En lördag utan kärlek

[Fication]

*kramar om Skogsälvan och skickar över lite kärlek (eller en hel del) som kanske kan lysa upp på vägen*

[Skogsälvan]

...

[Minded]

Men ska man gå den där vägen som lockar? Ja, du vet den där allt känns så bra. Den där med honung och karamellströssel? Eller hade snubben på psyket rätt som hade målat en teckning med svarta, förtvivlade, kompakta streck och skrivit "Alla är grundlurade!" rätt?

Eller ska man gå den där vägen som leder till att sitta och knyta knutar?

Honung och karamellströssel har aldrig riktigt fungerat för mig. Som sagt, rastlöshet och understimuli av det mesta är något jag brottats med hela livet. Alla är grundlurade, om man vill se det så. Jag har rört vid det nyligen i någon annan tråd, antagligen under religionsfliken någonstans. Jag har tröttnat på konspirationsteori, på att misstänka att större delen av världen är emot mig. Visst, det är en approach, som jag länge höll fast vid. Men i slutändan så gav det mig inget av värde. När jag inte lyckades övertyga någon om min tro så bakade jag in det i konspirationen också. Och när jag lyckades övertyga någon om att allting är som det är, så kände jag mig miserabel eftersom att jag ändå hade hela världen emot mig. Det ledde liksom ingenstans. Så nu arbetar jag på att försöka se det positiva i tillvaron... hmm, eller snarare, utgå från någon slags positivitet, och tro mycket mer på att jag själv i alla fall kan påverka del delen av världen som kan kallas min omvärld. Och om jag kan göra det, vad vore det för mening med att inte ens försöka litegranna? Även om jag långt ifrån arbetar ut mig i processen... Jag är övertygad om att jag hjälper min omgivning genom att hjälpa mig själv först och främst - som med syrgas i flygplan, se till dig själv innan du försöker hjälpa någon annan. Om jag hjälper mig själv så har jag känslan, tron och hoppet om att någon annan slinker med också. Är jag lycklig så smittar det av sig på min omgivning. Som i sin tur gör mig ännu lite lyckligare.

Men jag har som sagt en syn på livet som är präglad av mitt liv, mina göranden och havanden. Smaken är som baken. Och det är nog en rätt stor del av poängen i ovanstående resonemang. Jag tror att man själv är det viktigaste man har. Ta hand om dig så gott du kan, så bra du vet, och i den mån du orkar. En ansträngning åt det hållet är aldrig bortkastad. Om du fastnar någonstans, eftersom du inte vet vart du vill, sakta ned tempot och känn efter. Förr eller senare kommer du hitta en vägvisare. Be om råd av människor som du tror kan ge dig något. Ta råd om de är bra, annars leta vidare. Lita på dig själv.

[Skogsälvan]

...

[Avantgardet]

Jag tror ju på den här "shit happens" inställningen. Det kunde alltid ha gått värre, jag lever ju än - även om det är nära att jag ska ha sönder mig själv emellanåt. Kommer alltid en sommar igen.

[Minded]

Likasinnade är häftiga, och kan ge en hel del. Otroligt mycket faktiskt, att få höra sina egna problem med en annan röst. Jag hittade en förening vars medlemmar jag delade många saker med. Kanske något du kan kolla upp också, om du inte redan gjort det.

Annars, ta tillvara på folk som är beredda att lyssna på dig. Även om de inte alltid förstår, så är det ofta skönt att få någorlunda fritt spelrum med orden. Om inte annat, så blir du faktiskt bättre på förmedla det du känner. Jag ser poängen med att täppa till sig själv. Samtidigt så tror jag på att arbeta sig framåt med små, någorlunda säkra steg. Det är väldigt skönt att kunna sträcka på sig och slappna av någon gång ibland. Vara sig själv.

[Skogsälvan]

...

[Minded]

Påminner mig om något jag läste någon gång, ang det där plumptestet de hade/har inom psykiatrin och så. Det hela skulle tydligen fungerat så att man visar en vanlig bläckplump, varpå ju större ansträngning, ju mer 'elaborate', utvecklad, långsökt, patientens gissning om vad plumpen egentligen föreställde, desto friskare skulle denne anses vara. Ju mer förvrängd verklighetsbild man har viljan att uppvisa, desto bättre?  :?  Är dock inte säker på att detta stämmer.

Och på tal om psykpatienten som tyckte alla var grundlurade, något som är vanligt att tänka och tycka idag är att man själv är konstig. Och denna kämpar jag med. Någon skrev - tror det var här på forumet - att den som anser sig själv som omoralisk får problem... Vilket stämmer. För någon månad sen kom jag på mig själv med att ha två helt olika förhållanden till en situation, beroende på min mammas 'tillåtelse' av detta. Och jag är 25 år gammal. Trodde jag var förbi sånt för länge sen. Pff.. Jag hoppas det går bra för dig. Och för alla andra också som har något liknande att brottas med. Ingen förtjänar att må dåligt. Faktiskt.

[Skogsälvan]

...

[Avantgardet]

Jag vet inte, det är möjligt att jag missförstår dig. Jag tänker så här: det är livsledan som sätter in, livet slår hårdast första gången man testar på det, som allting annat antar jag. Topparna och dalarna blir mer likformiga. Har ingen aning om vad jag söker längre, om jag ens söker något. Man får väl helt enkelt finna sig tillrätta. Jag vet inte. Bör jag ha större krav på livet? Det mesta börja te sig likt, jag känner igen mig själv. Visst lockar det att blåsa ur skallen på sig själv emellanåt, knarka bort tids- och rumsuppfattningen, om inte annat så åtminstone för omväxlings skull. Jag saknar ibland att ha nån att bråka med, där ett tag körde jag på att vara förbannad på brevbäraren för all reklam, men det drev mig till att sätta upp en "Ingen reklam"-skylt, så därefter var jag tvungen finna nåt annat. Kan inte livet få vara lite tradigt då?

Eller rättare, och enklare, kör på bara! Du är helt okej.

[Skogsälvan]

...

[Avantgardet]

Varför tror du att du orsakar smärta? Jag är tacksam för all öppenhet jag får ta del av. Vi behöver väl alla varandra?

[Tony The Pony]

Jag blev jätteglad över att du skrattade åt mitt "skämt".. Vanligtvis fattar jag inte det roliga när någon skrattar över vad jag nyss har gjort för "roligt".

YOU! Made my DAY!

[Skogsälvan]

...

[Skogsälvan]

...