PopJimmy skrev:här kommer en stor intellktuell käftsmäll..
Medans jag sitter hemma hos familjen över jul och tankar sjuka mängder extremt förnedrande och vidrig våldsporr ska jag passa på att dela med mig lite av mina filosofiska tankar.
jag har utvecklat masturbationen till en extremt sofistikerad form, men det är inte vad jag ska prata om nu.
Synd. Come what may.
...
PopJimmy skrev:okej fikusar nu ska jag göra en demonstation/manifestation av min mästerliga förmåga på att förklara varför jag förstå och kontrollerar världen mycket bättre än de flesta andra människor.
anledningen att jag förolämpar er är för att skapa lite känslor, lite vilja hos er att ö.h.t. förhålla er till texten. jag tycker fikus är ett lite malplacerat ord med tanke på att jag själv är "vad andra kanske skulle kunna kalla exprimentellt bisexuell" jag kallar det istället sexuell, dvs att att jag bejakar sexualiteten och exprimenterar med den istället för att utgå från konventioner.
OK. Shoot!
PopJimmy skrev:vad är en text. en text är en mängd distinktioner.
Baserade på konventioner för språket. Det ingår i dessa hur man bryter mot dem. Alltså bekräftar brottet konventionen.
PopJimmy skrev:för att förstå något behöver vi kunna naivgera i en begreppsvärld/terminologi.
en begreppsvärld är ett system av begrepp för att förhålla oss till en situation.
Mer eller mindre väldefinierad. Inte alltid effektivt/relevant om den är det.
PopJimmy skrev:det jag nu gör är att insitfta en form av konvention. jag har "snedställt" begrepp för att visa att jag definierar dem, dvs jag ger dem en rad assosiationer så att ni ska förstå hur jag förhåller mig till begreppen, för att vi ska hålla samma typer av associationer mellan oss, eftersom alla språkproblem människor uppstär då människor gör associatoner som inte överrenstämmer med varandra. man börjar bråka och efter ett tag säger någon: "jaha menade du att x är y, jag trodde du menade att x var z" etc.
Men det är det som ger språket liv och dynamik! Missförstånden, de skenbara ...som döljer något annat...
PopJimmy skrev:det finns olika former av sätt att förhålla sig till begrepp i den texten man själv skriver. t.ex. använder jag citationstecken dvs"sånna här" för att kapsla in "vagheter" dvs "tankeformer"/"tankemönster" som är subtila för vårat nuvande språk att hantera. det språket syftar till är att skapa ett "mentalt flöde" för att förhålla oss till "yttre strukturer".
Citationstecken är en "styggesle"!
PopJimmy skrev:jag använder ibland citationstecken för att gruppera begrepp för att visa att de "hänger ihop" vilket underlättar för er att tolka på det sätt jag vill. jag konstrukerar alltså vaga "halvbegrepp" eller "vagbegrepp" genom att sätta dem inom citationstecken eftersom vårat nuvarande språk inte kan hantera dem - jag har alltså någon form av "vag förståelse" för saker jag "snappat upp" i min "kogntiva/medvetande radar" som jag försöker tydliggöra för mig själv och andra.
OK - om det är så du vill ha det!
PopJimmy skrev:att förstå hur ett begrepp bli till är "avgörande/essentiellt" till att kunna förstå saker. problemet med människor som är dåliga på att förstå saker är att de tar språket förgivet. alla ord/begrepp vi använder oss av har någon människa instiftat vi bör alltså förstå våra egna begrepp. det finns ett enormt djup i begreppen. för är begreppen en "assosiativ hierarki" som förhåller sig till andra begrepp. tar vi ett begrepp som "banan" som har de primära associationer som: gul, frukt, (osv).... när vi tar "en diskussion", dvs åbelägger att betrakta vad "begreppet banan är".
Språket har en viss given bas, dess rotsystem, men det har också en stam och löv och frukter som kan bli mer individuella. Språkets dynamislka dama utspelas mellan de lexikaliska och det stipulativa... där det särskilda möter det universella, där det det djupt personliga blir det allmängiltiga, där den banala klyschan blir ett klubbslag..
PopJimmy skrev:begreppet är, är det ondaste begreppet i våran begreppsvärld. för att förstå någonting ÖVER HUVUD TAGET. Måste man förstå att all ondska i världen är djupt bunden till försåelse av "är". Är, är en typ av begreppsrelation, dvs en form av relation mellan begrepp.
Fängelset finns i "är", friheten i "blir"...
PopJimmy skrev:Allt är en lek, det är flöden. relationer (dvs "linjeflöden") mellan saker ("cirkelflöden"). "alla" "saker" "är" "alltså" "cirkelflöden", det finns "saker" som har en annan sakform är saker. en sak karaktäriseras av att vara stabil. en relation karaktäriseras av att vara en lösare form av sakform. Med sakform syftar jag alltså till en "form av cirkulation".
Saker är relativt stabila. I själva verket är de, var och en, en samling processer som hålls samman av ett begrepp, som betraktaren av dem hyser och lägger på dem.
PopJimmy skrev:Problemet med "är", är att den "skapar illusionen av essentialism" mellan olika former av flöden. "Är" etablerar alltså en stabil/hård form av flöde, som är så stark att den är svår att penetera. Det är därför människor envisas med att hela tiden springa runt och övertyga andra om hur saker "är". Det är alltså ett anspråk vad vad "är" "är". Begreppet vad är i sig själv ett anspråk. vad är anspråket på vilken problemformulering.
"Saken" är en samling processer som hela tiden blir.
PopJimmy skrev:Risk är en formulering av "känt och definierat problem" med möjlighet/potential att manifesters/"bli aktuell", en issue är en risk - som blivit aktuell, en issue är alltså "det problem vi nu står inför".
Politikens uppgift är att
Makten ger mersmak och korrumperar eftersom tillslut kan ingen hantera. Lekar som ger mersmak fastna vi i.
Du människor som med störst klarhet sett igen.
Makten smakar gott. Den gör djuret till djävul.
PopJimmy skrev:Det näst mest onda begreppet som existerar är "verklighet".
Det tredje mest onda begreppet som existerar är "existerar".
Som du kanske märker så är, "är" "verklighet" och "existerar" egentligen "samma sak", dvs de "syftar till" samma sak, dvs att prata om "det aktuella". Begreppet det är den bestämda formen av begreppen vad. Vad är alltså den öppna formen av "det".
Det är begrepp som förtingligar tanken och tänkaren.
PopJimmy skrev:Så varför envisas vi med att säga "denna sak är verklignet" eller "detta är verkligt", alla dessa begrepp gör anspråk på exakt samma sak (här menar jag inte en vanlig sak, utan en sak ur en extremt abstrakt sakform).
Poängen är att det som är, "är" en cirkulation. Vi vill hela tiden förstärka det som "är". Vi vill försvara det som (vi upplever vad som, dvs våran föreställning av....) "är" mot vad som (defacto) är. När vi pratar om vad saker "är", så pratar vi om toppen av isberget av det vi möts i "slaget i ansiket av verkligheten", dvs den informationsexplotion vi badar i som vi kallar livet.
Livet är en process av processer.
PopJimmy skrev:livet är leken av rörelser. rörelser som upprepar sig bildar former. ur formen kommer funktionen.
det man gär när man programmerar är att skapa (med betoning på att det är en kretativ proces) en form. detta gör genom att man allokerar minne. (minne är här lite missvisande, eftersom det aktuella minnet existerar inte, dvs formen existerar inte ännu dvs innehållet hos variablen eller variablen i sig själv. När vi pratar om hårdvaruminne, är detta egentligen en potential för mjukvaruminne. Det är mjukvaru minnet vi vill åt, alla program så som: windows, mspaint, internet explorer, etc är egentligen olika former av "minneskonfigurationer". datorn har ett minne, datorminnet är en potentialitet.
det vi vill öka är förmågan att processera minnet, eftersom det är i den konternueliga processerande som "illusionen av rörelse" skapas. En sak jag vill poängtera är att när vi pratar om animation i t.ex. i en tecknad film, så pratar man om att det blir en illusion av rörelse, det är enligt mig, inte en illusion, det är röreelsen (som vi upplever den), alla annan form av rörelse är en illusion i exakt samma bemärkelse, den är ett "kollapsande av nödvändigheter" inför vad det potentiella definierat. tvrutan har alltså en potential och bilden är den aktuella kollapsade strukturen, bilden är vågen som slår mot rutan.
Nuet är en av minnesförmågans främsta uppfinningar.
PopJimmy skrev:Verkligheten är alltså en (aktuell) (manifesterad)informationkollaps, "verkligheten", "det som är" (här med betoning på det aktuella - dvs det vi upplever). Det är vågen som slår mot stranden.
När är kollapsar till var blir blir till. Via perceptionen försöker vi återupprätta det kollapsade varat. Via minnet. Som skapar nuet för att ge intryck av återupprättat vara.
PopJimmy skrev:Vi villar bort oss att försöka förstå essentialismen, dvs "sanningen", det som "är", "existens". man blandar ihop onotlogi med metafysik. i min begreppsvärld handlar metafysik om det potentiella och ontologi med det aktuella. ontologi är alltså "det som kollapsat", det "aktuellla", "det faktiska", "det manifesterande" osv. metafysik är istället det potentiella.
Det också nåbara som nås genom att förnekas.
PopJimmy skrev:det finns allstå en kreativ princip, som hela tiden "strömmar ut" i innehåll. det människor som aldrig blir stora gör är att de "fastnar
aledninge att upprepningen flera begrepp som betyder samma sak är att det blir en repition, dvs en förstärkning. repition och förstärkning är samma sak, dvs att upprepa att manifestera, att hålla kvar en form, att göra anspråk på det som är.
förmågan till storhet är förmågan att hålla kvar det som är. det vi är, är ett flöde. förmågan till makt är två förmågor: förmågan att stoppa informationskollapsen - hålla kvar den - dvs minnas den. anledningen att vi inte kommer ihåg någonting är att vi inte kan minnas det. det finns ingen sparat om våran historia eftersom vi inte minns den (det är iaf vad vi tror, vi har en ytlig förståelse av vad minne innebär).
Jag, vad vi är är vad vi blir, flöden, processer...
PopJimmy skrev:jag är mänsklighetens största geni just nu, eftersom jag är det enda som är just nu, jag är, du är, jag är du, vi är cirkulationen. vi är cirkusen vi ställs inför informationsexplotionen, dvs big bang (eller snarare big bang bang bang eftersom vågen hela tiden slår mot oss). våran mening är att ordna i explosionen. exlosionen är kreativ. exlosionen är så kraftig att vågorna formar berget och skapar ett konsverk av berget. vågorna och explosionen är alltså inte godtycklig eller slumpmässig (dock är godtycklighet och slumpmässighet en av ASPEKTERNA hos "verkligheten" (dvs verklighetsexplosionen) men både darwinister och intelligent design förespråkare har båda rätt och fel, de belyser bara olika aspekter av samma "större sak"). förstår ni inte att vågorna är intelligenta? hur tror du annars att de skulle kunna skapa oss? de är intelleigenta eftersom de kan bearbeta ett innehåll, dvs de bearbetar sin omgivning. det är vad intelligens, dvs förmågan att kunna bearbeta sin omgivning och ge ett svar, mitt bord är t.ex. väldigt intelligent eftersom det kommunicerar ständigt och upprätthåller att min bärbara laptop får ligga kvar på det. bordet komminicerar alltså med datorn. bordet är intelligent. bordet ger svar och definierar ansrpåket för vart min dator bör stå. bordet är organiserande för min dator. bordet organiserar alltså min tillvaro annars skulle datorn flyga iväg. därför gillar jag mitt intelligenta bord. bordet och datorn har alltså två gränssnitt som kommunicerar. precis som badkaret och min kropp kommunicerar precis som kranen kommunicerar med vattnet. kranen leder vägen för vattnet och vattnet definierar hur rostig kranen bör vara. vattnet bearbetar krannen. att bordet står på mattan ÄR intelligent design av mitt vardagsrum, rummet är inte "mitt" eftersom jag äger det - ty ägandet är en essentiell illusion - vardagsrummet är mitt eftersom jag gör ett anspåk på det och dess innehåll genom att vara i det, jag behöver ingen ursäkt, jag är satt i detta vardagsrum av intelligent design. intelligent design är inget som "hände", intelligent design är det kommunikativa flödet i cirkusen.
Thanatos parad med Eros får libidot att svälla, bli oändligt?
PopJimmy skrev:Det går inte att rädda eller hjälpa någon annan av den enkla anledningen att informationen "tenderar att hittas då någon behöver den". Problemet med att kommunicera något för någon annan är att våran egna inre kommunikation har tagit lång tid att växa fram. våra egna minnen är väldigt organiserade, det tar tid att kommunicera något på djupet. tiden kräver (i någon grad) medvetet fokuserad uppmärksamhet, har den vi pratar med inte tillräckligt fokus kommer han inte att orka lyssna på oss, det kräver alltså en insats av honom, denna insats är ansvar. ansvar innebär att svara mot informationsexplosionen och möta den med öppna armar. det som hindrar honom från att se är att .
Själv ser jag mina ord inifrån som genomskinliga skira regnbågar, andra ser dem utifrån som tunga stenar som hotar att krossas mot varandra, ge dem stenlunga.
PopJimmy skrev:perversion, korrumption och
själv håller jag på med "det extrema transenaderandet", jag tänjer på saker så de spriker, bokstavligt talat, jag har så stor nyfikenhet och sexuell/kreativ energi att jag sliter sönder min kropp i mitt perverterade transcenderande av mina egna kroppsbegränsningar
, men jag är ett barn av min tid.
vi har inget längre att dölja. det är bara att öppna upp och låta det flöda.
Bloggen parad med dokusåpan?
PopJimmy skrev:artificella konflikter för mig själv för att få spänning. spänning är alltså två motsträvande mål. jag bänder in min kuk på artificiella sätt, dvs det finns en "ursprunglig funktion" för kuken, nämligen att vara stor, jag vänder istället på detta och hindrar den från det. samma sak med röven. samma . vi gör detta mot oss själva och vi älskar det det är därför vi finns. vi motarbetar våra egna gränser för det får oss att växa. men vi tar i för mycket och saker brister. det formade utgörs av sin begränsning. när du programmerar så handlar det om att ekonomiskt hantera minnet och processorkraften. detta ÄR vad programmering handlar om. problemet med programmering är huvudsakligen att få olika delar att kunna kommunicera med varandra.
jag älskar att gå till extrerna. ta kontrollen och dominera min parner till gränserna av vad hon tål. och tvärt om att totalt underkasta mig och låta min dominanta parner ta mina "naturliga funktioner" och helt vända på dessa för att skapa "articiella spänningar". För mig finns ingen distinktion mellan det naturliga och det artificella, för mig handlar det mer om ett organ, mittpunkt där optimal funktion delegeras till och sedan vänder man i leken på detta, man går till extremerna och sätt funktionen helt ur spel vilket gör att kroppen börjar skicka signaler om att det är något fel på gång. sadomasokism handlar om att övervinna signalernas kraft och få kontroll över kroppen/situationen. kroppen har alltså olika former av signalsystem och etik handlar om att bemästra dessa signaler. att övervinna alla ens begräsningar och att samtidigt vända alla våra invandra begräsningar som man själv bemästrat mot andra till deras nackdel. att gå igenom svåra saker göra att vi förstår hur vi ska hjälpa eller stjälpa andra att gå igenom dem. att stjälpa andra kan vara en källa till makt. jag säger inte att det är bra eller dåligt eller att jag håller på med dessa typer av psykologisk manipulation, jag här bara beskriver att dessa saker ständigt pågår. jag tror att få av oss är riktiga genuina psykopater, och alla som är genuina psykopater är detta genom att de blivit förstörda genom destruktiv social interaktion av andra. det är vi som väljer hur vi vill ha det, vilken typ av interaktion vi ska ha.
jag är sexuell sadomasokist. men jag är switch, jag förstår båda positionernas behov.
i större mening rörande infomraion är jag kosmisk sadomasokist. livet är ett mysterium. vi vet inte varför vi är här, vi vågar inte erkänna det för det gör att vi tappar fästet och förlorar kontrollen. anledningen att vi finns är för att förstå oss själva. vi är den större kosmiska processen och syftet är att utforska oss själva och våra gränser och gotta oss i våran kosmiska masturbation detta gör vi genom att skapa gränser som medför spänningar som vi sedan transcenderar vilket resulterar i frigörelse.
Vi är här i världen för att skapa och uppleva ljus och mörker. Inte för att rädda världen. Den har redan dött för att ge oss liv.
PopJimmy skrev:de människor som kommit längt i sin utveckling är de som blivit totalt befriade, problemet är bara att dessa är döda, de är befriade från maya, ffrån "sandlådeillusionen", dvs den materiella illusionen. de som levt och som kommit längst är de s.k. mystikerna. vad är då skillnaderna mellan en mystiker och andra former av personer som gör ett anspråk på något bortom den "inramade vardagen"? magiker, occultister, drömmare, självsuggesterande naiva new agrare. skillnaden ligger i tron. det vi tror på skapar och definierar vår egen verklighet. vi har alltså förmågan att forma vår egen tillvaro och detta kallas intention. jag hade t.ex. intentionen att skiva detta inlägg trots jag är sjukt bakis, för mig är det mycket belönande att hålla på med denna typ av psykologisk självonani, igår höll jag på med kroppslig självonani med hjälp av alkohol och apelsiner i röven. har två funktioner en explicit och en implicit: den explicita funktionen är den som strävar mot mitten, som knyter samma som ställer upp en relation, som sätter upp ett linjeflöde, en bro mellan två cirkelflöden: ett så kallat möte, detta är utövande av auktoritet på tillvaron sättandet av regler - uttalande av ordet, dvs på skapande/definierande/formande/explicierande av tillvaron. är gränssnittet. den implicita funktionen
Ordrunk, rövrunk,. kukrunk...
PopJimmy skrev:den som har makt är den som har balans. balansen uppnås genom förankring. anledningen att vetenskap och religion är stora är att människor förankrar sina anspråk utifrån dessa plattformar. alla anspråk förhåller sig till historien, till minnet och upprätthåller minnet och historien. det är därför källförteckningen är avgörande för att få inflytande.
de stora konstnärerna blir även erkända.
En illusion! Inte de verkligt stora! Det är en del av deras storhet - tillintetgöreslen, att inte bli ihågkomna. Men de har verkat i världen, satt sin prägel på den ändå, osynligt men desto djupare har de ristat i det evigt immateriella!
PopJimmy skrev:institutionen regulerar vilka som alltså blir erkända. det en kostnär gör är att skapa olika former av referenser till historiska ankare. det som gör ett konstverk stort kan vara att det är väldigt fokuserat/smalt, tilltalar någon speciell målgrupp. men den stora konsten är generell, den säger något om något större. en konstnär kan nu skapa en "skittavla" om han förankrar den rätt. de andra i institutionen inser då att han är "innanför". olika former av sociala grupper har alltså olika former av krav som regulerar om man är innanför eller utanför, hit innefattar t.ex. dresscodes eller etikett (den lilla etiken). de största människorna är dock inte de som accepterar andras dresscodes hur som helst utan skapar egna dresscodes. jag menar inte att man inte, inte ska uppskatta andras verk, men då måste man verkligen förstå varför man gör det, inte bara flyta med.
Den största konsten påverkar världen genom sin blotta existens, även om ingen tar del av den och den bränns upp, glöms bort! Ren magi!
PopJimmy skrev:i från stil kontra substas, erkänner jag att stilen alltid varit nedbeonad, jag erkänner att jag inte har smak för det eleganta, jag kan dock uppskatta det, men av att min fysiska kropp inte är speciellt elegant så har jag psykologiskt mha försvarsmekanismer intalat mig själv att stilen och det eleganta väl avvägda inom estetiken inte är det som huvudsakligen tilltalar mig (det beror naturligtvis på vilket sammanhang det är) men överlag är jag mer extremist, jag tilltalas av det vulägra, det överdrivna, det anspråksfulla. har dock märkt mer och mer att jag förlorat intresset för detta lite på sernare tid. enkelhet och elegans.
det måste finnas ett mått av spontanitet och lek i det jag gör, något nytt. dock uppskattar jag även andras skapelser, men det är mer och mer på senare tid mest av att jag själv insett hur svårt det är att skapa något som blir bra. det är svårt att vara ekonomisk med alla resurser.
Leken får oss att överleva. Den är nödvändig för allvaret. Enbart allvar kväver oss.
PopJimmy skrev:hur som helst, det jag pratade om var mystiker. det mystikern, dvs han som gett upp världen säger, är att livet innehåller olika "stationer" för att nå total frihet måste man ge upp alla "stationer" på vägen. för att nå ditt på snabbast tid, måste man försöka få "stationerna"/lekarna avklarade så snabbt som möjligt.
så vad menar jag med lekstationer? Jo, det är helt enkelt det man insvesterar sitt intresse i. Detta relaterar till beroenden. En lekstation är idag t.ex. att bära märkesekläder. en annan är att bli en "erkänd konstnär". en annan är att "bli av med oskulden". en annan är att .
distinktionen stil kontra substans är intressant på många sätt. det religiösa sökande handlar om att gå bortom stilen och lekstationerna för att nå "substansen" dvs essensen. vad säger då relgiösa sökare som "nått fram"? jo att substansen "upphör" ju mer man penetrerar den. detta är ursprunget till varför religoner har sexförbud, och kallar den materiella/substantiella världen för en "illusion". Problemet med vissa religiösa är att de lägger ett negativt värderande av stilen/ytan. Men det är viktigt att notera att det är just p.g.a. att nedbetona stilens betydelse som man får kraften att penetrera lager av stil för att nå substansen. buddhister pratar som "sådanhet", och "tomhet". sådanhet syftar till att subtansen består av stillager och att i kärnan/essensen av tillvaron så existerar ingen substans - eftersom den redan är penetrerad, avklarad och lagd på hylla som "stil". sådanhet syftar till att det är stilen som är substansen. sådanhet pekar alltså på att "det inte var mer än detta". efter transcendensen finns det alltså inget mer att transcendera (i "form" av funktion, inte i "form" av innehåll, dvs det handlar om att man "polerat medvetandeverktyget" inte att man "upplevt alla upplevelser"). det är förlösandet av det kosmiska skämtet. innan du "fattat" skämtet så är det ett mysterium, ett magitrick. efter du penetrerat substansen så "fattar" du skämtet och när du då ska förklara svaret så låter det banalt. det är för att tjusningen ligger i processerandet av skämtet. det innebär att man "kollapssar funktionen" för att förstå och ge sig in i lekstationer. när man peneterar tillräckligt djupt kollapsar tvivlet inför tillvaron. jag är som sagt inte där. jag är upptagen i lekstationer på vägen. de är för underhållande för mig för att släppa mina beroenden till dem. jag pratar alltså om en beskrivning av en upplevelse (höll på att lägga till meningen "för er som inte fattade det", men insåg att jag då höll på att gå in i en defensiv position ungefär som att jag hade ett behov av att försvara hur verkligheten/tillvaron är för er andra, ungefär som jag tog bort eran förmåga att själv inse detta, och detta är problemet den naiva wannabe "religiöse ledaren" hela tiden gör, han tar bort ansvaret från den han pratar med att själv inse och bearbeta miraklet i sin iver av det han upplevt, han fick smak av något större och fastnade i en lekstation som kvävde minnet).
Om man försöker stoppa upp en process av blivande för att penetrera dess vara, dör den, då dess vara är bliva. Men i leken är det fullt möjligt att kombinera dessa.
PopJimmy skrev:gillar inte ordet lekstation men det syftar till den lek, dvs den upprepning, dvs det minne, dvs den itentitet vi har och hur fast vi är i att leka oss själva utifrån att hela tiden intala oss själva om vem vi är, och station sytar till att vi inte vågar släppa och gå vidare. psykologiska försvarsmekanismer är en undergrupp till lekstationer, men även psykolohiska beroenden, saker vi gillar och håller fast vid, saker vi står för, saker vi gör anspråk på.
hur som helst skulle säga något om mystikern igen... mystikern är på ett djupare plan totalt anspråkslös. det finns ingen känsla av "vanmakt", hybris etc. eftersom han har fått det "gudomliga erkännandet" av Gud. Idioter som mig som springer run och berättar historien har inte gett upp behovet av erkännande. Men jag tror i extremen att det i praktien inte går att vara totalt anspråkslös inför alla situationer, dvs är det något som hotar att förinta denna gudomliga anspråkslöshet - på fel sätt - så kommer samurajen fram. men linjen är av den yttersta graden av finkänslighet och vilar på tillitens/omdömmets extremaste spets. så fort vi börjar tveka och bli osäkra, dvs att tilliten till att vi är här, hör och nu, så grumlas omdömmet och vi söker tillit i gamla minnen (faller tillbaka på auktoriteter, försvarsstrategier inkodade i våran varelse, etc). den yttersta graden av anspråkslöshet kan alltså bara nås när den yttresta graden av auktoritet är nådd, det finns inte längre något behov av att .
Miennen kan förgifta vårt här och nu, göra att vi börjar glida utmed glaciären till intigheten...
PopJimmy skrev:nej hur som helst, det genuine mystikern inser är att det inte går att fördömma stillager och lekstationer på vägen. saker måste få ha sin gång, pekpinnar behövs inte längre. fast inte i alla situationer. jag pekar alltså på potentialen i hur långt det kan gå, inte att man måste vara på toppen av sin form i alla situationer. jag pratar om att "det går att blomma ut".
... i sitt bliva...
Stannar här. Hämtar andan. Återkommer. kanske.
Meddelar Algotezza
