"Var och en väljer sitt eget helvete"

[J R Auk]

Tänk om man skulle hamna i en situation där det enda sätt på vilket man kunde rädda en miljard människor från ond bråd död vore att låta sin älskade bli mördad. Då skulle kärleken ställas mot moralen. En riktigt stark kärlek skulle kanske i en sådan situation kunna vinna över även den bästa moral (med "vinna" menar jag här bara i den bemärkelsen att kärleken skulle styra ens handlande i praktiken, inte vinna i betydelsen "vara det bästa att handla efter").

Taskigt fall, 1 miljard strök med. Att det var ens älskade, vad gör det. Förhindra det som är reellt och inte det som är potentiellt.

Eller gör som militären bli paranoid och skjut först och fråga sen och inse att det var du som dödade både din älskade och miljarden.

Eller gör som Justin och fly allt vad moral heter och gör en ekonomisk kalkyl över hur han får minst beef med andra  :lol:

[J R Auk]

För övrigt vad det gäller att välja helvete.

Ja det är väl klart att man gör det ibland. Någon måste ju styra upp situationen där också. Och det inte bara för att de så passivt lider där.

[Iskander]

Trivs rätt bra i mina helveteten, så länge man inte försöker tvinga sig att dra därifrån, jobbigt om man inte kan vara där, pga andra tex.
Är inte i himmelen som alla är "glada", det är i helvetetena, både kvinnor och män är barbröstade där, inte i himmelen.
Det luktar i helvetet, mer än bara rengöringsmedel, och maten är inte inplastad och där finns ingen tv, skönt.

[Morningstar]

---

[Skogsälvan]

Det var en gång en saga som hette Romeo och Julia. Den är ganska gammal, men du kanske känner till den? Shakespeare förstod kärleken. Every rose has it´s thorn liksom. Visserligen var jag lite gränspsykotisk vid tillfället, men jag ställdes inför valet för mig själv som du talar om och jag valde mänskligheten före kärleken.

Det låter intressant! Låg verkligen mänsklighetens öde i dina händer? Hur?

Jag kan säga att jag då inte var längre rädd för någonting. "Freedom´s just another word for nothing left to loose".

Att man inte är rädd för någonting betyder inte att man ingenting har att förlora. Man har alltid något att förlora. Man kommer aldrig till en sådan punkt att ingenting i ens liv kan bli värre än vad det redan är. Allt kan alltid bli ännu värre, hur illa det redan är. Sorry, men så är det. I framtiden väntar oss gränslöst helvetiskt lidande, obeskrivligt många gånger värre än det värsta lidande vi minns att vi någonsin känt. Detta eftersom vi har evigt liv och därmed förr eller senare kommer att råka ut för allt som kvantfluktuationer kan få oss att råka ut för, d.v.s. precis allt tänkbart (och mycket mer därtill).

Det där med "nothing left to loose" är alltså ett enbart fiktivt sakernas tillstånd, ett sakernas tillstånd som aldrig någonsin kommer att råda. Däremot kan man ibland felaktigt uppleva det som om det råder.

Nej, mänsklighetens öde låg inte i mina händer, inte heller jesus händer, som jag ser det är vi alla delar av samma själ och jesusberättelsen är en berättelse om det; försakelse, återuppståndelse, renässans, himlen på jorden - alla måste gå igenom det för att inte stympa vår själ. Men visst är kärleken fundamentalt viktig love ´til it hurts. Hört Svenne&Lottas Som en boomerang? Eller Nazarets Love hurts? Det kommer inte att göra ont längre efter rening. Och då kan vi älska på riktigt. "We´re caught in a trap, I can´t walk out because I love you too much, baby" (Elvis)