En lördag utan kärlek

[Angelina]

Nej, det finns inga bättrevetande i Torneå.

[Minded]

Jag känner igen mig i rastlösheten, att vilja någonstans. Kan inte vara still. Men grejen är att jag tror de är samma, att förflytta mig, som att vara kvar. Det är vad jag själv gör det till, liksom allting annat. Practise makes perfect, om jag tränar på det så hoppas jag bli bättre på det. Så jag manifesterar det genom att meditera. Och försöker manifestera det så ofta jag kan, i så många situationer det går. Det är skrämmande. Men jag vet inte vilken annan riktning jag kan ha. Allting går liksom ditåt.

Något som jag funderat på är att ta mig iväg till något kloster och leva som munk under någon som är typ upplyst och som jag kan se upp till. Någon som har kommit längre..

[Skogsälvan]

...

[Explorer]

Låt oss då bilda den osunda sekten Sekten.
Allt som är tabu i vanliga livet är otabu och v.v.
Eller.....
Grejen är att rastlösheten byts mot en inre ro, du behöver inte jaga mer då det inte finns något att jaga efter.
Kärlek, gemenskap, solidaritet är de tre ingredienserna som ersätter den urbota dumma statusjakten.
Det egoistiska jaget lämnar plats åt ett generöst tänkande och själen får då ro.

[Minded]

Det är det jag menar med practise makes perfect. För när man väl är i det nere stadiet, så brukar man liksom ha vanan inne av att vara där. Man brukar vilja fortsätta vara där. Typ. Och visst, det är okej att genomlida det också. Alla vägar leder till samma mål, oavsett färdväg. Men tekniken meditation bygger på att man aktivt agerar emot det. I slutändan är det ju också samma sak som att inte kämpa emot det. Men vafan, just därför, varför inte?

Det som är knepigt med det hela är att när man väl har vanan och viljan inne för att vara nere, så brukar man ha skaffat sig denna enligt samma resonemang, genom just manifestation. Man manifesterar hela tiden, oavsett om man själv styr det eller inte. Så varför inte kasta ett öga på vad man egentligen gör? Det är rätt svårt att vara deppig om du exempelvis ställer dig framför spegeln, visar upp ett glatt kroppsspråk, hoppar runt, skrattar och sånt, samtidigt som du koncentrerar dig på att minnas ett tillfälle som du blir glad av att tänka på. Det är också manifestation.

[Skogsälvan]

...

[Minded]

Mmmm, allting tolkas... Känner också igen mig i känslan av att inte förstås av andra. Vilket antagligen är en stor anledning till att jag lagt ned energi på att leta vägar. Men alla behöver nog hitta sin egen.

[Skogsälvan]

...

[Minded]

Alla vägar är vägar. Så ja, de leder till rom.

[Zokrates]

Alla vägar är vägar. Så ja, de leder till rom.

Knappast en återvändsgränd!

[Skogsälvan]

...

[Skogsälvan]

...

[Tony The Pony]

Eller hade snubben på psyket rätt

Grundregel: Snubbar på psyket har alltid rätt.

[Skogsälvan]

...

[Johan Ågren]

Frid eller känslor?

Båda två behövs naturligtvis, invirvlade i varrandra som tigerkaka. Det är alltid rätt att försöka göra rätt när något känns fel. Sedan blir inte alltid resultatet det man förväntat sig, men så går livet också vidare och man har lärt sig mer om vad man behöver, och hur man kan finna det. Tes-antites-syntes. Är man inte flexibel så blir det lite svart och vitt, upp och ner, kallt och varmt.

Själv har jag väldiga problem med detta  :) Om jag inte kan få en orgie i känslostormar, passion och djupa översvallande livserfarenheter så tenderar jag att bli sittande helt frånvarande i lugn och ro, obenägen att lyfta ett finger. Så länge man överlever utan ansträngning så finns alltid faran att man i all trygghet börja fundera på hur man bäst ska utplåna sitt intetsägande händelsefattiga liv. Jag avundas de människor som tycks finna en vardagspassion. De som upplever sig ha spännande och utvecklande jobb, och som blir lyckliga av att leka med sina barn. Det är kanske bara en fråga om kemi. (Jag är inte alltid vardagseländig).

/Johan