lycklig, även fast sensualitet delvis säkert är ett påfund av mäniskan, men det skulle jag aldrig erkänna om du frågade mig

Tyvärr är du nog inte ensam om att tänka såhär. Varje dag ser man nyblivna mammor som inte ens försöker lägga 5 sekunder på att sminka sig. Istället klipper de håret kort, börjar använda glasögon istället för linser, antagligen för att verkligen intala sig själva att nu är deras liv verkligen slut - hädanefter ska de leva för någon annan. Inget ont i att behöva bekräftelse, det är bara mänskligt. Men att välja att förstöra sitt eget liv på detta sätt, det kanske inte ger så mycket bekräftelse att det är värt det. Lyckoforskare säger att det är en nitlott att skaffa barn.

Återigen, på det där sättet har jag svårt att tänka. Jag förstår att du kanske inte tänker så heller, vissa saker blir man ju bara att skriva och sedan uppfattar man dom på ett visst sätt. Men det var det jag menade även förut, att jag skulle inte avstå någon kvinna enbart för att vara schysst mot min fru, det är inte därför som jag värderar trohet som något fint. Det är för vår relation jag avstår, alltså vår alldeles egna kontakt som riskerar att blekna, tror att kommunikationen mellan ett äkta par kan skadas av sådant. Men då menar jag inte i bara om man hoppar i säng med någon annan, precis som jag skrev förut så anser jag att otrohet sitter i tanken. Jag älskar en kvinna för att jag bara vill tänka på henna och ingen annan, om jag tänker på någon annan i sexuella termer så känner jag såklart skuld, men samtidigt vet jag om att ingen är ofelbar.

Dessvärre ställer du omänskliga krav på dig själv. Är du en människa eller en ängel? Om du är en människa så ställ inte kraven som om du vore en ängel. Att du inte vill vara otrogen genom att ha sex eller ens kyssa eller flirta med en annan kvinna är en högst rimlig tanke, och om du misslyckas med att hålla detta löfte, då kan du med rätta känna skam. Men att du skulle känna skuld om åtrån råkade dyka upp, trots att du inte agerar på den, det är en fullständigt galen tanke hävdar jag. Det är lika galet som om en kristen homosexuell skulle skämmas över att han gillar killar. Eller om en lantbrukare/veterinär skulle upptäcka att han får erektion av att göra vagniala undersökningar på getter. Sånt kan man inte välja själv! Sexualiteten grundläggs redan innan 4-årsåldern. Det man däremot kan välja, är huruvida man lever ut dessa böjelser, eller inte! Man kan inte synda enbart i tanken!

Många tack för alla dina fina tankar förresten, Makterna

Kul att de uppskattas. Hoppas att någon av dessa tankar kan vara till hjälp för dig.

[Isse]

Förr ansågs rejvkulturen i vissa ögon som ett hot. Idag e det ett naturligt komplement med samhällsenliga ideal och strävanden.

[Makterna]

Förr ansågs rejvkulturen i vissa ögon som ett hot. Idag e det ett naturligt komplement med samhällsenliga ideal och strävanden.

Vad betyder "samhällsenliga ideal", vem har formulerat dessa idéal, och vad händer med de rejvare som inte ställer upp på dessa? Jag trodde rave gick ut på att dansa till bra musik under festliga former, varken mer eller mindre.

[Tony The Pony]

Rave is a way of life. Zippie 4 lajf.