Sen Damir. Har du alltid känt så eller har du nyligen trätt in något annat socialt sammanhang? Vi har våra roller, sätter på oss våra masker. Oäkta kan tyckas eller så är det anpassning till det sammanhang vi befinner sig i. Beror på hur man ser det. Tror nog många upplever det på samma sätt som du (kanske med olika grad av upprördhet eller indignation) men vi spelar med.
När jag är på möten är det vissa koder som gäller. Inte så mycket att orda om. Men så fungerar väl det moderna samhället. Så länge man inte upplever detta bland nära och kära så tror jag inte det spelar så stor roll. Spela spelet. Du gör det ju på datan. Gör detsamma i verkligheten.
Det är svårt att inte tappa huvudet
Moderator: Moderatorgruppen
Re: Traktorus
Damir skrev:Jag börjar tro att du inte skojade. Diskussionen tar slut här eftersom jag anser dig vara lägre stående varelse i intelligensskalan. Du är en kackerlacka.
Och med detta sagt anser du dig hävdad?
The decisions of bureaucracy are frequently reduced to Yes or No answers to drafts submitted to it; the bureaucratic way of thinking has become the secret model for a thought allegedly still free. But the responsibility of philosophical thought in its essential situations is not to play this game. A given alternative is already a piece of heteronomy. - Theodor W. Adorno
Ett mer seriöst svar
Damir skrev:Vad är min poäng med det jag skriver? Det finns ingen poäng, precis som med allt annat i mitt liv, jag bara säger saker för att jag känner mig uttråkad. Jag söker inga förklaringar eller medhåll. Jag söker bara sanningen. Alla tycks sitta på den, men ingen vågar ta fram den.
Du uttrycker ditt vara. Varat är poängen med allt. Att uppleva det. Uttrycka det. Ta intryck av det. Du har nått dit. Utan omsvep.
Poängen är.
Det finns inget att förstå. Bara något att vara.
A
Algotezza aka Algotezza
Jag börjar tro att du inte skojade. Diskussionen tar slut här eftersom jag anser dig vara lägre stående varelse i intelligensskalan. Du är en kackerlacka.
Nej, jag skojade inte, och det bör heta på intelligensskalan, inte i intelligensskalan. Men det visste du säkert redan om.
Hejda dig. Ville bara rätta till ett lapsus. Som skribent på ett filosofiforum och "intellektuell" borde du vara öppen för kritik av dina misstag. I synnerhet när du i ditt inledande, puerila, inlägg, genom att bakdanka folk, mer eller mindre utger dig för att vara nån sorts förbannad översittare.
När du nu, efter att med knytnävar kämpat emot, lärt dig att det heter besserwisserfasoner och inte besserwisser fasoner, kan diskussionen fortsätta.
T
Du använder dig av enkla och genomskådbara metoder, vilket uppenbarligen tyder på att du är av det enklare slaget. Du börjar först med att peka på grammatiska misstag, i ett försök att...jag vet inte vad, du får förklara varför du har ett behov av att göra så i ett inlägg där jag skriver att jag ogillar besswewissers. Ditt inlägg har med andra ord inte förändrat något. En sak är säker, skit i att leta efter fel i det jag skriver. Du kan gärna hitta tusen olika och påpeka dem för mig. Jag är invandrare och har bott här i 12 år, jag ställer inte så höga krav på mitt språk. Med andra ord kommer du inte åt mig via det. Det misstaget du gör är att du tror att språk och intellekt är samma sak, vilket får mig att tänka på att du är den typen som behandlar alla som bryter som mindre intelligenta. Det är innehållet i texten som skiljer den smarte från fåret. Du har inte lyckats prestera något innehållsmässigt och du visade dig vara relativt trög när du inte förstod archaxes skämt. Jag känner medlidande gentemot dig och ser dig inte som någon rival. Det är du för svag för.
Du använder dig av enkla och genomskådbara metoder, vilket uppenbarligen tyder på att du är av det enklare slaget. Du börjar först med att peka på grammatiska misstag, i ett försök att...jag vet inte vad, du får förklara varför du har ett behov av att göra så i ett inlägg där jag skriver att jag ogillar besswewissers. Ditt inlägg har med andra ord inte förändrat något. En sak är säker, skit i att leta efter fel i det jag skriver. Du kan gärna hitta tusen olika och påpeka dem för mig. Jag är invandrare och har bott här i 12 år, jag ställer inte så höga krav på mitt språk. Med andra ord kommer du inte åt mig via det. Det misstaget du gör är att du tror att språk och intellekt är samma sak, vilket får mig att tänka på att du är den typen som behandlar alla som bryter som mindre intelligenta. Det är innehållet i texten som skiljer den smarte från fåret. Du har inte lyckats prestera något innehållsmässigt och du visade dig vara relativt trög när du inte förstod archaxes skämt. Jag känner medlidande gentemot dig och ser dig inte som någon rival. Det är du för svag för
Jag är också invandrare, så det spelar ingen roll. Ditt inledande inlägg var fullständigt genomruttet och grötmyndigt, därav påpekade jag ditt idiotfel, som du inte ville ta del av. Men detta är ett kännetecken för rigida individer. Påpekar man en brist i något som anbelangar de blir de bara kinkiga. Jag försöker heller inte rivalisera, det är en lönlös verksamhet. Du, däremot har åskådliggjort att poängen för dig är att "vinna" argumentationer. Hur infantil är du? Med en sådan, direkt inskränkt och atavistisk hållning, kommer du icke långt. Tro dig inte vara förmer än andra. Du slåss mot väderkvarnar.
När vi ändå är igång; här är någonting för dig,
http://skrivihop.nu/
Re: Det är svårt att inte tappa huvudet
Det är bara genom lidandet och sorgen som vi växer som människor. Det är inte tacksamt att bearbeta de största utmaningarna i livet eftersom det inte är något som kommer med rosor när du är klar med jobbet.
En av de viktigaste insikterna är att alla våra känslor är opersonliga. När jag säger att dina djupaste sorger är högst opersonliga så kan detta till en början upplevas som extremt stötande. Men jag försöker som sagt inte att fly från eller förminska lidandet ditt lidande - det jag försöker säga är att alla bär på det, att vi alla delar det - och att när denna insikt nås så blir lidandet snarare en källa för intimitet och passion. När man inser att det opersonliga lidandet aldrig tar slut, så väcks en eld som aldrig slocknar (även fast den i perioder kan hamna i blåsväder).
Livet börjar naturligtvis i lyckan, men livets resa är ett förädlande av tragedins eld och det handlar om att lära sig att vara på rätt avstånd, att inte stå för nära och bli bränd, men inte heller stå för långt ute i kylan. Det handlar alltså om att lära sig bli rörlig, men detta kräver att man lär sig hantera de hårdaste klimaten i båda extremerna.
Vi vill ligga kvar i den odifferentierade tryggheten - men förr eller senare så måste vi alla slitas ur livmodern - eftersom livet har större planer för oss i sitt drama. Ibland kan det upplevas tungt att inse att man fått en större roll än man känner att ens "lilla jag" hunnit växa in i. De större rollerna i livet kräver större ansvar och i slutändan är det du själv som måste avgöra om du är redo för rollen. Men å andra sidan så ser jag ytterst, ingen nödvändighet, för någon, att delta i detta drama. Tar man sig dock igenom plågsamma passager så säger alla som gjort det att det var värt det i slutändan.
Jag kom över min störta självömkan genom att agera ut den, så ett utåtagerande tror jag är första steget och att börja skriva om den på ett forum. Alla varelser har (för föds med) neurotiska tendenser inom sig och jag tror att alla är i behov av exorcismarbete. Så det är i mina ögon en nödvändig process att dela med sig av sin egna självömkan.
Om andra sedan fördömmer dig i din självömkan, innebär det i mina ögon, att de som fördömmer dig själva inte kommit över sin egen subtilt förträngda och giftiga självömkan och därför har ett behov att visa en polerad yta. Och antagligen finns det subtila spår av självömkan i det jag skriver här också. Men i mina ögon är detta inget vi bör ta för lätt på eftersom att ta detta för lätt på detta innebär som sagt att man själv ofta inte konfronterat sig själv men ännu inte insett detta.
En av de viktigaste insikterna är att alla våra känslor är opersonliga. När jag säger att dina djupaste sorger är högst opersonliga så kan detta till en början upplevas som extremt stötande. Men jag försöker som sagt inte att fly från eller förminska lidandet ditt lidande - det jag försöker säga är att alla bär på det, att vi alla delar det - och att när denna insikt nås så blir lidandet snarare en källa för intimitet och passion. När man inser att det opersonliga lidandet aldrig tar slut, så väcks en eld som aldrig slocknar (även fast den i perioder kan hamna i blåsväder).
Livet börjar naturligtvis i lyckan, men livets resa är ett förädlande av tragedins eld och det handlar om att lära sig att vara på rätt avstånd, att inte stå för nära och bli bränd, men inte heller stå för långt ute i kylan. Det handlar alltså om att lära sig bli rörlig, men detta kräver att man lär sig hantera de hårdaste klimaten i båda extremerna.
Vi vill ligga kvar i den odifferentierade tryggheten - men förr eller senare så måste vi alla slitas ur livmodern - eftersom livet har större planer för oss i sitt drama. Ibland kan det upplevas tungt att inse att man fått en större roll än man känner att ens "lilla jag" hunnit växa in i. De större rollerna i livet kräver större ansvar och i slutändan är det du själv som måste avgöra om du är redo för rollen. Men å andra sidan så ser jag ytterst, ingen nödvändighet, för någon, att delta i detta drama. Tar man sig dock igenom plågsamma passager så säger alla som gjort det att det var värt det i slutändan.
Jag kom över min störta självömkan genom att agera ut den, så ett utåtagerande tror jag är första steget och att börja skriva om den på ett forum. Alla varelser har (för föds med) neurotiska tendenser inom sig och jag tror att alla är i behov av exorcismarbete. Så det är i mina ögon en nödvändig process att dela med sig av sin egna självömkan.
Om andra sedan fördömmer dig i din självömkan, innebär det i mina ögon, att de som fördömmer dig själva inte kommit över sin egen subtilt förträngda och giftiga självömkan och därför har ett behov att visa en polerad yta. Och antagligen finns det subtila spår av självömkan i det jag skriver här också. Men i mina ögon är detta inget vi bör ta för lätt på eftersom att ta detta för lätt på detta innebär som sagt att man själv ofta inte konfronterat sig själv men ännu inte insett detta.
...
Tack för ditt inlägg Jimmy. Jag håller med dig om att känslor inte är personliga. Jag ser människan som en spegling av världen och vice versa. Fattigdomen i tredje världen kan jämföras med fattigdomen djupt rotad inom oss, samtidigt som vi visar fin sida utåt, västvärlden. Våra individuella drag blir i sådana fall vad vi har lärt oss om oss själva. Eftersom självömkan, hat, kärlek osv är känslor som alla kan känna rent själsligt, är vi på så sätt inte unika när vi upplever dessa känslor. När vi är tjocka, smala, rika, fattiga etc är vi inte ensamma om det och då är vi heller inte unika i det. Det som därför blir unikt med oss är just vad vi lär oss under processen. Därför ogillar jag besserwisseri eftersom det är en oreflekterad känsla av överlägsenhet, vilket i sig blir icke unikt. Man kan applicera dessa tankar på mycket av det som sker i omvärlden.
Jag vet att jag sa många grejer i min inledning, som var överdrivet och idiotiskt. Jag gjorde så medvetet, av två skäl. Ett är, eftersom det är min trygga bas, jag kan uttrycka mig själv bäst när jag (oftast omedvetet) går in i en skitstövelroll. Detta hänger ihop med min osäkerhet kring manlighet och vad en man ska vara. Eftersom jag är uppvuxen med skitstövlar, blir jag en sån när jag otåligt försöker förklara nåt.
Mest är jag skitstövel (och detta är den medvetna biten), eftersom jag vill se vilket typ av miljö jag befinner mig i. När jag får starka reaktioner stannar jag ett tag och snackar lite skit, mest för att jag känner mig uttråkad. För det mesta drar jag mig undan och slutar snacka, eftersom mitt sätt att kommunicera på inte har lyckats. När folk reagerar för starkt på mina medvetna provokationer ser jag mig själv inte som boven, eftersom jag vet vad min intention är, och det är iaf inte att skada. Jag skadar världen mer genom att inte tillföra den något. Den responsen jag får är däremot mycket mer skrämmande för mig. Jag börjar undra:
1. förstår de att jag provocerar och vill få mig att sluta med det, eftersom de vill ha en konstruktiv kommunikation.
2. tror de innerst inne att jag är ute efter att skada dem och vill slåss tillbaka.
3. är de så omedvetna om sin egen destruktivitet, att de måste utse mig till boven, för att slippa hantera sig själva.
Jag brukar iaf alltid förbanna mig själv över att just jag spelade bovrollen i den personens fantasi.
Nu vet jag inte ens vart jag vill komma, men så är det att befinna sig i den här människans kropp och sinne.
Jag vet att jag sa många grejer i min inledning, som var överdrivet och idiotiskt. Jag gjorde så medvetet, av två skäl. Ett är, eftersom det är min trygga bas, jag kan uttrycka mig själv bäst när jag (oftast omedvetet) går in i en skitstövelroll. Detta hänger ihop med min osäkerhet kring manlighet och vad en man ska vara. Eftersom jag är uppvuxen med skitstövlar, blir jag en sån när jag otåligt försöker förklara nåt.
Mest är jag skitstövel (och detta är den medvetna biten), eftersom jag vill se vilket typ av miljö jag befinner mig i. När jag får starka reaktioner stannar jag ett tag och snackar lite skit, mest för att jag känner mig uttråkad. För det mesta drar jag mig undan och slutar snacka, eftersom mitt sätt att kommunicera på inte har lyckats. När folk reagerar för starkt på mina medvetna provokationer ser jag mig själv inte som boven, eftersom jag vet vad min intention är, och det är iaf inte att skada. Jag skadar världen mer genom att inte tillföra den något. Den responsen jag får är däremot mycket mer skrämmande för mig. Jag börjar undra:
1. förstår de att jag provocerar och vill få mig att sluta med det, eftersom de vill ha en konstruktiv kommunikation.
2. tror de innerst inne att jag är ute efter att skada dem och vill slåss tillbaka.
3. är de så omedvetna om sin egen destruktivitet, att de måste utse mig till boven, för att slippa hantera sig själva.
Jag brukar iaf alltid förbanna mig själv över att just jag spelade bovrollen i den personens fantasi.
Nu vet jag inte ens vart jag vill komma, men så är det att befinna sig i den här människans kropp och sinne.
Jag vet som sagt inte vad jag ska säga om ditt s.k. vana/behov att agera "skitstövel".
Jag vet dock att de flesta som tar emot psykologiska slag ofta själva Inte är vidare kapabla att neutralisera dessa frustrationer på ett skickligt sätt. Människor med överlag Innåtriktade/"Ängsliga"/"Plats-Givande" strategier tar emot slaget och skickar det vidare mot sig själv genom ett inre skuldbeläggande och detta föder i slutändan depression, jag tror att detta som sagt är vanligare hos människor med "mjukare" karaktär, och oftare förekommer hos tjejer (och tjejpojkar som mig).
Utåtriktade/"Aggressiva"/"Plats-Tagande" strategier som skickar slaget vidare genom aggression, ibland på den som tilldelat slaget, och ibland mot andra syndabockar, ofta någon människa som står lägre i någon av de sociala hierarkiera. Om slaget tas emot på arbetet så kanske det går ut över barnen/familjen, om slaget tas emot i hemma av en förälder så kanske slaget går ut över andra mindre barn i skolan eller barn som är mer ängsliga och/eller innåtriktade, osv.
Människor som skickar neurotserna vidare gör alltså detta i andra sociala sammanhang än de själva tar emot dem i, eftersom människor har helt olika maktföurtsättningar beroende på sammanhanget.
Det som jag själv finner väldigt intressant, är att min depression, min "brist på energi" i väldigt många år tett sig så "mystisk". Det tog alltså väldigt lång tid att förstå att depression var intimt sammankopplad men känslan av att inte kunna ta plats (i sociala sammanhang). Att först bli motarbetad, och sedan börja "hålla inne" på spontana tankar eftersom jag inte vågade dela med mig och verkligen berätta hur jag själv kände. När jag tillåt mig själv att vara förbannad, så återkom all energi, depressionen var som totalt bortblåst och jag var totalt inriktad på att rikta all min energi mot det som tog den fysiska och sociala plats jag själv börjat anse mig förtjäna.
Jag har mer och mer insett att sociala interaktioner handlar mycket om att ta och ge "plats" i det sociala rummet.
Men med tiden så har jag mer lyckats hitta balans, vilket gör mer och mer både kan känna skuld och aggression.
De flesta som inte kan hantera sin aggression lever ut den, men får senare en offantlig mängd skuldkänslor, och vidare de som inte vågare leva ut sin aggression för en offantlig mängd gifitga aggressioner.
...
Nu vet jag som sagt inte om du är en person som ofta tar till frustrationstrategier som går ut på att agera aggressivt genom att hitta syndabockar och skicka över dina slag på andra, eller om du är i en slags balansfas. Av det lilla intryck jag fått av dig tidigare, så har jag för mig att du hade en mer "innåtriktad" karaktär/strategi (precis som jag själv länge haft).
Jag kände som sagt att jag hela mitt liv tagit på mig skulden för alla i min tillvaro, tills jag för några månader sedan passerade en tröskel. Det började för kanske 2 år sedan då jag mer och mer började inse att jag fördömde/förnekade delar av mitt egna mänskliga känsloregister. Jag var väldigt konflikträdd och hade undantryck min aggression, vilket gjorde att min flickvän konstigt nog inte litade på mig. Hon uppfattade det som att jag aldrig var "seriös" i vårat konfliktarbete eftersom hon inte litade på mina ord utan misstrode mig p.g.a. min frånvaro av aggression eftersom alla i hennes familj var väldigt aggressiva/gränsöverklampare i deras konfliktarbete. Men efter att tiden mer och mer gick så tillät jag mig själv bli mer och merförbannad och detta mynnade så småning om ut i ett neurotiskt storhetsvansinne då jag kände att jag var redo att döda alla som gick i min väg. Efter att hela livet varit "snälla" och "duktiga" killen så brast något.
Jag läser ibland i typ dagstidningar om människor som flippar ur totalt, och ofta så framgår det då i artiklarna att människorna i närheten till den som flippar är förvånade, eftersom flippkillen alltid varit en väldigt "lugn och snäll kille". Men för mig är dessa kontraster inte speciellt konstiga, eftersom det som händer är att man spelar ut alla känslor man sedan lång tid tillbaka förnekat och försökt trycka undan. Och det var antaligen Jung som var den förste att adressa denna del av/hos oss i sitt "shadow" begrepp http://en.wikipedia.org/wiki/Carl_Jung#The_Shadow
Nu vet jag som sagt inte om din situation liknar min, men, jag tror som sagt att detta handlar om din "skugga" som du måste konfrontera.
Nu kan det som sagt vara så att jag missuppfattat hela din situation, men, ar jag som sagt gjort detta, så har jag iaf delat med mig lite av mitt personliga arbete med min skugga.
Men känner du att det bara är:
1. Något tillfälligt,
eller
2. Är denna frustration något du gått och burit på längre?
och isf: Har du till ifrån känt dig A: deprimerad, B: självkritiserande och C: ansvars/skuldbetynad i förhållande till andra?
Jag vet dock att de flesta som tar emot psykologiska slag ofta själva Inte är vidare kapabla att neutralisera dessa frustrationer på ett skickligt sätt. Människor med överlag Innåtriktade/"Ängsliga"/"Plats-Givande" strategier tar emot slaget och skickar det vidare mot sig själv genom ett inre skuldbeläggande och detta föder i slutändan depression, jag tror att detta som sagt är vanligare hos människor med "mjukare" karaktär, och oftare förekommer hos tjejer (och tjejpojkar som mig).
Utåtriktade/"Aggressiva"/"Plats-Tagande" strategier som skickar slaget vidare genom aggression, ibland på den som tilldelat slaget, och ibland mot andra syndabockar, ofta någon människa som står lägre i någon av de sociala hierarkiera. Om slaget tas emot på arbetet så kanske det går ut över barnen/familjen, om slaget tas emot i hemma av en förälder så kanske slaget går ut över andra mindre barn i skolan eller barn som är mer ängsliga och/eller innåtriktade, osv.
Människor som skickar neurotserna vidare gör alltså detta i andra sociala sammanhang än de själva tar emot dem i, eftersom människor har helt olika maktföurtsättningar beroende på sammanhanget.
Det som jag själv finner väldigt intressant, är att min depression, min "brist på energi" i väldigt många år tett sig så "mystisk". Det tog alltså väldigt lång tid att förstå att depression var intimt sammankopplad men känslan av att inte kunna ta plats (i sociala sammanhang). Att först bli motarbetad, och sedan börja "hålla inne" på spontana tankar eftersom jag inte vågade dela med mig och verkligen berätta hur jag själv kände. När jag tillåt mig själv att vara förbannad, så återkom all energi, depressionen var som totalt bortblåst och jag var totalt inriktad på att rikta all min energi mot det som tog den fysiska och sociala plats jag själv börjat anse mig förtjäna.
Jag har mer och mer insett att sociala interaktioner handlar mycket om att ta och ge "plats" i det sociala rummet.
Men med tiden så har jag mer lyckats hitta balans, vilket gör mer och mer både kan känna skuld och aggression.
De flesta som inte kan hantera sin aggression lever ut den, men får senare en offantlig mängd skuldkänslor, och vidare de som inte vågare leva ut sin aggression för en offantlig mängd gifitga aggressioner.
...
Nu vet jag som sagt inte om du är en person som ofta tar till frustrationstrategier som går ut på att agera aggressivt genom att hitta syndabockar och skicka över dina slag på andra, eller om du är i en slags balansfas. Av det lilla intryck jag fått av dig tidigare, så har jag för mig att du hade en mer "innåtriktad" karaktär/strategi (precis som jag själv länge haft).
Jag kände som sagt att jag hela mitt liv tagit på mig skulden för alla i min tillvaro, tills jag för några månader sedan passerade en tröskel. Det började för kanske 2 år sedan då jag mer och mer började inse att jag fördömde/förnekade delar av mitt egna mänskliga känsloregister. Jag var väldigt konflikträdd och hade undantryck min aggression, vilket gjorde att min flickvän konstigt nog inte litade på mig. Hon uppfattade det som att jag aldrig var "seriös" i vårat konfliktarbete eftersom hon inte litade på mina ord utan misstrode mig p.g.a. min frånvaro av aggression eftersom alla i hennes familj var väldigt aggressiva/gränsöverklampare i deras konfliktarbete. Men efter att tiden mer och mer gick så tillät jag mig själv bli mer och merförbannad och detta mynnade så småning om ut i ett neurotiskt storhetsvansinne då jag kände att jag var redo att döda alla som gick i min väg. Efter att hela livet varit "snälla" och "duktiga" killen så brast något.
Jag läser ibland i typ dagstidningar om människor som flippar ur totalt, och ofta så framgår det då i artiklarna att människorna i närheten till den som flippar är förvånade, eftersom flippkillen alltid varit en väldigt "lugn och snäll kille". Men för mig är dessa kontraster inte speciellt konstiga, eftersom det som händer är att man spelar ut alla känslor man sedan lång tid tillbaka förnekat och försökt trycka undan. Och det var antaligen Jung som var den förste att adressa denna del av/hos oss i sitt "shadow" begrepp http://en.wikipedia.org/wiki/Carl_Jung#The_Shadow
Nu vet jag som sagt inte om din situation liknar min, men, jag tror som sagt att detta handlar om din "skugga" som du måste konfrontera.
Nu kan det som sagt vara så att jag missuppfattat hela din situation, men, ar jag som sagt gjort detta, så har jag iaf delat med mig lite av mitt personliga arbete med min skugga.
Men känner du att det bara är:
1. Något tillfälligt,
eller
2. Är denna frustration något du gått och burit på längre?
och isf: Har du till ifrån känt dig A: deprimerad, B: självkritiserande och C: ansvars/skuldbetynad i förhållande till andra?
jimmy
Tack för ditt inlägg. För varje dag tappar jag mig själv och för varje dag hittar jag nya sidor hos mig själv. Vissa dagar funderar jag på självmord, som jag tror skulle vara ett enklare och lättare alternativ för mig. Nu menar jag inte ett självmord i traditionell bemärkelse. Jag menar kalkylerat och genomtänkt självmord, utan några offerkänslor eller att jag på nåt sätt vill hämnas andra med det. Bara släppa allt och gå under, för jag kan inte se något skäl till att fortsätta kämpa. Det känns som att jag har kommit till ett djup av mig själv, som jag inte kan dela med mig. Det som andra talar om berör mig inte, för att de talar på så ytlig nivå. Det är som att vara ett päron, i en säck full av äpplen. Jag är missplacerad och missförstådd och undrar om jag någonsin kommer att bli förstådd.
-
Avantgardet
- Inlägg: 8884
- Blev medlem: 06 okt 2006 22:33
- Ort: Socialklass III
Återgå till "Tankar och känslor"
Vilka är online
Användare som besöker denna kategori: 14 och 0 gäster