In behov av hjälp från de lärde

[Åkes granne]

Kanske kan musik hjälpa mig igen. Jag vet inte. Min "återfödelse"/return to the center för knappt ett år sen utlöstes bl.a. av (eller gjorde mig mottaglig) att jag låg och lyssnade på min mp3 i kanske 30 timmar nonstop. Jag hade då nått den ultimata botten av cynismen, jag trodde att mitt helvete skulle manifestera sig som ett svårt fysiskt handikapp inom kort, som den totala bekräftelsen på min medveten om den omöjliga strukturen. Hade drömmar om min egen begravning och visioner om självförbränning. De yttersta/absoluta "insikterna" om mänsklighetens och universums  absurditet avlöste varandra. Det spelade ju ingen roll om man gick om dog, när man var invigd i detta… osv.



Jag menar att genom att lyssna hamna i ett djupt meditativt tillstånd, en slags trance. Alltså en form av medveten observation. Jag funderade nästan på ett tag efteråt om jag hade varit död för ett kort tag. (Samma sak..) Jag såg ett lstarkt jus omkring utanför fönstret initialt, alltså det blev ingen "natt" på kanske två dygn.

Detta gav mig då i alla fall porten till förståelsen för vad tid är för något, och att vi redan har upplevt allt och att allt är SYNKRONISERAT. Det gick upp för mig att jag hade gått igenom identiska "övergångar", brottats med precis samma obalans mellan dominans/tagande och underordning/givande den senaste tiden som det vi ser i världsläget. Kända människor är som "gudar" som manifesterar rollerna i vårt universum, dansen mellan olika tidsperspektiv (distans, bortom, vetande osv.) Och fusionen mellan manligt och kvinnligt, men allra innersta kärnan som de andra energierna vilar på. Vi kan på det sättet hela tiden vara "uppdaterade till Gud" så att säga. (Jag hade under hösten när jag mådde väldigt dåligt börjat uppmärksamma mer och mer synkade händelser som jag läste om i tidningar etc. Funderat på vad de inblandade "hade för barndom", och delade lite vagt medvetet in andra i olika läger, och försökte räkna ut vad som skulle hända.)



Det började med en "panikattack" i hästväg, jag fick en stark vision om "världens undergång" och jag visste att jag, eller något stort som jag älskade skulle dö. Jag tappade totalt kontakten till materian och mina ägodelar (jorden, överlevnad), och pendlade mellan min identitet som ur-Kvinnan och ur-Mannen. Jag "ägde" inte mina saker längre, jag förstod att de tillhörde lögnen jag var infödd i och inte mig. Jag visste att jag skulle dö om jag inte skaffade mig något nytt, mitt förnyelsebehov hade hållits inne extremt länge, jag fick t.ex. inte slänga gamla kläder när jag var mellan 14 och 17 år och kunde inte köpa något eftersom jag inte fick några pengar från mina föräldrar. Mina saker var alltså inte "mina" längre och jag fick en omedelbar "mission" om att försvinna från mitt hem för att inte gå under. Jag begrep som sagt att jag aldrig varit det som jag identifierat mig med. Detta var bara speglingen av omvärlden, det alla andra, mina föräldrar, velat ha mig som för att bekräfta deras egna föräldraroller. Jag "klädde av" livet och förstod att döden inte fanns, och såg livet i dess harmoni så som det såg ut när allt skapades. Hade en upplevelse av att totalt "stanna" tiden, men kände att jag ville skapa en meningsfull spänning, och jag förstod hur att fullständigt bemästra ursprungstörsten "for good and evil" och uppleva min egen odödlighet.  



Därför upplevdes just mamma och pappa alltså som ett "hot", och jag kände att jag var tvungen att byta miljö, för att klargöra vem jag verkligen var, för att undvika att bli psykologiskt våldtagen av dem som trodde att de kände mig.



Det som står i Bibeln att man ska "hedra sina föräldrar" handlar ju inte om att man ska älska dem mer än mänskligheten, utan att inte använda lögnen. När man hatar sin pappa för att han "slog en" t.ex. så förnekar man sig själv. Förövrigt handlar ju Bibeln om oss själva, det är vi som är Gud, och ser ner på oss själva för att vi inte lever fullt ut. Det handlar ju om den livsprocessen jag talar om, när vi i botten av vårt förfall förstår hur vi grundlurat oss själva, alla felen vi gjort genom att försöka kamouflera de verkliga anledningarna, vilket lett till mycket djupa självbedrägerier. Enda utgången -inser vi, blir att vi tvingas att "blottlägga" våra intentioner, vår agenda, och visa öppet att det egentligen inte finns något i garderoben, bara missförstånd. Det tar imot för en del eftersom det skulle innebära en död av myten, och rädsla för att bli "avkönade".  



Eftersom jag fick stora minnen när om JAG skapade universum, t.o.m. att jag skapade mina föräldrar för att de skulle kunna lära mig detta genom mina motsättningar osv... la jag så stort ansvar i att försöka hjälpa andra att begripa detta. I små stunder fick jag hybris och verkligen kände hur det var MINA FEL som förvrängt universum, men detta är något som alla går upp i. Genombrott/stor genomslagskraft etc. är egentligen att "bli Gud", eller hur? All vetenskap har upptäckts på detta sätt. Det är också det vi kallar "ödet", eftersom händelser upplevs som extremt meningsfulla när vi ser synkroniseringen (med det att vår själ är allting).

Funderar på att skriva en kort resume för att få hjälp med att reda ut hur det kunnat gå så dåligt med mig igen, med de absurda missöden jag hamnar i. Har också tänkt på att börja nån meditationskurs eller något, försöker ibland själv men jag är så usel, jag uppmärksammar bara hur jävligt allt är och mår bara dåligt.

[Åkes granne]

A: Nej jag förstår vad du menar. Men med lyssna menar jag också att omvärldens "vetande" reflexion, även är en lika giltig sanning, som vår egen "tvångtanke".

[Minded]

Ang meditationskurs så är min gissning att det inte finns många som kan lära dig mycket om det egentligen. Meditation är medvetenhet, något som påminner om säg fokus och uppmärksamhet. Dvs något som inte är speciellt ninja egentligen. Det finns världen över under olika namn, och det görs typ dagligen av alla. Bara att de flesta inte väljer att utveckla den delen så medvetet. Meditation är det du gjorde när du låg och lyssnade på musik. Meditation är det man kan göra, oavsett vad man gör för fysisk handling.

Hmm.. kanske ger det dig något. Kanske inte.

Edit: men å andra sidan kanske det kan vara bra att uppleva 'gemenskapen' som finns när flera mediterar aktivt. Träning ger färdighet, fortsätt träna det. Precis som muskler och styrka. Och liv. Det kräver underhåll..

Hoppas allt går bra för dig.

[Åkes granne]

Jag hade en djup upplevelse i vintras, som jag tror är den djupaste punkten av det vi kan kalla för meditation. Det var som om jag var "inuti" mitt undermedvetna, som om jag egentligen "sov", men "fuskade" med att vara vaken. Jag förstod.. "detta är alltså transcendens", jag hade aldrig upplevt det på riktigt. Mina ögon såg "tömnda" ut. Jag "fanns" inte längre.. jag var ett med världssjälen, och fick en insikt i mänsklighetens allra djupaste värden. (Förstod att det är det som händer när vi sover?) Det är det mest meningsfulla jag upplevt. Det var en enorm kärlek till människorna, men något personligt sentiment var inte inblandat, det var den "estetiska" formen av kärlek, och helt omöjligt att försöka beskriva. Fan vad töntigt det låter.

Det var som i en poetisk, surrelistisk film när man går igenom allt från livet till döden under ett samtal, och gör ett "kärleks-kontrakt" med alla andra människor som en specifik jämlike.

Jag stod BREVID alla slumpmässiga rörelser, och såg symmetrin, mysteriet.

Det var också då jag uptäckte att man skapar själv.

Det här var några månader efter min "omstart", när mitt genuina minne av den helhet jag eg. är kommit tillbaka, mitt mogna barnjag. Tror det var därför jag alltså kunde uppleva själva ursprungsformen/de råa/genuina "elementen" av verkligheten. Transcendens istället för en dålig natts sömn, osv.

[Åkes granne]

Men vanlig meditation har jag aldrig fått ut något av.

Tack

[Minded]

Kan du återvända dit, till att vara ett med allt? Och, i så fall, välja att stanna kvar där? Min gissning är att det är det som det kallas att vara upplyst. Större delen av mitt liv just nu går ut på att hitta dit, och väl där hitta något som var värt att kämpa för.

Jag hör gärna mer av det du upplevt och gått igenom/upplever och går igenom. Om du inte vill ta det offentligt, så pma mig. Om du har lust förstås.

[Explorer]

Är jävligt imponerad av eran intellektuella kapacitet.
Bögen, som genom sin uppväxt har lärt sej vänta men nu får råg i ryggen.
Bögarna måste få utlopp direkt, inte som vanliga som får vänta.
Fan de börjar bli änna tykna. Ska vi Halsa Hem?

[Minded]

Så länge man inte nått ända fram, dvs man diskuterar det istället för att demonstrera det, så beror det en del på intellektuell kapacitet, ja. Men det är av mindre betydelse egentligen - för oavsett vilken kapacitet någon har - om denne inte har nått fram, så har den inte nått fram. Att visa något eftersom att man Är det är av helt annat slag än att bara prata om det.. Någon sjöng those who speak know nothing. I 99% av fallen så stämmer det. Tror jag.

Priset man behöver betala kan kallas meditation, dvs medvetenhet om sig själv och vart ens energi och uppmärksamhet riktas, dvs hårt arbete. Åter igen, tror jag. För jag har inte kommit någonstans än. Jag kan inte använda mig av det som jag pratar om, vilket är anledningen till att jag pratar om det. Man kan kalla det projektioner.

Avundsjuka är ett onödigt spill av energi... Visst, det är jäkligt lätt att hamna där. Men vetskapen om att det inte ger något.. Det är ungefär som att äta chips eller att dricka. Det är rätt trevligt i stunden man gör det. Men man vet att det inte kommer vara speciellt när man är klar med det. Det är rent av sämre för den efterkommande tiden än om man inte hade gjort det.

[Bz]

Allt blir ännu mer begränsat när jag inte längre lever mig själv, eftersom jag genomskådat manipulationen halvvägs igenom.

Vilken manipulation ?

[Åkes granne]

Kan du återvända dit, till att vara ett med allt? Och, i så fall, välja att stanna kvar där? Min gissning är att det är det som det kallas att vara upplyst. Större delen av mitt liv just nu går ut på att hitta dit, och väl där hitta något som var värt att kämpa för.

Jo, men hur skulle det gå till? Allt jag stöter på, inkl. de människor som vill ”uppmuntra”/hjälpa mig, verkar bara handla om orgier i tvivelaktig andlig glaumor. Jag vill ta redan på vad saker verkligen handlar om.

Vad hat du gjort för att hitta dit? (förutom att meditera…?)



Jag begriper inte hur det kan gå så här. Det verkar som om jag upprepar exakt samma mönster av livsvillkor hur jag än gör. Vad är det jag inte förstår?


Dec 06: Jag var i Uppsala när min mammas vänninor ringde mig på mobilen (helt absurt) för att på min mors order ”kontrollera” hur jag mådde. En polis ringde under pseudonym till mig för att frågade ”vad jag höll på med”, eftersom mammas vännina insinuerade att jag säkert skulle ta livet av mig. Mamma får mina anteckningar på mitt skrivbord till ”självmordbrev” (förvirring for sure) osv. Hela psyk kontaktas för att dra igång en jävla kampang om att jag skulle vara ”manodepressiv”.

Min mamma kommer till barnspyk för att ”stötta mig i min kris”.. Fy fan, detta är det värsta jag har varit med om någonsin. Drar igång en sorts excorism-liknande rekonstruktion av min egen förlossning. Bekräftar det jag förstod –att jag aldrig har haft ett behov av henne, det är min mor som hela tiden har ett behov av mig. Känner ett enormt avsky mot henne och tar in hela hennes skuld, hennes skam, och förträngda neurotiska känslor. Det är en enorm närvarande energi. Förstår vad religiösa fanatiker menar med ”smustighet” –det går inte att vistas i samma rum. Även om jag inte vill henne illa, men det känns som min ”plikt” att ”besegra” henne, och jag förstår nu varför. Hon har en slags ”biologisk stolthet” i att jag är ”hennes” barn (–en förlänging av henne själv, hennes ”verk”.) Jag tror detta har skadat mig.

Minns den chockartade framtidsvisionen jag fick när jag var väldigt liten –ser tydligt att något är ”helt fel”, och förstår att jag är ”inlurad” i en total fälla/lögn. Det är inte min ”verkliga familj”, jag blir istället brutalt separerad från de jag egentligen älskar, mitt verkliga ursprung...

Måde jättedålig över att jag kände hur andra runt omkring ”ljög”. Men jag ville hjälpa, jag ville verkligen att de ska förstå att de lever i ett bedrägeri. Jag hamnade i totalt naturvidriga, fruktansvärda arrangemang av underkastelse kontra makt, och jag kände en ofantlig ursprungssorg över att ÄNNU EN GÅNG förlora allt, hamnar i korta tillfälliga upplevelser av ”totalt autism”, ”borderliner”, ”hämndlystenhet” etc.

Kan sätta på min urladdade mp3 med ren viljekraft, och råkar göra sönder elektroniken.





Det verkar som om jag förvirrar personalen på psyket, de hamnar i en slags masspsykos, som jag känner att jag måste ta ansvar för eftersom jag ständigt försöker räkna ut ”vad allt exakt handlar om”. Jag tror det handlade om att alla fick storhetsvansinne eftersom de upplevde att allting relaterade till dem själva, och en del börjar ”härma” allt jag gör, när jag ”väckt” dem.  Mycket komiska situationer uppstår.

Kommer ändå relativt ”oskadd” därifrån tre veckor senare.





Samma stadier upprepas alltså i en koncentrerad form:

1.Ursprung

2.Födelsetrauma

3.Smått förvirrad mellantid, psykisk öppenhet. Direkt manifestation av mina undermedvetna rädslor. Upplevelser av att djur och småbarn får kontakt med mig; hundar stannar upp och råstirrar på mig. Känns som om jag står i ett hav med döda själar omkring mig. ”Signs”. Lek och lär, klipp och klistra.

4.Rörande löjligt återuppväckande av Jaget. Återgång till min GENUINA, personliga identitet –”herregud, vad har jag gjort, det är ju den här jag egentligen var som barn.” Börjar minnas min helhet, men eftersom jag nu var medveten om vad jag gjorde, riskerade jag inte att bli ”lurad” igen, utan kunde lugnt återgå till de verkliga, jordnära manifestationerna. Såg en ”ny dag” för första gången. Blev ledsen när jag förtod att jag aldrig tagit mig själv på allvar, ”shit, jag har alltså suttit här och försökt förstå…” Insåg att alla de ”bilder” av perfekt humanism jag älskat jag själv.

Fick en idé om att ”vända på fängelsekontexten”. Reflekterade över hur fångar gör för att ”omvärdera” sitt hem, och kom på det. Finns det en restriktion måste det ju alltid finnas en frihet på andra sidan! Genom någon slags djupt ”själv-hypnos” kunde jag alltså vända på livet, och använda mina stora fördommar som en bakvänd ”vägg”. Jag såg att allt jag velat ha fanns här, jag upplevde de arketypiska MANIFESTATIONERNA, och hittade alltså den kreativa lösningen på mina stora motsättningar genom detta. Kändes som om det var detta som var den slutgiltiga lösningen, svaret/nyckeln till mitt liv och urkristallieringen av de karmiska inflytelserna.



Jag kan inte tillämpa detta, jag ”fattar” inte längre. Delvis pga. av att jag förlöst alla mina kreativa spänningar bl.a. genom att bli neddrogad med stora doser neuroleptika, och bli tvingad att bygga upp verklighetsuppfattningen igen.

5. Alltså: Total kollaps. Handlade så jag ser det om en sammanlagd, nödvändig ihopfallande för att avsluta den gamla cykeln. (Hade i min cynism förut en stark vision om att jag skulle bryta nacken, eller bli förlamad.) –Och det är det jag upplever som ett slags ”avfall” när jag vaknar ur drygt fem dagars ”sömn” på Danderyds psyk. Har fått typ 5 sprutor neuroleptika plus bensodiazepiner och sömnmedel, jag inte kan röra nacken eller gå upprätt på några dagar.


Alltså lite av en upprepning av den stagnation jag drog på mig när jag blev sjuk, flyttade etc. när jag var 12-13 år. Fick t.o.m. flashback från mina ”operationer”.


Det här är den enda gången jag upplevt något ”psykotiskt”, på medicinerna alltså. Hela min verklighet kändes rubbad, de myter jag förvarat i mitt djup blev till fysiska, verkliga manifestationer, och jag såg bibliska myter/namn i omgivningen, plus andra töntiga synkronisiteter, jag själv är helt död, det kändes som jag höll på att ”sömna in”, minns ingenting. Som om jag hade ”kapat” banden till allt jag någonsin älskat.


Det var som en skräckfilm.

Det känns som "livskraften" har "försvunnit" (?). Allt är asexuellt.




Jag var totalt försvarslös inför lögnerna det jävla skitsnack som de kör med. De tyckte att jag ”behövde” glömma, eftersom de hade en vanföreställning om att min mamma ”hade gjort sexuella övergrepp på mig, och undanhållit en psykos-patient hemma”. (Förövrigt träffade ingen läkare mig innan de la mig i bälte och drogade ner mig det första de gjorde, och kunde därför hävda att det var ”medicinen som gjort mig frisk” (när jag började bli mig själv igen), och kunde lätt hålla mig kvar hela våren…)


Jag har förövrigt aldrig sett ”psykiskt sjuka” människor inom barnpsykiatrin. Det är människor som hamnat i kriser och gått på antipsykos-meds i 10 år som blir riktigt sjuka.



-Jag hade till min idioti gått med på att åka till ett ”OCD-hem” i början av mars. Ganska uppenbart. (Något min mamma ”tagit fram” för att mota mitt ”tvång” att ”vilja vara perfekt”, mitt ”ättvång”, min ”BDD” eller nåt sånt skitsnack.. Hon har halva min barndom sysslat med att ”diagnostisera” mig. (”-Det är bara att välja!”) För att jag ska ”erkänna den mystiska anledningen” varför jag bl.a. i perioder skolkat. ) Jag tänkte att vafan, jag kan se vad det är för ställe, även om jag redan tyckt att jag förklarat att jag inte besitter dessa neuroser. Var där i ett dygn. Var ganska frispråkig och använde en”filantropisk sarkasm” för att objektifiera att de deras vanföreställning att de inte var perfekta, som var grundande i deras uppväxthistroria. Tyckte eg. att de var så jävla lata som bara satt där, vuxna människor.. Gick in på nätet och pratade ganska öppet till de andra om hur människor ”försöker lura andra”, hur ”makten funderar”, om att vissa hemsidor bara är ”affärsidéer”etc.


Blev lite arg på en tjej i personalen som skulle kolla om jag ”hade en bibel” med mig. (Det hade jag inte).

De ringer till polisen eftersom ”de andra är rädda är för mig”.

Står i min inlagningsjournal att jag ”har paranoida vanföreställningar om att människor på internet försöker lura henne” osv.  Haha!

SEXUELL ALKEMI --- inget annat.


Ser ni inte?

Herregud, ni har missförstått!!!



DÖD ÄR MANNEN ------ ursprung/veta

ÖVERLEVA ÄR KVINNAN ------- sitta kvar, framåt

Ett väldigt intressant experiment: Försök erinra dig om vilka föremål du har funnit tilldragande; i kronologisk (jag fick leta i fem minuter efter det ordet, sen slutade blodet att spontanblöda på mina fingrar...?) -ordning. Ibland när jag inte har något att göra brukar jag bildgoogla lite, som ett kyskt porrsubstitut typ. Jag befinner just nu mig i en estetisk förvirring; jag fuzzar omkring bara, mitt skönhetssinne är helt uppluckrat, vilket i verkligheten betyder raffinerat.

Gissa vad för bilder jag urskiljninglöst "av en händelse" samlat på mig den senaste tiden? Jag säger detta seriöst; gissa!

Jag tycker det är meningslöst (se: livsfarligt) att sitta vid datorn. I varje fall..

Sprutor och kärnkraftsexplosioner.

Allt är så jävla absurt så jag vet inte….









Det känns som ingen tar mig på allvar när jag är uppenbar och ärlig. Jag är egentligen är extremt realistisk människa, jag undersöker alltid saker noggrant innan jag hävdar något. Jag vet inte varför jag vill alltid ”redan ut missförstånden” …jag vill verkligen att ”alla” ska förstå ”precis hur det känns/är”, jag vill inte att man ska ”se upp”,”se ner” etc. på mig, det är ändå inte sant. Jag vill använda mig själv för att folk ska sluta snacka skit.






(Men jag har inte alls samma ”äkthet” i mina ord som förut, då hade jag alltid ”precis insett” det jag yttrade mig om.)



Det verkar som om något väldigt djupt gått sönder totalt inuti mig för någon gång i min senare barndom, men jag förstår inte vad det handlar om. Jag minns inte hur det ska vara.

Jag har inte fått några ”nya intryck” sen jag kanske var 14 år, utan bara sysslat med att plocka isär skiten och definiera koncept…

Allt blir ännu mer begränsat när jag inte längre lever mig själv, eftersom jag genomskådat manipulationen halvvägs igenom.

Vilken manipulation ?

Ja.. i grunden föräldrarollerna som missbrukats som ett sätt att tillgodose sina egna psykologiska behov av barnet alltså, och vad det leder till.

[Åkes granne]

Minded: Ja. Men många människor som blivit "bortskämda med sanningen" i sin barndom hittar ofta "humanistiska ideal" för att bekräfta sin identitet.. de har aldrig behövt brottats med det som INTE är livet/"sanningen", och tycker därför att de är "finare" än andra (med nån löjlig förklaring på detta, som att de alltid fick hemlagade middagar med kärlek.. )

[Bz]

Ja.. i grunden föräldrarollerna som missbrukats som ett sätt att tillgodose sina egna psykologiska behov av barnet alltså, och vad det leder till.

Jo vet -> Skuldförskjutning. Vad är det för fel på dina föräldrar ?

[A]

Gissa vad för bilder jag urskiljninglöst "av en händelse" samlat på mig den senaste tiden? Jag säger detta seriöst; gissa!

Bilder på barn?
Hur gammal är du?

[Åkes granne]

Gissa vad för bilder jag urskiljninglöst "av en händelse" samlat på mig den senaste tiden? Jag säger detta seriöst; gissa!

Bilder på barn?
Hur gammal är du?

Nej.. Som jag sa -sprutor och kärnkraftsexplosioner. Och droger, instängda rum..

Det blir en "avbild" alltså.



Jag fyller 19 nu i vinter.

[A]

Okej.

Antingen är det PopJimmy som spökar, för det är ungefär samma känsla jag erfar, men med andra ord. Eller så är det någon annan... är det du på bilden?